Var var jag idag då? På väg någonstans?

Jag gick här och solen sken och vinden var inte så ettrig inne bland husen. Dessutom  tyckte jag det var  fint här, så fint att jag absolut var tvungen att ta fram kameran.

Vad är det då som gör att jag tycker det är så fint att jag måste ta en bild? Det går inte att förklara, det är känslan när jag går där. Det är inte igenkännande eller nostalgi, som ju kan leda till att man tar en bild, jag har aldrig gått här förut vad jag vet. Ljuset däremot lockar mig ofta till att ta en bild, men det måste finnas något mer. Är det månne något kollektivt medvetande som spökar. Vårkänslor kan det ju inte vara redan, väl?

Samma scen, färglös. Gillar den synen också, så det kan inte vara färgen som gör det.

Jag går vidare. Att stå still är lie kyligt i blåsten.

Kan det vara här någonstans man dansade rumba. Skulle kanske ha värmt idag, men nu blev det bara rumba med kameran.
 

Svartvitt? Ja det kändes självklart för mig, rätta uttrycket, inga förvillande färger som drar till sig intresset och förstör motivet.

Svartvitt likaså här.

Ljus, svärta , silhuetter, figurer, kontraster. Klassiskt motiv, klassiskt uttryck.

För att bevisa att jag var där, blev det en sorts skuggselfie också.

Men på andra sidan gatan behövdes färg i motivet.

Det är ju färgen som "gör huset" därnere och därmed även bilden. Observera cyklisten! På väg till Dagnyfika!