Uttryck eller intryck från en holme.

Några bilder är det i alla fall, sådant  jag såg just då, när  jag råkade passera. Efter att de senaste  dagarna nästan återfallit till mitt gamla följetongsmaner  i bloggen, blir det här  en  återgång till  det  format som  jag  odlat ett  tag, med typ fyra  utvalda bilder per inlägg.Kanske är det fantasin  som sinar, kanske är det  någon annan känsla som spirar. Sammanhållna inlägg?

Några som gick.

Något  som växer.

Det finns vare sig någon påhittad eller verklig historia  eller berättelse, ej heller något skeende, det är bara det som är  i bilderna, så som det var  när  jag tog  bilden.

Något stort man ser  på andra sidan vattnet.

Det är bilden som räknas, själva helheten , vad som finns däri eller därborta är underordnat.

.

Något  som  fanns  kvar.

Sista biten, jag måste ju kunna ta mig hem också

Jag hade hamnat här, med ett disigt litterärt tempel i bakgrunden, med magen mättad av soppa och nöjd och stärkt av kaffe. Sköna  Haga låg bakom mig och  en ännu okänd hemväg framför mig.

Jag gick  och jag  gick och jag kryssade  genom människohordar, men här verkade det lugnt.

Men inte här

Men långt bort verkar de vara (med  hjälp av vidvinkel).

Det var sådant där dis  som inbjuder till ljusa bilder.

.

Aftonljuset färgar världen, och fåglarna  flyger sin kos.

Oreda framför  Palatset.

Taube och trädet lutar åt varsitt håll.

Mot söder.

Så då var det ju bara att ta sig över dit, så jag kunde gå  till Södra Station och åka hem.

Men innan dess såg jag flera fåglar

Det var bara att vandra vidare...

Och när jag  kom fram  till  Södra station fattades det 500 meter!  500 meter till och det  hade varit  en mil mellan  Solna  station och Södra. Men tågen kör ju en kortare och rakare väg. Det är  nog därför  det går snabbare  med tåget.Och bilderna i promenaden är alla  tagna  med min Panasonic Gm5. med kit-zoomen, ett ekipage som ryms i jackfickan.

Jag gnetade vidare med lillkameran

Det petade in grenar i bilden

Det blev ingen färg i bilden.

Jo, men här kom ju färgen, eftermiddagsfärg...

Det fanns färg bland träden också.

.

.

.

Och så småningom hade jag och lillkameran  kommit till Centralen. Men på vägen hade vi stärkt oss med linssoppa och pastejsmörgås på  Cafe Valand.

men hade jag nu gått  ända hit, kunde jag  ju  lika gärna fortsätta till södra station också. Station som station, liksom. Och det  är  inte  lika stökigt där.

Tre gröna och en gul, men ingen fjäril, och föga anade jag hur lång promenaden skulle bli

 Det lutade åt höger

Det dök upp en gasklocka.

Det lutade åt vänster  också, men ingen fjäril vingad syntes till.

Det var något gult där och jag trodde  vandringen snart  skulle vara slut, men de satte  jag  P för.

Nu vet jag hur långt det är mellan Solna station och södra station, för idag kom jag ihåg att starta mobilappen.

Det  är  i längden lite tråkigt att starta promenaderna hemifrån, det blir inte så stor variation, när  man bor  i en avlång  kommun, inklämd  mellan  motorvägar,  järnväg  och vatten, speciellt  om man vill promenera  med  kamera och inte snubbla  på samma motiv  som man redan har slitit ut, känns det som. Utrustad  med ett  SL-kort  kan man då ta sig ut från området för att söka  nya motiv.

Så idag  for  jag till Solna.

Solna station.

Det beror förstås  på vilken väg  man går, hur långt det  blir, men jag började  med Haga.Det var  min enda idé. Hur långt jag tänkte gå hade  jag ingen aning om, för det  brukar  jag inte ha. Men jag hade förstås en kamera  med mig, för annars är  det svårt att promenera. Jag valde att ta med den lilla kameran, tågluffarkameran från i somras, som mest legat och sovit sedan dess. Och jag var också djärv nog att köra  med jpg direkt i kamera. Jag hoppades också att jag  inte skulle fastna i kamerans (tycker jag) tjuriga menysystem. Men när funkar brukar  den  kunna leverera OK bilder.

 när jag går, och jag kan blixtsnabbt  förvandla mig från fotgängare, flanör eller vandrare, till fotograf. Eller vice versa.

Och på en sådan här promenad har jag  inget mål, jag går dit  näsan pekar, eller dit  jag dras på annat sätt.

Jag snubblade  på ett cafe, men det var inte dags  ännu, hade ju nyss klivit av pendeln.

Jag satsade på att ta mig över till andra sidan.

Och jag lyckades!

Så sedan var det bara att fortsätta, så länge det var roligt.

Och jag hade kommit ihåg att sätta på appen i mobilen, så jag skulle få se hur långt jag gått. Och idag var det roligt att gå ganska länge.

Och  kameran?

Panasonic GM5 med kit-zoomen.