Nio vägar att gå

Jag upptäckte det när jag  kommit hem, att jag  kunde dela  upp kamerapromenaden i nio avsnitt, låt vara  rätt  korta. Om inte annat gav  det  mig en  rubrik till inlägget. Och kanske ett sorts innehåll. En snöspaning  var det också, på sitt sätt.

Tusbystråket, vägen  ner  till centrum och ut i stora världen, om man  bor där jag  bor.

.

Men man  kan  vika av från stora stråket och då blir det en upptrampad väg om tillräckligt många gör det.

.

Väg   finns det  här  också, både järnväg och och  vägen till tinget (gatan heter  Tingsvägen).

Det gula  tåget är Arlanda Express, som svepte förbi med  full fart på ytterspåret, och kameran hann  med att fånga  det. Lite överraskad blev  jag.

Här kan  man  gå ner om man  hittar  vägen, och  det var  ju vägar det handlade om.

Med och utan färg.

Kanske är det här  en  väg?

Jo men  titta!

hhh

Och här kommer man ut.

Kan fortsätta  här ...

...eller här

Ute på Sollentunavägen, längs garanterat inte bästa vägen från  min startpunkt, men nu  var  det kameran  som styrde

Det började snöa och blåsa ute , så jag måste gå ut i halvmörkret

Att jag  måste var  mitt eget beslut, jag lockades av det grådaskiga  ljuset, trots snålblåsten. Ja jag bestämde  mig nog redan när jag såg väderleksrapporten i går. Nu dröjde snön längre  med sin ankomst än  än jag trott, så jag bestämde mig  för en skymningsräd

Snön fastnade  på  träden

Men  när jag närmade  mig Malmvägen dök lite färg  upp.

Malmparken var folktom

Enstaka människor rörde sig ute.

Folktomt.

Där jag inte gick

Jo, jag  har gått där förr, men  inte den  här  gången, halt,snett och  rangligt,

Även här avstod jag.

.

Här hade det väl varit ok, om  inte övre delen av sluttningen varit bortgrävd och förstenad.

.

Men  här kunde jag snirkla  mig upp, stigen från förr  fanns kvar.

Gårdagsväder, normala bilder och små fägklickar

Steg  för steg återhämtar jag mig från brännskadan, och i går  blev  det många steg, kylslagna sådana under två och en halv  timme, men händerna var nog de som  kände kallblåsten  mest."normala" bilder blev det, ett uttryck jag myntade  när  jag  skaffat  en  normaloptik, en ekvivalent  50mm till min kamera, och  nu gick  vi ut  hand i hand.

Direkt  när  vi gick ut  genom grinden sprang en gul luva in i blickfånget och kanske   var det  redan då som färgklickarna föddes

Strax därefter rullade två röda klickar in i bilden, från varsitt håll.

En stund senare gick  det inte att undvika färgklicken, påträngande  som  den var.

inne i  tunneln var fläcken randig

sedan  började  fläckarna krackelera.

....så jag började spana  in naturfärger ...

...men den sista färgfläcken var blå och  liten och hade ruskigt bråttom.

damen med hunden, rysk literatur och några dagar i läsfåtöljen

Jag  såg  henne på  långt håll och jag  visste  att jag  skulle  hinna ifatt  henne, nu när jag  inte hade brännsårsfot  längre, för normalt går  jag  fortare än  henne. Jag ropade hennes namn  men  hon hörde mig inte. Och jag stannade upp och tog  bilder, men närmade  mig ändå succssivt. Jag kunde ju inte undgå att  tänka på Tjechovs Damen  med  hunden, efter att  ha vistats ett antal dagar i  läsfåtöljen med min bandagerade fot. Visserligen inte   med Tjechov utan   samtida  ryssar i Brott och straff.

Här  har hon och hunden kommit längre bort igen....

...men jag tog  en  extra sväng för  att plåta kullen.

Vit hund i svartvit  bild

Och idag var jag  ute  och gick drygt enochenhalv  timme med  kamera, så det  blir  nog  mer bloggat