Färgstarkt, i skuggan, sköheten vid vattnet och lite kaos.

Ja tänk så olika det kan bli under en liten promenad, när man har tur med ljuset och korpgluggarna öppna.plötsligt uppenbarar sig motivet. Som här där killen cyklade ner för  backen och träden ser ut att vilja springa efter.

Går man vidare, dit solen inte riktigt når, kan  man ana figurer som gömt sig i sten. Förstenade  av en hemsk häxa  en gång i tiden?

.

Nere vid vattnet sträckte en skönhet ut sig i dagens sista ljus.

.

Lite kaosartat blev det  här. Kanske inspirerad av sakernas tillstånd.

Sedan gick jag hemåt.

När det byggs blir det rörigt men röran kan också ge motiv när man rör sig i röran

I alla fall tyckte jag det var fallet igår   när jag rörde mig där i röran efter en fikastund. Att det fanns motiv alltså. efter fika kommer  bilder, om kameran är  med.

Efter fika kommer bilder

Ett nytt ordspråk?

.

**

.

Bloggen är ju ständigt hungrig, så det gäller att vara ute med kameran och samla föda, så bloggen inte blir anorektisk, och sedan krydda  anrättningen med lite bokstäver så att det blir smakligt. Så jag  och  Olympusen var ute på eftersök i går, och såg vad vi såg.

Omdaning var det vi såg. Förtätning och  förändring för att förse folk med bostäder. Själv  försåg  jag mig  med bilder och intryck. Så mycket uttryck blev  det väl inte, men en samling kort.

Bygget i sig sprider motiv kring sig, staket, maskiner och jag vet inte vad. Gubben på berget är det en bieffekt, eller ett  minne  från tidigare?

.

Omvandlingens struktur, med detaljer och (åtminstone delvis) översikt.

.

Mer översikt, men när jag stod där såg jag mest helhet, detaljer  mönster, färger och röra. "En  typisk Jan-Olof-bild"d alltså, som någon skrev en gång i tiden.

Allt var inte röra och  oreda, en del var från en  tidigare kaosperiod.

.

Jag kunde  ana förändring även på annat håll, kranarna  avslöjar alllt

När allt står still.

Också ett kaos, även  om det kanske inte syns i bilden. Men det hördes, när plötsligt två  ambulanser skulle fram

Om man hittar bilder i kameran som man inte känner igen, då inser man att man varit på en ny plats, eller en gammal.

Jag brukar  ju  veta var jag har gått och var  jag har varit, när  jag har varit ute  och  gått eller  promenerat  med kameran. Men ibland när jag kommer  hem ser jag  att jag tagit bilder som jag inte kan placera, som jag inte spontant kan placera.

Då tänker jag inte i första hand på bilder av den här typen, som ju kan vara tagen lite var stans där det växer träd.

Jag tänker mer på en bild av den här typen, jag kommer hem och  ser vyn och kommer ihåg trapporna som var nedanför  mig när jag tog bilden, minns motiven, men kan inte för  mitt liv placera dem i geografin. Var var  jag. Var längs min rutt finns husen , åt vilket håll tittade jag?

Den här bilden lyckades jag dechifrera eftersom jag  vet vilken station det är, men utan den vetskapen hade den här platsen också tett sig okänd för  mig. Och nu kunde jag också placera förra bilden på ett  ungefär.  

Och  då fick även nästa bild  en plats i geografin.

DEN GAMLA PLATSEN

Innan jag tagit mig upp till ovanstående bilder gick jag runt lite och lokaliserade på ett ungefär platsen för en snart  50 år gammal händelse.

Den gamla händelsen

Fallna hjältar och vackra färger i grannkommunen som kallar sig stad

Jag tror jag hade passerat gränsen när jag tog bilden, men egentligen har ju det ingen betydelse, det är   bilden och motiven som räknas och de känner inga gränser.

.

Att det är höst  råder det ingen tvekan om, det finns alldeles för mycket som fångar fotografens blick och förtrollar sinnet.

Ibland är det överdrivet vackert, eller blir så när fotografen  misshandlat motivet.

En fallen hjälte.

.

En till som föll någon gång.

färglöst kanske inte är fel heller.

En ljus avslutning kan  inte vara fel i höstmörkret, lite ljusterapi?

Oktoberfärger?

I alla fall är bilderna tagna i  oktober och färgerna är  mest naturens, på ett eller  annat sätt, men  också med mänskliga bidrag och inslag.

Innerstadsoktober.

Lutande Ulriksdalsoktober

Ja det mesta lutar och  så gjorde det även i  verkligheten, till och med det lilla blå huset lutade. Men inte kraftledningen.

Här var det en annan färgskala. Och mycket som lutade.

Och en påpasslig  cyklist som cyklade in i  motivet på ett föredömligt sätt.

Det var nog den här  bilden som födde hela blogginlägget.

Jag kan visst fortfarande ta sådana här bilder!  Visste jag inte. Och med den lilla kameran

.

Sista bilden (men den först tagna) är också  tagen i oktober och det finns färger  i den, så  även den kvalar in under rubriken.

När man blir omkörd av en buss i en tunnel.