Intervju med Charlie Bennet i FS Magasin

Charlie Bennet är en duktig och driftig fotograf som började plåta sent i livet. Mat, stilleben och arkitektur är specialiteter. Jag hade nyligen nöjet att intervjua honom och hänga med i hans studio i New York. Idag kom artikeln ut i Fotosidan Magasin.

Detta med gammal optik

En av de fina sakerna med att fotografera med film är att det finns så mycket utrustning som, snarare än att vara helt perfekt i teknisk mening, har karaktär.

Jag har haft mycket nöje med den klassiska Lomo LC-A, laddad med utgången diafilm som sedan lustmördats i negativframkallare. 

Jag tycker mycket om att fotografera porträtt med äldre mellanformatsutrustning. En Rolleicord V från mitten av 50-talet har varit en trogen följeslagare under många år. Objektivet är en Schneider-Kreuznach Xenar 75/3,5. Den är mycket fin för sin ålder, och tecknar mjukt men skarpt på ett sätt som inte riktigt låter sig beskrivas.

Gemensamt för de två rätt olika kamerorna är att materialet i sig sätter en hel del prägel på resultatet, och att det finns ett visst mått av slumpmässighet genom filmens nycker. Den digitala världen innebär oftast ett mycket kontrollerat resultat, där det mesta av slumpen elimineras på gott och ont. Går det att uppnå något av det där i digitala bilder, när optiken i sin bångstyrighet ger ett mervärde? Jag har försökt en hel del, mest på Micro-4/3-hus. Plastoptik från Holga är svårt! Och har bara i något fall gett mig ett vettigt resultat. 

Mest har jag sökt efter ett mjuktecknande och fint porträttobjektiv med karaktär. När jag ryckte in och assisterade en filmande granne, visade han mig miniatyrvarianten på mitt Rolleicord-Xenar: en Schneider Xenon 40/1,9 till den märkliga Robot-kameran med en bildruta på 24x24 mm. Vi idkade byteshandel, och den hamnade i min ägo. Efter en första besvikelse kände jag att det ändå var dags att ge den en chans, och monterade den på min GH1.

Jag tog familjemedlemmar till hjälp för att se hur det funkar.

Och jo, det kan fungera. Bilderna blir relativt skarpa med låg kontrast. Lätta att arbeta vidare, och känslan är inte så väldigt långt från Rolleicordkänslan. Ännu bättre vore det antagligen på ett hus med en lite större sensorstorlek. Kanske blir det läge att leta rätt på en billig Nex-kamera. Men den ständiga frågan är: kommer man verkligen använda det? 

Fortsättning följer. Nästa experiment blir att se om en gammal rysk halvformatsoptik gör det lika kul att plåta som med en riktig halvformatskamera.

Tillbakablick

Det är intressant att titta tillbaka på bilder med några år på nacken. Inte sällan känns de som kanske är 3-4 år gamla som de bästa någonsin. Om det är sant eller inte vet jag inte säkert. Säkerligen har jag utvecklats professionellt sedan dess. Och jag vet med mig att jag känt samma sak inför några av mina ärligt talat usla alster från 19-årsåldern. Nu får jag för mig att jag var som mest frimodig kring 2012. Jag var fascinerad av min nya stad, New London, och för att ta in alla intryck fotograferade jag ständigt. Nu har jag blivit lite lat. Jag har alltid med mig kameran, men det är inte längre varje dag den kommer fram.

Några av bilderna jag tittat tillbaka på är av The Weird Beards, ett ösigt band, mycket musikaliskt intressant, och baserat på ukulele, kontrabas, trombon, slagverk, och lite annat beroende på omständigheterna. Bandet finns inte längre, och inte heller deras replokal som under en tid var en härlig samlingsplats för alla möjliga kreativa, ovanpå den legendariska punkklubben El'n'Gee.

Frisören

Ibland glömmer man bort att det kan vara lätt att plåta på gatorna. Man tror man inkräktar, men mest blir folk glada över uppmärksamhet. Och ibland blir man rentav inbjuden vid åsynen av en kamera. Jag var mitt inne i ett jobb i New York, då Alex fick syn på min kamera och bad mig ta ett porträtt, nyfriserad som han var utanför barberaren. Visst, sa jag, och så bad jag att få komma in i salongen och ta några fler bilder, som jag sedan skickat till dem.

Kol

Så jag for med sikte på Welch i McDowell County, West Virginia. Det enda som gick att få in på bilradion från en bit in i Pennsylvania var svavelosande väckelsepredikanter, så det var svårt att få John Denvers gamla dänga "Country roads, take me home" ur huvudet. På resan sov jag i bilen, på risiga motell och hemma hos en aktivist. Welch kallades på 40-talet "Lilla New York" med sin mångkultur och rika nöjesliv. Idag står de flesta hus tomma, många med fuktskador och svartmögel.

Det blev en lärorik vecka på många sätt. Det blev uppenbart att trots att det fortfarande bryts kol i väldigt hög utsträckning, så kommer det inte samhället till del. Snarare är det tvärtom. Samhället betalar förödelsen som kommer i dess spår. Människorna är fattigast i landet. 90 procent av arbetskraftsbehovet har eliminerats i den metod som samtidigt förstör människornas livsmiljö: MTR, eller Mountain Top Removal. Det låter kliniskt, men är brutalt. Träden huggs ned. En mix av dieselolja och nitroglycerin sänks ner i borrhål och så brakar det loss. Schaktmaskiner separerar överskottet från det åtråvärda kolet som lastas, ofta alltför tungt, på lastbilar.

Vidare mot tågen som stånkar fram genom bygden med hundra vagnar lastade med vardera hundra ton kol. När operationen är klar, är det tänkt att man ska återställa berget till sin ursprungliga kontur, men det går också för sig att jämna till det till ett flygfält eller ett köpcentrum. Det är förstås omöjligt att återskapa en komplex skogsmiljö på ett artificiellt berg, och därför svämmar Welch, Kimball och andra kolbyar över och överges.

Men det är ett väldigt tabu att tala om det som att kolindustrin skulle vara ansvariga. Man biter inte den hand som i någon mån föder en. Tvärtom talas det mycket mer högljutt om att Washington med sina miljöregleringar bedriver ett krig mot kolet. Och klimatförändringar? Den officiella linjen är att människan inte har något med det att göra, förkunnade en dam från handelskammaren. Just McDowell County gav USA:s allra starkaste stöd till Donald Trump i valet. Trump med sina löften att få kolindustrin att blomstra igen, nollställa alla försök att minska utsläpp av koldioxid, och stoppa allt stöd till förnyelsebar energiproduktion, har på något sätt tänkt att göra Appalacherna rikt igen, genom vad han kallar "beautiful clean coal". Hur det ska gå till är som vanligt oklart. Kraftverken ställer om till gasdrift, inte så mycket av miljöskäl som av ekonomiska skäl – gasen är mycket billigare, samtidigt som den sparar in en hel del koldioxid och brinner mycket renare. 

Jag lärde mig att det rentav kan vara farligt att motsätta sig mountain top removal. Det berättade två av mina intervjupersoner, Wilma och Terry, pensionerad lärarinna respektive kolgruvarbetare, och med en väldig kärlek till bergen. Jag hade haft svårt att nå dem på telefon, och dök upp på deras garageuppfart. "Hur hittade du hit? Vi glömde ge dig vägbeskrivning". Jag berättade att jag visste namnet på byn och frågat mig fram. Wilma såg lätt skrämd ut och sa "och det gick bra? Det kan vara farligt att känna oss gamla trädkramare".

Vi hade en fin dag, där de lärde mig mycket om svårigheterna att kämpa för miljön där ekonomin bygger helt på kol, och för fackliga rättigheter där det är ont om jobb. Äkta kämpar.