Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg

Jag använder Fotosidans bloggar och portfolios i symbios främst för att det är ett bra och enkelt sätt att hålla ihop en fotorelaterad berättelses kontext och bilder på ett bra sätt. Portfolion i sig är inte optimal som jag ser det för att presentera själva berättelsen eller bakgrunden. Det är heller ingen naturlig plats att diskutera själva portfolions bilder. Jag hoppas att bloggformatet kan lösa det på ett bättre och mer naturligt sätt och jag hoppas att fler hittar till både berättelsernas bakgrunder och mina portfoliobilder via bloggarnas länkar. Sten-Åke Sändh

42 år sedan eländet i Afghanistan startade med SAUR-revolutionen 28 april 1978

Stolta afghanska soldater poserar spontant på sin stridsvagn 

Soldaterna bjöd på ett foto helt spontant utan att jag ens behövde be om det. De var mycket glada över att striderna tagit slut så snabbt. De var över i Kabul på ett dygn. Det blev inget riktigt blodbad som man skrivit i en del västerländsk press men flera tusen dog trots allt i Kabul och striderna fortsatte nästan en hel vecka i bl.a. Jalalabad och efter vägen mot Pakistan då de nya makthavarna försökte säkra huvudvägarna genom landet och vägen till Pakistan och Indien (den strategiskt mycket viktiga Kabul Gorge och vägen via Khyberpasset)
Se bildlänkarna längre ner i texten till tillhörande portfolios.

Bakgrund

Att jag just nu vill peka på två bloggbakgrunder och bildportfolios jag tidigare lagt upp om Afghanistan med historiska 40 år gamla bilder beror på flera saker:

Dels för att inte glömma bakgrunden till denna våldsamma historia som fortfarande pågår och som jag nog är ganska ensam som svensk att faktiskt ha upplevt på plats den 28 april 1978 och faktiskt bilddokumenterat (det fanns ju inga mobiltelefoner då). Jag råkade bara av en händelse sitta med min fru 10 meter bakom just den T55-stridsvagn som sköt den första stridsvagnsgranaten mot bl.a. Försvarsministeriet som bara var ett av flera ministerier som då låg runt Pashtunistan Square i Kabul 1978. Det blev det verkliga startskottet för statskuppen och den revolution som senare direkt följde på den.

Afghanistan ligger mig mycket varmt om hjärtat sedan jag 1972 för första gången besökte detta märkliga land med dess fantastiska historia, dess mycket vackra natur och då 1972 dess mycket vänliga befolkning med sin nästan besynnerligt starka integritet. Många som då besökte eller passerade igenom landet på vägen mot Indien har vittnat om de intryck landet gjort på dem. Vi som var där då har svårt att riktigt ta in att dagens Afghanistan är samma land. Krig och konflikter har idag helt slitit sönder den tillit till besökandes goda avsikter som man förr kände åtminstone tills motsatsen bevisats. Jag tror ingen fångat detta tillstånd bättre än en av Sveriges stora Asien-resenärer - Jan Myrdal - gjorde när han skrev: "Ett vackert land, ett rikt land, ett land där främlingar vilka kom som anständigt fredligt folk, kunde resa i fullkomlig trygghet". Så tror jag vi alla kände på den tiden. Jag kände mig aldrig rädd när jag reste i landet 1972 och bilder från det året kan tjäna som en påminnelse som hur det då fredliga landet faktiskt såg ut innan alla strider för alltid förändrat landet.

Jag har alltså tidigare lagt upp två bloggbakgrunder om Afghanistan från mina besök i landet 1972 och 1978. Den första heter Afghanistan 1972 - människor och miljöer - före "Katastrofen" 1978 (portfoliolänk till 66 bilders portfolio)

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/afghanistan-1972-manniskor-och-miljoer-innan-2.htm

och den andra Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir (portfoliolänk till 29 bilder).

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=Afghanistan+1978+-+Saur+%28April%29-revolutionen+-+och+v%C3%A4gen+till+Kashmir

Sovjetunionen hade inte bara stora problem i Afghanistan utan även i Etiopien och hemma i Tjernobyl

1986 i april skedde kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och det är en del som menar att det var den som fick hela imperiet att skaka i sina grundvalar. Förljugenheten i rapporteringen och mörkandet av vad som faktiskt hänt och oförmågan att hantera problemen gjorde att t.o.m. en del av kommunistpartiets fattade att imperiet börjat nå vägs ände.

I början på 70-talet drabbades Afghanistan av svår hungersnöd som fick både sociala och politiska konsekvenser precis som i ett annat av Sovjetunionens "projektländer" Etiopien. Precis som i Afghanistan kom man att stötta en allt mindre populär lokal och mycket brutal kommunistisk regim i Etiopien både ideologiskt och med både ryska och kubanska trupper samt enorma mängder med vapen (bl.a. 800 stridsvagnar!). Precis som i Afghanistan låg Etiopien i krig med både grannar (Eritrea och Somalia) och inhemsk gerilla. Om ni är intresserade att läsa mer om detta så har jag skrivit om det i min blogg om det marxistiska Etiopier som jag besökte 1986. I bloggen finns som vanligt en länk till tillhörande portfolio. Bloggen heter Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=Det+marxist-leninistiska+Etiopien+1986+-+ett+politiskt%2C+kulturellt+och

 Det var dock inte Sovjet som genomförde SAUR-revolutionen utan det gjorde afghanska kommunister själva även om även det skedde med ryska vapen som ryssarna exporterat till den sittande regeringen. Det var först året efter - nyåret 1979 - som man gick in både skrämda av utvecklingen i Iran samt på ren uppmaning av de afghanska kommunisterna, när dessa börjat få allt svårare problem med den USA-stödda Mujaheddin-gerillan och där fastnade man precis som i Etiopien i ett tröstlöst krig man helt enkelt inte kunde vinna. Sovjetuninionen i slutet på 80-talet var verkligen en gammal stormakt på dekis och man orkade helt enkelt inte med alla problemen man hade - inte minst hemma. Det hade länge kommit en strid ström hem av dödade unga sovjetsoldater i zinkkistor - som kom att påverka hemmaopinionen starkt. Nobelpristagaren Svetlana Alexejevna skrev om dem som "zinkpojkarna".

Redan 1987 på vintern startade man tillbakadragandet av marktrupperna men hade fortfarande flyget kvar. På marken "afghaniserades" kriget på liknande sätt som USA gjorde i Viet-Nam när man "vietnamiserade" markstriderna. Ryssarna skulle dock bli kvar till 1989 i landet. 26 december 1991 upplöstes Sovjektunionen och då brakade även regimen i Etiopien samman fullständigt även om Etiopiens kommunistiska regering helt tappat greppet efter att de helt osannolikt förlorat kriget mot Etiopien trots stort övertag på pappret både när det gällde trupp och vapen.

Den senaste utvecklingen under 2020 - Vapenvila, Fredsavtal och hopp om Fred

Den 22 april 2020 inleddes nedtrappningen av våldet i Afghanistan mellan USA och talibanerna inför det förestående avtal USA och talibanerna förberett i samtal som skett bakom ryggen på den sittande regeringen. Veckan före avtalet som tecknades 29 februari i Doha så upplevde landet en form av vapenvila. 2019 hade annars varit ett av de blodigaste åren på länge med nära 7000 skadade och 3400 döda civila, enligt Peder Gustafsson på SR.

Efter 18 års krig hade äntligen USA och talibanledarna åtminstone nått en överenskommelse om ett ramverk kring hur man skulle gå vidare. Överenskommelsen innehöll löften om att USA ska lämna landet inom 14 månader. Talibanerna å sin sida lovade att förhindra att landet används som bas för fortsatt terror mot omvärlden. Det finns en rädsla för att Islamiska Staten (IS-Khorasan) som etablerade en filial i landet 2014 ska få mer svängrum när USA lämnar landet. En viss framgång i kriget mot IS har man dock haft och dess ledare fångades in i början av april.

Vid tiden hade USA 13 000 soldater i landet. En stor oro finns dock bland andra grupper att kvinnors situation kommer att utvecklas negativt efter att USA lämnat landet och detsamma gäller efterlevnaden av de regler som finns till skydd av mänskliga rättigheter.

Det har redan börjat gnissla en hel del mellan talibaner och den sittande regeringen, bl.a. har detta gällt den fångutväxling USA och talibanerna kommit överens om. Hela 5000 talibaner ska utväxlas mot ca 1000 regeringssoldater och regeringen fruktar följderna av att släppa ut en hel talibanarmé i frihet igen. Under april har dock fångutväxlingen kommit igång så smått under regeringens obstruktion och protester och USA har tvingats hålla inne miljardbidrag till landet för att hålla regeringen i schack. Fortsättning följer.

Postat 2020-04-28 01:13 | Läst 474 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Kristenhetens viktigaste helg i kristenhetens viktigaste helgedom

Bakgrund

I år 25 mars 2020 stängdes the Holy Church of Sepulchre eller Uppståndelsekyrkan för världens pilgrimer p.g.a. Corona-pandemin. Jag har lagt upp en portfolio med bilder jag tog inifrån kyrkan 2016. Denna plats är kristenhetens allra heligaste tillsammans med födelsekyrkan i Bethlehem. Här finns det de troende anser vara Jesus grav, platsen där man tror korsfästningen ägde rum samt den plats där Jesus förbereddes för sin begravning med tvätt och smörjelse.

Varje år vid denna tid kommer många pilgrimer till Jerusalem för att besöka denna kyrka. Många vandrar den 600 meter långa "Via Dolorosa" eller "Korsets väg" från Antoniafortet till The Holy Church of Sepulchre. Påsken sammanfaller även med en av judendomens viktigaste helger Pesach eller the pass over som amerikanerna benämner det vi kallar uttåget ur Egypten. Så påsken är mycket viktig för flera religioner - men av helt olika skäl.

Den första kyrkan på platsen byggdes på den romerske kejsaren Konstantin den förstes initiativ år 326 men den har byggts om många gånger sedan dess. Sitt nuvarande utseende fick kyrkan i huvudsak under korsfarartiden (år 1149-). Många kristna samfund delar på kyrkan även om den har många drag av en ortodox kyrka och en märklig sak är att man använder sig av två muslimska familjer för att förvalta nycklarna till helgedomen och till att öppna och stänga kyrkan varje dag. Olika kristna kyrkosamfund har ju genom århundraden haft sällsynt svårt tolerera varandra och detta arrangemang kring nycklarna har förmodligen varit det kanske enklaste sätt att minska konflikterna kring helgedomen.

Mycket mer finns att läsa i denna autoöversatta länk:

https://www.translatetheweb.com/?from=en&to=sv&ref=SERP&dl=en&rr=UC&a=https%3a%2f%2fen.wikipedia.org%2fwiki%2fChurch_of_the_Holy_Sepulchre

Påskhögtiden - Påsken

På Skärtorsdagen högtidlighålles Jesus sista måltid tillsammans med lärjungarna. Bruket att "ta Nattvarden" går tillbaka till den natten när Jesus och hans nära vänner hade samlats i Getsemane trädgård. Emellertid grips Jesus av de romerska soldaterna då en av lärjungarna, Judas, förrått Jesus för 30 silverpenningar.  Jesus förs efter det till Pontius Pilatus och döms.

Church of all Nations eller Nationernas kyrka ligger idag vid det man tror är platsen för Getsemanes trädgårdar alldeles nedanför Oljeberget - på andra sidan dalen mellan Jerusalems östra stadsmurar och Oljeberget (Mount of Olives). Getsemane är en verbal förvanskning av hebreiskans Gat Shemen som betyder oljepress.

"Oljeberget har varit en judisk begravningsplats i 3000 år och det finns uppskattningsvis 150 000 gravar där. Många berömda personer ligger begravda på berget, däribland politiker och rabbiner, och en grav sägs tillhöra kung Davids son Absalom. Enligt judisk tro kommer de första som återuppstår när Messias kommer tillbaka att vara de som ligger begravda på Oljeberget." (Wikipedia)

Church of all Nations eller Nationernas kyrka på svenska

långfredagen högtidlighålles Jesus korsfästning på Golgata. På den tiden låg denna plats strax utanför den dåvarande stadsmuren i något som närmast var ett stenbrott. Idag ligger denna plats alltså innanför de nuvarande murarna och inne i själva the Holy Church of Sepulchre. Ett altare markerar platsen i kyrkan.

På Påskdagen upptäcker en grupp kvinnor att graven öppnats och att graven är tom och det är själva händelsen som givit upphov till legenden om Uppståndelsen.

Annandagen uppenbarar sig Jesus på olika sätt för sina lärjungar.

Påsken 2020 blev en mycket annorlunda påsk för de pilgrimer som tänkt sig att besöka the Holy Church of Sepulchre, då kyrkan var stängd och allt firande avlyst.

The stone of Anointing - den symboliska platsen där Jesus tvagades och smordes inför begravningen

Nedan ses en grupp koreanska pilgrimer vid The stone of Anointing i The Holy Church of Sepulchre (eller Uppståndelsekyrkan). För just koreanerna verkade denna sten vara det i kyrkan man visade den största vördnaden för. En del pilgrimer tolkar nämligen de mörkare röda stråken i stenen som avtryck av Jesus blodiga mantel. Det ska sägas att dessa stråk i stenen verkligen kan uppfattas som en avbild av en mantel e.d.

Stenen är smord med olja och en del av pilgrimerna tar oljan från stenen och smetar den i ansiktet eller på kläderna. Med tanke på de religiösa ritualerna och den allmänna trängseln kring de kristna helgedomarna på påsken, så  kan jag förstå att myndigheterna fann det för gott att stänga dem i dessa osäkra Corona-tiderna.

Portfoliolänk (14 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Postat 2020-04-13 02:31 | Läst 484 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

I Essaourias fiskehamn i Marocko med "Sony Klick"

Luck - Timing - Editing  - nyckeln till bra naturbilder menar exv. Phase One

(det gäller väl även för "gatufoto"/"maritimt foto", antar jag)

Bakgrund

Turen kan man inte göra något åt - men man kan förbättra sin timing

Portfolion den här bloggbakgrunden länkar till är tagen med en A7 III som konfigurerats med Auto ISO Minimum Shutter Speed - funktionen, som tillsammans med den hierarkiska Real Time AF, möjliggör att man i princip slipper att bry sig om kamerainställningar när man tar sina bilder.

För att lyckas ta bilder när det ibland går snabbt och mycket händer så gäller det att ha "tur" och "timing" och för en rätt långsam fotograf som jag,  så  kan man åtminstone göra det lite enklare för sig själv genom att hjälpa "timingen" lite på traven - när det passar. Det är av det skälet till att jag konsekvent numera använder Auto ISO Minimum Shutter Speed och har Real Time AF konfigurerat så jag slipper bry mig om att välja AF-metoder under fotograferingen. Har man en sådan konfiguration så spelar det ingen roll vilken miljö man går in i då kameran automatiskt kommer att parera slutartiden utifrån vald bländare och objektivets inställda eller fasta brännvidd genom att anpassa ISO-talet mellan de värden man angett att Auto ISO ska kunna variera.

Under goda ljusförhållanden så spelar givetvis Auto ISO Minimum Shutter Speed rent praktiskt en mindre roll än i riktigt dåligt ljus, då förutsättningarna i princip ändå är tillräckliga för tillräckligt korta slutartider för att undvika rörelse oskärpa men denna funktionalitet ger mig en trygghet att kameran alltid är beredd oavsett vilken situation den och jag hamnar i.

Om den länkade portfolion och hur bilderna togs

De första 9 bilderna är avsedda att ge ett litet smakprov på staden Essaourias typiska miljöer, innan jag koncentrerar mig helt på att visa det jag kommit till staden för: att dokumentera det jag kommit dit för att se - nämligen hamnen och fiskarnas arbete. Jag tog mina bilder under två sessioner på tillsammans 2 1/2-3 timmar med lunch emellan, vilket visade sig vara lyckosamt då man främst landade fisken under första passet och sedan sålde den under det andra. Jag använde min hyfsat avancerade systemkamera i princip som en  Sony-variant av  gamla Kodak Klick - i stort var det enda jag gjorde var att sikta och trycka av. Jag använde Sonys 24-105mm/4 G och 70-200mm/4 G. I princip hade jag kunnat sätta bländaren på ett enda värde typ f/13 för att få det skärpedjup jag ville ha men jag har även använt f/8 vid något tillfälle.

Jag blev faktiskt uppriktigt förvånad över att det funkade så bra att lämna teknikhuvudet helt hemma för att istället fullständigt lita på kamerans avancerade och flexibla automatik, min egen komponering av motiven samt efterredigeringen (editeringen) för att säkerställa ett resultat jag är glad åt.

En bieffekt var också att jag fick ett rätt hanterligt antal bilder att ta hand om då jag sällan tog mer än ett par bilder av samma motiv. Till skillnad från en del andra "gatufotografer" så använder jag aldrig seriebildtagning. Jag tycker inte det behövs idag på samma sätt som förr då fokussystemen idag har blivit så mycket bättre än de var tidigare och jag fixar inte riktigt att välja bland 10-tals nära identiska bilder som ofta blir resultatet om man "sprejar" hejdlöst.

Nedan finns en mer detaljerad bakgrund till denna teknik och detta "experiment" och en mer detaljerad genomgång av hur man kan ställa in sin Sony systemkamera om man vill testa (gäller för A9, A7-serien och A6XXX-seriens alla modeller som stöder Real Time AF).

Portfolio (64 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Om SONY KLICK-konfigurationen

Angående "ISO Auto min Shutter Speed"
I nyare Sony-systemkameror har det länge funnits en funktion som heter ISO Auto min Shutter Speed . Den kan ställas i lägena (Slower, Slow, Standard, Fast, Faster) och den används ihop med ISO Auto. Konfigurera först ISO Auto och sätt min och max värden där som passar din smak och kamerans mörkerprestanda. OBS! Kameran ska stå i "Aperture"-läget (bländarförval). Vill man att kameran ska prioritera lågt ISO väljer man Slow eller Slower. Om man istället tar en bild i svagare ljus och vill se till att kameran verkligen prioriterar en högre slutartid än i Standard-läget, så väljer man Fast eller Faster.

Inställning av Auto ISO och konfig av snabbknappar
Har man en Sony APS-C så kanske man kan ligga mellan Auto ISO 100 och 6400 som grundinställning. Har man en FF så kan man idag gå upp till ISO 8000 eller 10 0000. Efter detta så måste du lägga ut denna funktion på en av kamerans konfigurerbara knappar (jag tror det står ISO Auto Min. SS i funktionslistan när du konfigurerar kamerans gränssnitt. Då kan man enkelt via en enda kontroll kontrollera slutartidernas "automatikbias" om det verkligen skulle behövas men personligen kör jag nästan alltid i "Standard"-läge.

Bertil Norbergs exempel - med sikte på fågelfoto
Bertil Norberg tipsade mig om dessa möjligheter för ca ett år sedan och båda han och jag kör numera i princip alltid på detta sätt. Bertil som är fågelfotograf utnyttjar tekniken inte minst för just fågelfoto där det annars ofta går så fort att man knappt hinner med och han har vittnat om att han ibland lyckats ta bilder på fåglar han knappt ens sett men som automatiken reagerat på.

Poängen: fokus på att ta bilder istället för på kameran
Hela poängen med denna riggning är att systemet dynamiskt och automatiskt kommer att välja lämplig slutartid efter den brännvidd du har inställd och de ljusförhållanden som råder. Efter man gjort dessa inställningar kan man i princip helt ägna sig åt att ta komponera och ta bilderna (oavsett ljusförhållandena) istället för att febrilt själv försöka göra detta SAMTIDIGT som man ska försöka ta sina bilder. Man kan säga att man gjort en Kodak eller Sony Klick med denna konfiguration.

Mark Galer som jobbar för Sony med att lyfta fram kamerateknikens möjligheter har gjort en väldigt bra video om detta som du hittar här och det var just denna video Bertil tipsade mig om:



Annat att tänka på

Vid sidan av detta så ska du alltid ha kameran satt i AF-C (följande AF). AF-S kan du glömma från och med nu med exv. A6400 och alla Sony-kameror som stöder nya hierarkiska AF-tekniken Real Time AF kan alltså riggas på detta sätt. En annan knapp kan du lägga Focus Area på. Men i princip kan du ha Wide som default eller möjligen Expand Flexible Spot.

Har man detta riggat så kan man helt fokusera på att komponera sina bilder och helt glömma resten med kamerainställningar bortsett från att välja lämplig bländare möjligen och zooma in motiven om man nu har en zoom på. OBS! Kameran ska alltid vara påslagen också och det går numera bra genom att batteritiderna blivit så pass bara med de nya batterierna.

Mitt senaste test - Essaourias fiskehamn i Marocko
Jag kommer just från Marocko (första veckan i mars 2020) där jag konsekvent använde denna teknik när jag fotograferade den väldigt intressanta staden Essaouria vid Atlantkusten och dess fiskehamn. AF:en i min A7 III är bara helt fantastisk och nu när jag precis gjort iordning mina bilder så ser jag ju att det funkat precis som jag önskar och systemet knappt missar en enda bild fokusmässigt.

Hur AF-hierarkin funkar
Den hierarkiska AF:en i exv. A6400:an kommer att göra precis som A7 III:an d.v.s. först försöka hitta närmaste öga. Om inte detta går så kommer den försöka hitta ett huvud och går inte heller det så kommer den leta efter något som rör sig. Går inte heller det så kommer den istället låsa på det närmaste föremålet den hittar. Ungefär så ser hierarkin ut och finessen är att vi nu äntligen har en automatik som hanterar detta och som låter oss slippa välja AF-metoder manuellt. Man överstyr enkelt kamerans val genom att sikta på något annat om man vill det.

Fotoergonomi för mig handlar alltså inte alls om menyers struktur, handgrepp eller om knappars och rattars placering på kamerahusen utan om att kameran inte ska vara i vägen för fotografen och nu kan man faktiskt se till att den inte är det om man kan sin kamera och vet hur man konfigurerar den.

Auto ISO min Shutter Speed är inte för alla
Det här är givetvis inget för de som köpt en kamera med en massa externa manuella rattar och andra reglage just för att man älskar att vrida på dessa. De som har den typen av preferenser kommer tycka att ett förslag som detta förtar hela grejen med fotografin men jag bryr mig faktiskt mer om att få de bilder jag vill ha än själva kameramicklandet. Jag bryr mig inte om att det är tekniskt rent tråkigt att ta bilder med mina Sony-kameror för jag vet ju att det blir desto roligare när jag sätter mig med bilderna i DxO Photolab. Jag tycker faktiskt att det lönar sig att skjuta upp behovstillfredsställelsen lite i ett fall som detta.

Däremot kanske även en del andra Sony-fotografer som tycker att Sony-kamerors ergonomi är jobbig då det saknas speciella rattar och reglage man är van vid från andra kameramärken kanske borde fundera på att överlåta en del av jobbet till automatiken och istället koncentrera sig på att komponera bilder istället.

Tekniken funkar även i verkligt dåligt ljus
Med bilder ur min A7 III:a riggad på detta sätt så spelar det oftast heller ingen större roll om de t.o.m. är tagna på ISO 8000 eller iSO 10 000, för det är normalt inga problem med att de är lite grova ur kameran för det fixar "Prime"-brusreduceringen enkelt vid exporten från DxO Photolab. När det gäller brushanteringen i kameran har Sony tyvärr fortfarande mycket att lära av DxO.

Det här är inte bara för Sony-fotografer
Funktioner som Sonys "ISO Auto Min. Shutter Speed" finns i flera andra system och även om en del andra tillverkare kanske har en bit att gå med sina AF-systems idag bristande eller saknade automatiska AF-hierarki, så är jag övertygad om att vi inom kort kommer få se den typen av system på de flesta andra plattformar.

Postat 2020-04-06 00:33 | Läst 615 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Garverierna i Marrakesh - en studie i medeltida arbetsmiljö

Marrakesh är en gammal stad i Marocko som snart funnits i 1000 år. Den grundades 1062, vilket är samtida med slutet av vår egen Vikingatid, när den övergår i en alltmer kristet präglad tidig Medeltid. Marrakesh har under många århundraden varit en viktig handelsknut på en av karavanvägarna mellan Medelhavet och länderna efter Sahara och i västra Afrika. Här har handel med guld, slavar, boskap, salt och olika typer av hantverk skett i skydd av stadens skyddande murar som än idag är helt intakta. Några av de viktiga lokala produkterna som såldes var skinn och skinnhantverk - då som nu - och det är främst det som den här berättelsen ska handla om.

(Portfolio 26 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Portfoliobakgrund

Marrakesh

Marrakesh har ett invånarantal som närmar sig en miljon. Dess gamla centrum - den muromgärdade Medinan - är även idag oerhört imponerande. Det är nästan exempellöst stort för att vara en muromgärdad historisk stadskärna och de ockraröda murarna som är stadens signum sträcker sig hela 1,8 mil runt Marrakesh äldsta delar. Det är väldigt mycket större än exv. Gamla Stan i Stockholm. Marrakesh kallas ibland den rosa staden för det är inte bara murarna som har denna färg utan i stort sett alla äldre hus i Medinan. Kulturminnesvårdande myndigheter tillsammans med en stark tradition har sett till att inga avsteg görs från den principen i Marrakesh. I andra städer såsom Essaouria är det vitt med koboltblå detaljer som gäller och i Chefchaoun så är hela staden koboltblå samma koboltblå man hittar i Yves Saint Laurents Majorelle Garden i Marrakesh, alldeles norr om Medinan. Marrakesh muromgärdade område är så stort att det faktiskt än idag rymmer både jättestora begravningsplatser och områden som är i det närmaste obebyggda även innanför murarna.

I Medinans nordvästra del vid en av murens gamla stadsportar ligger Marrakesh största och mest berömda garveri. Det finns fortfarande ett antal andra garverier i drift i Marrakesh också, men det jag har dokumenterat är det ojämförligt största. De flesta övriga ligger efter den väg som börjar vid Bab Debagh och går in mot Medinans centrum. Det stora garveriet täcker även det en jätteyta, som nästan helt är täckt av skinnberedningshoar med olika sorters vätskor för att göra skinn av djurhudar.

Jag och Marrakesh

Hittills har det blivit ett par besök i staden och jag har besökt den 2009 och 2019. Jag kommer göra en resa igen inom någon månad. Jag tycker Marocko är ett av de mest spännande länder man kan besöka den kallare årstiden i Sverige utan att behöva åka 10 timmar och mer med flyg för at få lite värme. Få länder erbjuder så mycket för en nyfiken fotograf som Marocko, även om det visst kan vara lite utmanande att ta bilder av vissa motiv, men det är väl så det ska vara!? Här finns fantastisk historisk arkitektur och massor av intressanta naturmiljöer och detaljer som det är svårt att hitta maken till på andra håll i världen och allt detta toppas av ett ofta fantastiskt folkliv - inte minst i städernas gamla stadskärnor. Medinan i Marrakesh har allt en gatufotograf kan önska sig. Vill man se sig om så lite finns verkligt fantastiska historiska miljöer på dagsavstånd på andra sidan Atlasbergen. Vackra berberbyar ligger strösslade ner i dalarna vid vattendragen och här och där ligger stora Kasbah-anläggningar som vittnar om betydligt oroligare tider. Missa exv. inte världsarvet och kasbahn Ait Ben Haddou. Marockos intressanta historiska miljöer har inte sällan spelat en roll i många filmer.

Marocko är sedan länge ett stabilt land som hittills lyckats stå vid sidan av de stora konflikter som plågat andra delar av arabvärlden och Mellan-Östern, vilket dock inte hindrat att man legat i en allt annat än smickrande konflikt med Väst Sahara i decennier. Jag har annars alltid upplevt folk i Marocko som väldigt vänliga och tillmötesgående om man bara visat vanlig hyfs, respekt och vänlighet. Det är också viktigt att "go with the flow" och inte hetsa - för få saker går fort i Marocko . Detta har dock inte hindrat att exv.många  judar sett sig tvingade att lämna Marrakesh efter sexdagarskriget 1967. En hel stadsdel (Mella) och en stor judisk begravningsplats i Medinan vittnar om detta. En gång bodde det ca 35 000 judar i detta Nord Afrikas största judiska getto. Nu finns inte längre några bofasta judar kvar i Mella-kvarteren som just nu undergår en omfattande restaurering. Men idag vågar sig i alla fall rätt många sefardiska judar hit från Israel och besöker både Mella och den nu vackert restaurerade begravningsplatsen där många av deras gamla släktingar ligger begravda. I Marocko kan de göra det idag utan att bli trakasserade. Det hade inte varit möjligt i många andra länder i både Nord Afrika och Mellan Östern. Det är ett gott betyg på den marockanska befolkningens tolerans idag mot främlingar i allmänhet och inte minst judar.

Väldigt mycket har dock hänt bara på 10 år sedan jag var där första gången i de mer moderna delarna av staden. Turismen har formligen exploderat på 10 år och Marocko har satt ett mål på 20 miljoner besökare 2020. Väldigt många kommer just till Marrakesh. Idag är stadens nyare delar moderna för att inte säga ultramoderna med ofta förvånande hög standard på hotell, restauranger, toaletter  och transporter. En nackdel med den utvecklingen är att det ofta är väldigt mycket mer folk kring sevärdheterna nu än för 10 år sedan. Men det verkar faktisk ännu inte gälla "the Tanneries". Där har jag vid båda mina besök varit nästan ensam turist. Jag föredrar att tro att det beror på den frånstötande lukten men det kan ju tyvärr även bero på en del av de dåliga omdömen kring "the Tanneries" som cirkulerar på Internet (se nedan under "Garveriernas dåliga rykte på Internet").

"Tanneries" - Skinnberedningsprocesser

Till skillnad från de nyare delarna av Marrakesh så har det inte hänt så mycket genom åren i vare sig Medinan i övrigt eller i garverierna i Marrakesh. I de senare kan man fortfarande studera samma gamla naturliga processer man använt i många hundra år för att bereda skinn av djurhudar, för skinnberedning har man sysslat med ända sedan staden grundades. Dessa garveriprocesser har mycket lite med de man exv. använder i Sverige att göra. Garvningsprocesserna i Marocko utförs helt med naturligt förekommande ämnen och lukten av rötade hudar ligger tung över garveriområdena i Marrakesh och det är också därför garverierna ligger där de ligger - långt från övrig kommers i souker och på torg. Ett annat viktigt villkor för placeringen av garverierna har också varit en god och pålitlig tillgång på vatten och det har man haft även historiskt i där garverierna ligger.

Första steget i processen - jäst duvbajslösning

Här läggs de råa hudarna i en jäst blandning med duvbajs. Detta innehåller bl.a. ammoniak. Där får hudarna ligga i tre dagar om det sker under årets heta månader. Under årets kallare delar får man lägga till några dagar då processen går långsammare i kallt väder.

Andra steget i processen - lime stone och aska av argan-körnor

Här används en blandning av "lime stone" (kalk) och aska från oljerika Argan-kärnor. Arganträdet är viktigt i Marocko då dess frukter ger olja till matlagning och skönhetsprodukter vid sidan att det används i garveriprocesserna. Trädet växer främst mellan Atlantkusten och Atlasbergen. I den kalkvätskan får hudarna ligga 15-20 dagar på sommaren och kanske dubbelt så länge på vintern. Det är med andra ord den process som tar längst tid. Med tanke på processernas längd och det kapacitetsbehov som finns, för det här handlar om verklig stordrift,  så förstår man att det stora garveriet behöver sina ytor för att kunna förse stadens hantverkare och handlare med allt det läder man behöver.

Tredje steget i processen - sköljning och ett kortare duvbajsbad för att göra skinnen än mjukare

Detta steg tar bara ca ett dygn före själva garvningen startar

Fjärde steget i processen - själva garvningen

Hudarna skrapas rena från pälsrester och fett och förbereds för färgning med alun, olja och vatten.

Femte steget i processen - färgning

Bara naturliga färgämnen från rötter bark och frukter används i Marrakesh.

Färgämnen appliceras manuellt. Hudarna torkas sedan oftast på marken i solljuset.

Sjätte steget i processen - behandling för slutfinish

Skinnen sträcks för att bli mjukare och mer behagliga, vilket är ett hårt manuellt arbete som kräver muskelstyrka.

Det är viktigt att påpeka också att restprodukter som exv. ull och andra pälsrester tas om hand för sig och tvättas och behandlas vidare i andra delar av Marockos hantverk. Mycket lite går till spillo. Så garvningen är väldigt miljövänlig om man bortser från själva arbetsmiljön arbetarna lever i.  

Arbetsmiljön i garverierna

Arbetsmiljön i garverierna är fortfarande rent medeltida och eftersom det faktiskt inte hänt något i den saken på hundratals år så har heller inte jag noterat att något skulle ändras till det bättre på de 10 år som gått sedan jag var där första gången. Det ser precis likadant ut då som nu. Männen - ja, för jag har aldrig sett en kvinna arbeta i garverierna - jobbar både hårt och under mycket krävande arbetsförhållanden. Det kan vara mycket hett på sommaren och rätt kallt på vintrarna även om de är korta. De arbetar alltid under bar himmel. Ofta står man nere i karen med duvspillning upp till midjan. Man undrar ju även i dessa fågelinfluensa- och Corona-virustider, hur bra det egentligen är att stå där utan några vidare skydd i duvspillning dag ut och dag in. Jag har bara sett en enda arbetare som hade någon form av vadarstövlar på sig som räckte åtminstone upp till midjan. Det är väl en av de få förbättringarna när det gäller arbetsmiljön som skett över alla årundraden för dessa arbetare vid sidan av att de nu får vattnet i garverier via rörledningar. Förr fick man ju bara det för hand. Annars är nog det mesta sig likt sedan medeltiden.

Stanken kan var påtaglig för de som har ett bättre luktsinne än jag och många avstår besök av främst detta skäl. Ett gammalt trick att lura näsan är att lukta på några krossade myntablad om man tycker det blir för mycket.

Garveriernas dåliga rykte på Internet

Den som söker på Internet efter information kring "the tanneries in Marrakesh" kommer strax att hamna i en massa rätt negativa för att inte säga rent magsura skrivningar om "The tanneries". … och visst förekommer det ofta att "falska" oauktoriserade lycksökare till  guider försöker skörta upp aningslösa turister i soukerna. Fenomenet går under namnet "The tannery scam". Att hamna i det kan man enkelt undgå genom att ta en taxi till Bab Debagh eller porten sydöst om denna och själv ta kontakt med representanter för de kooperativ som driver garverierna vid ingången till garverierna. Gör upp om ett pris med dem. Då går även pengarna till de som faktiskt står för "showen". Visst kan man se garverierna utan guide men det är faktiskt en poäng att ha en.

Går man själv i garveriet kan man lätt råka illa ut om man inte ser upp med var man sätter fötterna. Ibland täcker man över en del av de hoar som inte används för tillfället för att skydda dem mot solen och det kan då vara svårt att se vad som finns under. Jag har själv med ett nödrop undgått att ramla ner i en av hoarna med duvskit med kamera och allt och det hade inte slutat väl om inte den påpassliga guiden fått tag i min arm.

Att handla lädervaror

Det finns mycket fint hantverk i Marrakesh att köpa och nästan alla som kommer dit köper sig ett par tofflor e.d. av skinn. De kostar kanske någon hundring eller t.o.m. lite mindre om man prutar hårt. Det är inte ovanligt att folk prutar bort 50% eller mer av utgångspriset men jag kan säga att jag alltid känner mig lite illa till mods just när jag ska pruta på just lädervaror, för jag har alltid garveriarbetarna och deras arbetsmiljö i tankarna. Att inte hårdpruta på just lädervaror kan vara ett sätt att visa lite särskild respekt extra för deras krävande och dåligt lönade arbete.

Postat 2020-02-07 01:13 | Läst 679 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

De 15 bilder i min portfolio "Södermalm - Om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen " är ett litet tidsdokument. De visar vad som tilldrog sig på Hornsgatan mittemot Maria Magdalena kyrka där Bellmansgatan mynnar ut på Hornsgatan en veckoslutsdag vintern 1979.

(Portfolio 15 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Portfoliobakgrund:

Citat från Arkitektupproret (https://www.arkitekturupproret.se/rivningar/1900-talets-rivningar/):

"Mer än 40 procent av de svenska städernas äldsta bostadsbestånd revs 1960-1970. Under åren 1960-1975 revs i Sverige c:a 30-40 000 hus från 1800-talet och över 100 000 lägenheter byggda före 1901. I Katrineholm och Hagfors revs 80% av bostadsbeståndet. I Oxelösund, Köping, Enköping, Fagersta, Norrköping minst 70%. I Eskilstuna, Karlstad, Ljungby, Karlskoga, Tranås, Västerås, Nyköping, Uppsala, Linköping, Jönköping, Luleå, Borås, och Södertälje omkring 60%. I vissa städer och stadsdelar, bl a Norrköping och nedre Norrmalm i Stockholm, revs över hälften av befintlig bebyggelse. I Stockholms innerstad över 700 byggnader!"

Två händelser på samma dag

Egentligen var det två händelser som inträffade nästan samtidigt denna dag. Ett mindre demonstrationståg demonstrerade mot rivningarna i staden och särskilt då mot den planerade rivningen av kvarteret Järnet i hörnet av Erstagatan och Bondegatan i det område som nu kallas SOFO (South of Folkungagatan) samt en storskalig och väldigt väldrillad grafittibombning av den just totalrenoverade Hornsgatspuckeln. Idag skulle man kanske kallat det senare för en "flash mob" men det har var långt före både Facebook och Internet. Då gällde telefonkedjor och möten IRL.

Primalkaféet

En sak jag bara inte kan utelämna var att det under dessa år låg ett litet märkligt kafé i det hus som ligger närmast på vänster sida ner vid Bellmansgatans mynning mot Hornsgatan. Det hette "Primalkaféet" efter psykologen Arthur Janovs uppmärksammade bok "Primalskriet" som kom i början av 70-talet. I denna källarlokal hade man tydligen inrett med "skrikboxar" där folk kunde ligga och "primalskrika". En av mina dåvarande kompisar bodde högre upp i detta hus och han kunde meddela att det fanns en viss irritation över det fenomenet. På trendkänsliga Söder kan man se lätt märkliga saker än idag och därför blev jag inte särskilt förvånad när jag var där för ett halvår sedan och upptäckte att det längre ner på Hornsgatan låg en "fotobutik" som erbjöd "aurafotografering". Kanske något att satsa på i dag för en del av dagens svårt proletariserade fotografer som kanske har svårt att få ihop till gröten.

Under 70-talet hårdnar kampen om bostäderna och rivningarna

Nåväl, under 70-talet och framförallt 70-talets slut hårdnade kampen om bostäderna och grönområden i Stockholms innerstad. Det blev allt svårare att gå i land med så stora rivningar och projekt som man ägnat sig åt när man rev Klara-kvarteren och bebyggelsen runt nuvarande Sergels Torgs-området och byggde Stockholms Centrum.

Arvet efter Mullvaden

Den mer medialt kända och mer storskaliga ockupationen av kvarteret Mullvaden hade ägt rum bara ca ett halvår tidigare och hade avslutats med en rätt massiv och delvis rätt brutal polisinsats och aktivisterna från det slaget var långtifrån uträknade och hade absolut inte glömt. Senare revs den del av Mullvaden som vetter mot Krukmakargatan medan husen efter Hornsgatan står kvar än idag. Så aktivisterna vann i alla fall en halv seger. Kampen om Mullvaden gick få förbi och många stödde på olika sätt aktivisternas kamp mot avhysningarna och grävskoporna. När kampen om kvarteret Järnet tog fart, så hittade många aktivister som slickat såren efter Mullvaden nya slagfält att samlas på. Ett av dessa råkade hamna på Hornsgatan denna dag som skildrats här och det var kanske inte så konstigt för en del av kvarteret Mullvaden vetter ju även det mot Hornsgatan.

Överdäckningen av Södermälarstrand och ockupationen av Skaraborgsgatan

Vid denna tid fanns fortfarande det gräsliga djupa dike kvar som delade i princip hela norra Södermalm i två delar kvar. När överdäckningen av Söderleden planerades in på 80-talet så planerades även rivningen av de gamla 1700-talshusen efter ledens västra sida vid Skaraborgsgatan (nr 8, 10 och 12) och även där stötte stadsplanerarna och byggföretagen på patrull . Denna gata förbinder S:t Paulsgatan och platsen där Södra Latins Gymnasium ligger. Man demonstrerade även mot de ofta okänsliga renoveringar som gjordes vid denna tid som ofta ledde till höga hyreshöjningar som nästan utan undantag ledde till att de gamla hyresgästerna tvingades flytta längre ut i förorterna. Det var ju precis det trubaduren Olle Adolfsson sjöng om när han skaldade: "va ere för några jävlar som härjar i stan glada som barn med sitt satyg till kran..."

Även jag blev avhyst från en etta i Sibirien på norr men hamnade till slut på Bellmansgatan

Några år innan hade även jag och min dåvarande flickvän blivit avhysta från en etta på Surbrunnsgatan i Sibirien-området på norr. Det skedde dock i mer ordnade former som det brukade ske i alla delar av Stockholm utom på Söder men precis som på många andra ställen så slog man ihop två ettor och gjorde treor av dem. På så sätt försvann en massa små lägenheter lämpliga för studenter och ensamhushåll. Men vi hade tur, för på denna tid fungerade faktiskt Bostadsförmedlingen och vi fick en tvåa istället på Hägerstensåsen med förstahandskontrakt. Skillnaden mot hur det såg ut på Söder och inte minst i Mullvaden var också att vi alla hade rivningskontrakt och att vi inte hade ockuperat våra lägenheter. Den två vi fick bytte vi dock efter kort tid mot varsin lägenhet på Söder när vi flyttade isär. Det var så jag hamnade mer permanent i denna vådligt överreklamerade stadsdel.

Något om utvecklingen på 80-talet i Maria-området och på Bellmansgatan 19 till 23 i synnerhet - Bostadsrättsbildningsepidemin

Att jag befann mig på platsen för demonstration och aktion denna vinterdag 1979 berodde på att jag och min nya flickvän och sedermera blivande fru flyttat ihop efter att vi lätt osannolikt lyckats byta varsin etta mot en helt nyrenoverad trea i ett 1890-talshus på Bellmansgatan 21 1977, där ett annat par just flyttat isär. Så jag bodde bara några hundra meter från platsen där detta utspelades.

När vi så går in i 80-talets första år så händer något oväntat. Några rätt ekonomiskt drivna hyresgäster lyckas sälja in idén att köpa tre fastigheter om sex hus runt en gemensam gård från fastighetsägaren Abacus och bilda en bostadsrättsförening. De var helt euforiska och lyckas faktiskt med sitt uppsåt. Vi var som var fattiga studenter och andra som levde med små medel kände oss verkligt pressade. Vi var dessutom helt emot bostadsrätterna av rent ideologiska skäl men insåg klokt nog att vi inte skulle kunna stoppa projektet. Det fanns alldeles för mycket lättförtjänta pengar i potten. Vi inser också att även om vi skulle tjäna på affären där och då, så kommer detta på sikt att vara ett nollsummespel över tid, då många hade barn. De skulle många tvingas att köpa dyra bostäder i framtiden till sina barn och så har det ju verkligen blivit idag. Det har nog även de drivande i ombildningen insett idag - om de nu fortfarande är i livet. Våra fastigheter var några av de första i området som ombildas. Snart utbryter rena ombildningsepidemin, inte minst i Maria-området och ett av de mest åtråvärda områdena låg just på Hornsgatspuckeln, där en del fastigheter var från 1600-talet.

Hyresgästernas ställning i vår nybildade förening

En mindre grupp hyresgäster ville inte gå med och delar av den kom mycket riktigt inte heller att behandlas särskilt väl av föreningen över tid. Men vi kommer till sist fram till att vi varken vill flytta eller vara hyresgäster till dessa medlemmar som vill bilda föreningen. Det skulle visa sig vara ett bra beslut för på det första mötet höjer en medlem med stark småländsk dialekt upp sin röst och säger ungefär följande: "Hur blir dä mä hyresgesteras hyror? Så blir det först alldeles knäpptyst på mötet innan talaren fortsätter: "Dä bor alldeles för bellet". "Jaa...och?", säger en kvinna i styrelsen och fortsätter: "...Ture, nu var det ju bara några veckor sedan vi själva var hyresgäster!" För oss blev det den första bekräftelsen på att vi nu hamnat i en helt ny situation.

De flesta väljer att gå med men många säljer snabbt för att realisera vinsterna

Att köpa lägenheten var oerhört förmånligt och insatsen som man sade på den tiden var 16 000 kronor, vilket kan låta helt galet billigt idag men det var inte så vi upplevde det då. Vi som var ett par fattiga studenter vid denna tid, tyckte även att 16 000 var en klart oroande stor summa att vara skyldig banken. Vi kom från en annan tid där de flesta inte var vana vid att låna och leva med större skulder. Yngre människor förstår nog inte alls det här idag. Många av de nyblivna bostadsrättsägarna hade annars väldigt bråttom att sälja sina lägenheter och det hade myndigheterna faktiskt förutsett, så man hade infört en "skattetrappa" över om jag inte missminner mig fem år, men trots det så sålde många inom något år. De som sålde i gårdshusen där vi bodde fick ca 275- 280 000 för en tre på ca 68 m2 då. Den prisnivån blev så pass "låg" därför att många tänkte precis likadant och flödade marknaden. När vi som inte hade så bråttom sålde några år senare låg priserna på nära det dubbla och skatterna var dessutom avtrappade betydligt. Förmodligen grämde sig en del av de som varit mest ekonomiskt drivande svårt över detta.  Precis som i många av Stockholms innerstadskvarter är det viss skillnad på gårds- och gatuhus. Det har ofta varit lite finare lägenheter i gatuhusen med dubbla salongsdörrar, flottare stuckatur i taken och betydligt mer påkostade kakelugnar. Kanske även en särskild pigingång. Så gathusens lägenheter var klart dyrare.

Söder gentrifieras alltmer på gott och ont

På ont?

Söder kom att omvandlas starkt på väldigt kort tid och det blev ännu hippare än tidigare att bo på Söder. Särskilt populärt blev det att bo i hus med "karaktär" och det kostade, vilket ledde till befolkningssammansättningen kom att ändras mycket snabbt. Med ett fint ord blev Söder alltmer gentrifierat. Skitiga, nedgångna "knivsöder" tvättades rent från det solkiga, illaluktande och prekära, så att även lägenhetsspekulanter som annars aldrig skulle övervägt stadsdelen kunde trivas.  Den söderkis som "tänkt att på Söder bli få bli gamling, han sitter numera uti Vantörs församling", skaldade Olle Adolfsson så träffande, då han i sin sång beskrev gentrifieringsprocessen. Söderkisen hamnade för det mesta i någon av förorterna tillsammans med andra mindre bemedlade. Ju fattigare, ju längre ut bland grodbladen. (Vantör innefattar f.ö. Årsta och en del andra områden söder om söder. Idag skulle det nog ansetts som rena klippet i jämförelse med Brandbergen, Grantorp/Flemmingsberg eller Jordbro)

Mycket av Söders lokalfärg har ju försvunnit med dess tidigare tidigare invånare och in har folk flyttat som betalt galet mycket pengar för sina lägenheter. Med det följer vissa krav på ytterligare "städning" av det man stör sig på och idag handlar det bl.a. om Mosebacke och andra platser där nattlivet med musik och folkrörelser fortfarande finns kvar. En hel del välkända musiketablissemang och klubbar har fått stänga de senaste 10 åren av olika skäl och en del är idag allvarligt oroliga för Stockholms framtida musik- och kulturliv.

Joachim Rosenquist har analyserat gentrifieringen förtjänstfullt

https://www.yimby.se/2016/03/kronika-vacker-dod-stad._3780.html

"Gentrifieringsprocessen kan alltså delas in i olika skeden. Grovt förenklat kan man säga att fas 1 inleds när fattiga kulturarbetare får upp ögonen för ett slitet och ruffigt men i grunden urbant arbetarklassområde där det finns lediga lokaler och bostäder med låga hyror. Dessa pionjärer är beredda och/eller tvungna att ha överseende med de problem som fortfarande präglar området men bygger långsamt upp en tryggare och vackrare stadsmiljö genom frivilliginsatser och renovering av hus och offentliga platser.
    I fas 2 har en kritisk massa av kulturarbetare och bohemer flyttat in i stadsdelen och ger underlag för enklare gallerier, nischade butiker och spartanskt inredda kaféer. Allt fler besökare kommer utifrån för att ta del av det alternativa utbud som stadsdelen erbjuder.
   I den tredje fasen stiger hyrorna i takt med att den köpstarka och väletablerade medelklassen upptäcker vad de ser som ett "mysigt" och "genuint" område. Stafflierna och de etniska livsmedelsaffärerna byts ut mot yogamattor och Cajsa Warg-butiker.
   Ytterligare en tid senare inträder fas 5, gentrifieringens slutfas, där hyrorna/bostadspriserna blivit så höga att endast höginkomsttagare har råd att bo kvar i området och där de ekologiska olivoljebutikerna har ersatts av mäklarkontor och kaffekedjor. (Det finns forskare som identifierat en sjätte fas av så kallad "supergentrifiering" i vilken stadsdelar töms på invånare och bostäderna används som placeringsobjekt för utländska oligarker men denna fas tycks inte aktuell utanför London och ett par andra globala storstäder)."

På gott då? … ja behövde inte Stockholms nedgångna miljöer ändå åtgärdas? .. eller var det inte så farligt och kunde vara som det var?

Under 60-70-talen så levde fortfarande många på Söder med utedass och vedeldning som enda värmekälla. Jag minns min mors gamla faster som också bodde på Bellmansgatan nära det hus Micke Blomqvist i Stig Larsson trilogin med Lisbeth Salander levde i. Det var inte kul för en gammal sjuk kvinna på den tiden och många levde under liknande villkor.

Söder hade ett antal misärcentra på denna tid. Mariatorget med sitt knark, Björns Trädgård och Slussen med sina fyllon. Hornstull och andra ställen med sina Öl-fik som drog till sig det prekära folklivet dag som natt. Vid sidan av detta så var det hamnarna med alla gamla pråmar och halvvrak till båtar. Södermälarstrand, Årstaviken och inte minst Hammarbyhamnen där även jag som minderårig handlade billig smuggelsprit på polska, östtyska och engelska båtar. Jag har aldrig varken förr eller senare sett så mycket sprit nere i lastrummens avrinningstrummor.

Långholmsgatan Hornstull - några smakprov på den sociala misär man kunde få uppleva vid den tiden

Jag har bott på tre olika ställen på Söder och allra värst var det på Långholmsgatan nere vid Hornstull. Det jag än idag kommer ihåg från den vältrafikerade gatan där all trafik till och från Västerbron passerar är två episoder:

- Jag kommer hem från jobbet och en barndomskompis kommer på cykel och stannar när han ser mig. Vi står och pratar när han säger: "men vafan, kolla!", och pekar mot en garagenedfart på andra sidan vägen. Ur den kommer en starkt påverkad kvinna just  upp med underbyxorna långt ner på låren. Hon har just bajsat klart där nere med stöd av garageporten. Hon har just upptäckt att hon saknar något att torka sig med, så hon viftar mot de förbipasserande och skriker: "Ere ingen som har lite papper?"

- Vid ett annat tillfälle kommer jag ut ur min port och ska gå till Tunnelbanan vid Hornstull och när jag ska passera det gamla Öl-fiket "Tjoget" så har just ett av de stora fönstren slagits ut efter ett slagsmål som just skett. Glas ligger på trottoaren och en kille, som just fått en ordentlig "vinge" som det hette på den tiden, sitter i glaset med halvt neddragna byxor och hasar runt för att komma upp. Någon lånar honom en hjälpande hand till sist så att han kan resa sig. Det var som att kolla Ronny eller Ragge i baken. Så det kanske inte är något att sörja att Öl-fiken försvann av rent sociala skäl men jag måste säga att jag saknar att det inte längre går att få en äggmacka med ansjovis på grovt bröd någonstans i stan numera. Nu serveras mest focaccia, brownies, smothies och möjligen någon äcklig kvargdricka eller något annat helt oätbart i grannskapet, efter att även Hornstull fått sin välbehövliga ansiktslyftning.

Gentrifieringen i vår dåvarande förening på Bellmansgatan 19-23

Även i våra hus hade befolkningsprofilen ändrats starkt efter renovering och ombildningen och här bodde nu fyra välkända journalister, bl.a. DN:s dåvarande högprofilerade popmusik recensent och en av DN:s korrespondenter. De övriga var företagare, fotografer, läkare, flera tandläkare och övrigt folk med välbetalda jobb. Men det fanns även några betydligt fattigare familjer bl.a. några ensamboende rätt alkoholiserade män. En av dessa, en finne, försvann efter ett tag helt spårlöst och efter en utredning som mynnade i att man inte hittade några anhöriga eller eventuella arvingar, så tillföll den hyreslägenheten till sist föreningen. Föreningen gjorde rena "klippet" när den såldes och för de pengarna byttes flera av taken ut som ABACUS av någon anledning avstått från att åtgärda, utan att medlemmarna behövde belastas med en krona i avgiftshöjning. Ja så kunde det också gå när de välbeställda i stan gjorde ännu ett klipp.

Vad hände sedan?

Trots att Sverige inte varit med i kriget så såg det nästan ut så efter att man rivit klart i centrala Stockholm. Jag kommer själv ihåg hur man fick gå på provisoriska spångar på 50-talet över det enorma hål man skapat i Stockholmsåsen, där Hötorgsskraporna sedan skulle stå. De delar av Klara-kvarteren som var kvar revs när jag själv var tonåring på 60-talet och vi var mycket på "Gamla Bro" som låg i en av rivningsfastigheterna på Gamla Brogatan (tvärgata till Drottninggatan). Lite senare rev man även kvarteren på Hamngatan ner mot Kungsträdgården, där nu Gallerian ligger. Där var det länge bara ett jättehål i stadsbilden då man hade svårt att komma igång med bygget. Tage Danielsson skaldade bl.a. "Det är inte mycket man diktar ihop i en grop". Många stockholmare var chockade över resultatet och någonstans där började kampen på allvar mot rivningarna. Den s.k.  Almstriden 1971 blev stenhård och kom att bli en verklig väckarklocka för politikerna. Trots en rätt brutal konfrontation med en delvis beriden kravallpolis lyckades aktivisterna hindra myndigheternas utsända arbetare att  såga ner dessa gamla ekar genom att barrikadera sig uppe i träden. Almarna står än idag som en bukett runt Kungsträdgårdens populära sommarcafé och den planerade nedgången till Tunnelbanan fick ritas om och flyttas till annan plats. Möjligen spelade det även en viss roll att några aktivister sprängde någon dynamitgubbe som ett allvarligt hot mitt emot Slottet.

Under 80- och 90-talen ökade sedan medvetenheten i samhället kring kulturmiljöfrågorna bl.a. p.g.a. att allt fler kulturpersonligheter ökade trycket på politikerna. Man insåg även kulturmiljöns stora betydelse både för invånare och turister. Stadsmuseet och stadsantikvarien samt museets Kulturmiljöenhet fick en viktig roll att spela i det praktiska arbetet kring hur stadens förändring bäst skulle kunna harmonieras med de befintliga kulturhistoriska värdena. Idag har muséet tagit från en s.k. Kulturmiljökarta som visar en överskådlig klassning av bebyggelsens kulturhistoriska värde. Det har skett efter omfattande inventeringar av varenda hus i innerstaden. Den kartan är en viktig vägledning för fastighetsägarna och stadens bostadsrättsföreningar. 

Att många av de där "fina" gamla husen "med karaktär" på Söder faktiskt finns kvar än idag kan vi tacka alla dessa 70- och 80-talsaktivister för. Undrar hur många som ägnar dem en uppskattande tanke idag. Så mitt lilla "tidsdokument" kan ni se som en senkommen hyllning från mig till alla dessa.

Videolänkar kring ockupationen Av Mullvaden och Järnet:

https://www.youtube.com/watch?v=jYdLmYcxhJs

https://www.oppetarkiv.se/video/19380047/mullvaden-inifran

Postat 2019-11-04 02:02 | Läst 916 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 Nästa