Kulturens påverkan

Jag nämnde musiken som en stor passion. Då och då kan den ha rent avgörande betydelse, på ett rent praktiskt sätt. När jag försökte väcka intresse hos någon redaktör att skicka mig till en musikfestival i Texas, stiftade jag bekantskap med countrysångerskan Kathy Matteas två skivor med traditionella sånger från kolbygderna i West Virginia och Kentucky. Genom dem fick jag reda på det hårda liv de människor som varit en grundpelare i USA:s industrialisering levt. Jag var helt tagen.  När Mattea kom till New London för en fin konsert var jag där och gjorde en intervju.

Jag plöjde böcker på ämnet, kontaktade folk. Lärde mig att de senaste decennierna har man rentav jämnat de vackra bergen med marken med dieselolja och dynamit, för att komma åt kolet. Allt för att spara arbetskraft. Ändå är kolbolagen fortfarande den dominerande arbetsgivaren. Men numera går delstaterna back på industrin, när vägunderhåll, sjukdomar, återställning av mark och översvämningar när det inte går som det ska. 

Det absurda i situationen fängslade mig. Till sist sa min sambo (nu fru), att hon kunde vara utan bilen en vecka och att jag måste åka ner till West Virginia för att få det hela ur systemet. Jag for iväg med sikte på USA:s fattigaste county, McDowell, en gång ett välmående område med stor arbetskraftsinvandring, nöjesliv och mångkultur. Nu en spillra. Det var en lärorik tid, som jag får återkomma till.

Snabba beslut

Ibland ger inte frilanslivet så mycket tid att tänka, och därför har det varit tyst från mig här ett tag. Jag och kollegan Martin fick en samtidig tanke: vi måste åka till protesterna mot pipelinebygget i North Dakota. Jag hade varit där tidigare och rapporterat, och nu skulle en vändpunkt troligen inträffa. Det läger som uppstått för att stoppa Dakota Access Pipeline från att byggas under Missourifloden skulle tömmas, och i samma stund skulle över 2000 krigsveteraner komma och ansluta sig till ickevålds-protesten. Det blev snabba ryck. Från att vi fick ok från uppdragsgivare, blev vi tvungna att åka dagen därpå för att hinna. 

Det blev ett inslag i radion. Snart kommer det i text- och bildform i ett par eller flera tidningar. 

Resan blev tuff. Inte mycket sömn. Berättelsen ändrades när vi var nära nog klara, då beskedet kom att man lyckats stoppa bygget. För att hålla deadlines var vi tvungna att skippa en natts sömn och jobba 34 timmar i sträck. Till slut fick vi in vårt material, och fick sova ut innan det var dags att vända hemåt. Vägförhållandena hade hunnit bli ganska usla, och då amerikaner inte ser vinterdäck som något nödvändigt, och hellre stänger vägarna än plogar dem, for vi av vägen två gånger. Det var vi inte ensamma om. Längs vägen såg vi säkert 50 övergivna bilar i diket. På grund av hyrbilsbrist i North Dakota, hade vi blivit tvungna att köra till och från Denver, Colorado. En resa på hundra mil. Det tog tio timmar upp, och sjutton tillbaka.

Trots att det inte direkt är enkelt att arbeta under sådana förhållanden, är det just de här ögonblicken, när ingenting tycks gå som det ska, men där det ändå ordnar sig, som gör frilanslivet fantastiskt.

Det som inte längre finns

Av de jobb jag har gjort, så är det ett ganska enkelt jobb som aldrig publicerades som betytt mest. Året var 2010. Jag och kollegan Anders hade i uppdrag att göra ett resereportage och resmålet var Aleppo i Syrien. Det ska erkännas att jag inte hade de högsta förväntningarna. Visserligen hade jag hört att Syrien var fantastiskt, men jag trodde det skulle bli svårjobbat. Jag var inte särskilt resvan, och vem sjutton skulle vilja prata med oss? 

Vi hade jobbat i Beirut, och åkte sedan bil med en ung man som pendlade mellan städerna. Det hela fungerade ungefär som Uber, men där man köpte biljett i en lucka på busstationen. 

Vi kom fram sent på kvällen, och hälsades välkomna av en fryntlig och mustaschprydd farbror på legendariska hotell Baron. Dagen efter började vi jobba. Vänligare mottagande har jag inte upplevt som fotograf. Butiksägare öppnade upp sina stängda butiker och bjöd på kaffe bara för att snacka lite på knagglig franska. Folk vi mötte på gatan bjöd på frukt och hårda karameller, mest bara för att vi råkade vara där och skulle känna oss välkomna. Jag hjälpte till att knuffa igång en bil, och fick besöka ägarens nötrosteri och bjöds på en väldig massa nyrostade nötter. Arbetet blev mycket lätt. Staden var vacker och full av liv, och det blev nästan för många som bad mig ta ett porträtt. 

Över en svag öl gav vi artikeln arbetsnamnet "Världens vänligaste stad". Givetvis med en förståelse för att läget i landet inte var okomplicerat, och att folk levde under ett förtryck. Diktatorns porträtt hängde i många offentliga lokaler och gjorde oss påminda om det. 

Strax efter att vi åkt hem, började de första, fredliga protesterna mot regimen. Det såg ut att bli en del av den arabiska våren, och något hoppfullt låg i luften. Men snart avrådde UD från att åka till Syrien, och artikeln drogs in. Sedan har katastroferna avlöst varandra, och av den staden vi mötte finns inget mer.

Det är en väldig sorg att tänka på alla som levde vanliga liv precis som vem som helst, och hur de fått sina hem förstörda. Vad kan ha hänt med barnen vi mötte? Har några av dem lyckats ta sig till säkerhet? De nu ikoniska bilderna från grekiska stränder har bränt sig in i det kollektiva medvetandet. Jag ser på TV hur vissa politiker talar om människor på flykt, och hur hela politiska program byggts på att öka avstånden mellan människor. Sorgen byts till ilska. Jag är tacksam och ödmjuk inför att jag fått se denna stad och uppleva dessa möten. Det har lärt mig mycket.

Musiken

Från början var det musik som var mitt stora intresse. Jag hade i tonåren vissa tankar på att bli professionell orkestermusiker, men en bit in i gymnasiet fick jag tag på en nyckel till ett mörkrum och jag bytte bana. Musiken har sedan följt mig. Mitt första frilansjobb var ett porträtt av saxofonisten Kenny Garrett för min favorittidning Lira Musikmagasin. Det kändes som hela världen hängde på det där porträttet, och jag hade ont i magen flera dagar före och efter. Resultatet går kanske inte till fotohistorien, men det hamnade på omslaget, och det kändes plötsligt möjligt att fortsätta på allvar. 

Mycket var det konserter som intresserade mig, och jag tyckte jag gjorde det bra. Men vid en tidpunkt kändes det svårt att förnya sig. Det blev också som att jag gjorde det för att jag slapp interagera med folk, som man måste vid porträtt, och det passade lite för bra för min folkskygga sida för att vara riktigt utvecklande. En mentor påpekade vid en portfoliogenomgång att "jovisst, det här går att sälja till tidningar, men det saknar allt av din personlighet". Det var lite hårt att ta, men en mycket nyttig väckarklocka. Jag hade blivit bekväm och nöjde mig med skarpa bilder, gärna med någon sorts kompositionsfiness, men utan kontakt.

Sedan dess söker jag efter innerligheten i musikbilder, mer än något annat. Jag har hittat tillbaka till konserterna, men helst där det är riktigt svettigt och trångt, eller i pauserna bakom scen.

Brandon Seabrook, Boston 2014.

New Orleans 2016

 Gatufest, Kingston, Jamaica 2013

Jaqee, bakom Urkults scen, 2010.

Det lilla formatet

När Kim kom och besökte mig i Stockholm för fem år sedan, bodde jag i ett kollektiv. Där fanns ett miniatyrgalleri i form av en liten hylla i tamburen, där vi turades om att visa bilder. Jag ställde ut en samling kontaktkopior från 6x4,5-negativ, och Kim som är målande konstnär och jag kom fram till att vi delade förtjusningen i det lilla formatet. Vi bestämde oss för att göra en miniatyrutställning, och att göra det genast. 

Vi cyklade till mitt fotolabb, skrev ut våra bilder i 5x5 cm, monterade dem på kapa, och satte självhäftande skum på baksidan. Vi satte upp dem under Centralbron, köpte tilltugg och bjöd in till vernissage. Folk på cyklar och till fots hem från jobbet på Stockholms kanske gråaste sträcka, fick en utställning i miniatyr. Vi hade en regel: konsten kunde inte köpas, bara stjälas. Ett roligt socialt experiment, och något som ledde till många trevliga samtal. Utställningen fick namnet Tiny Art – Steal it! 

Vi blev också omskrivna i Vårt Kungsholmen.

Sedan jag kom till New London har mycket hänt. Kim och jag gifta, vi hyr en liten lokal som används som galleri. Vi försöker hålla samma gerillaattityd till konst, och Tiny Art är en årligen återkommande utställning, men med deltagare från hela stan. I december är det dags igen.