Under arbete

Ännu ett ateljébesök. Min före detta granne Troy har utvecklat en helt egen konstnärlig teknik mittemellan måleri och grafik. Jag dokumenterar processen på video, med en tio-femton minuters film som mål. Ett trevligt och behändigt sätt att jobba med egna projekt, femtio meter från kontoret.

Inom parentes sagt: den vid det här laget urgamla Panasonic GH1, som jag har som andrahus vid filmning, är en överraskande bra stillbildskamera. Den ger mjuka, fina och lättjobbade filer, åtminstone upp till iso 400.

Super Bowl

Årets stora sporthändelse, Super Bowl, inträffade i söndags. Amerikansk fotboll är helt obegripligt för mig, men det spelar ingen roll. Det är reklampauserna, Lady Gagas framträdande, chips, guacamole och vin som är grejen. Och därmed givetvis sällskap av goda vänner. 

Barn har sina prioriteringar klara, och är man barn till musiker, och hemma hos musiker på fest, så är kvällen gjord.

Dan höll på rätt lag, New England Patriots.

(för övrigt: jag lyckas inte ställa in bloggen på något annat än 450 px bredd i blogginställningar. Kanske någon är klokare än jag?)

Prylarnas vikt

Det är lätt att samla på sig saker som fotograf. Man vill lösa sina problem med en ny kamera. Och det kan ju vara helt befogat. Men många gånger handlar inköpen mer om inköpen än om bilderna som ska bli. Jag har en tendens att inte söka efter det bästa nödvändigtvis, utan det speciella. Det där som ska ge ett nytt distinkt uttryck. Därför är lådor och skåp välfyllda med polaroidbakstycken monterade på cigarrlådor, hemgjorda hålkameratillsatser till digitalkameran, något ryskt objektiv här, och ett äldre tyskt med härlig porträttkaraktär där. En Horizon panoramakamera med svängande objektiv samlar damm i skåpet. Det gör dessvärre en Mamiya C330 också. Och en Rolleicord. Och lite mer ryskt skrot.

Men ska det bli något så måste man gå in för det helt och hållet. Och inte sällan landar det lite platt. Mamiyan köpte jag inför en reportageresa. Det var hyfsat bra betalt, och skulle motivera den extra kostnaden. Det här skulle bli snyggt som sjutton – tillbaka till mitt fotografiska ursprung. Men så säkrade jag upp med den vanliga digitalkameran – jag kunde inte ta några risker för jag fick bara en chans med det jobbet. Resultatet blev förvirrande, och det slutade med att jag använde de digitala bilderna ändå när det skulle skickas till tidning. 

Horizon-kameran har inte gått många rullar i min ägo. Det är en otroligt kul kamera, och resultatet blir då och då riktigt spännande. Men återigen, ska det bli något, då måste man gå in för det, och stanna där. Jag är ingen Lasthein, som bemästrar formatet fullt ut och gör det till sin stil. 

Mer och mer handlar det om att inte låta kameran vara ett hinder. Att förkorta vägen från impuls till bild. Med åren blir jag mer konventionell. Jag har till och med skaffat en normalzoom. Mer och mer känner jag en stark iver att producera mycket. Särskilt i dessa politiskt turbulenta tider. Då blir varje flirt med ett nytt knepigt format en inlärningstid, som distraherar från att läsa in sig på sitt ämne. Filmkostnader tar pengar från reportageresekontot. Ibland kan jag tänka att ett väl avgränsat ämne kan motivera de mer udda teknikerna. Dokumentera punk med grovkornig film i ryska panoramakameran. Ett stillsamt porträttprojekt på mellanformat. Men just nu känns det mer motiverat att välja ett verktyg, hålla sig till det, genomföra reportage, och låta de andra gå på eBay.

Men så har jag fått fixa idéer på två saker: Ricoh GR och anamorfiska tillsatser. Den förra skulle tillföra något jag vet att jag har användning för. Snabba tider och blixt är något jag använder ofta. Inte alltid räcker high speed sync på systemkameran, det är centralslutare som gäller. De senare skulle möjligen göra den punkiga panoraman digital. Jag har sett otroligt vackra resultat. Men där vet jag nästan svaret: det skulle bli liggande som en fantasi.  

Inreseförbud

Mycket handlar om Trump nu. Hans extremt snabba genomföranden av vallöften innebär stor bestörtning bland många. När han igår bestämde att medborgare från sju länder med muslimsk majoritet inte skulle få resa in i USA skapades kaos. Tullpersonalen visste inte vad de skulle göra, många inresande fick sitta i förhör i timmar, några fick till slut komma in, andra hann vända. Också människor med permanent uppehållstillstånd, jobb och familj nekades inresa. Bland våra kollegor kunde den palestinsk-amerikanska fotografen Eman Mohammed inte åka till Amsterdam för att ingå i World Press Photo-juryn. 

Människor samlades därför på flygplatserna runtom i landet för att protestera, och idag ägde många protester rum. Några bilder från New London.

Motståndet

Redan första dagen i Trumps presidentskap samlades miljontals kvinnor, män och barn runtom i landet och i världen, för att manifestera mot inskränkningar i människors rättigheter. I Washington väntade man sig ett par hundra tusen. En halv miljon kom. Kontrasten mot det magplask som var installationsdagen var slående. Tunnelbanan var smockfull och det tog sin tid att ta sig in till stadskärnan från utkanterna. Jag och kollegan Hanna var på plats för att rapportera för Omvärlden och Syre. 

Det var rejält trångt, och den ursprungliga rutten fick ändras på väg mot Vita huset.  

Erin och sonen Owen har rest från Los Angeles för att delta i marschen.

Lisa, som kämpar för att hennes afroamerikanska son ska kunna röra sig säkert i samhället.

Många barn var med...

...liksom de som varit med förr.

Hela demonstrationen präglades av ett imponerande lugn och en god stämning. Inte en enda arrestering skedde någonstans i landet, om jag är rätt underrättad.

När allt var över sattes skyltarna upp en bit från Vita huset.