Måste det vara skarpt?
Eller är det bara selektivt seende?
Funderingar platt på mage i gräset

Med ögat till sökaren låg jag på grässnutten utanför min dörr och spanade in en värld av strån och höstligt nerfallna blad och löv. Det var länge sedan sist och jag var tvungen att se om det fortfarande roade mig att ligga där.

Det gjorde det.

En träning i selektivt seende kanske. Det gäller att hålla formen uppe, men också se om det blir några nya bilder och inte bara bilder som man redan tagit. Det känns ju inget roligt att titta på bilderna efteråt och upptäcka att det bara var gamla repriser.

Selektivt seende?  Ja, det blir ju så, det jag ser när jag ligger där är ju bara en del av den komplexa verkligheten, och vad jag verkligen uppfattar är ännu mindre. Hur mycket, eller litet, fastnar sedan på bilden och vad är det som når fram till en annan betraktare och överlever  i dennas tolkning.

Men gör det något? Att det inte blir en exakt överensstämmelse utan faktiskt  en ganska luddig upplevelse, bara en approximation av min verklighet när jag låg där.

Det är ju inte skarpt det jag ser och det är ju inte avbildningar jag gör,  jag fångar bara former, former jag bara flyktigt uppfattar i sökaren där jag ligger och vaggar fram-och-tillbaka, både framåt och bakåt och till höger och vänster. Inte långt, centimetrar handlar det om, ska jag längre bort måste även överkroppen ruckas lite.

Lite teknik: Jag använder ett 100 mm makro, gärna  bländare 2.8-4, möjligen 5.6, för att hålla skärpedjupet kort. Tanken är ju att bara fånga en liten del av verkligheten och lämna det mesta i mer eller mindre oskärpa. Frågan är om det är det skarpa jag avbildar, eller om det är det oskarpa? Men lite skärpa kan behövas för att ge ögat en fast punkt i tillvaron, något att referera till i utforskandet av bilden.

Det svåra är att välja var det skarpa ska ligga, eller snarare, vad det är som ska vara skarpt. Bara några millimeters förflyttning kan ge en helt annan bild fastän det är samma motiv.

Men är det då samma motiv om man flyttar skärpeplanet, det selektiva seendet, en liten aning? Jag är inte säker på det. Bilden uppstår ju i fotoögonblicket och det är också då motivet föds, eftersom jag inte bestämt mig för något motiv i förväg. Det blir vad det blir, men förstås inte helt omedvetet.

Det finns mycket erfarenhet lagrat när jag ligger där på gräsmattan. Jag har legat på många gräsmattor och på många sorts gräsmattor, av grus, av barr, av sten, ja där motiv kan tänkas födas.

Men man får inte vara rädd för oskärpan, det är den som bygger upp bilden, och dominerar, men ändå får den inte dominera.  Den ska bara finnas där och stämma med helheten.

Oskärpan bär upp det selektiva skarpa.

Vad man sedan ser är upp till betraktaren.

Här prövade jag att göra världen än mer diffus genom att avsiktligt överexponera.

Och här valde jag att lägga hela bilden i oskärpa. Bilden blir stegvis allt mindre motiv och allt mer bara bild.

Kanske är det inte ens bild, kanske bara ett uttryck, kanske bara ett infångat intryck.

Men allt är fångat i fotoögonblicket.

För att få lite struktur på slutet lägger jag in en mer substantiell bild.

Den som vill kan ju få gissa vad det är för växt.

.

2011-10-02 19:47   EGW

Lite fotofilosofi allt emellanåt skadar inte. Du har rätt, hela tekniken med att få en makrobild bra är att lägga skärpeplanet på ett bra ställe. 100 mm låter mycket för ett makroobjektiv, det måste bli ett lövtunt skärpeplan.

Besvara

Svar från janolof 2011-10-02 19:56

Lövtunt är väl att ta i, får vara ett tjockt löv då, men det är det jag utnyttjar här. Dessutom håller jag mig i trakten av närgränsen på flera av bilderna. Vill jag göra lite mer normala blomporträtt ökar jag avståndet och bländar ner, så är det inte så lövtunt längre. Den sista bilden är inte lika lövtunn.

Svara