fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Tankar kring Dogma, enkelhet och landskap

Diskussionerna kring Dogma får mig att fortsätta reflektera. På ett sätt  handlar det om enkelhet, en kamera, ett objektiv (brännvidd), en film. Enkelheten gör att det är lätt att bli ett med utrustningen, att få den att sitta i ryggmärgen. Mycket av diskussionen handlar om gatufoto och dokumentär fotografering, där man också hittar sina förebilder och läromästare.

Jag skulle vilja föra in ett annat perspektiv, nämligen landskaps-
fotografering. Jag hade en lång period (det är länge sedan nu, i ett annat millenium) där jag fotograferade landskap enligt Dogma-tankar, men förstås utan att ha någon aning om det. Det var bara det att jag själv fann att det var ett arbetssätt som passade mig.

Den utrustning jag tänker på är Olympus OM-4, 24 mm objektiv och Velvia. Och helst inget stativ, men ibland blev jag tvungen. Valet av objektiv var kanske lite oortodoxt för landskap, men det beror på att jag hade funnit en stil som passade mig, med stort fokus på förgrunden, en stil som jag först utvecklade i fjällen, men sedan överförde till det platta jordbrukslandskapet där vi bodde, mellan Sala och Västerås. Vidvinkeln gjorde ju också att det var enkelt att få stort skärpedjup med måttliga bländare, och därigenom frigjorde jag mig från stativet.

Att använda 24:an på det viset medför en stor risk att man ger bilderna och landskapet ett förvrängt vidvinkelperspektiv. Det var inte det jag var ute efter, utan jag ville fånga helheten, fånga in både förgrund och det stora perspektivet samtidigt. För att lyckas krävs det då att man lär ögat att se på ett nytt sätt, för att få det rätta perspektivet. Och det var också därför jag begränsade mig till den enkla utrustningen.

Men jag kände det inte som en begränsning, utan som en frihet. Friheten att slippa tänka på val av objektiv, utan istället gå omkring i landskapet och se motiv och bilder. När jag var ute och fotograferade var målet minst lika mycket själva fotograferandet som den färdiga bilden. Men egentligen var det ingen skillnad, de tu var ett. Och själva fotografrandet var ett förhållningssätt som innefattade betydligt mer än valet av kamera/film/objektiv. Det innefattade seendet, men också kroppens agerande t.ex. för att få vinklar, stadga för kameran, uthållighet (det gällde ju att vänta in rätt ögonblick, när ljusfläcken låg rätt, stråna inte vajade etc.).

Och det är detta med förhållningssätt allt handlar om, tycker jag. Ett förhållningssätt som ger enkelhet och underlättar fotograferandet, även om det först kanske känns begränsande. Karate-Kid (hoppas ni har sett filmen så ni förstår liknelsen) fick lära sig karate genom att måla plank. Kändes surt då, men gav annat i framtiden. Enkelheten, begränsningen kan vara en väg, en skön väg att vandra. 

Inlagt 2008-08-26 08:53 | Läst 1729 ggr. | Permalink


(visas ej)

Hur många stjärnor ser du här? * * *
Skriv svaret med bokstäver
Spännande funderingar...
Min erfarenhet av att fotografera landskap och natur, det är från fjällvandringar, skidåkning sedan 1970-talet.
Och utrustningen har även då varit en Leica med ett objektiv! :)
Men inte så mycket av medvetet Dogma-tänk, utan mera av praktisk natur. Har nästan alltid haft en kamera på magen, utom då det spöregnar, då är den innanför jackan! ;)
Och för att vandringen skall bli njutbar, så blev det en "lätt utrustning".
Och några missade bilder pga brist på utrustning...?
Jag tycker inte det...
Det blev istället många bilder just genom att kameran va lätt tillgänglig! :)
/Bengan

Ps. Har inte börjat gå igenom mina fjäll/telemark/cykel-bilder än....
Nå't kul ska man väl ha kvar! :)
Intressanta reflektioner!
Har funderat en hel del runt detta själv och kommer ihåg min första systemkamera, en Olympus OM2 med normal (givetvis). Jag plåtade nog över ett år med den gluggen innan jag tyckte mig behöva något annat. Och egentligen behövde jag nog inte det då heller, utan det var nog mest att jag ville ha någon ny pryl, även då. Jag tycker detta med nya prylar accelererat betänkligt på senare år, inte bara när det gäller fotandet. Det har blivit en livsstil i sig att köpa nya prylar, och det har nog inte så mycket med fotandet att göra egentligen. Allt i dag måste även gå så snabbt så jag tror att ganska många inte ger sig tid att reflektera över bild över huvud taget. Man tror sig ofta ta lika bra bilder som de bästa bara man har samma prylar, och blir det inte bra skaffar man sig nya prylar. Sedan finns givetvis ganska många som är främst intresserade av prylar, men ganska få erkänner detta. Blir lite komiskt när man läser alla trådar om eos 1ds mk3 tex och går in och kollar vilka bilder som tas av de ivrigaste påhejarna av värstingprylar, en stor del av dem skulle klara sig gott med engångskameror från konsum. Ganska få ställer sig frågan: Vilka bilder skulle jag kunna ta med den nya kameran som jag inte kan ta med den jag redan har? Det jag tycker är synd är att prylarna ofta hamnar i vägen för den bildmässiga utvecklingen. I stället för att försöka utveckla sitt seende och komma underfund med vilka bilder man vill ta, alltså att reflektera, köper man nya prylar och fortsätter med samma skitbilder man alltid tagit. Detta är givetvis harmlöst och upp till var och en, men det drar onekligen ned intresset för olika bildpooler här på FS tex.
-affe