Farväl till Mr. Stidfole

Minuterna efter att jag för första gången klev av tåget på Union Station i New London, tog Kim med mig hem till sin lägenhet för att ställa av väskorna och presentera mig för Mr. Stidfole. Han hade haft ett finger med i att hon tagit steget att åka och besöka mig i Stockholm, och nu ville han träffa mig. En kortväxt man med yvigt vitt hår och en djup, bullrande röst gav mig en björnkram. 

– Visst är hon underbar! Kom ihåg, att när ni gifter er, då är det jag som följer henne till altaret! 

Jag kom att ha mycket med Mr. Stidfole att göra. Vi kallade honom så, för andra var han James, Jim eller bara Stidfole, men för oss var han Mr. Stidfole. Lägenheten som vi befann oss i låg i ett konstnärskollektiv som han skapat. En skev tegelbyggnad som varit restaurang och bordell, men som stått tom länge skulle jämnas med marken för att bli parkeringsplats. Han åkte till Hartford och lovade på fläcken att han skulle få ihop nog med pengar, bara byggnaden fick stå kvar. Och så blev det, och kollektivet Hygienic blev ett nav i stans konstliv. 

I en av kyrkorna fanns en frukostservering för hemlösa. Mannen bakom det hela lurade av före detta fängelseinterner deras muckarpengar. När han blev påkommen och själv åkte in i fängelse, samlade Mr. Stidfole ihop sina vänner för att kliva upp klockan tre på morgonen och servera kaffe, ägg, bacon och potatis till uppåt hundra människor under många år. Han drevs aldrig av religion, det var bara oacceptabelt att någon skulle gå hungrig när det fanns en möjlighet att göra något. En gång, som grön skribent skrev jag ett reportage från frukosten, ett nedslag i det fattiga Amerika men lika mycket om att vända drivkraften i att vara förbannad till något gott.

Alla har minnen från något av alla saker han hade ett finger med i. I rollen som dramalärare var han känd för att ha olika skor. Skälet var att en elev som levde under fattiga förhållanden och inte hade två hela likadana skor en gång blev mobbad för sina missmatchade. Olika skor blev en solidaritetshandling som pågick i många år. Även om han var en person som hördes och syntes mycket, handlade det aldrig om att ta uppmärksamheten, utan att ge andra möjligheter. 

För två år sedan blev hans första ord till mig verklighet. Kim och jag gifte oss, och han var där och följde henne till ceremonin, som leddes av hans fru Sherry. 

Den tredje januari i år gick han bort, och lämnade ett stort tomrum efter sig. Men också en påminnelse om den kraft man har som medmänniska att påverka andras liv till det bättre och ansvaret man har att använda den kraften. Minneshögtiden i konstgalleriet i kollektivet hade en kö långt ut på gatan. Teatern tvärs över gatan från mitt kontor uppmärksammade honom under en veckas tid.