Inställningen

Det har pratats teknik, och huruvida den har något att göra med vad man tar för bilder. Jag menar, kanske inte så kontroversiellt, att det gör den. Jag ska däremot inte gå in på specifika detaljer vad gäller prylar. Inte heller inställningar, för dem kommer jag ändå sällan ihåg. Den mentala inställningen däremot, väcks nästan genast i minnet när jag ser gamla bilder. Valet av apparater är inte avgörande, men en del i hur vi interagerar med motiven. Tar det lång tid att fotografera, blir det en särskild kontakt vid porträtt. Själv trivs jag med mellanformatet som en god kompromiss. Jag är lat nog att vilja ha 10-12 rutor på en rulle, hellre än storformatets enda blad. En schaktsökare uppmuntrar till ett oavbrutet samtal och bibehållen kontakt med den man plåtar, och det finns ett ganska stort mått av värdighet och högtidlighet. Jag tror att det var en del i ett av mina mycket få porträtt av min kameraskygga farmor.

En liten kompaktkamera däremot, har helt andra kvaliteter. Ett minne jag bär med mig kommer från en reportageresa i Kenya och Sydafrika. Jag och kollegan Nanushka Yeaman kuskade runt en månad och skildrade populärmusiktrender, gjorde reportage om balettskolor, frivilligorganisationer, konstkollektiv, och allt möjligt. Det var enormt kul, en resa jag kommer bära med mig länge. Vi tog inga lediga dagar, och när man blir trött, blir man också lite slö. Jag märkte att mitt bildspråk och sätt att interagera med folk blev repetitivt och oengagerat. En av de sista dagarna, bestämde vi oss för att åka på en grillfest i Gugulethu utanför Kapstaden. Trött på att släpa med min stora axelväska, stoppade jag ner en kompaktkamera med en liten extra blixt i fickan, tog bussen till en housemusikdånande uteservering där kyckling serverades i hink. Vi dansade, snackade med folk, och knäppte. 

Visst hade jag kunnat göra båda dessa bilder med det vanliga. Det mesta sitter ändå i huvudet. Men ibland är det bra att byta spår. Om inte annat kan det bryta bildjournalist-identiteten för en liten stund.

Klimatflyktingar

USA är på väg att få sina första officiella klimatflyktingar. Stammen Biloxi-Chitimacha-Choctaw har bott på ön Isle de Jean-Charles utanför Louisianas kust, sedan de fördrevs från fastlandet på 1830-talet. 

Nu håller ön, med sitt sällsynt olyckliga läge i Mississippideltat, på att försvinna. Sedan 50-talet har 98 procent försvunnit, och oljeindustrin är att skylla på två sätt. Havsnivåernas stigning till följd av klimatförändringarna är särskilt snabb här. Dessutom har man grävt kanaler för att få ut oljeriggarna, och därmed orsakat kraftig erosion.

Wenceslaus Billiot har bott hela sitt 89-åriga liv på ön. När han var ung såg man bara träd. Nu har han havsutsikt från två håll, och huset står på elva fot höga pålar.

Runtom i kustområdet försöker man bygga vallar för att hålla vattenmassorna utanför, men om vattnet forcerar dem, blir situationen värre än utan dem.

Många har valt att flytta till närliggande Houma på fastlandet. Men också den staden är mycket hotad, när vattenmassorna tränger sig på. Nyligen har stammen kommit till en överenskommelse med staten om att få en flytt finansierad. Exakt var den nya platsen kommer bli, återstår ännu att se.

Journalisten Anders Pihl och jag besökte området i våras, och gjorde ett reportage för Tidningen Vi.

Efter valet

USA:s presidentval var en evighetslång cirkus. Debatterna hölls på en nivå som aldrig tidigare setts. Sakfrågorna överskuggades av angrepp på personlig karaktär. Det tycktes helt självklart att den mycket erfarna Hillary Clinton skulle vinna med stor marginal, och att allt skulle bli ungefär som vanligt: ett alltför långsamt, men dock arbete med klimatfrågor, ett erkännande av minoriteters utsatthet och av de ekonomiska klyftor som sliter isär landet. Så blev det alltså inte. Jag, som sällan arbetar med nyhetsjournalistik utan med långsammare historier, var ledig på valkvällen. Jag och min fru kollade valvaka en stund på stampuben, och åkte sedan hem. Beskedet att Trump valts till nästa president är ett sådant ögonblick där man minns exakt var man var och hur man kände. På morgonen mötte jag många som grät, rädda för vad som nu ska hända med våra kära, och hur det ska gå med världen.

Det senaste året har mycket förändrats. Bernie Sanders såg ut att ha en god chans till presidentposten, med sitt program som mycket liknade den skandinaviska socialdemokratins grundidéer. Jag och min kollega Hanna Sistek följde den gräsrotsrörelse som omgav hans kandidatur för ett antal tidningar i Sverige, Norge och Finland. Det var en spännande tid. Nu får vi se vad som händer. Miljörörelsen och de som kämpar för mänskliga rättigheter mobiliserar. Det blir något att följa.

Mitt första möte med New London

New London är en liten stad på kusten vid Long Island-sundet. Från början var det valfångst som var basen för ekonomin, senare kom militären in i bilden. Nu ligger Kustbevakningens skola här, och på andra sidan Thames-floden ligger en flottbas. Ekonomin i staden är helt klart knackig, men utifrån de förutsättningar som finns, har en fantastisk kreativ miljö vuxit fram. När jag kom hit blev jag genast inbjuden i ateljéer och replokaler och något jag uppskattade var att den konstnärliga nivån är hög, samtidigt som trösklarna att vara med är låga. Internationellt erkända målare samsas med entusiastiska nybörjare.

Musikscenen består mycket av folk och punk, och "The New London sound" är ett begrepp i rockkretsar. 

Jag hade ont om jobb, och hankade mig fram på alla möjliga skrivbordsjobb som kunde utföras på distans. Fotografiskt var det ändå fantastiskt att komma hit, nästan en pånyttfödelse. Jag fick tillträde överallt, och jag plåtade jämt med min lilla Panasonic GF2. Jag delar med mig av ett litet antal bilder från min första månad i staden, augusti 2011.

Ett första inlägg

Jag ska be att få presentera mig. Jag är en 35 år gammal frilansfotograf med journalistisk inriktning, för det mesta i magasinsformat. Fotosidan har varit en daglig vana nästan sedan sidan startade, och enormt mycket kunskap och inspiration har hämtats härifrån. Men det är först nu jag kommit mig för att skriva blogg, och jag hoppas att det ska vara till glädje.

För fem år sedan gjorde kärleken att jag började tillbringa större delen av året i New London, Connecticut, mitt emellan New York och Boston. Resten i Stockholm och Linköping. Jag arbetar tillsammans med skrivande journalister eller på egen hand. Ofta blir det reportage om sociala rörelser, miljö och politik, och så personporträtt. Mitt mest regelbundna gig är konstrecensioner på nätmagasinet Omkonst. Då och då kan man läsa mina reportage och personporträtt i Fotosidan Magasin.

Här kommer jag dela mina tankar om arbetet som fotograf och skribent, om att ha två vitt skilda platser att kalla hemma, och om livet i stort. Möjligen blir det ett och annat ord om fototeknik också.

På återseende!