Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg

Jag använder Fotosidans bloggar och portfolios i symbios främst för att det är ett bra och enkelt sätt att hålla ihop en fotorelaterad berättelses kontext och bilder på ett bra sätt. Portfolion i sig är inte optimal som jag ser det för att presentera själva berättelsen eller bakgrunden. Det är heller ingen naturlig plats att diskutera själva portfolions bilder. Jag hoppas att bloggformatet kan lösa det på ett bättre och mer naturligt sätt och jag hoppas att fler hittar till både berättelsernas bakgrunder och mina portfoliobilder via bloggarnas länkar. Sten-Åke Sändh

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Den här bloggen innehåller en bakgrund till portfolion "Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh  - ett av världens centrum för buddistisk lamaism". Jag använder denna blogg för att ge en mer lättläst och välformaterad text än den man kan få i portfolion. Formateringen av texten inte är lika bra där. Istället länkar jag till portfolion via den länkade bilden nedan. Bilderna har aldrig varit officiellt publicerade innan utan har bara använts i min undervisning på 80-talet och visats privat.

Portfoliobilder från 1978 (42 bilder)

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Portfoliobakgrund:

Högt upp i den västliga utlöparen till Himalayas ligger Karakoram-massivet med sina 10 toppar över 7000 meter. Nedanför dessa ligger det gamla kungariket Ladakh, i vad som idag är en del av delstaten Jammu och Kashmir i Indien. Ladakh kallas ofta för månlandet eller The Moon Land av indierna och det är en passande beskrivning, för det är i princip en kall karg ogästvänlig stenöken vi till stora delar talar om. En annan benämning är "Lilla Tibet". Det syftar mer på den lamaistiska buddhistiska kulturen som Ladakh har gemensam med tibetanerna.

Det bebodda kärnlandet ligger i floden Indus dalgång högt där uppe i bergen där Indus har sina källor i Karakorams glaciärer. Efter floden ligger ett pärlband av buddistiska kloster från väster till öster:  Mulbek, Lamayuru, Temis gam, Rizong, Alchi, Likir, Fiang, Leh, Sabu, She, Thikse, Chemre, Shakti, Hemis, Stakna och Mathe. Det här området är det högst liggande permanent bebodda området i världen och ligger på en höjd av 3500 - 5000 meter. Så även vi fick en släng av höjdsjukan och var utslagna något dygn efter våra ansträngande besök till klostren Chemre, Shakti, Hemis och Thikse. Det underlättar att vara vid hyfsad kondition och ung ålder om man planerar att göra ett besök.

Ladakh ligger väldigt strategiskt och genom de höga bergspassen, varav ett antal är över 5000 meter höga, har det gått karavanvägar som förbundit Kina med Indien, Pakistan, Ryssland, Afghanistan och Persien genom århundradena. Ladakh var alltså väldigt tidigt en viktig handelsknut och omlastningsplats på den gamla Sidenvägen. Det s.k. Karakoram-passet är högst och det ligger idag i Kina.  I äldre tider när trafiken var igång mellan Ladakh och Kina så måste karavanerna från Kina passera hela tre pass på över 5000 meter innan man kom fram. Några år efter att Kina annekterade Tibet och många tibetaner flytt över bergspassen till Indien, så gick Kina in i norra Kashmir och säkrade de strategiskt viktiga bergspassen.

På grund av krigen mellan först Indien och Pakistan och sedan Indien och Kina så var Ladakh stängt för resande (1947-74). Men den svåra terrängen gjorde också resandet länge omöjligt i området annat än med välutrustade Jak-karavaner och då bara under de varmaste sex månaderna på året. Det berättas att resan på den tiden tog mellan fyra och sex veckor i sexton etapper och att tibetanerna ibland tog med sig kriminella och fångar som de ville bli av med till Ladakh. De kunde ju svårligen ta sig därifrån utan att slå följe med en karavan, så på så sätt behövdes inga fängelser. På egen hand var det ju svårt att klara en sådan resa. För övrigt var kriminaliteten rent generellt väldigt låg.

Det var just efter konflikterna med Kina på 50-talets slut och början på 60-talet som indierna började bygga den strategiskt viktiga vägen mellan Srinagar (sommarhuvudstaden i indiska Kashmir) och huvudstaden Leh i Ladakh. När vi åkte den då relativt nya vägen upp till Leh från Srinagar tog den 43 mil långa resan två hela dagar. Vägen som långa stycken skurits ut ur bergsidorna var vid denna tid helt rå och oasfalterad. Det var först oklart om vägen var farbar då i maj eftersom den behövde repareras och röjas från snö efter vintern. Vägen drabbas på sina ställen av laviner och snödrev som omöjliggör resandet. Det var en hisnande och mycket otäck väg att åka på när vi väl kom iväg, med trånga mötesplatser vid skarpa hårnålskurvor där vägräcken saknades och det bara var någon halvmeter mellan bussen och flodravinerna som ofta var kilometerdjupa. Här och där låg färska spår av nedrasade stenar på vägbanan och vraken efter bussar, tank- och lastbilar samt vägmaskiner nere i ravinerna vittnade om tidigare olyckor. På toppen av detta fick vi punktering på bussens högra bakhjul i slutet på resans första dag. Vi hade tur att det inte var höger framhjul för då vet jag inte hur det gått (se bilderna)!  Jag var dock glad åt varje stopp då jag fick lite extra tid att hämta mig från min eländiga åksjuka :-).

Vi som ändå kunnat resa till detta fantastiska Ladakh står i stor tacksamhetsskuld till alla de vägarbetare som genom fruktansvärda umbäranden och sina offrade liv gjort vägen möjlig. Det berättas att det dött i genomsnitt en vägarbetare per kilometer av vägen. Den är som sagt 43 mil lång. Den berömde svenske upptäcktsresanden Sven Hedin besökte Ladakh två gånger (under expeditionerna 1899-1902 och 1906-1908) och då var det Jak-expressen som gällde, vilket inte direkt gör den bedriften mindre. Idag har indiska militären byggt en flygplats i Leh.

Ladakh är en mycket säregen värld. Ungefär halva områdets befolkning är muslimsk (ungefär fram till den viktigaste muslimska tätorten Kargil) och den andra halvan är buddhistisk. I Kargil finns f.ö. ett krigsmonument från det senaste kriget mellan Indien och Pakistan, där några av de hårdaste striderna just stod kring denna tätort. Det buddhistiska inslaget ökar därefter markant och mycket abrupt när det första lilla klostret dyker upp i en ort som heter Mulbek. Klostret ligger vid en stor klippa och ur den har man skulpterat en stor Buddha direkt ur klippan. Vid Mulbek öppnar sig en mycket annorlunda och rent förtrollande värld - det är väldigt vackert och här i den västra delen av Indusdalen finns fortfarande en del grönt såsom aprikoslundar och mullbärsträd. Det första stora klostret man sedan stöter på är också det kanske vackraste - Lamayuru. Mot öster blir det sedan allt kargare.

Det är Indien som helt bestämmer vad som ska hända i och med Ladakh - då som nu. Leh och trafiken på den nya vägen präglades redan då 1978 starkt av den indiska armens närvaro. Men Ladakhs drottning hade åtminstone fått en plats i det indiska parlamentet Lok Sabha, som plåster på såret som den militära våldtäkten på landets huvudstad skapat. Ladakh var fattigt och underhållet av kloster och kungliga palats svårt eftersatt. Ladakhs kulturella guldålder sägs ha inträffat mellan 1533 och 1555 och det är bra länge sedan, så ska man ha råd att vårda sitt unika kulturarv, så behövs nog lite indiskt bistånd. Frågan är väl om det blir så mycket kvar till detta då Indien idag ser sig tvingat att ha en 400 till 500 000 man stark styrka på plats i Kashmir för att hålla den islamistiska oppositionen i schack. Kashmir är idag världens kanske mest militariserade område.

När det gäller faktauppgifter stöder jag mig på framförallt en källa:

The Moon land Ladakh, A travellers´guide från 1978 utgiven på Nest & Wings New Delhi

Det finns ytterligare en blogg om Kashmir med bakgrund och bilder från sommarhuvudstaden Srinagar, semesterorten Pahalgam och den lilla byn Guptu Ganga. Den når vi länken nedan:

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Postat 2018-10-29 01:17 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera