Svarta hål, ett liv på kanten till det omöjliga och andra naturfenomen, en turistbild med ram och en del annat skräp

Mörkret började falla och de svarta hålen drog oss till sig, men det kunde vi inte veta innan vi såg dem. Vi åkte bara lite på måfå ut på småvägarna norr om Nora, för att se om vi skulle hitta något, och det gjorde vi. Berget verkar vara som en Schweizerost, ihålligt överallt.

Först var vi ordentliga och stannade där det fanns parkeringsplats, sevärdhetsskyltar och kartor som visade hur man skulle gå.

Vi hittade ett svart hål, men vi höll oss kvar på kanten och sögs inte ner.

Jag börjar fundera på om det är rätt sorts svarta hål för det. Dottern höll sig också kvar fast hon gick mycket närmare, så nära man kan gå, gärna så att fötterna sticker ut lite. Hon har inte den minsta känsla för höjder, det gör det samma om det är bara 5 cm eller 500 m till botten.

Att det var afton syntes på solfläckarna. Och något märkligare än ett korpbo såg vi inte.  Vi såg den inte och hörde den inte, och jag minns inte att vi hörde något annat heller. Någon bil i fjärran kanske.

Vi rullade därför vidare och svängde in på en sådan där väg där gräset smeker bilens undersida och grenarna klappar vänligt på vindrutan, och där man är glad att man inte möter någon annan bil, för det går inte.

Ändå var det ett turistmål, men avsomnat kanske. Tog projektpengarna slut?

Informationen var knapphändig.

Men här var det verkligen ett svart hål rakt in i berget

Låst och bommat och rasfara. Förstora, så kan du nog läsa texten över dörren. Det är inte ingången till Morias gruvor, men väl till andra gruvor, en stollgång rakt in i berget för att få ut vattnet.

Kungen har varit här, men innan han blev kung, men det är inte därför gången heter "Konungastollen",  utan för att Gustav III var här.

Matsäcksplatsen var ganska patinerad.

Vägen ner till parkeringen (det satt en P-skylt här) vågade jag mig inte på utan fyrhjulsdrift eller traktorhjul. Igenvuxet. Rejält.

Vi gick upp på berget istället för att se om det fanns vyer.

Det fanns det.

Kvällsljus över skogslandet och urblekt sommarkvällshimmel.

Det var skönt där, även om bilden är banal.

Så var de' det där med ramen. När himlen är så här  urblekt, brukar jag lägga till en tunn ram, så inte bild och bakgrund flyter ihop.

Så närmar vi oss mörkret igen.

Inte svart hål, men grönt, svårt att se att det är vatten som gömt sig under täcket.

Och på kanten upptäckte min följeslagare en levnadskonstnär, som lever på randen till det mörka djupet. Alla stammarna tillhör samma träd, så det är egentligen grenar på den liggande stammen.

Undrar hur länge den har kämpat?

Mörkret kom smygande, och solens bleknande strålar påminnde oss om att det var dags att åka hem, i alla fall till vårt nattlogi.

Vi hittade tillbaks till bilen! (Men vi hade inte väntat oss något annat.)

Och nästa dag fortsatte färden västerut (och jag är klar med första dagen av vår resa).

.

2011-08-22 23:23   EGW

Det är ju faktiskt ganska märkvärdigt med alla dessa gamla gruvhål, där naturen utplånat alla andra spår av mänsklig verksamhet runt omkring.

Besvara