fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Svartvita turister på sta'n eller vanliga vardagsmänniskor

Det är ju svårt att se utanpå varifrån människorna kommer och vilket ärende de har, men en del avslöjar sig genom sitt beteende. Nu brydde jag mig inte så mycket om det, utan mer hur de placerade sig i bilden, att det överhuvudtaget blev ett motiv.

Kanske ser jag bilden som en teaterscen, där det gäller att de agerande finns på rätt plats.

Hon vände sig om när hon tagit sin bild, och kanske blev min bild inte sämre av det.

Nu har jag redan hunnit peta in två kanske i min text. Det är nog ett ett tecken på att jag söker mig fram. Det här är en typ av bilder där jag känner mig väldigt osäker, inte minst när jag går där, varför tar jag dem, vad är det för mening med dem? Utöver att det är skoj, då. Men det kanske räcker.

Den färgglade mannen i gathörnet, från mitt tidigare blogginlägg gick att ha svartvit också.

Runstenen, inte i Prästgatans vimmel men i alla fall på Prästgatan.

Vimlet stod de ryska turisterna för, om man nu kan kalla den kompakta gruppen för vimmel.

Gatukorsningar ger alltid möjlighet till vägval och kartläsning. De övriga personerna kanske är bara statister, eller kan de tänkas ha en biroll.

Riktigt roligt blir det inte förrän jag kommer hem och upptäcker att det går att använda bilderna, att det går att kombinera dem med ord, att skaparglädjen inte finns bara när jag går där med min kamera. Det ökar tillfredställelsen och gör att lusten att fotografera hålls vid liv och kanske till och med ökar. Ett gäng obloggbara bilder skapar däremot ett visst mått av missmod.