Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg

Jag använder Fotosidans bloggar och portfolios i symbios främst för att det är ett bra och enkelt sätt att hålla ihop en fotorelaterad berättelses kontext och bilder på ett bra sätt. Portfolion i sig är inte optimal som jag ser det för att presentera själva berättelsen eller bakgrunden. Det är heller ingen naturlig plats att diskutera själva portfolions bilder. Jag hoppas att bloggformatet kan lösa det på ett bättre och mer naturligt sätt och jag hoppas att fler hittar till både berättelsernas bakgrunder och mina portfoliobilder via bloggarnas länkar. Sten-Åke Sändh

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Den här bloggen innehåller en bakgrund till portfolion "Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga". Jag använder denna blogg för att ge en mer lättläst och välformaterad text än den man kan få i portfolion. Formateringen av texten inte är lika bra där. Istället länkar jag till portfolion via den länkade bilden nedan. Bilderna har aldrig varit officiellt publicerade innan utan har bara använts i min undervisning på 80-talet och visats privat.


Portfoliobilder från 1978 (53 bilder)

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Portfoliobakgrund:

Vi hade åkt båt till Finland och åkt tåg genom dåvarande Sovjetunionen till ett rätt ogästvänligt Moskva. Vi flög därifrån till Baku i Azerbaijan och där tog vi en båt över Kaspiska havet till Bandar Pahlevi i Iran. Vi kom med en buss full med pilgrimer som var på väg från Tehran till den stora moskén i Mashad i Iran. Det förebådade den iranska revolutionen året efter. Hela vägen spelades Ayatolla Khomeinis tal och böner medan en gammal man som hade tuberkulos hostade upp sina lungor i en hink alldeles bakom oss längst bak i bussen. Till slut kom vi fram till Afghanistan och hamnade olyckligtvis mitt i Saur-revolutionen då 1978, som ju blev startskottet för de senaste 40 årens utveckling av konflikter i stora delar av Mellan-Östern. Ni kan läsa en bakgrund om detta i en blogg längre ner som just handlar om detta längre ner i bloggarna och se de ögonvittnes bilder jag tog vid tillfället. Vi satt ju på Khyber Restaurant när en gammal ryskbyggd T54/55 stridsvagn 10 meter från oss och med bakdelen  vänd mot oss i retaurangen öppnade eld. Vi klarade oss främst för att fönstren hade breda aluminium jalusier som tog emot den våldsamma tryckvågen och allt glassplitter från fönstren. Hade de inte funnits hade vi nog blivit blinda av det glasmoln träffade jalusierna.

Vi fick med lite tur lift ut ur Afghanistan med en buss full med danska hippies från Kristiania som många verkade ha anammat den gamla hippiepredikanten Timothy Leary´s Tune In - Turn On - Drop Out. De levde ut vad de kunde av det på väg till Katmandu när allt exploderade i kuppen och Saur-revolutionen i slutat av april 1978 och vi tillfälligt blev fast i Kabul tills den nya regimen säkrat vägarna.

Vi åkte sedan via Pakistan (Peshawar och vidare till Lahore och gränsen till Indien). Vi kom till Amritsar, sikhernas heliga stad i delstaten Punjab. Då hade vi fått nog av revolutioner och posttraumatisk stress för ett tag (ja det sköts hej vilt i Peshawar också men då handlade det bara om bröllop men det visste ju inte vi så det gjorde ju att vi blev omskakade igen). Efter det beslutade vi oss för att snarast lämna det heta låglandet och ta oss upp i bergen till Kashmir för att ta det lite lugnare och vila efter allt resande. Men första nätterna i Srinagar sköt man med artilleri på håll så det var svårt att sova. Vi frågade lite oroligt en militär vi stötte på om skjutandet. Han skrattade bara och sade: " This is the Happy valley (som man i Kashmir kallar Kashmir-dalen) not the death valley".

Kashmir var ett av våra verkliga mål med denna resa. Vi ville ha det lugnt och skönt på det som ju var som lite av en för tidig bröllopsresa. Det var den första långresa jag gjorde med min flickvän Ingrid. Hon hade varit på Sri Lanka tidigare och var inte helt ovan vid en miljö som Kashmir och Indien men vi fick en del utmaningar även i Kashmir. Samhället som utvecklats på Dal Lake vid Srinagar i form av husbåtar och på sjöns olika öar  är i bokstavlig mening ett hydrauliskt samhälle där en stor del av livet försiggår på vattnet och kringliggande öar. Livet på husbåt visade sig vara långtifrån så romantiskt som man kunde trott. Visst är båtarna fantastiska med sina inredningar a la "tusen och en natt" men redan första kvällen satt vi och drack te på båtens veranda när min blivande fru undrade om det var jag som luktade illa. Jag blev först rätt förnärmad innan vi kom på att det var sjön som luktade ren skit.

När vi sedan dagen därpå började nyttja faciliteterna insåg vi ju snart att vi måste flytta till ett riktigt hotell. Duschvattnet kom från en tank på båtens tak i form av ett gammalt oljefat. Det var i princip samma vatten som man tidigare spolat ur toaletten med. Det pumpades upp och där fick det stå och gotta till sig tills man tog sin dusch. Jag blev ju inte särskilt förvånad att vi blev dåliga i magen efter någon dag.

Kashmir har ju annars varit omstritt ända sedan britterna lämnade Indien 1947 och den blodiga kampen om arvet efter britterna har aldrig tagit slut. Det finns ingen fred än idag utan mer av ett väpnat vapenstillestånd. Flera fullskaliga krig (tre stycken hittills) har utkämpats med Pakistan om Kashmir och som om det inte vore nog så gick Kina in i norra Kashmir för att säkra bergspassen mellan Kina och Indien 1959, åren efter att Kina annekterat Tibet och mängder av flyktingar lämnat Tibet över dessa pass. Ett antal av dessa pass ligger på över 5000 meters höjd och är väldigt svårtillgängliga. Pakistan är Kinas vän i konflikterna med Indien och de har hjälpt Pakistan att bygga vägar i de höglänta delarna av Pakistanska Kashmir. Det mesta av gränsområdena är hårt bevakade och stängda för besökare. 

På 80- och 90-talet ökade dessutom konflikterna med radikaliserade islamister från Pakistan och Afghanistan. Vi ska inte glömma att pashtoner från Afghanistan alltid har vandrat mellan Afghanistan och sommarbetena i Himalayas höga dalar så dessa länder är kommunicerande kärl historiskt. Dessa islamister var en spin off från konflikterna i Afghanistan med ryssarna efter revolutionen och de sökte skydd i grannländerna när trycket ökade i Afghanistan. Sovjet gick ju in i Afghanistan vid årsskiftet 1978-79. Indien har nu nära en halv miljon man i Kashmir för att stabilisera området, som är ett av de mest militariserade i hela världen. Kashmirierna själva som till stor del är muslimer  har en naturlig koppling till Pakistan och 1947 hade de säkert hoppats många på en förening med Pakistan men det tog en ända med förskräckelse när den hinduiska statsledningen vände sig till Indien för hjälp. Istället blev de ockuperade av indierna och det är lite ironiskt att Kashmir utmärker sig som ett av de få ställen i världen där ett mer mörkhyat folk ockuperat ett land med mer ljushyade. Indien ses ju dessutom fortfarande som världens största demokrati och i dessa dagar kan det också ses som en förmildrande omständighet att de aktivt bekämpar islamistiska jihadister. Idag vill många kashmirier snarast ha sin frihet tillbaka än att vara en del av Pakistan men många ser även fördelarna med att vara en del av Indien ekonomiskt då den indiska ekonomin har en snabbare tillväxt än den pakistanska.

Trots situationen idag i Kashmir med en väpnad vapenvila och en ockupation där tre olika regionala och globala stormakter delat på landet, där det kanske dött upp emot 100 000 i striderna över åren och där gränserna i stort sett är stängda över allt och där ett hårt förtryck av oppositionen i indiska Kashmir pågått länge, så har jag sällan hört någon internationell opinion för ett fritt Kashmir på samma sätt som det ju finns en levande opinion för ett fritt Tibet. Ibland undrar jag om det beror på att man inte haft någon Dalai Lama som talat för Kashmir men man har faktiskt nyligen fått en röst i den prisade indiska författaren Arundhati Roy som skrev De små tingens gud. I år kom så efter en lång tystnad hennes nya bok Den yttersta lyckans ministerium och den andra delen av den handlar helt om den indiska säkerhetstjänstens och armens jakt på islamistiska terrorister i synnerhet och kashmirisk opposition i allmänhet. Hon besökte nyligen Skavlans talk show men han missade helt möjligheten att prata med henne om detta, vilket kan tyckas lite förvånande. Det hade han kanske gjort om han tagit sin research på större allvar.

En majoritet av kashmirierna vill förmodligen inte höra till någon stormakt utan vill helst att Kashmir ska bli fritt. Ett fritt Kashmir med ett Ladakh utan indisk militär ockupation kunde ju dessutom vara en verkligt bra affär för Indien om det vore möjligt. Det måste ju kosta enorma pengar att hålla nära en halv miljon soldater i ständig beredskap. Vi kan ju bara erinra oss resten av världssamfundet inte orkat med att hålla ens en femtedel av den truppkontingenten i Afghanistan. Alla skulle kunna tjäna på att släppa Kashmir som knappast kan vara värt de uppoffringarna ekonomiskt som gjorts om det inte vore för dess stora strategiska betydelse och den globala jakten på islamister efter 9-11 som ju Kashmir blivit en del av. Indierna skulle nog dessutom vara än mer välkomna som turister i ett fritt Kashmir än de är idag - och ni vet Lewinsson Wood, han som gått genom hela Himalaya, han och andra skulle slippa få problem nästa gång han vill passera gränsen mellan Pakistan och Indien. Men risken är ju faktiskt också att ett militärt svagt Kashmir istället infiltreras av talibaner, Al-Qiada och/eller IS-kämpar som behöver en plats att omgruppera. Det har ju faktiskt redan skett på ett antal andra platser i världen såsom i Pakistan och Sudan (där exv. bin-Laden och Zawahiri bodde ett tag innan de åkte till Afghanistan). Inte heller Egypten har ju klarat sig undan IS-krigare som hittat en fristad i Sinai.

Indien byggde på 60-talet vägen upp till det gamla kungriket Ladakhs huvudstad Leh, som har en idag unik buddhistisk lamaistisk kultur främst för att möta det kinesiska trycket i området. En positiv bieffekt för oss blev dock att även vi som turister kunde nå området på ett par dagar istället som för tidigare då det krävdes fyra till sex veckor i jakkaravaner. Men det vi nog inte riktigt var beredda på var den släng av höjdsjuka vi drabbades av. Ladakh är ju världens högst belägna permanent bebodda område och folk bor  på höjder mellan 3500 och upp mot 5000 meter. Nedan finns även en länk med bloggbakgrund portfolio-länk till min bildportfolio om Ladakh. Den är den naturliga fortsättningen på den här bloggen och den här portfolion. 

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Postat 2018-11-03 02:01 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Den här bloggen innehåller en bakgrund till portfolion "Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh  - ett av världens centrum för buddistisk lamaism". Jag använder denna blogg för att ge en mer lättläst och välformaterad text än den man kan få i portfolion. Formateringen av texten inte är lika bra där. Istället länkar jag till portfolion via den länkade bilden nedan. Bilderna har aldrig varit officiellt publicerade innan utan har bara använts i min undervisning på 80-talet och visats privat.

Portfoliobilder från 1978 (42 bilder)

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Portfoliobakgrund:

Högt upp i den västliga utlöparen till Himalayas ligger Karakoram-massivet med sina 10 toppar över 7000 meter. Nedanför dessa ligger det gamla kungariket Ladakh, i vad som idag är en del av delstaten Jammu och Kashmir i Indien. Ladakh kallas ofta för månlandet eller The Moon Land av indierna och det är en passande beskrivning, för det är i princip en kall karg ogästvänlig stenöken vi till stora delar talar om. En annan benämning är "Lilla Tibet". Det syftar mer på den lamaistiska buddhistiska kulturen som Ladakh har gemensam med tibetanerna.

Det bebodda kärnlandet ligger i floden Indus dalgång högt där uppe i bergen där Indus har sina källor i Karakorams glaciärer. Efter floden ligger ett pärlband av buddistiska kloster från väster till öster:  Mulbek, Lamayuru, Temis gam, Rizong, Alchi, Likir, Fiang, Leh, Sabu, She, Thikse, Chemre, Shakti, Hemis, Stakna och Mathe. Det här området är det högst liggande permanent bebodda området i världen och ligger på en höjd av 3500 - 5000 meter. Så även vi fick en släng av höjdsjukan och var utslagna något dygn efter våra ansträngande besök till klostren Chemre, Shakti, Hemis och Thikse. Det underlättar att vara vid hyfsad kondition och ung ålder om man planerar att göra ett besök.

Ladakh ligger väldigt strategiskt och genom de höga bergspassen, varav ett antal är över 5000 meter höga, har det gått karavanvägar som förbundit Kina med Indien, Pakistan, Ryssland, Afghanistan och Persien genom århundradena. Ladakh var alltså väldigt tidigt en viktig handelsknut och omlastningsplats på den gamla Sidenvägen. Det s.k. Karakoram-passet är högst och det ligger idag i Kina.  I äldre tider när trafiken var igång mellan Ladakh och Kina så måste karavanerna från Kina passera hela tre pass på över 5000 meter innan man kom fram. Några år efter att Kina annekterade Tibet och många tibetaner flytt över bergspassen till Indien, så gick Kina in i norra Kashmir och säkrade de strategiskt viktiga bergspassen.

På grund av krigen mellan först Indien och Pakistan och sedan Indien och Kina så var Ladakh stängt för resande (1947-74). Men den svåra terrängen gjorde också resandet länge omöjligt i området annat än med välutrustade Jak-karavaner och då bara under de varmaste sex månaderna på året. Det berättas att resan på den tiden tog mellan fyra och sex veckor i sexton etapper och att tibetanerna ibland tog med sig kriminella och fångar som de ville bli av med till Ladakh. De kunde ju svårligen ta sig därifrån utan att slå följe med en karavan, så på så sätt behövdes inga fängelser. På egen hand var det ju svårt att klara en sådan resa. För övrigt var kriminaliteten rent generellt väldigt låg.

Det var just efter konflikterna med Kina på 50-talets slut och början på 60-talet som indierna började bygga den strategiskt viktiga vägen mellan Srinagar (sommarhuvudstaden i indiska Kashmir) och huvudstaden Leh i Ladakh. När vi åkte den då relativt nya vägen upp till Leh från Srinagar tog den 43 mil långa resan två hela dagar. Vägen som långa stycken skurits ut ur bergsidorna var vid denna tid helt rå och oasfalterad. Det var först oklart om vägen var farbar då i maj eftersom den behövde repareras och röjas från snö efter vintern. Vägen drabbas på sina ställen av laviner och snödrev som omöjliggör resandet. Det var en hisnande och mycket otäck väg att åka på när vi väl kom iväg, med trånga mötesplatser vid skarpa hårnålskurvor där vägräcken saknades och det bara var någon halvmeter mellan bussen och flodravinerna som ofta var kilometerdjupa. Här och där låg färska spår av nedrasade stenar på vägbanan och vraken efter bussar, tank- och lastbilar samt vägmaskiner nere i ravinerna vittnade om tidigare olyckor. På toppen av detta fick vi punktering på bussens högra bakhjul i slutet på resans första dag. Vi hade tur att det inte var höger framhjul för då vet jag inte hur det gått (se bilderna)!  Jag var dock glad åt varje stopp då jag fick lite extra tid att hämta mig från min eländiga åksjuka :-).

Vi som ändå kunnat resa till detta fantastiska Ladakh står i stor tacksamhetsskuld till alla de vägarbetare som genom fruktansvärda umbäranden och sina offrade liv gjort vägen möjlig. Det berättas att det dött i genomsnitt en vägarbetare per kilometer av vägen. Den är som sagt 43 mil lång. Den berömde svenske upptäcktsresanden Sven Hedin besökte Ladakh två gånger (under expeditionerna 1899-1902 och 1906-1908) och då var det Jak-expressen som gällde, vilket inte direkt gör den bedriften mindre. Idag har indiska militären byggt en flygplats i Leh.

Ladakh är en mycket säregen värld. Ungefär halva områdets befolkning är muslimsk (ungefär fram till den viktigaste muslimska tätorten Kargil) och den andra halvan är buddhistisk. I Kargil finns f.ö. ett krigsmonument från det senaste kriget mellan Indien och Pakistan, där några av de hårdaste striderna just stod kring denna tätort. Det buddhistiska inslaget ökar därefter markant och mycket abrupt när det första lilla klostret dyker upp i en ort som heter Mulbek. Klostret ligger vid en stor klippa och ur den har man skulpterat en stor Buddha direkt ur klippan. Vid Mulbek öppnar sig en mycket annorlunda och rent förtrollande värld - det är väldigt vackert och här i den västra delen av Indusdalen finns fortfarande en del grönt såsom aprikoslundar och mullbärsträd. Det första stora klostret man sedan stöter på är också det kanske vackraste - Lamayuru. Mot öster blir det sedan allt kargare.

Det är Indien som helt bestämmer vad som ska hända i och med Ladakh - då som nu. Leh och trafiken på den nya vägen präglades redan då 1978 starkt av den indiska armens närvaro. Men Ladakhs drottning hade åtminstone fått en plats i det indiska parlamentet Lok Sabha, som plåster på såret som den militära våldtäkten på landets huvudstad skapat. Ladakh var fattigt och underhållet av kloster och kungliga palats svårt eftersatt. Ladakhs kulturella guldålder sägs ha inträffat mellan 1533 och 1555 och det är bra länge sedan, så ska man ha råd att vårda sitt unika kulturarv, så behövs nog lite indiskt bistånd. Frågan är väl om det blir så mycket kvar till detta då Indien idag ser sig tvingat att ha en 400 till 500 000 man stark styrka på plats i Kashmir för att hålla den islamistiska oppositionen i schack. Kashmir är idag världens kanske mest militariserade område.

När det gäller faktauppgifter stöder jag mig på framförallt en källa:

The Moon land Ladakh, A travellers´guide från 1978 utgiven på Nest & Wings New Delhi

Det finns ytterligare en blogg om Kashmir med bakgrund och bilder från sommarhuvudstaden Srinagar, semesterorten Pahalgam och den lilla byn Guptu Ganga. Den når vi länken nedan:

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Postat 2018-10-29 01:17 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Den här bloggen innehåller en bakgrund till portfolion "Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85". Jag har undvikit att lägga denna text i själva portfolion eftersom formateringen av texten inte är lika bra där och istället länka till portfolion via den länkade bilden nedan. Bilderna har aldrig varit officiellt publicerade innan utan har bara använts i min undervisning på 80-talet och visats privat.

Portfoliobilder från 1976 (51 bilder)

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Portfoliobakgrund:

Jag var i Öst-Afrika redan 1972 och hade velat åka till Uganda ända sedan Hemmingway skrev om Afrikas gröna berg och Winston Churchill pratat om Uganda som "The Pearl of Africa". 1986 på våren satt jag i Nairobi och läste i tidningen the Nation att Musewenis National Resistance Army (NRA) som tagit över makten i januari samma år och drivit ut Milton Obotes trupper, äntligen lyckats skapa lugn åtminstone i landets södra och mellersta delar och att gränserna nu var öppna. I norr runt Gulu var det fortsatt problem med Joseph Konys Guds Arme och vi avråddes att åka upp dit.

Att jag även kom att besöka Nakeseke som ligger mitt i den s.k. Luwero-triangeln där strider och utrensningar varit som värst berodde på att jag 1972 råkade se en propagandafilm som ISRAAID gjort när jag jobbade på ett hotell utanför Jerusalem som Israeliska staten brukade använda för konferenser. Jag åkte ensam men hittade en britt på tåget upp till gränsen vid Mbale som fått samma tankar som jag och det kändes bra med tanke på att jag hade den svenska journalisten Arne Lembergs öde och död 1979 under Amins sista år i färskt minne. Det fanns även en koppling till Amin och Israel vid denna tid som inte handlade om bistånd utan Israels önskan att destabilisera södra Sudan så att Jafaar Nemeiri i Sudan inte kunde hjälpa Egypten att försöka ta tillbaka Sinai-halvön som Egypten förlorade i Sexdagarskriget 1967. Israel hjälpte Amin till makten och utbildade sedan hans arme mot att han såg till att Israel kunde förse gerillan i södra Sudan med vapen. Av det skälet måste Obotes regering bort.

Uganda har en sällsynt gräslig och brutal historia av våld mellan olika etniska grupper (stammar) och deras ledare. Det har pågått med varierande intensitet ända sedan självständigheten och Milton Obotes första period mellan 1962-66, över Idi Amins bisarra skräckvälde mellan 1971-79 och när det tog slut kom Obote tillbaka i en andra period mellan 1980-85, som blev än blodigare än mer förödande än båda de tidigare. Efter det har den nuvarande presidenten styrt under fem perioder ända fram till idag.

Civilbefolkningen i både söder och norr har utsatts för rena folkmorden och under Obotes första period så drabbades främst Baganda-befolkningen i söder och väster. Mördandet under Amins period uppskattar juristkommissionen till minst 100 000 och andra källor har nämnt så höga siffror som 300 000. Många känner dock inte till att det var under Obotes andra period mellan 1980 och 1985 som Baganda-befolkningen drabbades allra värst, mycket värre än under Amin. Siffror finns på så mycket som 500 000 döda i strid men inte minst genom svält. Obote flyttade dessutom så många som 750 000 från den bördiga och folkrika s.k. Luweero-trianeln norr om Kampala där striderna mellan hans trupper och Musewenis National Resistance Army var som hårdast, till militärt övervakade flyktingläger. De som stannade kvar sågs som gerillasympatisörer och behandlades därefter. Även när jag besökte området på våren-försommaren 1986, så var Luweero-området kusligt tyst och människotomt och det trots att det tidigare varit ett väldigt tätbefolkat och bördigt jordbruksområde.

Människorna hade precis börja lita på freden och flytta tillbaka när jag var där 1986 och de var verkligt glada att äntligen våga släppa ut sina barn så de kunde leka utomhus. De var också mycket glada för att de nu våga sig ut på åkrarna. Innan svalt man för att man inte ens vågade gå ut. Men trots att Luweero-området normalt är väldigt bördigt så hade man det fortfarande väldigt fattigt då landet var fullständigt sönderslaget av årtionden av krig.

Infrastrukturen var i mycket dåligt skick och när jag kom fram till Mbale vid gränsen måste vi lämna tåget och ta buss istället trots att järnväg normalt kunde åkas ända bort till Kasese i landets västra delar. En tågolycka hade just skett då ett passagerartåg kört in i ett transporttåg fullastat med kaffe och många hade skadats och de urspårade vagnarna blockerade linjen. Skälet till olyckan sades vara att det inte fanns något signalsystem längre eftersom kopparledningarna stulits under krigen.

Under bussresan stoppades vi säkert 20 gånger under resan förbi Jinja till Kampala av NRA:s barnsoldater som ibland hade automatvapen som var lika långa som barnsoldaterna själva. Men att de var ärrade erfarna soldater med en historia, trots att de var barn, var lätt att se bl.a. på hur de lärt sig att bunta ihop upp till fyra magasin med gummiband för att snabbt kunna skjuta många och långa serier. Få kunde läsa för när de kollade i passet höll de det ofta upp och ner tills de kom med sidan med fotot.

Under min tid i Uganda sköt man varje natt men det var förmodligen mest för att upprätthålla samband mellan soldaterna, då de saknade komradio. Trots det så har jag sällan känt mig så trygg som i detta land med sina outsägligt vänliga människor (trots allt jag läst om vad de gjort mot varandra under årtionden av galenskap och krig). Inte ens i Kampala, som jag då upplevde som en lite lantlig idyll genom all sin grönska och alla sina djur på gator och torg (mycket flygande hundar i träden och boskap på gatorna också) kände jag en bråkdel av den spänning Nairobi alltid bjuder på ens på nätterna. Det var märkligt befriande mitt i allt. Arne Lemberg hade verkligen otur som inte fick se den sidan av Uganda också.

1986 hade våldet i stora delar just fått ett slut och man började försöka att återgå till en mer vanlig vardag. Men genom att man gjort sig av med hela den klass av affärsmän i form av 50-70 000 indier, så var landet väldigt handikappat när det gällde att få igång den internationella handeln igen.

Gränserna 1986 hade precis öppnats så att trafiken söderut från Kenya kunde komma igång. Landet var i stort behov av bistånd som de fick tidigt även från Sverige. Krigen i norr har dock blossat upp med jämna mellanrum och med dem kritiken av Musewenis regim och en del länder har tidvis varit starkt kritiska exv. Norge. Landet har lagat banden med både Israel och USA och man tar exv. emot afrikanska flyktingar som tagit sig till Israel mot hjälp med vapen och träning.

Det Museweni kunnat leverera trots allt har varit stabilitet och ett visst mått av ekonomiska framsteg och Museweni är nu inne på sin femte regeringsperiod. Men kriget har inte varit långt borta vare sig det gällt Kongo eller Sudan där man gått in ett antal gånger under åren i jakten på framförallt Konys Guds Arme (Lords Resistance Army) som destabiliserat både Kongo och södra Sudan.

Postat 2018-03-05 18:10 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Den här bloggen ger en bakgrund till min portfolio "Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978".

Idag vet alla vad Afghanistan är och var det ligger efter att nu i jämt 40 år efter katastrofen - Saur-revolutionen - ha varit i medias blickfång. De här bilderna är från tiden före katastrofen, som med en smäll väckte landet ur en lång dvala det hamnat i redan efter 14-1500-talen då handelsvägarna tog andra vägar, än de haft i många hundra om inte tusentals år tidigare. Bilderna som visar folkliv och miljöer från 1972, har aldrig varit publicerade förr, men jag har använt dem ibland i min undervisning när jag var lärare.

Portfoliobilder från 1972 (66 bilder)

Den kan med fördel läsas före min andra blogg och portfolio om Afghanistan som heter "Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och om vägen till Kashmir".

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=Afghanistan+1978+-+Saur+%28April%29-revolutionen+-+och+v%E4gen+till+Kashmir

Portfoliobilder från 1978 (29 bilder)

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Portfoliobakgrund:

Jag hade nog aldrig åkt mot Indien och Afghanistan om jag inte träffat folk som var på väg dit under det år jag bodde i Israel. Jag lämnade Israel och Haifa med båt för att sammanstråla med några amerikanska vänner i Istanbul men det drog ut på tiden så jag gjorde resan helt själv med båtar, tåg och lastbilar och bussar över den gamla Great Asean Trunk Road som haft sin sträckning i 1000-tals år. Ja det är så märkligt att man faktiskt fick åka båt även över Van-sjön mitt inne i Turkiet när man kom med tåg. Sedan fortsatte man vidare med tåget från andra sidan sjön till Tehran.

Jag har delat upp mina bilder i två portfolios. Denna som är den första är strikt från 1972. Den andra portfolion innehåller mina bilder från själva revolutionen 1978, då jag och min fru av en ren händelse råkade vara där just där och då.

Jag har följt Afghanistan sedan dess och läst en hel del av det som publicerats på svenska i bokform. De viktigaste bidragen har varit Tomas Löfströms "Landet mitt i världen" från 1976. Det är den vackraste bok jag läst om Afghanistan. För att förstå vad som egentligen hände 1978 är dock Carl-Johan Charpentiers "Afghanistan - mellan Mecka och Moskva" en betydligt mer handfast och klargörande text. James A Micheners "Karavan" är en roman från 1963, som skildrar de afghanska nomadernas liv och som även den innehåller en del intressant. Från 1975 är Bengt Göran Stenslands "Afghanistan beskrivning av ett U-land". Det är en ren landöversikt från denna tid och den beskriver även maktövertagandet när kungen avsätts och Mohammed Daod tar makten. "Afghanistan crossroads of the ages" av Masatoshi Konischi är en mer traditionell reseguide från 1963 och 1975 på engelska med en bra landbeskrivning, kartor och framförallt väldigt många och fina bilder.

1972 var Afghanistan ett politiskt vacuum som fungerade som en buffert mellan Sovjet Unionen - Iran - Pakistan framförallt och det gick en balansgång mellan öst och väst. Landet tog emot en hjälp man var i stort behov av från alla håll, landet var ett av världens absolut fattigaste med en BNP på endast 150 U$ per pers.

Under de här första åren på 70-talet drabbades landet svårt av missväxt (1970-73) och många svalt ihjäl i landets fattigaste och mest isolerade delar. Vintrarna i landet kan vara mördande. Inga kan överleva utan tak över huvudet som i exv. stora delar av Indien. Det var svår nöd de här åren och det ledde till att kungen störtades i en relativt oblodig kupp, av sin svåger Mohammed Dauod, medan kungen var i Italien för vård. Kungen var hyfsat populär men en svag och inkapabel regent som inte klarade av att lösa de utmaningar landet stod inför i tid. Reformer utlovades av Dauod men oron och nöden var så pass stor att det blev mest defensiv repression. Man hade bl.a. utlovat en jordreform som landets stora massa av jordlösa (ca 75 % av befolkningen) såg som ett hopp men den blev i princip inte av.

Trots situationen så såg jag mycket lite av denna oro utan förtrollades snarast av landets fantastiska skönhet, dess arkitektur och alla dessa enorma byggnadsminnen - alla utförda i soltorkad lera - och inte minst av alla väldigt vänliga och snälla människor jag mötte. På den här tiden var det fortfarande t.o.m. möjligt för kvinnor att resa i landet utan skyddande manligt sällskap. Jag tyckte den afghanska befolkningen visade en väldigt stark integritet som var ganska väsensskild från hur jag upplevde grannländerna Turkiet, Iran och Pakistan.

Det är synd att vi idag bara mäktar med att ha på koll på själva konflikterna och förblindas av dessa så att landets rika historia fallit i glömska. Mycket av de historiska lämningarna har förstörts både av religiös fanatism (såsom Buddha-statyerna i Bamian) och till följd av strider både mellan utländska inkräktare och lokalbefolkning och inte minst av det förödande inbördeskriget mellan olika grupperingar av inhemska krigsherrar.

Det är få som sett en del av de namnlösa glömda lämningar som finns nere i Nimrus och Helmand-området eftersom de ligger en bit från allfarvägarna (det här är Talibanland och området där de danska FN-trupperna varit stationerade) och de är fortfarande enorma. Thomas Löfström skev:

"Hela Dast-e-Margo "Dödens öken", är fylld av ruiner ..... Hur stor är staden jag passerade? Hur många timmar körde bussen med sjön på ena sidan och staden på den andra? En halv dag? Det finns ingen möjlighet. Men jag satt i bussen och såg staden före middagstid tills solen gick ner i sjön, och om vi så bara körde med en hastighet av 10 km/tim betyder det ändå 60 km. Och hela detta land är bara ruiner."

Titta själva på bilderna under denna länk så får ni en liten uppfattning av vad vi kunde få möta för typer av lämningar då:
https://www.google.se/search?q=chakhansur+city+ruins&sa=N&biw=1707&bih=824&tbm=isch&tbo=u&source=univ&ved=0ahUKEwjo8Kq13_bRAhUJCywKHb7MAIs4ChCwBAgY&dpr=2.25


 Mycket finns kvar än idag men en del är tyvärr sönderskjutet i striderna. Det område Löfström beskriver ligger efter stranden till den sjö som bildas i det inlandsdelta som Helmand-floden skapat. Ingen vet varför det övergivits slutligt men möjligen beror det på försaltningen av jorden. Detta område har säkert precis som Herat ödelagts av både Djingis och andra men till skillnad från denna stad så byggde man exv. upp Herat igen, så 1972 kunde man fortfarande se detta fantastiska Herat - en stor stad - då med ca 100 000 invånare helt byggd i lera. Idag ligger befolkningssiffran på ca 500 000 , så en mycket snabb urbanisering har skett som starkt drivits på av oroligheter och strider runt omkring i en osäker omgivning. Kabul som är den största staden hade på 70-talet mellan 500 000 och 750 000 invånare och idag har den svällt till runt 3,5 miljoner av samma skäl.

Jag älskar Afghanistan som det var då främst för dess värdiga lugn och frid och dess naturs och kulturs storslagenhet och jag tycker det är verkligt sorgligt att de hur det blivit efter dessa 40 år av ständiga konflikter och krig. Jag hade unnat landet att få vakna och utvecklas i sin egen takt i fred. Då hade tilliten mellan lokalbefolkningen och de som rest till och genom det kunnat bevaras. Det kommer nog ta tid att återskapa den.

Det är svårt att gå förbi Jan Myrdal när det gäller Afghanistan och hans "Resa i Afghanistan" är läsvärd än idag trots att den kom redan 1960. Redan på bokomslaget på min utgåva från 1986 står en enda mening som väldigt väl sammanfattade hur det då var att resa i landet:

"Ett vackert land, ett rikt land, ett land där främlingar vilka kom som anständigt fredligt folk kunde resa i fullkomlig trygghet."

Precis så uppfattade jag afghanernas stora integritet. De respekterade oss och lämnade oss ifred om vi inte själva sökte kontakt. Om man bemötte afghanerna på ett respektfullt sätt så fick man deras respekt tillbaka. De kändes väldigt annorlunda att resa där i jämförelse med i grannländerna Turkiet, Iran, Pakistan och Indien.

Postat 2018-03-04 01:19 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir

I min första portfolio med afghanistanbilder: "Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978",  låg tyngdpunkten helt på miljöer och folkliv, som jag upplevde dem innan ”Saur-revolutionen” i skiftet april-maj 1978. Bilderna i den portfolion kan nås via första bildlänken nedan.

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/afghanistan-1972-manniskor-och-miljoer-innan-2.htm

Portfoliobilder från 1972 (66 bilder).

Den här bloggen ger en bakgrund till min portfolio "Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir".

Jag och min fru blev ju ögonvittnen till kuppen den 27 april 1978 och de första dagarna av den kommunistiska revolution som följde på det. En revolution som kom att för alltid helt förändra landet.  Saur är persiska lär betyda just April. Den här bakgrunden och portfolion kan med fördel läsas efter min första blogg från 1972 ovan. Bildlänken nedan pekar på den portfolio där bilderna jag tog i samband revolutionen och vår fortsatta resa till Kashmir i Indien 1978 ligger. Kashmir har nämligen en koppling till Afghanistan och dess Kuchi-nomader som varje år vandrat dit under evinnerliga tider för att säkra sommarbetet för sin boskap.

Portfoliobilder från 1978 (29 bilder)

 I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.

OBS! Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.)

Portfoliobakgrund:

I min första portfolio med afghanistanbilder: "Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978" (se nedan), låg tyngdpunkten helt på miljöer och folkliv, som jag upplevde dem innan ”Saur-revolutionen” i skiftet april-maj 1978 och tiden efter denna som i grunden kom att ändra mycket. Det var då det traditionella Afghanistan satte sig till motvärn mot vad många uppfattade som påtvingade och alltför snabba förändringar genomförda både av inre och yttre krafter. De krafter som kom utifrån kom att bryta grovt mot de villkor som gällt under lång tid för ett vänligt mottagande av till- och genomresande. Jag upprepar vad Jan Myrdal skrev om Afghanistan och afghanerna i "Resa i Afghanistan" 1960:

"Ett land där främlingar vilka kom som anständigt fredligt folk, kunde resa i fullkomlig trygghet." Efter Saur-revolutionen 1978 blev det snabbt slut med det.

Jag och min fru, blev tillsammans med ett danskt par vi lärt känna i Kabul, av en ren tillfällighet ögonvittnen till när Afghanska Folkets Demokratiska Parti (PDPA) (som var ett kommunistiskt parti) genomförde maktövertagandet i Kabul. Vi hade bara fått en veckas visum till Afghanistan när vi sökte det i Tehran och det officiella skälet till detta var att det skulle hållas en konferens i Kabul för världens icke-allierade stater påföljande vecka. Det skulle visa sig att det blev i kortaste laget.

Bilderna jag tagit i denna portfolio har aldrig publicerats officiellt, utan bara visats tidigare för mina elever och vänner och de visar läget både minuterna före skjutandet började och ett par dagar senare när vi åter kunde gå ut i staden och studera förödelsen. Portfolion innehåller även en del bilder av de afghanska nomader som vi ett antal veckor senare stötte på i igen i byn Guptuganga i Kashmir Indien. De tillhörde de som kom att påverkas mest av utvecklingen eftersom den nya kommunistiska regeringen rätt snabbt kom att stänga gränserna för dem. De släpptes helt enkelt inte in i landet igen under en period och det skapade självfallet stora problem för dem.

I den föregående portfolion från 1972 nämnde jag att Afghanistan haft ett antal år av missväxt (1970-1972) och att landet plågats svårt av detta. Många svalt helt enkelt ihjäl i landets mer avlägsna och fattiga provinser. Motsättningar mellan olika folkgrupper ökade. Det blev så pass oroligt även i städerna att den regerande kungen helt enkelt avsattes av sin svåger Muhammed Daod i juli 1973, när kungen var i Italien för vård. Daod lovade en hel räcka reformer (över 30 stycken) men inte mycket hände annat än att repressionen ökade. Över en miljon afghaner gick i landsflykt till persiska viken och Iran i en första våg. Många fick jobb på oljefälten i Iran efter att oljekrisen drivit upp priset på olja och landet behövde billig arbetskraft till oljeindustrin.

Afghanistan hade länge tagit emot hjälp både från öst och väst under många år, men ryssarna var de som hade odlat de bästa och djupaste relationerna med afghanerna sedan länge genom den ömsesidiga handeln. Ryssarna köpte råvaror och skickade enkla uppskattade industriprodukter i andra riktningen i utbyte. Den ganska stora krigsmakten (på upp till 100 000 man) var utrustad med ryska vapen och samtidigt hade det Afghanska Folkets Demokratiska Parti (PDPA) organiserat en stor del av krigsmaktens soldater. Med de sovjetiska vapnen kom även ideologi, ett faktum som fick vågskålen att tippa över.

Egentligen startade revolutionen i praktiken redan den 18 april med ett politiskt mord, när Daods polis mördade poeten, läraren och kommunisten Mir Akhbar Khaibar. Begravningen blev en politisk manifestation som skrämde regeringen. Det fanns de som påstod att Khaibar mördats av sina egna, för att trigga igång hela händelseförloppet, men det har vad jag vet aldrig klarlagts hur det var med det. Daoud svarade emellertid med att arrestera alla i ledningen för PDPA man fick tag på natten mellan 24:e och 25:e april, bl.a. Noor Muhammad Taraki (partiets ledare) och Babrak Karmal (som senare skulle utvecklas till Sovjets man när ryssarna gick in vid årsskiftet 1979/80 när allt höll på att gå överstyr för partiet).

Man lyckades dock inte få tag på hela partiledningen i tid och den tredje huvudspelaren i partiet Hafizullah Amin (flygvapenchef) lyckades få ut ett meddelande till sina lojala partimedlemmar när han arresterades, med budskap om att omedelbart dra igång den väl förberedda kuppen på morgonen dagen efter, d.v.s. 27 april. Så delar av ledningen som ännu var på fri fot kunde starta genomförandet av kuppen som planerat och gå till motaktion genom att aktivera sina sympatisörer i stadens militärförläggningar för att snabbt kunna ta över dessa. Detta blev själva startskottet för statskuppen, vars nästa steg blev att arrestera Daod och hans regering som lämpligt nog satt samlad för att genomföra ytterligare åtgärder mot kommunisterna.

På förmiddagen hade redan landets regering satts ur spel och arresterats. Militärflygfältet i Bagram säkrades och när vi gick ner till staden vid 11-tiden för att lägga på några vykort, då rangerades mängder med stridsvagnar och trupper ut från förläggningarna runtom i staden, inför våra ögon men annars var det fortfarande lugnt och fridfullt i staden. Det beräknas att kuppmakarna hade tillgång till så många som 30 000 väldrillade trupper, enligt Charpentier.

Det fanns en stor rondell i centrala Kabul, platsen heter Pashtunistan Square efter den största av landets folkstammar och runt den låg många av landets viktigaste ministerier. När vi gick för att posta några brev hos PTT (post-, telegraf- och telegramkontoret) som också låg vid rondellen, förstod vi lika lite som lokalbefolkningen som iakttog allt vid rondellen vad som verkligen var på gång. Det stod åtminstone sex sju T-55 stridsvagnar runt rondellen och på påfartsvägarna till denna, vad vi själva kunde se. PTT var stängt och en vakt med Kalasjnikov viftade bort oss och uppmanade oss att gå vidare. Så efter att ha tagit de första bilderna vid rondellen, så gick vi till den populära Khyber Restaurant, som låg lite längre bort efter rondellen, för att äta lunch. Mängder av folk stod runt stridsvagnarna vid rondellen och pratade med soldaterna.

Just när vi beställt mat börjar först skjutandet med handeldvapen. Vi visste att det var oroligt inte minst i Kabul p.g.a. mordet tidigare på poeten Khaibar, men intalade oss att det nog bara var lösa skott man sköt med för att skrämma folk till passivitet. Det självbedrägeriet funkade inte ens fem tio minuter för strax kom det in chockat folk från gatan in till restaurangen (bl.a. några skottar), helt vita i ansiktet och skrek att det låg fullt med döda och sårade på rondellen, som nu tömts helt på folk. Då började personalen i restaurangen att samla ihop pengarna i kassan.

Några minuter efter det, ungefär alldeles efter 12-slaget, så började den tunga beskjutningen av ministerierna (bl.a. försvarsministeriet) med stridsvagnskanonerna och den som var allra först ut, var just den stridsvagn som stod bara ca 10 meter rakt framför Khyber Restaurangs fönster, där vi satt. Dånet från en stridsvagnskanon är omskakande även om man är beredd på det men fullständigt chockerande när man inte är det och alla fönster blåstes in i restaurangen på ett ögonblick när fönster och restaurangfasad träffades av tryckvågen från stridsvagnen. Hade det inte varit för de breda persiennerna i aluminiumprofil, så hade vi nog blivit blinda allihop av glasmolnet.

Vi lämnade restaurangen efter viss tvekan genom en bakdörr i restaurangköket där en grupp svårt chockade kvinnor låg på golvet och bara skrek i ren panik. Då insåg vi att vi befann oss mitt i det blivande slagfältet och måste ut. Ministerierna var det första man angrep. Det stod en grupp soldater utanför som viftade iväg oss energiskt och uppmanade oss att sticka så fort vi bara kunde. Vi fortsatte i regnet som just börjat, uppför en av Kabuls kullar och blev leriga långt upp på benen allihop, jag, min fru och de två danskar vi lärt känna. Vi pustade ut lite och ett tag var det nästan lugnt igen men vi upptäckte rätt snart att vi kommit rakt ner på nästa slagfält, när vi gick ner för kullens baksida – det vid radiostationen. Vi fick dock snabbt tag på en svarttaxi som vi bad köra oss ner till vårt hotell i Shar-e-Naw (den nya stadsdelen) men vi kunde inte komma ner dit, eftersom det låg folk på taken och sköt med granatkastare bredvid vårt hotell.

Chauffören körde oss då ut till lyxhotellet Interkontinental som låg i utkanten av staden men när vi kom dit vägrade man först att släppa förbi vår chaufför. Vägen upp till själva hotellet var belägrad av kuppmakarnas stridsvagnar och skyttefordon. De ändrade dock helt attityd när de såg oss. Till skillnad från idag så gjorde dessa soldater faktiskt vad de kunde för att skydda turister och främlingar och jag är tacksam för det än idag. Vi möte inget annat än vänlighet och hjälpsamhet trots situationen vi alla befann oss i.

Till slut släppte de upp oss till hotellet och där kunde vi pusta ut tills attackplanen började flyga och de rundade precis hotellet på sin väg från flygfältet till stadens centrum där de släppte sina bomber och sköt sina raketer. Vi kunde inte göra annat än att sitta på första parkett vid panoramafönstren och pricka av vad som flög i luften. Det var verkligen en bisarr känsla.

En engelsman som också bevittnade skådespelet undslapp sig, som bara britter kan: ”I don´t like the thought of those afghan guys winging about up there.” Ett gäng förvirrade FIFA (Federation of International Football Association)-representanter kom ner i baren i kortbyxor och sade att de tyckt det varit lite konstigt att en del av deras afghanska fotbollskillar dykt upp i uniformer istället för i fotbollskläder på förmiddagen.

Vi förstod till sist att övertagandet lyckats när vi lyssnade till en radiosändning i baren där man kort meddelade att president Daod var död. Kyparen gick då direkt och tog ner porträttet i baren med Daod, öppnade bakstycket och tog ut bilden, knycklade ihop den och kastade den i papperskorgen. Sedan hängde han upp den tomma ramen igen i väntan på nästa bild. Mer symboliskt kunde det knappast varit.

Dagen efter hade kuppmakarna säkrat staden och lugn rådde. En del av mina bilder i portfolion togs då när vi gick ner i staden igen. Däremot så fick vi vänta några dagar på vårt lilla "lopphotell" tills vägen till Jalalabad och Pakistan var säkrad genom den strategiskt viktiga Kabul Gorge. Vi hade turen att få åka med danska Rainbow Travels buss ut och när vi kom förbi Jalalabad så såg vi en del utbrända stridsvagnar även där. Sista biten mot gränsen genom Khyberpasset, så kastade folk mängder av sten på bussen, vilket var ganska oroande. När vi så når gränsen så hade våra visum gått ut och gränspolisen hotade med att skicka oss tillbaka allihop om de inte fick pengar. Vi betalade 10 U$ var och var glada ändå att vi klarat oss ut helskinnade.

Jag och min fru som då gjorde vår första långresa tillsammans kom först via båt till Finland och via tåg vidare till Moskva, i dåvarande Sovjetunionen, över Karelen. Vi flög sedan till Azerbajdzjanska Sovjetrepublikens huvudstad Baku. Därifrån åkte vi sedan båt över Kaspiska Havet till dåvarande Bandar Pahlevi i norra Iran. Vi märkte att allt inte stod helt rätt till i Iran heller, då vi åkte vidare mot den heliga staden Mashhad i östra Iran, i en buss full med resenärer som bad unisont till bandspelarband med Ayatollah Komeini, samtidigt som en passagerare låg bakom oss i bussens mittgång och hostade upp sina TBC-sjuka lungor i en hink. Vi fortsatte som planerat via Pakistan och Punjab i Indien till Kashmir. Där träffade vi på de långväga vandrande Kuchi-nomader som vandrat ända från Afghanistan till Kashmir. Det kändes rätt förunderligt.

När vi sedan kom hem efter några månader i Punjab och Kashmir i Indien läste vi om att många av nomaderna fastnat i Pakistan när Afghanistans nya regering stängt gränserna. Detta kom även att drabba de säsongsarbetande Hazaras som sedan oljekrisens dagar på 70-talet arbetat på de Iranska oljefälten. Det är deras barn-barn som nu kommit till Sverige som flyktingar. De har inte ens beviljats medborgarskap i Iran ens efter mer än 40 år. Året efter 1979 sker den islamska revolutionen i Iran.

Vi förstod inte först hur skadade vi var av ”shell chocks” / PTS (post traumatisk stress). I Peshawar i Pakistan hörde vi vild skottlossning utanför och trodde det var dags igen för väpnade strider men när vi kröp upp på taket till vårt hotell så såg vi till vår lättnad att det bara var ett bröllop. Att skjuta i luften kan vara ett sätt att få det lite festligt kring ett pakistanskt bröllop, även om vi då hade svårt att uppskatta det. Dagen efter såg vi att många av Peshawars män var väl beväpnade och många såg ut som övervintrade mexikanska revolutionärer från Pancho Villas dagar med sina dubbla patronbälten i kors över bröstet. Det jag kommer ihåg från Peshawar var också marknaden och alla patronbälten man sålde där.

Inte ens långt efter vår hemkomst, så hade vi fått vår PTS att klinga av helt. Det blev inte särskilt mycket bättre av att man i Stockholm år 1978 firade 100 årsjubileet av Nordenskjölds Vega-expedition, som då funnit vägen genom den s.k. nordostpassagen, med ett riktigt ordentligt fyrverkeri. Våra gravt störda hjärnor tolkade det direkt som artilleridueller. Till saken hörde dock att även indierna i Kashmir luftat sina kanoner ibland under nätterna vid gränsen mot Pakistan.

1979/80 precis vid årsskiftet gick Sovjetunionen in i Afghanistan när kommunistpartiet helt höll på att tappa greppet. De ville säkra att den kommunistiska regeringen inte föll. Den kommunistiska regeringen hade verkligen försökt att snabbt få till stånd ett antal av de reformer redan Daod listat, skillnaden var bara att kommunisterna verkligen genomförde en del av reformerna och en del av förändringarna uppskattades inte av alla. De inte bara försökte att snabbt reformera jordbruk och utbildning utan satte även landet flickor i skola. På toppen av det bytte man ut den gamla flaggan och det fick mullorna att rasa eftersom den var helt röd och saknade det gröna fält som symboliserade Islam. Viktigt var också att jordreformen nu på allvar utmanade jordägarna och odlingarna av opium.

Ledningen för partiet rensar även ut den gamla byråkratin, men kan inte hålla sams sinsemellan och Taraki mördas av Amin. Ryssarna går inte bara in för att rädda partiet utan även av rädsla för att Afghanistan ska gå samma väg som Iran gjort samma år. Rädsla fanns även för att utvecklingen vid Sovjetunionens södra gräns skulle spilla in över gränsen till de närmast liggande sovjetdelrepublikerna. Det ledde direkt till massiva internationella protester och mobilisering av den afghanska mujaheddin som tog till vapen mot både regering och ryssar.

Det finns en fin reportagebok på svenska som behandlar just kriget mot Sovjet som heter "Pansjir - Fem tigrars dal" av Odd Uhrbom och Stefan Lindgren. Väldigt mycket intressanta bilder från Pansjir-dalen.

Kriget mot Sovjet som varade i nio år kostade 1,5 miljoner afghaner livet. Minst fem miljoner lämnade landet. Iran och Pakistan tog emot de flesta och i de flyktinglägren i Pakistan radikaliserades många. Under kriget mot Sovjetunionen som ju inträffade under "Kalla Kriget" gjorde USA det de kunde för att utbilda och stödja Mujaheddin i deras krig mot ryssarna även med vapen. De kunskaper i terror och sabotage Mujaheddin fick under denna tid har förvaltats väl och sedan vänts mot både amerikaner och européer, både i deras hemländer och i Mellan Östern och Afghanistan. Både USA och resten av västvärlden lever nu i ett lågintensivt krig med islamistisk terrorism. Det är inte för mycket att säga att "terrorismen" är en av de "spin-offs" som krigen i Afghanistan givit och som fick sin start med de händelser som började där på Pashtunistan Square utanför Khyber Restaurant. De som är intresserade kan också läsa historien om terrorismens utveckling som senare ledde till attackerna mot New York 11 september 2001, i den utmärkta Al – Quaida och vägen till 11 september av Lawrence Wright.

En annan effekt var destabilisering av landet och efter ryssarnas uttåg 1989 och Sovjetunionens undergång så utbröt ett fullskaligt inbördeskrig. Kabul sköts sönder och samman under detta krig med stort lidande som följd. Efter det var manegen krattad för Talibanerna. Talibanernas brutala framfart väckte världssamfundet och det faktum att al-Qaida etablerat sig i Afghanistan under skydd av talibanerna fick USA som förklarat krig mot terrorismen efter 11 september att engagera sig mer igen.

Talibanregimen störtas 2001 och Al-Quaida drevs ut ur landet tillsammans med ledarna Zawahiri och Bin-Laden. Tyvärr lyckas man inte skapa trygghet i landet trots stora insatser och USA:s och andra länders truppers närvaro drabbade ofta en civilbefolkning som kommit i kläm mellan utländska trupper och talibanerna som hela tiden verkar vinna mark. Så frågan är ju nu om det verkligen går att vinna ett krig mot en fiende som har ett evigt tidsperspektiv. "Ni har klockorna men vi har tiden”, är ett talesätt som väl bekräftar den inställningen. Lawrence hade kunnat tillägga att man har Koranen också. Även Koranens texter är ju skrivna med ett evigt perspektiv.

Den f.d. TV-reportern Lasse Bengtssons "Afghanistan - Om en yttre och inre resa" är en dagbok om hans tid som Svenska Afghanistankommitténs informationssamordnare i Kabul men den innehåller även en del läsvärda sammanställningar över den historiska utvecklingen sedan Saur-revolutionen fram till för några år sedan och den tar vid där Charpentier tar slut. Det mesta av faktauppgifterna i denna text är dock tagna ur ”Afghanistan mellan Mecka och Moskva” av Carl Johan Charpentier som skrivit den källa som bäst beskrivit bakgrunden till själva revolutionen och dess genomförande.

I november 1982 var jag på ett föredrag som författaren Arwid Rundberg höll i föreningen Sverige-Sovjetunionens lokaler efter att ha kommit hem från en resa till Kabul där han varit för att delta i en konferens med världspressrådet. Jag har anteckningarna kvar från föredraget och efteråt fick jag samma känsla som när Jan Myrdal kom hem från Kampuchea och berättade om röda khmerernas ”framsteg”.

Mats Lundegård på DN rapporterade om mötet 25/11 1982. Hans rapport från mötet anslöt väl ganska väl ganska till vad om står att läsa om Rundberg på Wikipedia:

”Rundberg har varit aktiv i Förbundet Sverige-Sovjetunionen och styrelseledamot i den sovjetvänliga Svenska Fredskommittén. Efter Sovjets invasion av Afghanistan hävdade han att "ett entydigt fördömande av Sovjetunionens 'invasion' (är) att backa upp den av USA dirigerade kontrarevolutionen, att bortse från faktiska ekonomiska och sociala förhållanden i Afghanistan, att vända det afghanska folkets befrielsekamp ryggen." Efter ett besök i Afghanistan påstod han att gerillan bara består av "c:a 2000 ligor av terrorister" som mördar skolbarn, läkare och mullor. "Det är bara när det är fråga om någon större gränsövergång som Sovjet hjälper till."”

Lundegårds rubrik på artikeln löd: ”Författaren som bara såg elva ryssar”

Facit: Lasse Bengtsson uppger att 1,5 miljoner Afghaner dog under den sovjetiska ockupationens 9 år. Inte så långt ifrån de 2 miljoner som beräknas ha dött i Kampuchea under röda khmerernas tid. Hur många som dött i våldet efter 1989 då ryssarna åkte hem har jag inte sett några siffror på själv men i år 2018 är det jämnt 40 år sedan revolutionen 1978 startade allt och striderna fortsätter alltjämt och det verkar väldigt långt från en stabil och hållbar fred som det ser ut idag.

Igår 1 mars 2018 gick det ut på nyheterna i radio P1 att Afghanistans regering tydligen erkänt talibanerna som en politisk part i landet och det är väl svårt att göra något annat när nu samma talibaner och regeringen i praktiken faktiskt har delad vårdnad om landet. Motkravet från regeringen var tydligen att talibanerna skulle erkänna den sittande regeringen och parlamentet. Frågan är väl om styrkeförhållanden och förhandlingsläge är sådant att talibanerna kommer nöja sig med det. 

Postat 2018-03-02 17:35 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera