Plötslig farfar

När jag var yngre var jag rätt inställd på att inte ha egna barn. Däremot var jag gärna en närvarande vuxen i andra barns liv. Jag brukade säga att jag hellre skulle vara farfar än pappa. När jag träffade min fru var hennes son Ben redan tonåring, och vi fick snabbt en fin och nära relation, så jag drog en vinstlott. Han har däremot alltid velat vara pappa, och i dagarna är det ett år sedan det skedde, och en mer älskad liten kille är svårt att föreställa sig. Vi har sådan tur att de bor runt hörnet från våra arbetsplatser och får träffas nästan varje dag och har fått en stor familj på köpet. Det är ännu bättre att vara farfar än man hade kunnat föreställa sig. Och i helgen blir det ettårskalas.