Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg

Jag använder Fotosidans bloggar och portfolios i symbios främst för att det är ett bra och enkelt sätt att hålla ihop en fotorelaterad berättelses kontext och bilder på ett bra sätt. Portfolion i sig är inte optimal som jag ser det för att presentera själva berättelsen eller bakgrunden. Det är heller ingen naturlig plats att diskutera själva portfolions bilder. Jag hoppas att bloggformatet kan lösa det på ett bättre och mer naturligt sätt och jag hoppas att fler hittar till både berättelsernas bakgrunder och mina portfoliobilder via bloggarnas länkar. Eftersom jag tycker att all efterbehandling i RAW-konverterare i princip innebär en möjlighet till obegränsad förändring och att den inte kan verifieras utan en RAW-bild, så kan ni anse samtliga mina bilder som manipulerade. Mina bruntonade reprofotade dian är det absolut enligt Fotosidans definition och jag klonar gärna bort saker i mina bilder som jag inte vill ha där. Sten-Åke Sändh

Zen och konsten att bärga en sjunken motorbåt

Bakgrund

Ni som eventuellt tittat in på min blogg tidigare har kunnat läsa hur jag 2018 köpte och renoverade en gammal Crescent-båt med en femtio år gammal Johnsson 20 Hk utombordare efter att jag tidigare fått min lilla HR-styrpulpetbåt med en lite nyare Johnsson 20 Hk stulen från sin plats på Skogsö, utanför Vaxholm i Stockholms Skärgård. Jag har även beskrivit i den bloggen hur jag reparerade den ruttna akterspegeln, som sprack 20 cm på båda sidor om motorn när jag var mitt ute på Solöfjärden!

Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg - Fotosidan

Bloggen handlade även rent filosofiskt om hur man kan närma sig en sådan uppgift med hjälp av både lite japansk  Zen, gammal grekisk filosofisk visdom och lite varsam guidning av den rätt galne professor Robert M Pirsig. För er som inte tidigare vet, så är det mannen som en gång skrev den rätt osannolika boken "Zen och konsten att sköta en motorcykel", som inte bara inspirerat en hel ung generation över hela världen på -70 och 80-talen utan dessutom inspirerat mig till benämningen av denna blogg. Mer om detta nedan efter bakgrunden.

Denna gång ska det dessvärre handla om hur man bärgar samma båt efter att den sjunkit efter regnen mellan tisdag 25 maj och onsdag 26 maj, som var exempellösa.  

Min fru frågade mig om jag inte måste åka ut (vi var i Vaxholm dessa dagar ) och ta hand om båten. Jag viftade bort det korkat nog och så gick det som det gick. Ibland borde jag nog lyssna mer på min fru antar jag. På onsdagsmorgonen ringde en av mina grannar och meddelade att min båt hade sjunkit. Jag tog första Vaxholmsbåt ut på torsdags morgonen. Nedan ser ni synen som mötte mig. Durkarna satt fast under årorna turligt nog så de bärgade jag så fort jag kunde. Årorna hade jag satt fast med ett band veckan innan! Annars hade nog de legat i vassen eller flutit iväg över Torsbyfjärden.

Jag ringde Waxholm Watertaxi och frågade om de kunde hjälpa mig bärga men de hade inte tid denna dagen, så jag ringde min granne Stefan som ställde upp direkt. Jag plockade med mig en sänkpump och kablar han kom med sitt elverk.

Samtliga bilder nedan är tagna med min rätt billiga Samsung A42 5G (pris ca 3600:- men som jag med Telenors inbyteserbjudande fick för ca halva priset kontant). Den har en 48 MP kamera som är förvånansvärt bra och en kvadruppeluppsättning objektiv som är riktigt skarpa. Jag som faktiskt tidigare haft en massa Ricoh-kompakter känner inte alls att jag saknar dessa. Att ta dokumentationsbilder ad hoc funkar i allmänhet riktigt bra.

Båten hängde i brygga och Y-bommar med motorn under vattnet men det senare bekymrade mig faktiskt inte särskilt, för det finns inte mycket som kan ta skada på en gammal tvåtaktsutombordare som en gammal Johnsson. Tanken låg och flöt upp och ned och det var ett bra tecken för då var åtminstone den tät och bensinen oskadad av vatten.

Först försökte vi att lyfta aktern med hjälp av plankor från Stefans båt men det var för tungt. Vi lyckades inte få upp aktern och motorbrunnsskottet över vattenytan medan pumpen gick tyvärr. 

Istället fick vi lossa båten och dra in den parallellt med bryggan och där lyfta den med ett litet mekaniskt vajerspel, så pumpen kunde jobba ordentligt. När vi gjorde det hamnade båten ett tag på botten med motor och allt.

Min granne Damon som är stor och stark balanserade aktern så att det bakre skottet låg i våg med vattenytan en bit över vattenytan

I fören ser ni ett par åror. De använde min andra granne att trycka ner fören med men olyckligtvis var förtoften hal av regn så årorna slant och Stefan tappade balansen och åkte i sjön med mobil och allt men lyckligtvis klarade den sig då hans Helly Hansen jacka faktiskt hade täta fickor. Av detta skäl är sagde Stefan inte med på bilderna då han var tvungen att åka hem och värma sig och byta kläder. Det hade kunnat gå riktigt illa men han lyckades på något sätt undgå att ramla ner i båten.

Damian signalerar att det gått bra och att vi snart är färdiga.

Äntligen flyter det gamla öket igen och jag har lärt mig så pass mycket att jag måste lyssna mer på min fru och ösa medan tid är. Jag har även insett att flyttankar och den frigolit som finns under sätena inte klarar att hålla relingen över vattnet när båten är vattenfylld. De måste jag byta i sommar. Möjligen måste jag skaffa en självläns även om en sådan knappast hade räddat båten i dessa dygnsregn.

Motorn lämnade jag full med vatten över natten för jag hade inte energi att ta mig an den i regnet.

Fördelen med gamla tvåtaktsutombordare

Tvåtaktare är populära av ett antal skäl:

Dels är de betydligt mindre stöldbegärliga än nya fyrtaktare. Dels är de mycket lättare att underhålla då tvåtaktsmotorerna är väldigt enkla och driftsäkra. Det finns också betydligt färre delar som rör sig i en sådan motor och kan gå sönder. Dessa motorer kan de flesta som vill lära sig sköta och underhålla själva, utan inblandning av dyra verkstäder. Det är särskilt viktigt då många i Skärgården har långt till dessa.

Konsten att rädda en dränkt tvåtaktsmotor

OBS! Det är egentligen inte nödvändigt att ta upp båten på trailer och skruva av motorn m.m. Det gör man bara om man skulle misslyckas med "räddningsoperationen".

1. Man börjar med att ta bort tändstiften och att blåsa och torka rent dessa från vatten.

2. Sedan drar man motorn torr. Man fortsätter dra tills det inte sprutar ut något som helst vatten eller vattendimma från tändstiftshålen.

3. Sedan skruvar man bort insugningsljuddämparen i svart plast (de tre skruvarna nedtill)

4. Efter det tar man sig an bränslesystemet som måste spolas igenom med bensin så att allt vatten försvinner. Det gör man bäst genom att ta bort bottenpluggen ur förgasaren (bakom insugningsljuddämparen) och "Rich and Lean"- justeringsskruven. Man ansluter bensinslangen och pumpar bara, tills allt vatten kommit ut ur förgasaren. 

När detta är klart så skruvar man ihop motorn igen.

OBS! Det är normalt inte nödvändigt att särskilt skruva isär bränslepumpen!

Notera den lilla  tratten som sitter monterad i undre motorkåpans vänstra del och den ledade slangen som förbinder tratten med Insugningsljuddämparen och förgasaren. Det är min egen konstruktion som gör det möjligt att snabbt och smidigt kunna spruta in startgas (utan att ta bort motorkåpan) om motorn mot förmodan skulle vägra starta på första draget. Detta är särskilt användbart sent på de kalla och fuktiga höstarna.

Så när allt var klart för startförsöket så sprutade jag in ordentligt med startgas och drog ut choken fullt -  OCH DEN STARTADE PÅ FÖRSTA DRAGET!!!

Ja det är faktiskt helt sant! Gör om det med en fyrtaktare som legat på botten och fått vatten i oljan och möjligen även i några sofistikerade moderna styrkretsar.

Jag har efter bärgningen hunnit köra både fram och tillbaka till Vaxholms Brädgård, fram och tillbaka till Rindö samt hem från Skogsö till Vaxholm och motorn går jämnt och fint utan minsta hackning hittills. Jag uppskattar det till ca 10 distans totalt. Den känns helt tillförlitlig så här långt.

Postat 2021-06-02 01:16 | Läst 226 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Stockholm Noir

Bakgrund

Jag har länge tänkt att göra något på detta tema men inte kommit mig för, då jag fram till nyligen haft så dålig ordning på mina ca 70 000 bilder. Numera kör jag dock Photo Mechanic Plus. Det har i grunden ändrat förutsättningarna och givit mig en helt annan överblick och sökbarhet än jag haft tidigare. Detta gör också att jag kan se mer tematiskt på mina bilder än förr. Så denna bildsvit som jag kallat "Stockholm Noir" har som bas en uppsättning bilder som jag tog kring en lunch när jag jobbade på Stadsmuseet och hade nära till både Djurgårdsfärja, Djurgården och min favoritö Beckholmen, där det fortfarande finns varv som reparerar båtar. Just denna januaridag 2010 så var det ett helt förunderligt ljus. Det var mörkt och ljust på samma gång och staden var nästan magisk. Det fanns lite snö men framförallt mycket rimfrost.

De första bilderna i denna serie är alltså från denna dag.

1. Stockolmsbriggen Tre Kronor under vinterkapell mot Södermalm, Stadsgården och Katarina kyrka

2. Ett tyst Gröna Lund i vinterdvala. Inga panikslagna skräckblandade barnröster från någon åkattraktion, utan bara dunkel, tystnad och skuggor

3. En björk vit av rimfrost och en gammal färja med det det passande namnet Bore en sådan här vinterdag, när kung Bore verkligen regerade. Bore var ju annars ett namn som även en hel rad finlandsbåtar hade på 60- och 70-talen. Bilden tagen på Djurgården vid bron till Bäckholmen

4. Räkbåten Vindhem i väntan på en ny sommar, nya turister och nya turer från Slussen till  öarna kring Vaxholm

5. Världens största giraff? En av våra ursprungligen två giraffkranar som en gång flyttades från Hammarbyhamnen till Beckholmen när Hammarbyhamnen lades ner och blev bostadsområdet Hammarby Sjöstad istället. Konstnären som borde hedras för att han både köpte kranarna Tor och Freja från Bröderna Edstrand (stålproduktgrossist), målade dem och såg till att de fick en fristad på Beckholmen heter Tor Svae. Jag träffade honom av en händelse under hans förberedelser av ett kulturevenemang på Svartsö ute i Skärgården och hade förmånen att kunna tacka honom för den glädje girafferna givit mig många år när jag åkt förbi dem på väg till jobbet

6. Beckholmen från Djurgårdssidan mot Slussen. Det här är en av Stockholms dolda pärlor som jag tror väldigt många missar som kommer på besök. Ett tag pratades om att göra en marin stadspark med Kastellholmen, Skeppsholmen med alla dess gamla båtar, över Nybroviken via Standvägen ut på Djurgården med Gröna Lund och till sist Beckholmen 

7. Stockholmsbriggen och Kastellholmen mot Söder och Katarinabergen. En ensam mås njuter av den vackra utsikten

8. Från Slussen mot Skeppsholmen, Kastellholmen och Katarinabergen mot Danvikstull.  

Följande bilder är tagna i andra sammanhang och på andra platser i Stockholms län

9. Ibland var det fantastiskt vackert under de tidiga mornarna på den tiden jag fortfarande jobbpendlade in till Skeppsbron med Waxholmsbåten varje dag. Denna bild är tagen mot Södra Waxholmsfjärden, Rindö och Tynningö efter att vi lämnat Fredriksbergs brygga och stävade mot Stockholm

10. Kastellholmen och Gröna Lund tagen direkt efter jag kommit in med båten till Skeppsbron

11. En grupp frusna duvor kurar i regnet på Stadsmuseets tak sett från mitt fönster på museet. Jag tyckte mycket om detta gamla palats från 1600-talet, när jag hade förmånen att få jobba där. Jag var ju där i nära sju år för att bygga Stockhoms Digitala Stadsmuseeum. Det gamla palatset har använts till mycket genom åren och mitt rum eller om det möjligen var min chefs hade man en gång använt som bårhus för stadens döda

12 Dimma - bild tagen vid Ekensbergs brygga mot Essingeleden

13. Några kanotister paddlar förbi Stora Essingen till vänster och Gröndal 

14. Vaxholmsbolagets fulaste båt Solöga i vacker och men lite dyster soluppgång

15. Även under årets ljusaste tider kan en känsla av "noir" smyga sig på. Här min dåvarande båt Alietta som vi ankrat för natten vid en klippa på Gällnö i Stockholms Mellan Skärgård. Gällnö är en av få öar som fortfarande har aktivt jordbruk och det finns en verkligt trevlig by att besöka som t.o.m. har butik och sommarservering

16. Jag har alltid tyckt det är lite sorgligt med gamla träbåtar som aldrig kommer tas ut på vattnet igen och som bara ligger och ruttnar. Den här ligger alldeles vid Waxholms Hembyggdsgård och används rent ovärdigt som kompost numera. 

17. Mycket av Skärgården är glesbyggd och många är de gamla trähus och sjöbodar som bara står och ruttnar. Jag brukar skämta ibland om att alla talar om den fantastiska Skärgården, men inga är där - den största delen av året. Notera det absolut sista försöket att hindra boden från att kollapsa på högra gaveln. Någon månad senare hade den rasat. Den stod i slutet av Tynningösundet mot Södra Vaxholmsfjärden

18. Här Stora Höggarn, en ö som ligger i själva inloppet till Stockholm. Försvaret har en gång i tiden använt ön men har nu helt tappat intresset för sina gamla försvarsinstallationer. Så är det även på Rindö efter att KA1 lades ned 2005. Numera är Stora Höggarn mest bara ett sorgligt upplag av gamla båtar, allmänt gammalt varvsskrot och cisterner som bara står och rostar. Notera det stora båtliket som ligger uppe på land vid cisternerna

 

19. ... men ibland kan det vara väldigt vackert och rofyllt också, särskilt när turisterna inte hunnit ta över helt som här i Vaxholm vid Hembyggdsgården. Denna är numera öppen efter att den renoverats efter att den delvis förstördes vid en sprängning för något år sedan. Jaa, det finns faktiskt folk som spränger Hembyggdsgårdar också, även om det kan vara lite svårt att ta in.

20. Samma motiv i "Landscape"

21. En del i Stockholm tänker uppenbart mörka tankar ibland av helt andra skäl än den bristen på ljus ibland kan skapa

Postat 2021-05-20 03:21 | Läst 378 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Tvåtaktsmotorer och gamla plastbåtar - rostar aldrig till mångas förtret

En gammal båt och en gammal motor som vägrar dö!

I år hade Vaxholms Kommun "plastbåtsamnesti" och då skrotade Skogsö Uddes förening ca 10 gamla platsbåtar som ingen längre kändes vid och bara lämnat upp och ned på öns olika strandnära allmänningar. Jag gjorde tvärtom och renoverade min 50 år gamla båt med dess lika gamla motor istället. Nedan kan ni läsa om varför.

Båt och motor innan renovering

(Växelhusdreven var som nya fast motorn såg för jäklig ut med all korrosion efter ca 50 år utan åtgärd. Däremot läckte det in vatten och behövde nya tätringar och packningar. Många gamla tvåtaktsbåtmotorer går ofta inte mer än 10 timmar per säsong så det är svårt att köra slut på dem.

Med nytt bränslepumpsmembran och en förgasarrenovering samt lite nytt korrosionsskydd, blev motorn ånyo i verkligt toppskick!)

Båt under renovering

(Med en ordentlig förstärkning av akterspegeln blir den starkare än den någonsin varit! Den nya skulle säkert utan problem hålla för en 30-hästare. Notera den nya lastupptagande lådan som byggts mellan akterspegel och motorbrunnsskottet)

Båt efter renovering

(Om en plastbåt som denna 50 år gamla Crescent-båt får lite kärlek, så kan den säkert hålla i 50 år till och fira 100! - om man vill. Med lite rubbing och vax, så blir inte sällan de fula ankungarna riktiga svanar på några timmar!)

Min nu renoverade gamla Crescent-båt för drygt 10 000 spänn med sin renoverade 20 Hk Johnsson är som "ny" och går nu som ett spjut och gör 23 knop, vilket inte skäms för sig ens i jämförelse med vilken ny 20 HK fyrtaktare som helst. Men vi borde åtminstone skämmas för att vi skitar ner i vattnet eller hur?

BAKGRUND

Som någon kanske kommer ihåg så fick jag en båt stulen hösten 2018 och jag köpte då ett gammalt vrak i form av en gammal roddbåt i plast med en 20 HK Johnsson från 70-talet. Jag fick bra fart på motorn och fixade båten men så sprack akterspegel 20 cm på var sida om motorn mitt ute på Solöfjärden (akterspegelns inbakade plywood hade ruttnat) med min son och hans små tjejer på 5 och sju i båten. Jag höll bokstavligen på att tappa motorn och sjunka.

Efter det lagade jag båten (då jag verkligen alltid gillat dessa båtar) och det beskrev jag här i en blogg som heter: "ZEN och konsten att laga en mototbåt"

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=Zen+och+konsten+att+laga+en+motorb%C3%A5t

Alldeles nyligen (4 maj?) så gick Transportstyrelsen ut med ett hot om att förbjuda äldre tvåtaktsmotorer. Då skrev jag en insändare till Dagens Nyheter som till min förvåning blev publicerad, trots att den var ca 7000 tecken lång. Jag har klistrat in texten nedan så att även de som inte prenumererar på DN kan läsa den. Skälet till att jag skrev den var att jag tycker myndigheterna missat en del saker och att denna fråga är mer komplicerad och har fler bottnar än både myndigheter och miljöfolk i allmänhet förstått - åtminstone de som inte bor i Skärgården.

INSÄNDARE: ”Sänk priset på miljövänligt bränsle till motorbåtar"

Motorstarka båtar är det största hotet mot skärgårdsmiljön, inte gamla tvåtaktsmotorer. Om Transportstyrelsen vill främja renare tvåtaktare så behöver priset på miljövänliga bränslen sänkas, skriver skärgårdsbon Sten-Åke Sändh.

”Gamla smutsiga motorer ska bort.” ”Det kan bli tal om förbud.” ”Transportstyrelsen uppskattar att det finns cirka 170.000 gamla tvåtaktsmotorer med förgasare som används i Sverige. Problemet med dessa motorer är att de släpper ut en stor del, 20-30 procent, av bensinen oförbränd i luft och vatten.”

Med jämna mellanrum kommer denna fråga upp, och nu pratar man återigen i klartext om att det kan bli ett förbud om folk inte självmant ser till att det händer något. Transportstyrelsen som är avsändaren citeras i tv på bästa sändningstid och pressen, miljöintressena hakar på även bland båtfolket själva.

Låt mig som mångårig skärgårdsbo ge några synpunkter och vinklingar på problemet som många av oss ser det, för som vi ser det är frågan inte riktigt så enkel som den kanske kan verka vid ett flyktigt påseende.

 

Det är stor skillnad på nyttotrafik och nöjesåkning

Jag bor mitt i centrala Vaxholm, men under pandemin har jag som många andra pensionärer varit mer ute på öarna än i stan. En stor del av året på vår, höst och vinter (så länge isen inte ligger kompakt) är våra egna båtar helt livsnödvändiga eftersom Vaxholmsbolaget i bästa fall trafikerar en del öar enbart på helgerna. Det går över huvud taget inte att åka kollektivt mellan de flesta öarna i Stockholms skärgård någon gång under året, inte ens med Waxholmsbolaget. Vi behöver även våra båtar för att åka in till Vaxholm eller andra större öar med mer utbyggd service och handla samt att exempelvis hämta virke och annat. De flesta av dessa tvåtaktare är små motorer som har mellan 5 och 20-30 hästkrafter. De sitter ofta på äldre oömma mindre ”skrotbåtar” i plåt och plast som man inte är alltför rädda om finishen på. De används inte sällan även för iskörning när isen inte helt lagt sig. I många fall går dessa inte mer än 10 timmar per säsong även om min gör det. Det innebär att man kanske gör av med 100 till 200 liter per säsong max i snitt. Ni skulle bli förvånade om ni visste hur lite genomsnittsbåten används.

 

Trenden – motorerna blir bara större och större (på nöjesbåtarna)

De senaste åren har många bilåkare upptäckt sjön. Mycket kan nog tillskrivas pandemin. De har tagit med sig mycket av bilisters beteenden till sjön. Har man 300-400 hästkrafter i bilen vill man ha det i båten också, och det ska helst gå lika fort på sjön som på vägarna. Förra sommaren tankade jag 10 liter vid ett tillfälle i min lilla Crescent 4,3-metersbåt med min 20 hästkrafters Johnsson från 70-talet. På andra sidan mackbryggan låg en ribbåt med två 350 hästkrafters Mercury Verado, som då var Mercurys största och väldigt populära motorstorlek. I fjol hade detta näst intill blivit en typbåt i Vaxholm. En sådan båt har ofta en tank på minst 250-300 liter. Med två sådana sexcylindriga motorer räcker 300 liter ungefär en timme på full gas.

Till säsongen 2021 har Mercury dessutom tagit fram en dubbelt så stor motor på 600 hästkrafter med tolv cylindrar. I Mercurys reklam kan man se fyra sådana monterade på en amerikansk sportfiskebåt. Totala motorstyrkan på den båten var 2400 hästkrafter. Vad en sådan båt drar på fullgas i timmen vågar jag knappt tänka på och inte heller på vad den släpper ut. När ser vi dessa i Sverige? Som ni säkert förstått är min poäng att man hänger upp sig på att så mycket som 20-30 procent av bränslet från exempelvis min  20-hästare går ut i vattnet (vilket vi alla är helt på det klara med inte är bra) och det kommer i mitt fall med en mycket lättdriven båt som min som gör 23 knop (efter att jag renoverade den när jag köpte den för ett par år sedan) innebära att 3 till 5 liter bränsle skulle gå ut oförbränt om vi uppskattar att den drar 15 liter per timme på min lilla lätta och mycket lättdrivna båt. Är det verkligen det som är det stora problemet i dag?

https://robbreport.com/motors/marine/mercury-marine-v-12-verado-engine-1234596311/

 

Ett typfall – Anytec 747 med Mercury 350 Verado

Båttillverkaren Anytec har tagit fram en så kallad ”performance chart” där man mätt bränsleförbrukning per timme och i relation till effektuttag. Där kan man läsa att med just en Mercury Verado 350 Hk på en Anytec 747 drar ekipaget 33 liter per timme vid 26 knop, men hela 143 liter (!) vid full gas på dubbla hastigheten. Vad är det då som händer vid fullt gas? Jo, precis som i alla bensinmotorer används en del av bränslet för att kyla motorn vid maximalt effektuttag. Det är samma princip som användes i de stjärnmotorer som satt i Linjeflygs propellerflygplan Convair 340/440 på 60-talet. Den enda skillnaden är att man i dessa sprutade in metanol i stället för bensin på full gas vid starterna, just för att kyla. Hur mycket av dessa 143 liter per timme tror vi går ut relativt oförbränt i vattnet när vi vet att förbrukningen på full gas på marginalen kostar ungefär tre gånger så mycket i förbrukning som på halv gas? Tre eller fem liter?

https://www.anytec.se/storage/library/KGlCXfInQZSRwO8SJNvewA9CUKFfnROXdE1rIWtX.pdf

 

Varför skrotar då dessa korkade skärgårdsbor inte bara sina gamla båtmotorer?

Alla vet att det finns renare motorer, men de vet också att just nya små motorer är det som stjäls allra mest. I oktober 2018 stals min förra båt – en liten nyrenoverad styrpulpetbåt med en 20 hästkrafters Evinrude från 80-talet med elstart. Ingen fullt frisk tjuv stjäl väl något sådant, var min första tanke men den baltiska eller om det nu var den ryska begåvningsreserven visste bättre. Förklaringen var dock att en större och helt ny walkaboutbåt stulits i Aspvik på Värmdö. Tjuvarna fick problem utanför Skogsö Södra och lämnade båten där knuten i ett träd. Där slogs den sönder och samman av Finlandsbåternas vågor och sjönk. Sedan försökte de stjäla två andra båtar på Södra, men misslyckades med allt utom att förstöra båtarnas elsystem.

Så de gick vidare till Skogsö Uddes småbåtsbrygga och där fanns bara en jolle och min dåvarande båt. Jollen låg övergiven i vassen med en bruten åra när jag kom ut. Jag hittade aldrig igen min gamla båt, trots flera dagars letande. Veckan efter köpte jag den båt jag har nu för drygt 10.000 kronor med en defekt motor. Men det var inget problem, för tvåtaktsutombordare är verkligt enkla att serva och renovera. Det är också ett stort skäl till att vi föredrar dessa motorer framför fyrtaktarna ute på öarna med långt till verkstad. Min familj har haft tvåtakts utombordsmotorer i 60 år. Under dessa år har vi aldrig hittills lämnat in en enda motor på verkstad.

Denna gång var jag glad för att motorn som är från tidigt 70-tal var ännu äldre än min tidigare och dessutom saknade elstart. Det minskar stöldbegärligheten ytterligare och ska de ändå sno den så kommer de i alla fall i bästa fall få svettas lite. Den motorn kommer jag fortsätta ha kvar tills polisen och tullverket gör sitt jobb och neutraliserar dessa öststatsligor som plågat oss i säkert 20 år nu med sina vitvaru-, verktygs-, båt- och motorstölder. Om Transportstyrelsen vill att vi ska få ”renare tvåtaktare” innan vi självmant byter dem får de nog allt lägga lite kraft på att se till att priset på alkylatbensin hamnar på en sådan nivå att det används av alla - inklusive de som kör fyrtaktare. Vi är en bra bit från det nu på sjömackarna. Men det kanske man inte har råd med nu när man subventionerat elbilar med många tiotusentals kronor per bil - innan de exporteras till Norge. Det går nog betydligt snabbare att se till att vi kan åka på mer miljövänliga bränslen på sjön än att försöka tvångsskrota 100 000-tals motorer och fordon över hela landet.

2021-05-07 Insändare: ”Sänk priset på miljövänligt bränsle till motorbåtar” - DN.SE https://www.dn.se/insandare/sank-priset-pa-miljovanligt-bransle-till-motorbatar/

(Kräver prenumeration)

Postat 2021-05-15 02:18 | Läst 403 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

De sista entusiasterna - de som trotsar isvintern i skärgården med sina småbåtar

I Skärgården talar man om sju och ibland om åtta olika årstider

Citat från : Sju årstider i bok om skärgården | SvD

"Boken, Skärgårdsväder, beskriver skärgårdens alla sju årstider. Förutom vår, höst och vinter har meteorologen lagt till vårvinter, försommar, högsommar och sensommar. Lage Larsson menar att skärgårdsvädret blir lättare att förstå om man tänker sig sju årstider. Var och en brukar präglas av några typiska väderlägen.

Lage Larsson har levt med och i skärgården nästan hela sitt yrkesliv. Han var till i våras meteorolog vid marinbasen i Berga och har seglat mycket i skärgården.

– Skärgårdsborna har alltid varit väderberoende och tvingats lära sig tyda vädersignalerna. De som vistas nära havet året om är beroende av vädret och lever med det på ett annat sätt än vi andra."

Det finns faktiskt de som talar om åtta årstider här ute i skärgården. Det finns även den årstid som råder nu då "isvintern" börjar och isen lägger sig. Det är en tid som ändrar allt för en hel del människor som bor ute på öarna. Jag bor på två ställen, dels på Vaxön där själva staden ligger och dels på Skogsön under årets bättre delar. Ja Vaxholm eller Rackarboda som en del sade för länge sedan, är en stad men en stad med bara knappt 5000 invånare under turismens lågsäsong. Själv brukar jag flytta hem till Hamngatan mitt i stan, när det är som värst ute på öarna och det är det nu. Vaxholm Stad består egentligen av sex större och medelstora öar såsom Vaxön, Rindö, Skarpö, Ramsö, Tynningö och Skogsö.

Det är bara Skogsö som officiellt inte betraktas som permanentbebodd, men det har länge varit en sanning med modifikation. Under rätt många år bodde åtminstone profilen och en av mina barndomsvänner Hasse på Skogsö Södra där året runt tillsammans med sin lätt aggressiva lilla hund Terror. Han har dock flyttat upp till Hälsningland och fastlandet vid mogen ålder. Det kan vara ett härligt men hårt liv att bo ute på de små öarna under vintern och det kräver åtminstone att man är hyfsat frisk ett sånt här år med mycket snö.

Men nu under Corona-tider har allt fler flyttat ut även till Skogsö, även om bara en enda är skriven där permanent vad jag vet och det är en annan av mina ökompisar Stefan på Skogsö Udde. Det har gått alldeles utmärkt att bo på ön har jag hört, åtminstone fram till nu då isarna börjat lägga sig på allvar och isvintern tar vid. Isen har lagt sig nu bara för något dygn sedan i hela Tynningö- och Ramsösunden även om delar av Vaxholmsfjärden fortfarande var farbar med små båtar idag, nu första veckan i februari.  Men Stefans båt är nu infrusen i Södra Skogsöviken så nu kommer Waxholmsbolaget gälla till isläget stänger den vägen också. Fram till nu har nog åtminstone 3-4 familjer stadigt bott på Skogsö Udde i dessa Corona-tider och flera har hittills utan större problem kunnat sköta sina jobb därifrån.

Nu drar det dock ihop sig istäcket och det blir nu mycket besvärligare att både sköta jobben för de som även behöver pendla med egen båt till Vaxholm och Stockholm, även om de flesta har fantastiskt fin trådlös kommunikation via masten på Tynningö. Det finns ingen affär på de flesta av öarna utom på Rindö så mat måste man skaffa från Vaxholm. Hasse på Södra hade hydrokopter ett tag och körde ofta när isen varken bar eller brast men efter ett motorhaveri ute i isen mellan Skogsö och Rindö då det höll på att gå riktigt illa en vinter för ett antal år sedan, fick även han hjälp med några helikopterresor när det var som värst. Helikoptrarna är den sista tryggheten och den servicen har fungerat fantastiskt bra genom åren i situationer som dessa och när sjuktransporter behövts.

Nedan ser ni några bilder från idag 7 februari när en av de sista småbåtsentusiasterna passade på att fylla på förråden inför isbelägringen som nu står för dörren

Isen ligger redan ogenomtränglig för småbåtarna i både Ramsö- och Tynningösundet och nu även på stora delar av fjärdarna.  Än så länge går åtminstone de isgående Waxholmsbåtarna ett tag till innan isen hindrar även dem. Då får öborna förlita sig på helikoptrarna istället. Vi tänker kanske inte på det så ofta men även den Stockholms-nära skärgården är en verklig glesbygd med liknande problem som många andra glesbygder

Många av dessa småbåtar som många använt till att pendla in till Vaxholm ligger nu infrusna i vikarna eller blir i värsta fall kvar på gästplatserna i Vaxholms Hamn om man inte ser upp. När isen väl lägger sig kan det gå fort och hela sund som exv. Tynningösundet kan frysa över en natt ibland

Skärgårdslivet så här års är inget för sköra bortklemade "snöflingor". Det är obekvämt, kallt och bökigt och plastbåtar på vintern kan vara dödligt farliga då snö ovanpå plast kan vara förrädiskt hal. De sista entusiasterna bunkrar bensin och mat inför isbelägringen. Hoppas ni hinner hem innan ni blir fast där ute i isen. Lyckligtvis var det en mycket lugn dag idag. Annars kan isförhållandena skifta mycket fort när isen driver med vindarna. 

Det blev ganska precis tre veckor med isvinter i år då isen försvann som genom ett trolkslag nästan runt den 24 februari. De två hushåll som numera finns skrivna permanent på Skogsö Udde hann få några helikopterturer för att bunkra innan båtarna börjat gå igen och de äntligen har börjat kunna åka med sina egna båtar igen.

Postat 2021-02-07 01:42 | Läst 797 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Zen och konsten att laga en motorbåt

Inledning

Varför lagar man en gammal trasig motorbåt, när det finns nya att köpa?

Den här fotobloggen ska verkligen handla - i ord och bild - om konsten hur man sköter och lagar en trasig gammal motorbåt - både motor och plastbåt - när dessa gått sönder efter många års trogen tjänst. Den ska dock även handla om hur man rent filosofiskt kan närma sig en sådan uppgift med hjälp av både lite japansk  Zen, gammal grekisk filosofisk visdom och lite varsam guidning av den rätt galne professor Robert M Pirsig. För er som inte tidigare vet, så är det mannen som en gång skrev den rätt osannolika boken "Zen och konsten att sköta en motorcykel", som inte bara inspirerat en hel ung generation över hela världen på -70 och 80-talen utan dessutom inspirerat mig till benämningen av denna blogg. Mer om detta nedan efter bakgrunden.

Bakgrund

De flesta skulle nog skrotat en gammal plastbåt från slutet av 60-talet och en gammal mer än 40 år gammal tvåtakts Johnsson från 70-talet, för länge sedan, istället för att lägga både tid och pengar på att försöka reparera dem. Det skulle nog jag också gjort om jag inte råkat tycka att just denna typ av stabila, sjövärdiga, små, lättdrivna Crescent-båtar är något av det bästa i båtväg som någonsin konstruerats i vårt land.

Många gamla övergivna mossbelupna plastbåtar blir nästan som nya med hjälp av lite marinanpassat rengöringsmedel, lite rubbing för att avlägsna gelcote-ytornas oxidering och de kommer ofta att fullständigt blänka och stråla mot er av tacksamhet om ni lägger på lite vax och polerar dem lite innan sjösättningen. Nedan ser ni min båt i våras alldeles efter att jag vårrustat den. Den såg nästan ny ut då! - ett tag

Jag hade just kommit hem från Marocco och fiskehamnen Essaouria, där alla deras 100-tals små fiskebåtar var målade i denna härliga ljust koboltblå nyans, Essaouria Blue. Det är därför min båt ser ut som den gör.

… men varför har man överhuvudtaget en över 40 år gammal motorbåt i sommarposhiga Vaxholm?

Jo, det finns ett helt annat och betydligt tråkigare skäl till att välja att ha riktigt gamla plastbåtar också. Här har det nämligen stulits båtar, motorer, verktyg och vitvaror ur hus i många år, särskilt plåtbåtar ska det vara av märkena BUSTER eller ännu hellre ANYTEC. På vår lilla ö med något hundratal sommarstugor så har det försvunnit ett par båtar och eller motorer varje år de senaste åren. Det kommer öststatshantverkare i en strid ström till ön och de scoutar konstant åt sina kompisar som har "lite annan verksamhet igång också". Så för 5-6 år sedan sålde jag min sista lite finare och större båt och köpte en 4,3 meters HR med 20 Hk Evinrude från 80-talet, helt grön av alger, av en änka för 1500 spänn, som bara ville bli av med den. Det finns väl ingen idiot som stjäl en sådan gammal skitbåt tänkte jag - men det fanns det. Det är nämligen ingen större brist på sådana idioter i världen.

För två år sedan stals den när jag äntligen fixat den hyfsat fin och den har aldrig återfunnits. Jag tror inte att just den hamnat i Baltikum utan det är nog snarast så att tjuvarna haft den till att ta sig till andra båtar de varit intresserade av att stjäla.

Så det var inte min båt just den här ligan egentligen var ute efter, utan en stor fin ny walkaboutbåt som de stulit på andra sidan Torbyfjärden i Aspvik på Värmdö. Utanför Skogsö Södra tog deras tur slut när deras stulna motor dog och de övergav då båten direkt efter att ha knutit fast den i en tall ovanför en klippudde. Efter några timmar slogs den fina båten sönder och samman mot klipporna av finlandsbåtarnas hårda vågor och sjönk. Tjuvarna fick panik och måste bort från ön, så de försökte först stjäla verktyg i några bodar och två båtar på "Södra" utan att lyckas med annat än förstöra båtarnas elsystem.

Till slut gick de över till Skogsö Udde och stal först en jolle som de försökte ro, men de var så klantiga sjömän att de lyckades ro av ena åran. Jollen dumpade de i vassen innan de fick syn på min båt som var den enda som låg i hamnen då, på en måndag mitt i oktober. När jag kom ut dagen efter hängde bara aktertamparna kvar i sina kabinhakar i Y-bommarna och skvallrade om att den stulits av ett par riktigt usla sjöman. Istället för att bara haka av krokarna från bommarna som alla andra skulle gjort, så hade de gjort loss repen från båten och bara släppt dem i sjön. Det var uppenbarligen inte begåvningsreserven som varit på besök.

Två olika typer av människor

Nåväl, ni kommer nu tas genom en bildillustrerad beskrivning om hur en båträddningsoperation i Stockholms skärgård kan gå till, men först en liten filosofisk betraktelse om hur man kan se på sin förestående uppgift beroende på vilken världsåskådning man håller sig med.

1977 skrev Robert M. Pirsig denna kultbok som heter Zen och konsten att sköta en motorcykel och många av mina dåvarande studiekamrater och jag läste den med stort intresse, fast den handlade mycket mer om filosofi än konsten att sköta en motorcykel och dessutom var den allt annat än lättillgänglig. Jag har just läst om den nu i samband med att jag reparerade min båt vars akterspegel just spruckit i två 20 cm långa sprickor och behövde lagas. Därav titeln på denna blogg som är en liten blinkning mot Pirsig.

Grovt handlar den yttre ramen om författarens funderingar under en resa på motorcykel från Minneapolis över the Central- och Great Plains upp till bergen i Montana (där han tidigare varit verksam som professor i filosofi), tillsammans med hans 11 årige son och ett annat par på en BMW R60. Det ska också sägas att han helt krackelerat psykiskt och slutat sitt arbete som professor vid ett universitet efter att ha försökt förstå och smälta samman två helt oförenliga filosofiska världsåskådningar och begreppet "Kvalitet" som trots ambitiösa försök inte låtit sig definieras ens under inflytande från LSD. Ja för jag är rätt säker på att han gått på något "sinnesutvidgande" innan sin personliga härdsmälta. 

Själv förstår man att han kör en gammal Harley Davidsson, som rasslar isär med jämna mellanrum, som gamla HD-motorcyklar och gamla amerikanska bilar brukade göra när jag var ung. Jag har en vän som brukade kalla de senare för "två ton skrot". Detta HD-elände ställs mot resekamraterna Sylvias och Johns BMW R60, som bara går och går, utan behov av handpåläggning. Sylvia och John har valt sin motorcykel med omsorg, då de är vad Pirsig kallar "massmänniskor", som likt de flesta sådana hatar att befatta sig med tekniska prylar som inte fungerar. De är konsumenter helt enkelt, som lever med tekniken utan att egentligen ha att göra med den på djupet eller förstå den. Pirsigs alter ego däremot älskar att meka med sin skraltiga HD som faller isär i sina beståndsdelar med jämna mellanrum och det skapar irritation hos hans två resekamrater, som inte kan förstå att någon vettig människa vill lägga tid på sådant. De tycker att teknik bara ska fungera, som deras tyska BMW R60. De föredrar, som de romantiker de är, att njuta i fulla drag av de vackra naturscenerierna under resan istället. 

Två typer av världsåskådning

Det boken egentligen handlar om är två helt olika sätt att se på världen, två helt oförenliga världsåskådningar:  den klassiska inställningen vs den romantiska och de tuschar även de två helt olika människotyper vi även hittar bland exv. fotografer. Där hittar vi de som är helt besatta av kameratekniken och som vill förstå allt om själva tekniken och så har vi de som aldrig talar om att ta bilder utan som föredrar att tala om att de "skapar" bilderna. När de analyserar bilder (de tittar aldrig på bilder som andra) pratar de alltid om "Bilden" med stort "B" och avskyr precis som Sylvia och John allt vad tekniksnack heter - i detta fall kameratekniksnack.

Den den romantiska inställningen till klassikern och vise versa

Romantikerna tycker den klassiska inställningen är oändligt trist och grå, teknisk, fantasilös, ful och fullständigt oinspirerande. Den ägnar sig åt ett beklämmande empiriskt mätande och vägande där begrepp ska definieras och analyseras för att saker ska kunna bevisas och FÖRSTÅS. Allt är empiri som ska testas och verifieras i fullständig oändlighet. Romantikern ser tekniken som rena dödskraften som bara förstör vår vackra fantastiska planet. Han är dessutom helt oförstående inför att saker ska förstås, för en romantiker har ju fullt upp med att UPPLEVA själva livet, världen och konsten istället. Det är ingen överdrift att påstå att romantikern ser ner på klassikerns brist på känsla för KULTUREN. Han kan inte förstå att klassikern som annars är så besatt av att försöka förstå allt inte alls verkar förstå kulturen. Romantikern undrar, (men uttalar det aldrig för sånt gör icke en kultiverad romantiker), om inte förklaringen till deras enorma skillnader i världsuppfattning egentligen beror på att klassikern har en onormalt stor andel neanderthalgener i sitt DNA.

Klassikern å andra sidan ser romantikern som en ytlig, substanslös, nyckig fjolla, lika opålitlig som en fjäril som fladdrar planlöst från blomma till blomma till synes helt utan riktning i livet. Klassikern ser romantikern som en rent parasitisk börda för samhället och inte sällan föraktar han romantikerns ryggradslösa hållning till livet gränslöst. Han tycker mest att romantikern går omkring planlöst i livet och bara tar upp syre till ingen som helst nytta. Han retar sig gränslöst på att den uppblåste besserwisserns von oben attityd och att denne aldrig kan låta bli att slänga sina nedlåtande sarkasmer om klassikerns teknikintresse omkring sig. Men det som ändå är värst, är att romantikern bara snackar och snackar och aldrig gör något. Rent evolutionärt så kan klassikern inte för sitt liv begripa, att alla dessa romantiker som förpestar världen med sin kulturella snobbism, överhuvudtaget undgått att hamna på evolutionens sophög. Rimligen borde de ha sorterats bort för länge sedan genom det "naturliga urvalet."  Klassikern undrar fortfarande hur fan det egentligen gick till när den där söndercurlade mesens förfäder lyckades överleva mötet med neanderthalarna.

Det är här Zen kommer in i bilden

Det finns i princip ingenstans där dessa uppfattningar går ihop och det gör inte en klassiker eller romantiker heller för den delen. De skär sig som olja och vatten och de går inte att blanda utan problem. Om ni händelsevis vill ha en middagsbjudning eller bjuda på fest, så är det ingen bra idé att sätta människor med en klassisk världsuppfattning bredvid en romantiker. De kommer inte att kunna tala med varann och det leder i värsta fall till osämja och att folk lämnar festen i förtid. Men Zen som det kallas i Japan eller Chan som det heter i det pragmatiska Kina är vägen mot en sorts förening av den romantiska anden och den pragmatiska klassiska materian. Det var möjligen här Pirsig tog sig vatten över huvudet och överbelastade sin överörliga hjärna med för mycket LSD när han jobbade med lösningen.

Motorn

Min nuvarande båt var ett halvvrak när jag köpte den - men den var billig

Jag köpte den från en äldre man på Norra Lagnö som hade åkt klart och snart skulle "dra in årorna", som man säger här i Waxholm. Den hade verkligen sett sina bästa dagar. Motorn exv. gick bara två sekunder innan den tvärdog, så det såg ju inte särskilt lovande ut då säljarens ombud kom bogserandes med båten över Torsbyfjärden.

Jag har emellertid levt i skärgården sedan 1961 med gamla båtmotorer och båtar och är utbildad flygtekniker, så jag har aldrig varit rädd för motorproblem och särskilt inte som jag nu hade stöd i både den upplyste Buddhas ande, Pirsigs geni och hans väl genomtänkta arbetsmetoder :-). Det är tydligen också bara gamla 70-åriga gubbar som jag, som numera vet att en drygt 40 år gammal tvåtakts 20 hästars Johnsson är rena ungdomen egentligen, med tanke på hur få gångtimmar dessa gamla motorer faktiskt brukar ha gått under alla dessa år. En sådan motor som ofta bara går några 10-tals timmar på en säsong har många goda år kvar att ge vid både 30 och 40 års ålder, om man bara ger den aldrig så lite kärlek och skyddar den mot korrosion. Sådana här gamla motorer ser alltid värre ut än de är! Att kasta dem i förtid är verkligen ofta en grav form av kapitalförstöring och ett utslag av svåra fördomar om sakers natur och en djup okunnighet.  Jämför gärna hur många timmar en bil går på ett år! 

Några råd från av Pierzigs "Zen och konsten att sköta en motorcykel" som jag läser inför arbetet

"Den gode mekanikern följer aldrig en instruktion från början till slut utan han fattar beslut medan han arbetar". Hmm, för mig låter det som alla slappa fotonördar på Fotosidan som tror att man alltid kan klara sig ifrån att läsa instruktioner och sätta sig in i saker genom att killgissa istället för att skaffa sig kunskap!

"Han är i harmoni med maskinen. Materialet och handarbetet samspelar till en lösning", vilket Pirsig menar är "en form av skapande" och här är det ju nästan som man tror att han är på väg att lyckas att förena både materia och ande och den klassiska och den romantiska världsuppfattningen genom att praktiskt tillämpa kvalitetsbegreppet, som är helt centralt för Pirsig. Hur många bildcentrerade fotografer ser sig inte som konstnärer som "skapar", när en mekaniker som jag tar bilder eller lagar en båt.

Jag tar mig an motorn med tillförsikt och viss entusiasm

Jag hade redan skaffat en renoveringssats till växelhuset på Internet och sånt finns fortfarande att få utan problem till dessa gamla motorer.  Jag började med att skrota av all lös färg och korrosion så att jag inte skulle få problem med sånt senare.

Växelhuset 

Jag tappade ur växelhusoljan, så att växelhuset inte skulle frysa sönder under vintern om det skulle vara fullt med vatten och det var det. Oljan var alldeles vit som den blir då. När jag såg detta insåg jag att det var lika bra att gå direkt på att demontera hela växelhuset och skruva bort det från motorriggen. 

Nästa steg var att skruva isär växelhuset. Precis som förväntat var det i verkligt toppskick rent mekaniskt men packboxar och tätringar måste bytas liksom kylvattenpumpens gummiimpeller. Sagt och gjort gick jag lika metodiskt till väga som Pirsig inspirerat mig att göra. Jag bytte impeller, packboxar och tätningar i växelhuset och skruvade tillbaka det på riggen.

Motorns problem med tjuvstopp

Här är Pierzig till storhjälp. Han har ställt upp en vetenskaplig metod som hjälper en att närma sig problemen. Den har sex punkter:

1. Definition av problemet

2. Hypotes om orsaker

3. experiment utifrån hypoteserna

4. Förutsägelser om resultat

5. Observerade empiriska resultat

6. Slutsatser

Med hjälp av den kom jag fram till att det inte rörde sig om något tändningsproblem för motorn startade bevisligen. Däremot dog den direkt och det pekade på det andra huvudspåret: Motorn fick inte tillräckligt med bränsle.

Jag började från tanken som jag tömde. Sedan silade jag bort skräpet jag fann i tanken från bensinen. 

Jag kollade bensinslangen som faktiskt hade sina brister. Jag bytte ut de slangdetaljer som hade torrsprickor och satte ett filter på bränsleslangen så inget skräp längre kunde ta sig in i motorn. Tyvärr hjälpte inte detta nämnvärt.

Jag skruvade bort förgasaren och gjorde ren denna. Flottören justerades och återmonterades och till sist skruvades förgasaren på plats igen. Förgasaren spolades ren med hjälp av pumpblåsan på bensinslangen och den demonterade bottenpluggen i flottörhuset. Efter att bottenpluggen återmonterades testade jag igen men utan större framgång. 

Jag gick då tillbaka till Pirsig sfilosofiska diskussion om  "fastkördheten" och diskussionen om att "aldrig ge upp". För Pirsig gav aldrig upp hur knivigt det än kunde vara. Han talade även om "Gumption" i betydelsen "andlig bensin" eller mänsklig drivkraft, men även det lät ju mest som ett annat ord för LSD men LSD kunde ju inte jag se som en framkomlig väg efter att ha sett en gravt LSD-påverkad yngling ur stans lokala "LSD Flying Team" hoppa från Klarabergsviadukten ner på taken över Postens peronger på Stockholm Ban i ett allvarligt försök att flyga, då när det begav sig på det förvirrade 70-talet. Som genom ett under träffade han skarven mellan två av takplåtar och föll rakt ner framför postpersonalen på det transportband där postsäckarna som skulle lastas på posttåget till Ånge, kom i en lång rad. Någon vänlig medmänniska fick honom av transportbandet och tog hand om den olyckliga själen och hjälpte honom ut. 

Jag gick senare även tillbaka till Pirsigs mycket schematiska genomgångar av maskinens alla system och delsystem samt deras ömsesidiga beroenden och det var då jag kom till "insikt" och kunde lösa upp "fastkördheten" som han brukade skriva om.

Bränslepumpen

Genom att improvisera som Pirsig inpirerat mig att göra och följa bränsleflödet bakåt från förgasaren mot tanken istället, så kom jag äntligen till problemets kärna - bränslepumpen. Jag skruvade isär denna och fann mycket riktigt att pumpmembranet, som påverkas och drivs av tryckförändringarna i motorns vevhus, var stelt, uttöjt åt ett håll och lite sprucket. Pumpen kunde således inte göra sitt jobb att förse motorn med bränsle. "Problem solved"

Jag beställde ett nytt membran som kom några dagar senare. Jag gjorde ett nytt försök efter att pumpen monterats på plats och nu gick motorn verkligen igång och verkade gå stabilt, jämnt och fint precis som den borde. Jag avslutade med att spruta in olja i cylindrarna och dra runt svänghjulet för hand innan jag lade den till vila i garaget för vintern och kommande säsong. 

Båten

Olyckan som nästan höll på att ske

Skrovet såg egentligen väldigt fint ut vid en ytlig betraktelse när jag rustat båten första säsongen och det blev lätt nästan som nytt igen efter vaxningen men det var en bedräglig syn. Den plywoodskiva som finns inplastad i akterspegeln på de flesta båtar av denna typ var till stora delar rutten och starkt försvagad. Den var rena försåtsmineringen för sjösäkerheten, vilket jag senare rätt smärtsamt skulle bli varse ett par säsonger senare.

En eftermiddag för en månad sedan skulle jag åka och hämta mina två små barnbarn, fem och sju år gamla och min son som bor en distansminut eller fem minuter bort över Solöfjärden på Rindö. När jag åkte mitt på fjärden tyckte jag att det började spruta in väldigt mycket vatten i motorbrunnen, vilket berodde på att motorn knäckt akterspegeln och hade åkt in mot denna, vilket ledde till att vatten klättrade via riggen in i motorbrunnen. Jag fattade då inte riktigt vidden av vad som faktiskt hänt, förrän jag hämtat dem och vi var på väg tillbaka igen. Då såg jag plötsligt att det fanns en 20 centimeter lång spricka på varje sida om motorn och att akterspegeln hade flyttat sig 2 cm bakåt i överkant och höll på att slitas loss. Jag tog då tag i gashandtaget, fällde ner detta och drog av gasen helt, istället för att fortsatt hålla i ratt och reglage. Jag var uppriktigt rädd för att motorn skulle slitas loss från båten om jag fortsatte med full fart. Vi kröp sedan tillbaka till Skogsö i fem knop.

Då insåg jag att jag nog var tvungen att läsa Pirzigs skrifter mer kritiskt och med vissa reservationer, för att kunna klara problemen. Särskilt den delen där han går in på sanskritbegreppet "tat tvam asi".

I förtydligandet skriver Pirsig "Allt man är och varseblir är ett. Illusionen att subjekt och objekt är åtskilda avlägsnas bäst genom att all fysisk, psykisk och känslomässig verksamhet elimineras".

Jag minns att jag tänkte hur fan det skulle lösa problemet. Sprickorna i akterspegeln var fan ingen illusion! Akterspegel var fan inte ett längre heller! Den höll på att gå i åtminstone tre bitar.

..... och jag undrade verkligen om det var ett särskilt konstruktivt råd att upphöra med "all verksamhet" och ta sig an en Zen-meditation för att komma på banan. Här måste man väl ändå börja kavla upp ärmarna, ta fram kapskivan för att skära bort de trasiga delarna av akterspegeln, ta fram varmluftpistolen för att torka ur vattnet i akterspegeln och ta fram en slipmaskin för att slipa rent de delar som fortfarande var hyfsat friska, så att man sedan kunde förstärka dessa med nya förstärkningar, glasfibermatta och plast eller hur? 

En ny akterspegel behövde komma på plats och det krävde både koncentration, precision och fantasi, som Pirsig så riktigt påpekat att man måste ha, om man ska lyckas som mekaniker och reparatör. Här är det nästan så reparatören närmar sig den romantiska typens "skapande", vilket egentligen inte borde vara möjligt enligt Pirsigs tidigare skrivningar - i alla fall inte utan Zen. Här dög dessutom inte en helt plan och stenstyv formplywoodskiva heller, eftersom akterspegeln var  lite konvex sett från båtens centrumlinje. Men en helt plan, vattentålig, stenstyv formplywoodskiva är faktiskt bara det vi hade, så med mobilisering av fantasin som varje god reparatör måste ha för att lyckas, så "rillas" skivan ut åt kanterna med tre spår på varje sida, så att den kan böjas mjukt efter båtens form och skruvas fast. Det blev faktiskt riktigt bra om jag får säga det själv!

Den nya plywoodskivan i akterspegeln plastades fast med glasfiberväv i 450 grams kvalitet indränkt med rikliga mängder polyesterplast i flera lager - ett riktigt jäkla skitjobb. Om jag inte haft en femliters dunk med aceton så vete sjutton om jag någonsin blivit av med plasten jag fått på både händer och underarmar. Även om man har arbetshandskar så upptäcker man rätt snart att man ibland måste dit med bara fingrarna för att få till det. Glasfibern gör inte alltid som man förväntar sig och man kan bli tokig av alla luftbubblor som poppar upp hela tiden. Nåväl, efter det är det dags att montera den nya motorbrunnens dränering och täta förstärkningarna för motorfästena. 

Förstärkningarna sedda från insidan av motorbrunnen nedan.

Slutligen målas lagningarna och förstärkningarna i båtens motorbrunn och på akterspegelns yttersida med topcoat i Essaouria Blue, helt i enlighet med Pirsigs tidigare uppmaning om att försöka göra båten "bättte", precis som Pirsig hade gjort med sin egen motorcykel där uppe bland bergen i Montana. Det är ju just den strävan att göra saker "bra" och helst lite "bättre" än tidigare, som ger riktning i livet och som fyller det odefinierbara begreppet "Kvalitet" med verklig mening och som genom det bidrar till att göra hela världen till en bättre, vackrare och mer harmonisk plats, där inga spänningar längre finns mellan den klassiska och det romantiska världsuppfattningen eller mellan ande och materia och begreppet "Kvalitet" .

Förstärkningarna i motorbrunnen slipas och målas och det är nästan så man luras att tro att de  alltid suttit där. De har helt enkelt i buddhistisk anda blivit ett med resten av båten.

Så där, nu är det bara en extra strykning av akterspegeln som fattas, så är båten klar för sjösättning igen.

Jobbet klart och vi har fått en båt med en starkare akterspegel än den någonsin haft. Båten som egentligen är klassad för max 20 Hk tror jag ledigt skulle kunna bära en 40 Hk motor efter det här. Om man fortsätter att ge sin gamla båt både omsorg och kärlek åtminstone varje vår, så tror jag inget hindrar att den skulle kunna bli både 75 och 100 år gammal.

... eller som Pirsig själv skriver:

"Håll den i trim och ge den en genomgång då och då och den varar lika länge som man själv eller sannolikt längre."

Pirsig slutar sin bok i någon form av harmoni trots alla inneboende motsättningar mellan både ande och materia och trots ett fullständigt odefinierbart kvalitetsbegrepp, genom att konstatera att begreppet "teknik" kommer från grekiskans "techne" som helt märkligt nog lär betyda "konst". Har ni hört på maken?! Grekerna menade Pirsig, skilde alltså överhuvudtaget inte på tillverkning (teknik) och konst, utan såg det som ett och odelbart. För dem var teknik och konst ett och samma begrepp. Jag tror inte det skulle tas emot särskilt väl om man skrev det i något forum på Fotosidan, för där skiljer folk absolut på sak och sak. Där kan man inte komma lite slappt och påstå att tekniktrådarna skulle vara något uttryck för "konst" och "skapande". Risken är nog överhängande då att man blir rapporterad till moderatorn och utesluten om man framhärdar i den uppfattningen i den konflikt som skulle uppstå då.

Pirsig konstaterade också att "även duktiga mekaniker är konstnärer på sitt sätt" och det kan jag instämma helhjärtat i, då jag som ung träffade en som verkligen levde upp till den beskrivningen. Han hette Bernt Danielsson och hade lärt sig yrket från grunden på Scania Vabis i Södertälje. Vi jobbade en hel del tillsammans på Svecia Silkscreen Maskiner i Eriksbergsbergs industriområde i Botkyrka där vi byggde silkscreentryckpressar på 70-talet. Jag jobbade där till och från när jag inte var ute och reste. Bernt lärde mig mycket av det jag kan om maskinbyggnad, mått, toleranser och passningar och det han inte kunde göra med verktygsmaskiner och verkstadsverktyg fanns inte.

Såna människor som Bernt finns inte längre i Sverige. Han var verkstadsgolvets Zlatan men blev aldrig riktigt belönad och uppskattad fullt ut för sina unika kunskaper och sin tillämpning av dessa. Ofta gjorde han smartare, billigare och bättre lösningar och konstruktioner än de ingenjörer som egentligen var anställda för att göra just dessa och det var väl det som var en del av problemet. Det gick ju oftast även både snabbare och effektivare, än när ingenjörerna var inblandade. Bernt som var en orolig själ orkade sällan vänta på att någon senfärdig ingenjör skulle komma till skott. Så han gjorde jobbet själv istället. När han var klar kom ingenjörerna ner till maskinen han jobbade med och tog polaroidbilder av vad han skapat på egen hand, för att i efterhand föra in det på ritningarna. Hierarkiska organisationer kan sällan hantera rörliga intellekt som Bernts eller Pirsigs och personer som arbetade som maskinmontörer på den tiden förväntades överhuvudtaget inte att ha mer rörliga och kreativa intellekt än vare sig ingenjörer eller företagsledningar.

Men även Bernt hade ordentliga praktiska och intellektuella problem ibland som han brottades med innan han till sist lyckades (för det gjorde han nästan alltid eftersom han aldrig gav upp och det är en sak jag faktiskt har lärt mig av honom), men i de sällsynta fall då han faktiskt inte lyckades, brukade han stilla gå in i sig själv en stund. När det hände brukade han bara säga lite lakoniskt: "Ere underligt att man super?", innan han satte sig på sin stol och hällde upp lite kaffe ur sin slitna avskavda gamla termos. Det var nog det närmaste Bernt kom meditation och Zen, trots allt han skapade.

Postat 2020-09-30 03:54 | Läst 1408 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa