The Mohican

New Londons klart pampigaste byggnad, The Mohican, byggdes 1896. Arkitekt var William B. Tuthill, som också ritat Carnegie Hall i New York. Byggnaden är uppförd runt en stålstomme, en ny teknik för tiden. Mest känt är byggnaden som hotell, men från början var det ett förlagshus, byggt på uppdrag av Frank A. Munsey, en förläggare från New York som försökte flytta från stan för att sänka sina kostnader och undvika problem med facket. En strejk tvingade honom att flytta tillbaka efter bara ett halvår, och The Munsey Building blev 1898 The Mohican Hotel. Bara två år senare blev det till varuhus, som inte heller gick så bra. Tillbaka till hotellverksamheten, den här gången framgångsrikt och The Mohican blev känt som det finaste hotellet mellan New York och Boston.

Numera är behoven av lyxiga, stora hotell betydligt mindre, och rummen är omgjorda till subventionerade bostäder för låginkomsttagare och äldre.

Umgänge på distans

Livet har förändrats fort i coronatider. Bara ett tiotal dagar har gått sedan jag hade tänkt åka till New York för att recensera två utställningar och hämta ut ett nytt körkort på konsulatet. Först tänkte jag att det var försiktigt nog att ta det oftast halvtomma Amtrak-tåget istället för det billigare men oftast fullproppade pendeltåget, men bestämde mig för att ta bilen. Resan sköts upp två dagar, och då var museer och gallerier redan stängda. Sedan stängde olika verksamheter en efter en. Vi uppmanades att hålla avståndet och inte samlas fler än först 500, sedan 250, nu 10, och kanske är det två nu. Svårt för många att inte leva och umgås som vanligt, och en del bryter förstås mot rekommendationerna. Men i det här läget har umgänge via Zoom och Skype ökat stort. I fredags gick vi virtuellt till puben. Igår höll en av världens ledande yogainstruktörer ett pass från Costa Rica, med ett femtiotal deltagare. Livet går vidare, men på varsitt håll. 

Se den egna staden

Med nedstängda restauranger, kaféer och barer går livet inte i så många knop. Jag håller mig inne för det mesta, men cyklar ner till kontoret ett par gånger om dagen för att byta batterier i min gamla kamera som står och gör en timelapse under veckan. Kontorsbyggnaden är en spökstad, så ingen risk att smittas där. I det här läget har jag skruvat på shift-28:an och försöker hålla rutinen att ta några bilder av byggnader och stadsmiljöer, i brist på andra projekt. Det är givande att se staden man ofta rusar igenom i lite lugnare tempo.

Ny vardag

Coronatider har inneburit ett nytt sätt att vara. Helt plötsligt insåg de flesta, inte alla, att det var dags att stanna hemma så mycket som möjligt och hålla sig borta från folk. De som kan jobba hemifrån gör det. Småföretagare tvingas bomma igen för ett tag. Ändå håller de flesta rätt god min. Solidariteten sätts på prov, och hittills har den visat sig stark. Flera med fast jobb och gott om pengar erbjuder sig att täcka utgifter för de som har det kärvt. Ikväll klockan åtta stängde barer och restauranger, men många håller öppet för leverans och uthämtning. Det kan nog komma något gott ur det här, till sist.

Här håller vi oss hemma, jobbar med det som går, förbereder för när det kan braka igång igen. På ett sätt är det en värdefull period, då man kan ägna sig åt saker som bortprioriteras annars. Det blev också en träff med goda vänner, enligt nya regler: 6 fot från varandra, utomhus, med eget medhavt fika. Det går bra det med.

Vad man kan lära av Keith Jarrett

Keith Jarretts Köln Concert från 1975 är bland det bästa jag vet i musikväg. Nyligen hörde jag också historien bakom den i ett radioprogram. Pianoguden var bokad att spela för en 1400-hövdad publik vid midnatt och kom sliten till Köln och fann en bedrövlig flygel på operahuset, och ingen tid fanns att byta ut den. Jarrett bestämde sig för att dra därifrån, men den 17-åriga konsertarrangören Vera Brandes vädjade, och han gick med på att genomföra konserten. Den spelades in, mest som ett avskräckande exempel på hur det kan gå när arrangörerna inte har koll på läget, men blev jazzhistoria.

Historian är viktig att bära med sig som fotograf. Få är så bekymrade om hårdvaran som vi fotografer, och man kan fundera på hur mycket som inte blir av därför att man följer Jarretts första impuls att lägga ner när de tekniska förutsättningarna inte är perfekta. Jag vet att jag själv inte helt sällan kopplar samman olika projektidéer med ett visst tekniskt utförande. Mellanformat hit och ljussättning dit. Men inte sällan dyker bilderna upp när man har en gammal Tamron Adaptall på kameran av någon anledning, eller bara telefonen. Följer man istället Jarretts andra impuls och genomför det man har, med dåliga förutsättningar, kompenserat av extra ansträngning, så blir det inte sällan minnesvärt. Kanske någon gång mästerverk.

Mästerverk är det inte, men ändå bilder tagna med något av det i bakhuvudet, då min styvson hade en extra biljett till en hiphop-spelning i en håla i Connecticut. Med en minuts varsel hoppade jag in i bilen. För det mesta vill jag förstås ta bilder på trånga barspelningar. Jag hade min buckliga X70, med den redan dåliga mörkerfokuseringen extra osäker sedan jag spillt vin i den på en vernissage. Lokala rapparna NME The Illest och Apathy stod på scen. 

Ännu viktigare kommer det vara att hålla Keith Jarrett i bakhuvudet under kommande veckor. Allt är lamslaget på grund av Corona, och många jobb är inställda. Alltså inte optimala förutsättningar. Nu gäller det att ta vara på den tiden på bästa sätt, sälja halvfärdiga jobb, sälja in nya idéer för när allt brakar igång igen, fixa hemsida, hämta in ny kunskap, och helt enkelt plåta så mycket som möjligt, på cykelavstånd och utan mänsklig kontakt.