Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg

Jag använder Fotosidans bloggar och portfolios i symbios främst för att det är ett bra och enkelt sätt att hålla ihop en fotorelaterad berättelses kontext och bilder på ett bra sätt. Portfolion i sig är inte optimal som jag ser det för att presentera själva berättelsen eller bakgrunden. Det är heller ingen naturlig plats att diskutera själva portfolions bilder. Jag hoppas att bloggformatet kan lösa det på ett bättre och mer naturligt sätt och jag hoppas att fler hittar till både berättelsernas bakgrunder och mina portfoliobilder via bloggarnas länkar. Sten-Åke Sändh

Kashmir - nu är det dags igen - Indien och Pakistan på randen till krig än en gång i Kashmir

Indiska armens militärbas 1978 i huvudstaden Leh i Ladakh, som är en del av indiska Kashmir

I dagarna har Indien och Pakistan brakat ihop igen efter att radikala islamister attackerat och dödat 40 personer ur de indiska regeringsstyrkorna. Det historiska Kashmir är ju sedan länge delat mellan Pakistan och Indien. Konflikten går tillbaka ända till 1947 då britterna drog sig tillbaka från området. I det maktvacuum som uppstod försökte muslimerna i indiska delen av Kashmir att med Pakistans hjälp integrera området med Pakistan. Det ledde till en konflikt som sedan dess resulterat i tre fullskaliga krig mellan Indien och Pakistan och ca 100 000 döda. Som många vet stöder Kina Pakistan historiskt och även Kina har haft två allvarliga konfrontationer med Indien om de höga passen mot Kina i Kashmir - den första på 60-talet. Så idag är faktiskt Kashmir delat mellan Pakistan, Indien och Kina.

Spänningen är stor mellan muslimerna i området och hinduerna och Kashmir har länge fungerat som ett område där jihadister både kan gömma sig och omgruppera - även den indiska delen. Norra Pakistan är ett kommunicerande kärl med Afghanistan och när trycket ökat i Afghanistan på talibaner och andra jihadister så har man ofta dragit sig tillbaka in i norra Pakistan och Kashmir. Området är idag världens kanske hårdast militariserade gränsområde och enbart Indien håller idag mellan 400 000 och en halv miljon man i Kashmir.

Jag skickar med en länk från Aftonbladet med en beskrivning av vad som hänt de senaste dagarna:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/QlVPxA/konflikten-i-kashmir-detta-har-hant

Jag har själv tidigare skrivit två bloggar om Kashmir och Ladakh (som är den del av Indiska Kashmir som gränsar mot Kina och Tibet) tidigare här på Fotosidan. I dessa bloggar finns bildlänkar till två portfolios med knappt 100 historisk bilder från 1978 när jag besökte området :

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=Kashmir+Indien+1978+-+Srinagar

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=Kashmir+Indien+1978+-+Kungariket+Ladakh++-+ett+av+v%E4rldens+centrum+f%F6r

Postat 2019-03-01 01:02 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

Angående tillhörande portfolio

De bilder ni kan se i min portfoliolänk nedan är både från Sovjetunionen (1978) och från Etiopien (1986). Min tanke är att ge er en känsla för hur kulturmiljön såg ut i originalet i Moskva och Baku i Sovjetunionen och låta er jämföra den med hur det såg ut då i Etiopien 1986 under den kommunistiska periodens slutår. Men tre av bilder från Etiopien bl.a. av glasmosaiken i OAU:s gamla huvudbyggnad African Hall ville jag försöka låta er se i färg. Övriga bilder i färg är alla från Sovjetunionen.

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svarar generellt sett mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten och bara använda mycket "fine contrast" istället.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Portfolio (48 bilder)

Bakgrund till portfolion – mina inspirationskällor

Jag hade länge velat besöka just Etiopien innan jag äntligen kom dit på sommaren 1986 och jag hade flera skäl till det eller rättare sagt källor som inspirerat mig till det. Redan när jag var 19 år och kom direkt från en flygteknikerutbildning till Linjeflyg på Bromma flygplats i Stockholm, mötte jag en del andra (främst tekniker) som hade arbetat i Afrika. De hade erfarenheter från ett antal olika länder, hade arbetet under olika uppdragsgivare och under olika årtionden. Många hade varit i Kongo på 60-talet under den s.k. Kongo-krisen. Ett antal hade jobbat som flygtekniker hos Transair och flugit åt bl.a. Röda Korset, men några hade även varit i Kongo och andra länder som FN-soldater. Ytterligare ett antal hade deltagit i den luftbro som flög in förnödenheter under Biafra-kriget till Biafra under Röda Kors-flagg, från ön Fernando Po (tillhör Equatorial Guinea) som och ligger ca 10 mil utanför Nigerias kust. Någon hade arbetet i Sudan med växtbesprutningsflyg eller i Syd-Afrikas linjetrafik.

En av mina närmaste arbetskamrater på Linjeflyg var Erik von Rosen. Vi var lika gamla. Han började året efter mig på Johannisbergs Flygteknikerskola utanför Västerås, där många av våra lärare kom från flygvapnet. Året efter jag börjat på Linjeflyg kom även Erik till LIN. Han hade egentligen velat bli fältflygare men tillfälligt först tvingats välja en annan bana p.g.a. synproblem. Eriks pappa Carl Gustaf arbetade redan på 40-talet med att grunda och bygga upp dåvarande kejsaren Haile Selassies flygvapen, så Erik föddes i Etiopien. C G von Rosen skulle senare göra sig ett namn under just Biafra-kriget genom att sätta upp en egen frivillig flygkår som på egen hand angrep Nigerias flygvapen (som utrustats av Sovjetunionen). Nigerias flygvapen gick hårt åt hjälpsändningarna och använde svälten som vapen. Von Rosen lät i hemlighet flyga ner nio stycken små skolflygplan av typ MFI-9B (tillverkades av Malmö Flygindustri) och det underlättade väl att han varit anställd både som driftchef och flygkapten i just Transair som flög ner planen. Det var tydligen en spännande transport som gick via Frankfurt i Tyskland och man var mån om att dölja att det egentligen handlade om en krigsmaterieltransport. Tyskarna hade också ställt sig lite frågande inför planens utrustning. Dessa små MFI-plan användes sedan som attackplan på Biafras sida i kriget, efter att de utrustats med raketkapslar under vingarna. En hel del av Nigerias MIG-plan sköts sedan sönder vid överraskningsanfall, redan när de stod på marken. Det hela var väldigt medialt – David mot Goliat - det goda mot det onda och för många framstod von Rosen som en verklig flyghjälte i klass med Biggles – en flyghjälte många i min generation läste om i ungdomsböcker på 40- och 50-talen. Att verkligheten var mycket mer komplicerad än så förstod jag när jag läste "Världen, Nigeria och Biafra Sanningen som kom bort" av Ulf Himmelstrand.

På 70-talet var C G von Rosen tillbaka i Etiopien. Denna gång för att delta i hjälpflygningar och ”flygbomba” svältområdena med mat och andra förnödenheter. Även hans son Erik deltog som pilot och tekniker under dessa insatser mellan 1974 och 1977 d.v.s. under den marxistiska regeringens första år. Det måste ha varit en prövning för C G von Rosen att verka i landet under denna svåra tid och delta i denna djupt ideella och humanitära verksamhet när svälten samtidigt användes som vapen av den marxistiska regimen i inbördeskrigen som pågick. Det var förenat med stor fara som uppdragen utfördes och C G von Rosen dödades mycket riktigt till slut i juli 1977 i gränsområdet Ogaden vid ett granatanfall. Under denna tid pågick det s.k. Ogaden-kriget mellan Etiopien och Somalia och det är under detta krig Sovjetunionen plötsligt byter sida i kriget från att ha stött Somalia till att istället aktivt stödja Etiopien tillsammans med Castro:s Kuba som sände 1000-tals soldater som aktivt deltog i kriget. Det deltog 17000 kubaner enligt uppgift i denna isats. Så både Sovjet och USA bytte alltså sida i detta krig, som man kan se som en del i det "kalla krig" som pågick över hela världen mellan dessa stormakter och som precis som i Etiopien ofta transformerade dessa lokal konflikter till något mycket mer välrustat och militärt brutalt. Det är om perioden efter detta som min bildberättelse främst ska handla.

Men den som först inspirerade mig att själv åka till Afrika var en annan arbetskompis som hade skrivit ut en friresa till Kenya (ja vi hade faktiskt sådana över hela världen då SAS och LIN ingick i samma koncern). Han visade mig bilder från resan, jag blev helt tagen och sedan dess har Afrika varit den kontinent som legat mig mest varmt om hjärtat. Så 1971 gjorde jag min första resa till Afrika och Kenya och det har hittills blivit sju till. 1986 var jag tillbaka till Kenya och besökte även Uganda som just fått fred efter årtionden av förödande inbördeskrig och ett fullskaligt folkmord. När jag kom tillbaka till Kenya beslöt jag mig för att med mycket kort varsel att äntligen åka till Etiopien. Det var inte särskilt övertänkt. Då 1986 styrde fortfarande den Sovjet-inspirerade ”Dergen”, en marxistisk-leninistisk regering som kom till makten 1974 efter att ha mördat kejsare Haile Selassie som suttit vid makten i hela 44 år. Kejsarens mördades under det växande missnöje som utvecklades efter de svåra svältåren under de första åren av 70-talet. Den kände polske världsjournalisten Ryszard Kapuscinski som bl.a. skrivit om både shahen av Iran:s och Idi Amin:s diktaturer har också beskrivit hur Haile Selassies allt mer världsfrånvända och stelnade feodalvälde gick under i boken ”Kejsaren – En envåldshärskares fall” från 1978. Till en början var många lättade och såg positivt på revolutionen, och revolutionen i Etiopien fick precis som revolutionen 1978 i Afghanistan, som f.ö. har en del likheter med den i Etiopien, en kort smekmånad.

Efter smekmånaden ökade regimens misstro och folk visiterades och kontrollerades överallt. Motstånd formerades och organiserades av den gamla amhariska eliten, aristokrati, jordägare som fått eller stod i begrepp att få sin jord exproprierad samt medlemmar ur kejsarens gamla byråkrati. Regimen svarade med ökad repression, ett mönster som upprepats vid i princip alla kommunistiska revolutioner historien sett. Den kommunistiska regeringen, Dergen höll all opposition i ett järngrepp med metoder som senare kom att kallas ”den röda terrorn” och denna nådde sin kulmen 1977-78, samtidigt som Kapuscinski gjorde en del av de intervjuer som boken bygger på. Det var inte ett ofarligt arbete. De som mördades kom sedan att hedras med ett eget ”röda terror”-museum.

https://www.atlasobscura.com/places/the-red-terror-martyrs-memorial-museum-addis-ababa-ethiopia

Ingen vet hur många som dog av tortyr och direkta mord på oppositionen men om ni går inte på museets hemsida så kan ni läsa följande:

The “Red Terror” Martyr’s Memorial Museum in Addis Ababa was unveiled in 2010 to honor the victims of Mengistu Haile Mariam’s Derg Regime. Anywhere between 500,000 and 750,000 people were tortured and killed during the brutality.”

Om de siffrorna ligger nära sanningen så placerar det detta folkmord i paritet med det som skedde under Milton Obotes sista regeringsperiod i Uganda.

 

Bakgrund till torkan och svälten 1983 till 1985 – befolkningökning och avskogning

Redan åren innan 1986 hade Dergen-regimen börjat knaka ordentligt i fogarna. Dels berodde det på att en ännu värre tork- och svält katastrof än den man hade i början på 70-talet hade drabbat landet. Torkan och svälten åren 1983-85 nådde en kulmen även för att naturens balans förstörts av både människor och boskap. Jag har sparat en del klipp från DN från 1984. I en artikel av Anders Johansson från 27/10-84, skriver han att varje år när skyfallen kommer så spolas stora mängder jord bort eftersom det inte längre finns några träd som binder jorden längre. Vid denna katastrof talades det om över en miljard kubikmeter jord som spolats bort, vilket motsvarar 1 meter jord från 79 000 hektar. Stora områden hade redan då förvandlats till sterila månlandskap.

Förr var Etiopien täckt av skog till 40%. På 60-talet var siffran nere i 16% och på 80-talet hade det förvärrats ytterligare och man var nere i ofattbara 3%. Det kan säkert stämma. När jag flög in över den etiopiska högplatån så såg det mest ut som en vackert grön golfgreen (det var regnperiod då och man hade fått viss nederbörd då i höglandet). Nåväl Etiopiens då 80 miljoner kreatur utövade redan dessa år ett massivt tryck på den torra jorden och jorderosionen var enorm. På toppen av det hade Etiopien länge haft en av Afrikas snabbast växande befolkningar. Jag har läst så höga siffror som en årlig tillväxt 4 % och med den takten fördubblas befolkningen rent teoretiskt på bara 18 år. Med 3% tar det 23 och även det är en hastighet som sätter ett väldigt tryck på resurserna. Befolkningsökningens effekter har länge tonats ned i press men börjar nu på nytt diskuteras i en miljöproblemskontext.

Svält, krigen och den röda terrorn balanserar folkökningen

De återkommande svältkatastroferna, krigen med grannarna Somalia och Eritrea, inbördeskrigen mot olika motståndsrörelser (exv. den i Tigrai och den som Afar-folket bildat bara för att nämna några) samt ”den röda terrorn” verkade åt andra hållet. Ingen vet exakt hur många som dött totalt under dessa år och av vad, men det finns siffror på 1,5 miljoner, vilket ju är helt i klass med exv. Afghanistan – som också vid ungefär samma tid på 70-talet kom att bli ett annat av Sovjetunionens experiment att exportera marxismen-leninismen. Alla vet om folkmordet som skett i Afghanistan men få vet om att även Etiopien drabbades på liknande sätt.  De pågående striderna med Eritrea (som då pågått i över 25 år) var alltså inte allt regimen hade att svara upp mot, även om det skulle visa sig vara det värsta hotet som till slut kom att störta Dergen-regimen. Det pågick även ett inbördeskrig mellan regimen och en beväpnad opposition där allt flera olika etniska motståndsrörelser gjorde gemensam sak mot förtrycket. Efter att regimen dessutom nationaliserat både de privata jordägarnas och kyrkans jord så tog dessa och aristokratin till vapen och omgrupperade i Eritrea och flera etniskt baserade grupper revolterade mot försöken att organisera om jordbruket. Svälten användes även tillsammans med folkomflyttningar medvetet som vapen av regimen för att kväsa oppositionen under och efter krigen med Somalia och Eritrea.

En brutal omstöpning av jordbruket efter sovjetisk förlaga

Den brutala omstöpning av landets jordbruk som skett efter att ryssarna och kubanerna kommit regimen till hjälp i bl.a. Ogaden-kriget mot Somalia, hade även inneburit ett försök att omorganisera jordbruket efter sovjetiska recept med kollektiv- och statsjordbruk. Kommunisterna i Sovjet använde ju detta trick själva på 30-talet för att vrida ut mer resurser ur jordbruket än de man kunde få ut ur de självägande bönderna eller den gamla feodalt organiserade ägarstrukturen och nu försökte man göra om det tricket i ett Etiopien där en marxistisk regim desperat försökte finansiera sina krig och kontrollera sin ofta fientligt inställda befolknings rörelsefrihet. I ett försök att även kontrollera resandet för oss besökande, så hade man nästan skrattretande fyrkantigt kopierat även det sovjetiska Inturist-systemet, vilket gjorde det nästan omöjligt att resa på egen hand för oss västerlänningar. Men det fanns fog för restriktionerna också då säkerhetsläget var uselt. Intourist fungerade uselt i Sovjetunionen och förutsättningarna för att det skulle fungera i Etiopien var ännu sämre. Det var ju egentligen helt logiskt att man gjorde detta för regimen hade antagit den sovjetiska författningen i princip rakt av, så landet var i praktiken en sovjetisk lydstat. Utan Sovjets massiva stöd hade regimen störtats långt tidigare än 1991. Sovjet kunde säkert även hjälpa till med tips om hur man effektivt skulle desarmera den ortodoxa kyrkans makt över folk och hur man effektivt överför dess rikedomar till staten. Även det hade man ju redan gjort för länge sedan i Sovjetunionen.

Ett våldtaget land  och en huvudstad pyntad efter sovjetisk förebild

Etiopien sägs ju vara det enda landet som aldrig varit koloniserat och detta sägs trots att italienarna faktiskt ockuperat delar av landet vid två tillfällen och detta sägs t.o.m. trots att den marxist-leninistiska perioden i grunden omstöpt landet efter sovjetisk modell ända ner till den veritabla kopieringen av den sovjetiska författningens enskilda bokstav. Det etiopiska samhället genomgick inte bara en fullständig metamorfos politiskt utan även kulturellt och militärt. Det är just det jag vill försöka visa med bilderna i min portfolio. Stora delar av Addis var 1986 smyckat efter sovjetisk förebild med röda stjärnor, hammaren och skäran och triumfportar efter infartsvägarna till Addis, samt statyer och plakat som på klassiskt sovjetiskt manér ropade ut slagord och förhärligade stora starka fabriksarbetare (fast sådana inte fanns i Etiopien eftersom fabriker i Europeisk mening inte fanns de heller) , med hammaren i hand och blicken riktad mot horisonten och den kommunistiska framtidens löftesrika himmel som lovade en bättre värld för landets förtryckta och fattiga proletärer. Hela denna sovjetiska rekvisita passade sällsynt illa i detta djupt ortodoxt kristna, konservativa,  fattiga och svältdrabbade afrikanska jordbruks- och boskapsskötarland. Man behövde ju bara gå en bit ut från centrum till den jättestora Mercato-marknaden (som sades vara den då största marknaden i hela Afrika) för att se den verklighet som många levde under.

Lars Bondestam och exemplet Afar-folket

Slutligen så måste jag även nämna Lars Bondestam som en stor inspirationskälla. Han var statistiker och filosof och jobbade i tre år åt Haile Selassies regering med befolkningsstatistik och ekonomisk planering. Han skrev boken ”Den dömda dalen – Om människor och kapitalism i nordöstra Etiopien”. Det är en av de böcker jag läste under mina år på universitetet som påverkat mig mest när det gäller Etiopien, Afrika och utveckling av utvecklingsländer. Jag tror den ingick i någon av våra kurser i Nationalekonomi eller möjligen Ekonomisk historia i ett avsnitt om utvecklingsekonomi.

Boken handlade framförallt om den snabba utveckling som skedde under 70-talets första år efter Awash-floden, som flyter från söder om huvudstaden Addis Ababa norrut genom Awash-dalen mot Röda Havet och Somaliland (eller Franska Somaliland som det tidigare hette). Här hade man utfärdat koncessioner till en del företag att odla exportgrödor på flodslätterna, bl.a. sockerrör (hollänska företag) och alfalfa. Alfalfan var avsedd att exporteras till Japan som kofoder - och det skedde bisarrt nog samtidigt som Afarernas egna kor stängdes ute från samma jord och dog av svält. I korthet illustrerar detta exempel i blixtbelysning hur detta drabbade speciellt Afar-folket hårt. Bondestam såg inte afarerna som nomader i egentlig mening, då de inte vandrade särskilt långt med sin boskap. I korthet innebar etableringen av detta exportjordbruk att boskapsskötarna inte längre kunde leda sin boskap ner till de bördiga flodbäddarna under torrtiden som brukligt, eftersom dessa nu inhägnats för att hålla just afarernas boskap ute. Istället tvingades afarernas kor stanna kvar ute på de nederbördsberoende låglänta betesmarkerna med svår överbetning som följd. ”När nederbörden sedan slog fel i större delen av Awash-dalen 1972 var steget inte långt från hunger till svält och från svält till katastrof”, som Bondestam skriver i bokens förord 1974. Det var främst till Awash-dalen jag ville resa när jag kom till Etiopien 1986 - men jag kom tyvärr aldrig dit.

Svälten i svensk press 1984

Svälten 1984-85 var den värsta som drabbat Afrika i modern tid och 1986 levde man fortfarande med sviterna efter katastrofen. De artiklar som skrivs beskriver att det är mycket svårt att nå ut med hjälpen dit där den behövs. Dels berodde dels på krigen mot de olika befrielserörelserna i exv. Tigrai och Afar-territoriet och dels för att man inte heller fick tillträde till landets norra delar - mot Eritrea. Etiopiska regeringen gjorde vad den kunde för att hindra att hjälpen når fram till vissa områden. Man tvingade även hjälporganisationerna att i vissa fall betala tull för de gåvor (exv. sjukvårdsutrustning och mediciner) man ville ge landet gratis och det följer samma mönster som jag hört mina arbetskamrater berätta om exv. Kongo på 60-talet. En artikel i DN från 7/11 har den talande rubriken ”Hjälpen blir propaganda” och det var ett tag så många jätteplan som landade från Sovjet, USA, Väst-Tyskland, Italien att man inte kunde hantera det. Flygplanen låg på kö över flygplatserna. Sovjet gjorde ett första utspel och lovade åtta jättestora Antonov-plan och sedan var propaganda-spiralen igång. Det kom in så mycket förnödenheter att man inte kunde ta om hand allt. Man hade heller inte tillräckligt med lastbilar för vidare transport. Det fanns enligt uppgift 6000 lastbilar i landet på pappret men bara hälften fungerade. Behovet handlade f.ö. inte alls bara om mat, för uppe i höglandet var det tidvis kallt på nätterna att många utmärglade människor faktiskt frös ihjäl. Så de hade verkligen behövt stora mängder tält och filtar också.

Band Aid och Bob Geldofs kompisar

1984 ville många visa sin välvilja att hjälpa och Bob Geldof, medlem i bandet the Boomtown Rats, drog ihop en verklig supergrupp 1984 med många av dåtidens mest kända artister. Projektet kallades ”Band Aid” och låten man gjorde döptes till ”Do they know it´s Christmas”. Det var ett verkligt pekoral som sändes även i TV över hela världen. Skivan släpptes lagom till julhandeln. Den såldes i över två miljoner ex och drog in hela 24 Miljoner U$. En av de bilder ni kan se i min portfolio visar en av de jeepar BAND AID skänkte till Etiopien. Projektet kom senare att kritiseras då en del hävdade att det stärkte denna hårt kritiserade Derg-regim indirekt. Den kritiken har å andra sidan andra avfärdat som icke belagd och det må vara hur det vill med det.

Besök hos Sven Lampell och Röda Korset i Addis Ababa

1986 var jag ledig för denna långresa i Afrika och jag kontaktade faktiskt Röda Korset på plats i Addis Ababa och träffade Sven Lampell (en gammal svensk officer), som jobbade för organisationen som katastrofkoordinator. Militärer är ofta duktiga på logistik så det var inte konstigt att en del militärer som Lampell fått anställning i bl.a. Röda Korset. Jag förhörde mig faktiskt om jag kunde vara till någon hjälp då jag ju är gammal flygtekniker och har arbetat med alla möjliga typer av fordon men vi kom aldrig till skott, så jag åkte till sist tillbaka till Kenya.

Slutet för Sovjetunionen, Kalla Kriget och det sovjet-marxistiska experimentet i Etiopien

Etiopien förlorade mot alla odds till sist kriget mot Eritrea trots en verkligt massiv vapen uppbackning från Sovjetunionen med bl.a. hela 800 stridsvagnar och tusentals kanoner och t.o.m. MIG 21 och MIG 23 plan. Så slumpade det sig att Sovjet kom att ge Etiopiens fiende nummer ett, Eritreas dåligt utrustade armé, en bra grundplåt för framtida strider med tunga vapen. Mängder av denna övergivna materiel erövrades av Eritrea och början till slutet kunde skönjas då Etiopien i denna sista stora ansträngning för att knäcka Eritrea förlorade 40 000 man, hälften av den 80 000 man starka arme man angripit Eritrea med. Eritrea förlorade enligt samma uppgifter 4000. Det låter otroligt men ska förstås mot en bakgrund av en svårt stridstrött och illa organiserad Etiopisk krigsmakt och eritreaner som var både bättre utbildade och mer motiverade.

Det finns en märklig plats som heter Debre Zeyt ett par mil från Addis Ababa. Den polske världsreportern Ryszard Kapuscinski beskriver den då här i sin bok ”Ebenholts” sid 261:

”Framför oss sträcker sig, så långt ögat kan nå, ända bort till den fjärran och disiga horisonten, en flack och trädlös slätt. Den är helt belamrad med militär materiel. Kilometer efter kilometer av kanoner av olika kaliber, oändliga alléer av stridsvagnar i olika storlekar, en hel skog av luftvärnskanoner och mörsare, hundratals pansarvagnar, pansarbilar, mobila radiostationer och amfibiefordon. Och på andra sidan kullen ligger väldiga hangarer och magasin – i hangaren finns skroven till MIG-plan som aldrig monterats och magasinen är fulla av ammunitions- och minlådor.

Det som är mest förvånande, fullkomligt häpnadsväckande, är de monstruösa kvantiteterna av dessa vapen, den osannolika ansamlingen, travarna med hundratusentals ton med automatkarbiner, haubitsar för bergsbruk, stridshelikoptrar.”

”…. Med en sådan mängd vapen mängd vapen hade man kunnat lägga under sig hela Afrika, med elden från dessa kanoner, granatkastare hade man kunnat lägga hela kontinenten i aska.”

Men det märkliga är att etiopierna helt verkar ha saknat grundläggande kunskaper om hur vapnen skulle användas, men den hade uppenbart eritreanerna skaffat sig, så det var dessa som kom att använda delar av denna väldiga arsenal för att störta Menistu istället och på så sätt äntligen avsluta det 30 år långa kriget mot Etiopien.

Sovjetunionen gick sedan under och upplöstes med början när Berlinmuren föll. När Sovjetunionen kollapsat, så tog Kalla Kriget slut helt abrupt och med det gick även det marxistisk-leninistiska experimentet i Etiopien i graven 1991,  men redan 1988 och åren efter förlorade Etiopien upprepade slag mot Eritrea som angrep landet med alla de vapen man tidigare erövrat från Etiopien. Diktatorn Haile Mariam Mengistu lämnade landet och togs emot av Robert Mugabe i Zimbabwe med öppna armar. Här var hans kunnande som gammal erfaren diktator efterfrågat och det har säkert bidragit till att Mugabe kunnat klamra sig fast vid makten så många år trots ålder, vanstyre och dålig hälsa. Mengistu dömdes i sin frånvaro till döden för folkmord av en etiopisk domstol 2008 men han undkom sitt straff då Zimbabwe vägrade lämna ut honom. Han dog för något år sedan vid en ålder av 75 år. Mengistu är en av den moderna historiens värsta diktatorer och få har haft mer blod på sina händer än han.

En ljusare framtid?

Etiopiens framtid ser mer ljus ut än på länge. Man har så sent som 2018 till slut slutit fred med Eritrea och nu återstår väl bara att se om freden håller. Ekonomin är en av de snabbast växande i Afrika – även om man börjar från en låg nivå och man är ett land med vissa viktiga resurser. Bland annat producerar man mycket elkraft som man både behöver till en snabbt växande egen befolkning men även kan exportera till behövande grannar och övriga delar av kontinenten i en tid då elbehovet kommer explodera i Afrika. Man har en stor och utvecklingsbar befolkning men befolkningsökningen, i detta det näst folkrikaste landet i Afrika, är fortsatt en av de snabbaste på denna kontinent. Det sätter fortsatt ett stort tryck på alla resurser.

Kinas ökade närvaro i Afrika efter Kalla Krigets slut oroar USA och världen

Både Sovjetunionen och USA har monterat ner sin närvaro betydligt i Afrika efter det Kalla Krigets slut men istället har Kina fyllt detta vaccum i många länder i Afrika. Man erbjuder tjänster inom byggsektorn, telefoniinfrastruktur och annan projektering. Det har manifesterat sig i att kineserna bl.a. har hjälpt Etiopien att bygga ett jättelikt nytt konferenscenter, som är större än hela FN-komplexet i New York, som ersättning för OAU:s (Organisation of African Unity) gamla African Hall. Numera är OAU omdöpt till African Unity och den gamla helt malplacerade Lenin-statyn utanför Africa Hall har bytts mot ut mot en staty av Kwameh Nkruma utanför det nya konferenscentret istället. Nkrumah var den första presidenten i det första land som avkoloniserades i Afrika – Ghana. Kinas närvaro i Afrika är dock av äldre datum. Bland annat byggde man TANZAM-järnvägen från kusten i Tanzania till kopparbältet i Zambia. Zambia fick på detta sätt tillgång till en exporthamn vid Indiska Oceanen. Detta jätteprojekt gjorde man även av antiimperialistiska skäl och för att utmanövrera Sovjetunionens inflytande i södra Afrika. Genom järnvägen blev Zambia mindre sårbart för Syd-Afrikas inflytande. 

En del afrikanska stater föredrar att göra affärer som dessa med kineserna, dels för att de levererar snabbt och effektivt och är billigare än amerikanska och europeiska företag. Man uppskattar även att kineserna till skillnad från dessa inte bryr sig om att villkora samarbetena och krediter med krav på att man exv. iakttar mänskliga rättigheter. Något som har passat många afrikanska ledare. Kineserna har även byggt den nya fina fotbollsstadion i Addis. Skrytbyggena är ett skyltfönster för Kina som sticker en del i ögonen och de ligger exakt där de ska – på den plats alla Afrikas ledare kan se dem när de kommer till African Unity:s möten. USA som är inbegripet i ett handelskrig med Kina har noterat att Kina flyttat fram sina positioner i det råvarurika Afrika och inte minst i det energirika och framtidsstrategiskt viktiga Etiopien med Afrikas näst största befolkning. USA uttalade nyligen att man nu planerar att öka sina närvaro i Afrika. Frågan är väl om man håller på att kratta för ett nytt kallt krig i Afrika – denna gång med Kina på andra sidan.

CG von Rosen, Kina och kommunismen

Jag börjar avsluta den här bloggen med ett citat från en skrivning i på Sveriges Hembygdsförbunds webb: http://www.bygdeband.se/?post_type=attachment&p=2472171

”Von Rosen anser sig vara en ”opolitisk pacifist”, men han hyllar ändå ordförande Moas Kina som det ”bästa som hänt världen i vår tid”.”

” Andra vänner i Addis Abeba vittnar. -Han tror på den kinesiska modellen att rädda världen- men han tror lika mycket på flygningen som en källa till frälsning. Man måste ta honom med en nypa salt. Själv säger von Rosen att han vill fortsätta flyga. – Jag vill fortsätta som instruktör så länge krafterna står bi. Dessutom vill jag skriva en bok om min uppfattning om världen- men det får bli en senare uppgift.”

Carl Gustaf von Rosen hann aldrig skriva sin bok innan döden kom emellan. Jag undrar verkligen hur han skulle sett på de senaste årtiondenas utveckling i Etiopien om han fått vara med och jag undrar särskilt hur han skulle funderat kring Kinas Kommunistiska Parti:s roll i Kina idag, Kinas allt hårdare kontroll av den egna befolkningen digitalt, Kinas allt aktivare roll som stormakt och dess ökade intresse att köpa upp företag av intresse i övriga världen samtidigt som man inte tillåter andra att göra detsamma i Kina. Man är intresserad av infrastruktur som exv. hamnar i Afrika av strategiskt intresse för att säkerställa råvarutillgångar och man erbjuder i utbyte byggtjänster och telekominfrastruktur i många afrikanska länder samt exporterar mängder av billiga industrivaror som gör livet bättre och enklare att leva för många afrikaner och gör det möjligt att bryta en relativ isolering. Om vi parar detta med Hans Roslings fyra ekonomiska nivåer i hans bok om ”Factfulness”, vilka är en mer modern syn på utvecklingsstadier än de jag lärde mig i skolan, så kan ett lyft från den lägsta utvecklingsnivån nivå 1 (under 2 U$/dag) till nivå 2 som innebär upp till 8U$ per dag, göra att man kanske har råd att skaffa en cykel och kanske en billig radio – chansen att de är gjorda i Kina är mycket stor. Idag skaffar allt fler afrikaner även billiga mobiltelefoner som revolutionerar många människors liv i Afrika och kinesiska Huawei är idag störst i världen på teleinfrastruktur och två på telefoner. Telefoner säljs till priser afrikanerna har råd med.

Jag blev först själv verkligt förvånad när jag läste von Rosens vurm för Kina. Det måste ha varit ett verkligt stort steg för en man med den bakgrunden men redan på 30-talet kom ju Edgar Snows "Red star over China" ut och den påverkade nog många européers syn på Kina framöver. von Rosen var ingen vän av Sovjetunionen och hade nog även noterat Kinas antiimperialistiska hållning och dess hjälp till Tanzania och Zambia. Numera är det få andra än svenska direktörer i Sverige som förlagt sin tillverkning i Kina av kostnadsskäl (av produkter man designat i Sverige) som verkar odelat positiva till den utveckling som utarmat tillverkningsindustrin i både Sverige, Europa och USA. Denna aningslösa massiva industriella massflytt till Kina har utvecklat Kina till en ny supermakt på rekordtid och vi ser nu ett allt mer repressivt Kina som utvecklat nya digitala övervakningssystem för att kontrollera en befolkning som man fruktar en dag kommer bryta det samhällskontrakt regimen hittills kunnat lita på - d.v.s. att befolkningen ska snabbt få det bättre genom en ekonomisk tillväxttakt som man bara kan drömma om i resten av världen - hittills. Det finns inte många uttalat kommunistiska länder idag och Kina idag är inte samma Kina som då en av min pappas gamla arbetskamrater kom hem till oss på slutet av 50-talet och lyriskt berättade om Mao Tse Tungs Kina som ljuset i framtiden. Han gav mig t.o.m. kinesiska frimärken. Arne var en tidig Kina-pionjär som snart skulle få sällskap av en hel 40-talistgeneration i Sverige på 60-talet, som hittat ett utmärkt sätt att reta gallfeber på sina borgerliga medelklassföräldrar. Men jag är född på 50-talet i arbetarklassen så jag missade allt det roliga och i min närmaste släkt hade både mina och mina kusiners föräldrar redan valt att bli marxist-leninistiska kommunister som ett uttryck både för ett klassmedvetande och ett ställningstagande mot nazismen under kriget. De såg ingen ingen annan än Sovjetunionen som kunde stoppa Hitler. Så jag såg mig, till skillnad från en del kamrater, som fullständigt blåst på den möjligheten till ungdomsrevolt. Jag kom bara att avsky allt utryck för fanatism och terror vare sig den var religiös som nu globalt eller politisk som då på 70-talet i Etiopien och Afghanistan.

Skulle CG von Rosen fortfarande tyckt att Maos, Deng Xiao Pings eller möjligen Xi Jin Pings moderna Kina ”är det bästa som hänt världen i vår tid” om han levt idag? Fan vet. Särskilt med tanke på vad Kina faktiskt gjort i just Afrika. Mina och mina kusiners föräldrageneration var som sagt kommunister ända in i döden. En var t.o.m. med i KFMLr (Kommunistiska Förbundet Marxist Leninisterna Revolutionärerna) och jobbade som volontär åt partiet och jag hörde aldrig min egen pappa avsvära sig stalinismen men det är inte många 40-talister som var marxist-leninister eller Mao-ister när det begav sig på 60- och 70-talen, som idag vill låtsas om sina tidigare politiska vägval, så det är ju i sig inget unikt.

Det är faktiskt svårt att förneka att Kina gjort en hel del gott i Afrika. Fortfarande håller man en rätt låg profil och tvingar sig inte på Afrika på samma sätt som afrikaner sett andra stormakter göra i århundraden. Så Kina kan säkert fortfarande uppfattas som ”gott” och betydligt mindre imperialistiskt i jämförelse med de andra stormakterna. Men beror inte det till stor del på att ingen riktigt konfronterat Kina förrän nu? Både USA och Europa har hållit många mindre stater med moral länge och försökt påtvinga dessa både demokrati och respekt för mänskliga rättigheter men samtidigt har industriflytten från väst till Kina pågått så länge att det t.o.m. ändrat stormaktsbalansen i världen. Man har aldrig på allvar ställt samma krav på Kina som på andra stater och nu är det nog försent om man mot förmodan skulle snudda vid tanken.

---> Se gärna denna 3D-presentation av det imponerande kongresscentret som byggts av Kina för African Unity i Addis Ababa Etiopien

Postat 2019-01-31 04:02 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Skogsö Vaxholm efter stormen Alfrida 2019

Alfrida som vi upplevde den i Vaxholm Stad - ett pärlband av strömavbrott

Vaxholm var en av de kommuner som drabbades av stormen eller om ni så vill orkanen Alfrida. På kvällen sent mot onsdagen den 2:a så bara dånade det utanför på Hamngatan i Vaxholm där vi bor permanent. Senare kom ett pärlband av elavbrott som var så många ett tag att vi hade svårt att räkna dem. EON som levererar ström till oss lämnade oss helt utan information via SMS under hela onsdagen och info på webben var väldigt intetsägande. Det blev lite bättre under torsdagen då strömmen fortsatte att komma och gå men med så korta intervaller som runt 10 minuter tidvis. Det var svårt att exv. laga mat och att se på TV via vår router var omöjligt efter som den knappt hann komma i synk med telefoner och TV innan strömmen gick på nytt. Varje gång slets man mellan hopp och förtvivlan. Vi satt till slut där i stearinljusskenet och bara väntade i mörkret medan EON letade fel och kopplade om i nätet och det blev kallare i takt med att elementen svalnade. Till slut försvann allt varmvatten också och vi började tappa upp vatten då vi var rädda för att vattentrycket skulle försvinna helt och vi stå där helt utan vatten också.

På torsdagskvällen den 3:e hittade man huvudfelet

Vid 17:30 tiden på torsdagskvällen fick vi SMS där man talade om att de hittat huvudfelet och det var väl ungefär då som strömmen försvann helt. En mycket stor tall hade fallit på den stora matarledningen som försörjer ca 7000 abonnenter i Vaxholm Stad och den övriga handfull öar som ingår i staden samt Resarö. Vid kortslutningen som uppstod fattade trädet dessutom eld. Under tiden man försökt reparera, så hade man kört elen över en reservledning istället men denna var inte tillräckligt dimensionerad för att klara den fulla lasten av alla abonnenter som gick på automatiskt när systemet startades om efter avbrotten. Därav den intermittenta tillgången på el innan huvudledningen blev lagad och strömmen kom tillbaka permanent någon gång vid 21:30-tiden på torsdagen. På Rindö verkade man haft det värre än i Vaxholms Stad för där hade man ingen ström alls långa perioder. Även på lilla Skogsö, som är en mellanstor ö (ca 600-700m i diameter) några distansminuter från Vaxholm, där vi har vårt sommarhus, blev ett par hundra träd nedblåsta. Vinden kom nästan rakt från norr och det finns inget där som skyddar de mest utsatta delarna som ligger högt upp på bergsryggarna på Skogsö Norra, som fick ta den hårdaste stöten. Den rätt stora öppna ytan på Solöfjärden lämnar fältet helt fritt för vindarna från norr mellan Värmdö och Skogsö.

På fredagen fick vi info av Skogsö-grannar som varit på ön och på lördagen åkte jag ut på Skogsö

Jag pratade med folk som varit ute på ön under fredagen och fick de första rapporterna den vägen. Så jag visste att våra hus klarat sig men några andra hade råkat värre ut. Jag och många andra oroliga åkte ut på lördagen och under den dagen gick jag runt några timmar och dokumenterade hur det såg ut. Det jag raskt kunde konstatera var att tre träd i dåligt skick nedanför min tomt rasat och tagit en teleledning med sig. Det var nog tredje gången den ledningen rykt på 10 år av exakt samma skäl. Förklaringen till detta, är ju att precis som med de elledningarna som inte grävts ner efter det stora åsknedslag vi hade på 60-talet (då transformatorn på ön brann upp tillsammans med ett antal elstolpar som också fattade eld) , så är det numera ingen som håller rågångarna rena från uppväxande träd innan de faller av ren ålder eller stormarna. Förresten så finns det inga rågångar längre överhuvudtaget. Hade elbolagen skött detta underhåll lite bättre så hade aldrig denna stora tall direkt vid denna huvudledning kunnat falla över ledningarna och kortsluta dessa. Istället blev nu 7000 utan ström ett par dagar.

Jag har varit i många länder med usel infrastruktur men jag måste säga att jag aldrig varit utan ström längre än vi varit denna gången. Aldrig har jag heller varit med om så många strömavbrott på så kort tid som dessa dagar. Inte i ens i det utfattiga och sönderbombade Laos 1976 direkt efter Viet Nam-kriget, i Afghanistan på 70-talet eller för den delen något av de  andra länder jag varit i när jag besökt olika delar av Afrika på 70- och 80-talen. Men eftersom EON inte definierar dessa korta avbrott som avbrott trots att de pågick hela tiden så var det mycket lite som rapporterades som avbrott på EON:s webb. EON såg alltså inte dessa avbrott som avbrott.

Generellt har Skogsö klarat sig ganska bra - det är långt värre i Norrtälje

Vi i Vaxholm är ändå de lyckligt lottade, för situationen i Norrtäljes skärgård som ju till stor del vätter mot öppna havet,  är ju uppenbarligen mycket värre. Än del har ingen ström ännu onsdag den 9:e och nu kommer stora mängder snö och slask ovanpå allt.

Det är nästan bara gran som fallit  men de störst skadorna på husen orsakades av tallarna

Nåväl, de fotografier jag tagit på lördagen visar rätt väl att det nästan bara är gran som fallit. Det sker på ett par olika sätt. Ofta tippar de bara (s.k. rotvältor), då jordlagret på öarna är väldigt tunt och deras rötter väldigt ytliga. Ett annat skäl har också varit att rötterna varit så växta på en del träd att de haft som svagast rotsystem just i den riktning vinden kom från. Möjligen har sommarens svåra torka även påverkat trädens motståndskraft. Det andra vanliga sättet är att de går helt av - ibland vid roten men ibland går granarna bara rakt av och det behöver som sagt inte vara vid roten. Till sist är det även vanligt att granar bara viker sig uppe på stammarna någonstans eftersom det är ganska vanligt med granar som har angripna och försvagade kärnor. Men det finns en uppsida också. När gran faller, så ställer de faktiskt ofta inte till så stor skada som man kanske kunde föreställa sig. Grenarna är segare än på tallarna och går mer sällan av, och de många intakta grenarna bidrar till att de ofta faller mjukare och gör mindre skada än exv. tallarna. När jag var barn på Skogsö så fanns det inte alls så mycket grov gran som nu. Granen är en sen invandrare och har vunnit mark främst under de senaste femtio åren. Ön var också öppnare och ljusare då än nu.

Tallarna som har djupare rötter tappar ofta bara delar av grenverket i stormarna precis som ekarna. Men tallarna har några andra verkligt obehaglig egenskaper. De kan orsaka stor skada när de faller. Dels för att de ofta är mycket mer massiva och tunga efter hela sin längd än granarna men även för att när grenverket träffar exv. ett hus så bryts en del av grenarna av och de stumpar som sitter kvar på stammarna trycks med våldsam kraft rakt genom taken lika effektivt som vore de spjut. De tak finns inte som klarar en sådan träff.

Min farfar var flottare och skogshuggare och han lärde min pappa, som även han högg i skogen i sin ungdom att ha respekt för stora tallar och undvika att ha dem nära husen. Så han tog ner allt grovt virke på hela tomten på Skogsö men det var också för att dessa stora furor behövdes till de handbilade bjälkar som vi har i två av husen. Men på 60-talet innan de grävt ner elen vid vår ena tomtgräns som går mot en allmänning höll det på att gå åt skogen ändå för min pappa. Vid den svåra storm som då drabbade ön hade en stor tall ramlat mot den kraftledning, som då gick efter denna tomtgräns. Det var bara tur att den inte ramlade rakt över det temporära lilla hus av masonit och läkt vi hade då när vi byggde vårt stora hus.

Trädet stod helt enkelt för nära ledningen för att kunna bygga upp tillräckligt momentum för att slita av vajern ledningarna hängde i. (Pappa hade inte vågat fälla dessa träd vid gränsen eftersom de stod på allmänningen och inte var våra) På morgonen när han vaknade och öppnade dörren upptäckte han att han sovit i godan ro under detta Demoklassvärd till tall. Det förtjänar även att nämnas att även de jättestora och gravt murkna asparna vi har efter vägen nedanför vår tomt utgör ett konstant hot mot både luftburen el och tele i det området. Nästan varje år är det något av dessa träd som rasar.

Vare sig vår egen eller samhällets beredskap var tillräckligt god

Som avslutning skulle jag vilja göra en lite sammanfattning av både samhällets-, de stora samhällsbärande tjänsteleverantörernas- och vår egen bristande beredskap infor katastrofer. Den info som gått att få under onsdagen för oss var beroende av tillgång till Internet - och många hade inte det av flera skäl. Så den här slappa myndighets- och näringslivs- hållningen vi vant oss vid de senaste kanske 15 åren, där de flesta frågor och undringar enkelt kunnat viftas bort med "det finns på webben vettöh", visade sig som länge befarat inte alls hålla måttet när den verkligen prövades.  Jag träffade folk på Konsum som kört slut på sina telefoners batterier redan på onsdagen och ingenstans kunde de ladda. En del telemaster fungerade tydligen heller inte p.g.a. strömavbrotten och möjligen hade man heller inte sett till att säkra upp med exv. dieselaggregat eller så. EON:s plan B visade sig heller inte vara värd mycket i praktiken när den prövades under fältmässiga förhållanden och full belastning. Reservledningen höll uppenbart inte måttet för den pallade inte alls belastningen här i Vaxholm när huvudledningens belastning styrdes om till backup-ledningen. Det var dödstyst i telefonerna under hela onsdagen och ett första SMS-meddelandet från EON fick vi först på torsdagen kl. 15:00. Efter det blev det bättre och mer frekvent från EON. Meddelanden från Myndigheter och kommun i form av broadcasts till exv. telefonerna har vi överhuvudtaget inte sett till.

Bostadsrättsföreningen var också knäpptyst, så vi visste inget om hur det skulle gå med värmen (vi har EON:s fjärrvärme) om det blev mer långvarigt och vi visste heller inte hur länge vattnet skulle räcka eller om det var beroende av elektriska pumpar för att fungera.

Men vi lastar också oss själva lika mycket gör bristande beredskap. Hemma i Vaxholm hade vi inte ens en ordentlig vattendunk i källaren eller ett spritkök och lite nödvändiga baslivsmedel för några dagar - för det tyckte vi väl att det normalt bara var alarmistiska "preppers" som brydde sig om. Vi ska nog ta oss samman nu och ändra på detta och även se till att ha lite kontanter undanstoppade, så att man åtminstone klarar en vecka. Hur ska man annars få tag i sånt? Bankomaterna kräver ju el även dessa och snart avskaffar man väl alla kontanter i effektivitetens och modernitetens namn "i världens modernaste och mest sårbara land", utan att ens för en kort stund av eftertanke överväga konsekvenserna i kris för människorna.

Jag tror kanske att vi har tänkt att vi alltid kan ta oss till Skogsö om allt går i backen för där kan vi alltid få vatten även utan el och vi har vedspis och öppen spis och ved i överflöd - men så kan man ju faktiskt inte fortsätta tänka. Har i Vaxholm har det hittills nästan utan undantag varit så att isen till slut lägger sig och då slutar Waxholmsbåtarna att trafikera bl.a. Skogsö. Så när isen ligger eller varken bär eller brister så är det en dålig krisstrategi. Vi kommer definitivt skaffa en batteridriven- eller ännu hellre vevgeneratordriven radio också efter detta och jag kommer att se till att ha ett laddat externt batteripack tillgängligt till telefonerna om det behövs. Det är väl hög tid att lagra lite vatten och preppa en låda med det nödvändigaste så man klarar en vecka åtminstone och dessutom se till att vi har kontanter i varierande valörer.

Övriga lärdomar

Jag tror även en del på Skogsö (som kanske inte varit med om tidigare stormar på ön) nu fått se vad en storm faktiskt kan ställa till med om man  träd för nära husen och har lite otur. Jag vet att en del som tidigare varit emot att ta ner sina fina tallar runt husen nu kanske börjat tänka om när de sett vilken skada en stor tall faktiskt kan åstadkomma när den faller. Inga tomter där man tagit bort träden runt husen har drabbats av nedfallande träd. Visst kan drabbas ändå av de starka vindarna om man har otur men det tillhör verkligen undantagen. Undantaget denna gång var ett hus som fick plåttaket avslitet av de hårda orkanbyarna - men det är vad jag vet det enda undantaget denna gång.

Nedan finns en bildlänk till en portfolio med bilderna jag tagit:

Portfolio (27 bilder)

Postat 2019-01-08 04:17 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga

Den här bloggen innehåller en bakgrund till portfolion "Kashmir Indien 1978 - Srinagar, Pahalgam och Guptu Ganga". Jag använder denna blogg för att ge en mer lättläst och välformaterad text än den man kan få i portfolion. Formateringen av texten inte är lika bra där. Istället länkar jag till portfolion via den länkade bilden nedan. Bilderna har aldrig varit officiellt publicerade innan utan har bara använts i min undervisning på 80-talet och visats privat.


Portfoliobilder från 1978 (53 bilder)

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Portfoliobakgrund:

Vi hade åkt båt till Finland och åkt tåg genom dåvarande Sovjetunionen till ett rätt ogästvänligt Moskva. Vi flög därifrån till Baku i Azerbaijan och där tog vi en båt över Kaspiska havet till Bandar Pahlevi i Iran. Vi kom med en buss full med pilgrimer som var på väg från Tehran till den stora moskén i Mashad i Iran. Det förebådade den iranska revolutionen året efter. Hela vägen spelades Ayatolla Khomeinis tal och böner medan en gammal man som hade tuberkulos hostade upp sina lungor i en hink alldeles bakom oss längst bak i bussen. Till slut kom vi fram till Afghanistan och hamnade olyckligtvis mitt i Saur-revolutionen då 1978, som ju blev startskottet för de senaste 40 årens utveckling av konflikter i stora delar av Mellan-Östern. Ni kan läsa en bakgrund om detta i en blogg längre ner som just handlar om detta längre ner i bloggarna och se de ögonvittnes bilder jag tog vid tillfället. Vi satt ju på Khyber Restaurant när en gammal ryskbyggd T54/55 stridsvagn 10 meter från oss och med bakdelen  vänd mot oss i retaurangen öppnade eld. Vi klarade oss främst för att fönstren hade breda aluminium jalusier som tog emot den våldsamma tryckvågen och allt glassplitter från fönstren. Hade de inte funnits hade vi nog blivit blinda av det glasmoln träffade jalusierna.

Vi fick med lite tur lift ut ur Afghanistan med en buss full med danska hippies från Kristiania som många verkade ha anammat den gamla hippiepredikanten Timothy Leary´s Tune In - Turn On - Drop Out. De levde ut vad de kunde av det på väg till Katmandu när allt exploderade i kuppen och Saur-revolutionen i slutat av april 1978 och vi tillfälligt blev fast i Kabul tills den nya regimen säkrat vägarna.

Vi åkte sedan via Pakistan (Peshawar och vidare till Lahore och gränsen till Indien). Vi kom till Amritsar, sikhernas heliga stad i delstaten Punjab. Då hade vi fått nog av revolutioner och posttraumatisk stress för ett tag (ja det sköts hej vilt i Peshawar också men då handlade det bara om bröllop men det visste ju inte vi så det gjorde ju att vi blev omskakade igen). Efter det beslutade vi oss för att snarast lämna det heta låglandet och ta oss upp i bergen till Kashmir för att ta det lite lugnare och vila efter allt resande. Men första nätterna i Srinagar sköt man med artilleri på håll så det var svårt att sova. Vi frågade lite oroligt en militär vi stötte på om skjutandet. Han skrattade bara och sade: " This is the Happy valley (som man i Kashmir kallar Kashmir-dalen) not the death valley".

Kashmir var ett av våra verkliga mål med denna resa. Vi ville ha det lugnt och skönt på det som ju var som lite av en för tidig bröllopsresa. Det var den första långresa jag gjorde med min flickvän Ingrid. Hon hade varit på Sri Lanka tidigare och var inte helt ovan vid en miljö som Kashmir och Indien men vi fick en del utmaningar även i Kashmir. Samhället som utvecklats på Dal Lake vid Srinagar i form av husbåtar och på sjöns olika öar  är i bokstavlig mening ett hydrauliskt samhälle där en stor del av livet försiggår på vattnet och kringliggande öar. Livet på husbåt visade sig vara långtifrån så romantiskt som man kunde trott. Visst är båtarna fantastiska med sina inredningar a la "tusen och en natt" men redan första kvällen satt vi och drack te på båtens veranda när min blivande fru undrade om det var jag som luktade illa. Jag blev först rätt förnärmad innan vi kom på att det var sjön som luktade ren skit.

När vi sedan dagen därpå började nyttja faciliteterna insåg vi ju snart att vi måste flytta till ett riktigt hotell. Duschvattnet kom från en tank på båtens tak i form av ett gammalt oljefat. Det var i princip samma vatten som man tidigare spolat ur toaletten med. Det pumpades upp och där fick det stå och gotta till sig tills man tog sin dusch. Jag blev ju inte särskilt förvånad att vi blev dåliga i magen efter någon dag.

Kashmir har ju annars varit omstritt ända sedan britterna lämnade Indien 1947 och den blodiga kampen om arvet efter britterna har aldrig tagit slut. Det finns ingen fred än idag utan mer av ett väpnat vapenstillestånd. Flera fullskaliga krig (tre stycken hittills) har utkämpats med Pakistan om Kashmir och som om det inte vore nog så gick Kina in i norra Kashmir för att säkra bergspassen mellan Kina och Indien 1959, åren efter att Kina annekterat Tibet och mängder av flyktingar lämnat Tibet över dessa pass. Ett antal av dessa pass ligger på över 5000 meters höjd och är väldigt svårtillgängliga. Pakistan är Kinas vän i konflikterna med Indien och de har hjälpt Pakistan att bygga vägar i de höglänta delarna av Pakistanska Kashmir. Det mesta av gränsområdena är hårt bevakade och stängda för besökare. 

På 80- och 90-talet ökade dessutom konflikterna med radikaliserade islamister från Pakistan och Afghanistan. Vi ska inte glömma att pashtoner från Afghanistan alltid har vandrat mellan Afghanistan och sommarbetena i Himalayas höga dalar så dessa länder är kommunicerande kärl historiskt. Dessa islamister var en spin off från konflikterna i Afghanistan med ryssarna efter revolutionen och de sökte skydd i grannländerna när trycket ökade i Afghanistan. Sovjet gick ju in i Afghanistan vid årsskiftet 1978-79. Indien har nu nära en halv miljon man i Kashmir för att stabilisera området, som är ett av de mest militariserade i hela världen. Kashmirierna själva som till stor del är muslimer  har en naturlig koppling till Pakistan och 1947 hade de säkert hoppats många på en förening med Pakistan men det tog en ända med förskräckelse när den hinduiska statsledningen vände sig till Indien för hjälp. Istället blev de ockuperade av indierna och det är lite ironiskt att Kashmir utmärker sig som ett av de få ställen i världen där ett mer mörkhyat folk ockuperat ett land med mer ljushyade. Indien ses ju dessutom fortfarande som världens största demokrati och i dessa dagar kan det också ses som en förmildrande omständighet att de aktivt bekämpar islamistiska jihadister. Idag vill många kashmirier snarast ha sin frihet tillbaka än att vara en del av Pakistan men många ser även fördelarna med att vara en del av Indien ekonomiskt då den indiska ekonomin har en snabbare tillväxt än den pakistanska.

Trots situationen idag i Kashmir med en väpnad vapenvila och en ockupation där tre olika regionala och globala stormakter delat på landet, där det kanske dött upp emot 100 000 i striderna över åren och där gränserna i stort sett är stängda över allt och där ett hårt förtryck av oppositionen i indiska Kashmir pågått länge, så har jag sällan hört någon internationell opinion för ett fritt Kashmir på samma sätt som det ju finns en levande opinion för ett fritt Tibet. Ibland undrar jag om det beror på att man inte haft någon Dalai Lama som talat för Kashmir men man har faktiskt nyligen fått en röst i den prisade indiska författaren Arundhati Roy som skrev De små tingens gud. I år kom så efter en lång tystnad hennes nya bok Den yttersta lyckans ministerium och den andra delen av den handlar helt om den indiska säkerhetstjänstens och armens jakt på islamistiska terrorister i synnerhet och kashmirisk opposition i allmänhet. Hon besökte nyligen Skavlans talk show men han missade helt möjligheten att prata med henne om detta, vilket kan tyckas lite förvånande. Det hade han kanske gjort om han tagit sin research på större allvar.

En majoritet av kashmirierna vill förmodligen inte höra till någon stormakt utan vill helst att Kashmir ska bli fritt. Ett fritt Kashmir med ett Ladakh utan indisk militär ockupation kunde ju dessutom vara en verkligt bra affär för Indien om det vore möjligt. Det måste ju kosta enorma pengar att hålla nära en halv miljon soldater i ständig beredskap. Vi kan ju bara erinra oss resten av världssamfundet inte orkat med att hålla ens en femtedel av den truppkontingenten i Afghanistan. Alla skulle kunna tjäna på att släppa Kashmir som knappast kan vara värt de uppoffringarna ekonomiskt som gjorts om det inte vore för dess stora strategiska betydelse och den globala jakten på islamister efter 9-11 som ju Kashmir blivit en del av. Indierna skulle nog dessutom vara än mer välkomna som turister i ett fritt Kashmir än de är idag - och ni vet Lewinsson Wood, han som gått genom hela Himalaya, han och andra skulle slippa få problem nästa gång han vill passera gränsen mellan Pakistan och Indien. Men risken är ju faktiskt också att ett militärt svagt Kashmir istället infiltreras av talibaner, Al-Qiada och/eller IS-kämpar som behöver en plats att omgruppera. Det har ju faktiskt redan skett på ett antal andra platser i världen såsom i Pakistan och Sudan (där exv. bin-Laden och Zawahiri bodde ett tag innan de åkte till Afghanistan). Inte heller Egypten har ju klarat sig undan IS-krigare som hittat en fristad i Sinai.

Indien byggde på 60-talet vägen upp till det gamla kungriket Ladakhs huvudstad Leh, som har en idag unik buddhistisk lamaistisk kultur främst för att möta det kinesiska trycket i området. En positiv bieffekt för oss blev dock att även vi som turister kunde nå området på ett par dagar istället som för tidigare då det krävdes fyra till sex veckor i jakkaravaner. Men det vi nog inte riktigt var beredda på var den släng av höjdsjuka vi drabbades av. Ladakh är ju världens högst belägna permanent bebodda område och folk bor  på höjder mellan 3500 och upp mot 5000 meter. Nedan finns även en länk med bloggbakgrund portfolio-länk till min bildportfolio om Ladakh. Den är den naturliga fortsättningen på den här bloggen och den här portfolion. 

Kashmir Indien 1978 - Kungariket Ladakh - ett av världens centrum för buddistisk lamaism

Postat 2018-11-03 02:01 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85

Den här bloggen innehåller en bakgrund till portfolion "Uganda 1986 - bilder från ett folkmord - Nakaseke och Luweero efter "The Bush War" 1981-85". Jag har undvikit att lägga denna text i själva portfolion eftersom formateringen av texten inte är lika bra där och istället länka till portfolion via den länkade bilden nedan. Bilderna har aldrig varit officiellt publicerade innan utan har bara använts i min undervisning på 80-talet och visats privat.

Portfoliobilder från 1976 (51 bilder)

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Portfoliobakgrund:

Jag var i Öst-Afrika redan 1972 och hade velat åka till Uganda ända sedan Hemmingway skrev om Afrikas gröna berg och Winston Churchill pratat om Uganda som "The Pearl of Africa". 1986 på våren satt jag i Nairobi och läste i tidningen the Nation att Musewenis National Resistance Army (NRA) som tagit över makten i januari samma år och drivit ut Milton Obotes trupper, äntligen lyckats skapa lugn åtminstone i landets södra och mellersta delar och att gränserna nu var öppna. I norr runt Gulu var det fortsatt problem med Joseph Konys Guds Arme och vi avråddes att åka upp dit.

Att jag även kom att besöka Nakeseke som ligger mitt i den s.k. Luwero-triangeln där strider och utrensningar varit som värst berodde på att jag 1972 råkade se en propagandafilm som ISRAAID gjort när jag jobbade på ett hotell utanför Jerusalem som Israeliska staten brukade använda för konferenser. Jag åkte ensam men hittade en britt på tåget upp till gränsen vid Mbale som fått samma tankar som jag och det kändes bra med tanke på att jag hade den svenska journalisten Arne Lembergs öde och död 1979 under Amins sista år i färskt minne. Det fanns även en koppling till Amin och Israel vid denna tid som inte handlade om bistånd utan Israels önskan att destabilisera södra Sudan så att Jafaar Nemeiri i Sudan inte kunde hjälpa Egypten att försöka ta tillbaka Sinai-halvön som Egypten förlorade i Sexdagarskriget 1967. Israel hjälpte Amin till makten och utbildade sedan hans arme mot att han såg till att Israel kunde förse gerillan i södra Sudan med vapen. Av det skälet måste Obotes regering bort.

Uganda har en sällsynt gräslig och brutal historia av våld mellan olika etniska grupper (stammar) och deras ledare. Det har pågått med varierande intensitet ända sedan självständigheten och Milton Obotes första period mellan 1962-66, över Idi Amins bisarra skräckvälde mellan 1971-79 och när det tog slut kom Obote tillbaka i en andra period mellan 1980-85, som blev än blodigare än mer förödande än båda de tidigare. Efter det har den nuvarande presidenten styrt under fem perioder ända fram till idag.

Civilbefolkningen i både söder och norr har utsatts för rena folkmorden och under Obotes första period så drabbades främst Baganda-befolkningen i söder och väster. Mördandet under Amins period uppskattar juristkommissionen till minst 100 000 och andra källor har nämnt så höga siffror som 300 000. Många känner dock inte till att det var under Obotes andra period mellan 1980 och 1985 som Baganda-befolkningen drabbades allra värst, mycket värre än under Amin. Siffror finns på så mycket som 500 000 döda i strid men inte minst genom svält. Obote flyttade dessutom så många som 750 000 från den bördiga och folkrika s.k. Luweero-trianeln norr om Kampala där striderna mellan hans trupper och Musewenis National Resistance Army var som hårdast, till militärt övervakade flyktingläger. De som stannade kvar sågs som gerillasympatisörer och behandlades därefter. Även när jag besökte området på våren-försommaren 1986, så var Luweero-området kusligt tyst och människotomt och det trots att det tidigare varit ett väldigt tätbefolkat och bördigt jordbruksområde.

Människorna hade precis börja lita på freden och flytta tillbaka när jag var där 1986 och de var verkligt glada att äntligen våga släppa ut sina barn så de kunde leka utomhus. De var också mycket glada för att de nu våga sig ut på åkrarna. Innan svalt man för att man inte ens vågade gå ut. Men trots att Luweero-området normalt är väldigt bördigt så hade man det fortfarande väldigt fattigt då landet var fullständigt sönderslaget av årtionden av krig.

Infrastrukturen var i mycket dåligt skick och när jag kom fram till Mbale vid gränsen måste vi lämna tåget och ta buss istället trots att järnväg normalt kunde åkas ända bort till Kasese i landets västra delar. En tågolycka hade just skett då ett passagerartåg kört in i ett transporttåg fullastat med kaffe och många hade skadats och de urspårade vagnarna blockerade linjen. Skälet till olyckan sades vara att det inte fanns något signalsystem längre eftersom kopparledningarna stulits under krigen.

Under bussresan stoppades vi säkert 20 gånger under resan förbi Jinja till Kampala av NRA:s barnsoldater som ibland hade automatvapen som var lika långa som barnsoldaterna själva. Men att de var ärrade erfarna soldater med en historia, trots att de var barn, var lätt att se bl.a. på hur de lärt sig att bunta ihop upp till fyra magasin med gummiband för att snabbt kunna skjuta många och långa serier. Få kunde läsa för när de kollade i passet höll de det ofta upp och ner tills de kom med sidan med fotot.

Under min tid i Uganda sköt man varje natt men det var förmodligen mest för att upprätthålla samband mellan soldaterna, då de saknade komradio. Trots det så har jag sällan känt mig så trygg som i detta land med sina outsägligt vänliga människor (trots allt jag läst om vad de gjort mot varandra under årtionden av galenskap och krig). Inte ens i Kampala, som jag då upplevde som en lite lantlig idyll genom all sin grönska och alla sina djur på gator och torg (mycket flygande hundar i träden och boskap på gatorna också) kände jag en bråkdel av den spänning Nairobi alltid bjuder på ens på nätterna. Det var märkligt befriande mitt i allt. Arne Lemberg hade verkligen otur som inte fick se den sidan av Uganda också.

1986 hade våldet i stora delar just fått ett slut och man började försöka att återgå till en mer vanlig vardag. Men genom att man gjort sig av med hela den klass av affärsmän i form av 50-70 000 indier, så var landet väldigt handikappat när det gällde att få igång den internationella handeln igen.

Gränserna 1986 hade precis öppnats så att trafiken söderut från Kenya kunde komma igång. Landet var i stort behov av bistånd som de fick tidigt även från Sverige. Krigen i norr har dock blossat upp med jämna mellanrum och med dem kritiken av Musewenis regim och en del länder har tidvis varit starkt kritiska exv. Norge. Landet har lagat banden med både Israel och USA och man tar exv. emot afrikanska flyktingar som tagit sig till Israel mot hjälp med vapen och träning.

Det Museweni kunnat leverera trots allt har varit stabilitet och ett visst mått av ekonomiska framsteg och Museweni är nu inne på sin femte regeringsperiod. Men kriget har inte varit långt borta vare sig det gällt Kongo eller Sudan där man gått in ett antal gånger under åren i jakten på framförallt Konys Guds Arme (Lords Resistance Army) som destabiliserat både Kongo och södra Sudan.

Postat 2018-03-05 18:10 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera
1 2 Nästa