Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg

Jag använder Fotosidans bloggar och portfolios i symbios främst för att det är ett bra och enkelt sätt att hålla ihop en fotorelaterad berättelses kontext och bilder på ett bra sätt. Portfolion i sig är inte optimal som jag ser det för att presentera själva berättelsen eller bakgrunden. Det är heller ingen naturlig plats att diskutera själva portfolions bilder. Jag hoppas att bloggformatet kan lösa det på ett bättre och mer naturligt sätt och jag hoppas att fler hittar till både berättelsernas bakgrunder och mina portfoliobilder via bloggarnas länkar. Eftersom jag tycker att all efterbehandling i RAW-konverterare i princip innebär en möjlighet till obegränsad förändring och att den inte kan verifieras utan en RAW-bild, så kan ni anse samtliga mina bilder som manipulerade. Mina bruntonade reprofotade dian är det absolut enligt Fotosidans definition och jag klonar gärna bort saker i mina bilder som jag inte vill ha där. Sten-Åke Sändh

De sista entusiasterna - de som trotsar isvintern i skärgården med sina småbåtar

I Skärgården talar man om sju och ibland om åtta olika årstider

Citat från : Sju årstider i bok om skärgården | SvD

"Boken, Skärgårdsväder, beskriver skärgårdens alla sju årstider. Förutom vår, höst och vinter har meteorologen lagt till vårvinter, försommar, högsommar och sensommar. Lage Larsson menar att skärgårdsvädret blir lättare att förstå om man tänker sig sju årstider. Var och en brukar präglas av några typiska väderlägen.

Lage Larsson har levt med och i skärgården nästan hela sitt yrkesliv. Han var till i våras meteorolog vid marinbasen i Berga och har seglat mycket i skärgården.

– Skärgårdsborna har alltid varit väderberoende och tvingats lära sig tyda vädersignalerna. De som vistas nära havet året om är beroende av vädret och lever med det på ett annat sätt än vi andra."

Det finns faktiskt de som talar om åtta årstider här ute i skärgården. Det finns även den årstid som råder nu då "isvintern" börjar och isen lägger sig. Det är en tid som ändrar allt för en hel del människor som bor ute på öarna. Jag bor på två ställen, dels på Vaxön där själva staden ligger och dels på Skogsön under årets bättre delar. Ja Vaxholm eller Rackarboda som en del sade för länge sedan, är en stad men en stad med bara knappt 5000 invånare under turismens lågsäsong. Själv brukar jag flytta hem till Hamngatan mitt i stan, när det är som värst ute på öarna och det är det nu. Vaxholm Stad består egentligen av sex större och medelstora öar såsom Vaxön, Rindö, Skarpö, Ramsö, Tynningö och Skogsö.

Det är bara Skogsö som officiellt inte betraktas som permanentbebodd, men det har länge varit en sanning med modifikation. Under rätt många år bodde åtminstone profilen och en av mina barndomsvänner Hasse på Skogsö Södra där året runt tillsammans med sin lätt aggressiva lilla hund Terror. Han har dock flyttat upp till Hälsningland och fastlandet vid mogen ålder. Det kan vara ett härligt men hårt liv att bo ute på de små öarna under vintern och det kräver åtminstone att man är hyfsat frisk ett sånt här år med mycket snö.

Men nu under Corona-tider har allt fler flyttat ut även till Skogsö, även om bara en enda är skriven där permanent vad jag vet och det är en annan av mina ökompisar Stefan på Skogsö Udde. Det har gått alldeles utmärkt att bo på ön har jag hört, åtminstone fram till nu då isarna börjat lägga sig på allvar och isvintern tar vid. Isen har lagt sig nu bara för något dygn sedan i hela Tynningö- och Ramsösunden även om delar av Vaxholmsfjärden fortfarande var farbar med små båtar idag, nu första veckan i februari.  Men Stefans båt är nu infrusen i Södra Skogsöviken så nu kommer Waxholmsbolaget gälla till isläget stänger den vägen också. Fram till nu har nog åtminstone 3-4 familjer stadigt bott på Skogsö Udde i dessa Corona-tider och flera har hittills utan större problem kunnat sköta sina jobb därifrån.

Nu drar det dock ihop sig istäcket och det blir nu mycket besvärligare att både sköta jobben för de som även behöver pendla med egen båt till Vaxholm och Stockholm, även om de flesta har fantastiskt fin trådlös kommunikation via masten på Tynningö. Det finns ingen affär på de flesta av öarna utom på Rindö så mat måste man skaffa från Vaxholm. Hasse på Södra hade hydrokopter ett tag och körde ofta när isen varken bar eller brast men efter ett motorhaveri ute i isen mellan Skogsö och Rindö då det höll på att gå riktigt illa en vinter för ett antal år sedan, fick även han hjälp med några helikopterresor när det var som värst. Helikoptrarna är den sista tryggheten och den servicen har fungerat fantastiskt bra genom åren i situationer som dessa och när sjuktransporter behövts.

Nedan ser ni några bilder från idag 7 februari när en av de sista småbåtsentusiasterna passade på att fylla på förråden inför isbelägringen som nu står för dörren

Isen ligger redan ogenomtränglig för småbåtarna i både Ramsö- och Tynningösundet och nu även på stora delar av fjärdarna.  Än så länge går åtminstone de isgående Waxholmsbåtarna ett tag till innan isen hindrar även dem. Då får öborna förlita sig på helikoptrarna istället. Vi tänker kanske inte på det så ofta men även den Stockholms-nära skärgården är en verklig glesbygd med liknande problem som många andra glesbygder

Många av dessa småbåtar som många använt till att pendla in till Vaxholm ligger nu infrusna i vikarna eller blir i värsta fall kvar på gästplatserna i Vaxholms Hamn om man inte ser upp. När isen väl lägger sig kan det gå fort och hela sund som exv. Tynningösundet kan frysa över en natt ibland

Skärgårdslivet så här års är inget för sköra bortklemade "snöflingor". Det är obekvämt, kallt och bökigt och plastbåtar på vintern kan vara dödligt farliga då snö ovanpå plast kan vara förrädiskt hal. De sista entusiasterna bunkrar bensin och mat inför isbelägringen. Hoppas ni hinner hem innan ni blir fast där ute i isen. Lyckligtvis var det en mycket lugn dag idag. Annars kan isförhållandena skifta mycket fort när isen driver med vindarna. 

Det blev ganska precis tre veckor med isvinter i år då isen försvann som genom ett trolkslag nästan runt den 24 februari. De två hushåll som numera finns skrivna permanent på Skogsö Udde hann få några helikopterturer för att bunkra innan båtarna börjat gå igen och de äntligen har börjat kunna åka med sina egna båtar igen.

Postat 2021-02-07 01:42 | Läst 498 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Zen och konsten att laga en motorbåt

Inledning

Varför lagar man en gammal trasig motorbåt, när det finns nya att köpa?

Den här fotobloggen ska verkligen handla - i ord och bild - om konsten hur man sköter och lagar en trasig gammal motorbåt - både motor och plastbåt - när dessa gått sönder efter många års trogen tjänst. Den ska dock även handla om hur man rent filosofiskt kan närma sig en sådan uppgift med hjälp av både lite japansk  Zen, gammal grekisk filosofisk visdom och lite varsam guidning av den rätt galne professor Robert M Pirsig. För er som inte tidigare vet, så är det mannen som en gång skrev den rätt osannolika boken "Zen och konsten att sköta en motorcykel", som inte bara inspirerat en hel ung generation över hela världen på -70 och 80-talen utan dessutom inspirerat mig till benämningen av denna blogg. Mer om detta nedan efter bakgrunden.

Bakgrund

De flesta skulle nog skrotat en gammal plastbåt från slutet av 60-talet och en gammal mer än 40 år gammal tvåtakts Johnsson från 70-talet, för länge sedan, istället för att lägga både tid och pengar på att försöka reparera dem. Det skulle nog jag också gjort om jag inte råkat tycka att just denna typ av stabila, sjövärdiga, små, lättdrivna Crescent-båtar är något av det bästa i båtväg som någonsin konstruerats i vårt land.

Många gamla övergivna mossbelupna plastbåtar blir nästan som nya med hjälp av lite marinanpassat rengöringsmedel, lite rubbing för att avlägsna gelcote-ytornas oxidering och de kommer ofta att fullständigt blänka och stråla mot er av tacksamhet om ni lägger på lite vax och polerar dem lite innan sjösättningen. Nedan ser ni min båt i våras alldeles efter att jag vårrustat den. Den såg nästan ny ut då! - ett tag

Jag hade just kommit hem från Marocco och fiskehamnen Essaouria, där alla deras 100-tals små fiskebåtar var målade i denna härliga ljust koboltblå nyans, Essaouria Blue. Det är därför min båt ser ut som den gör.

… men varför har man överhuvudtaget en över 40 år gammal motorbåt i sommarposhiga Vaxholm?

Jo, det finns ett helt annat och betydligt tråkigare skäl till att välja att ha riktigt gamla plastbåtar också. Här har det nämligen stulits båtar, motorer, verktyg och vitvaror ur hus i många år, särskilt plåtbåtar ska det vara av märkena BUSTER eller ännu hellre ANYTEC. På vår lilla ö med något hundratal sommarstugor så har det försvunnit ett par båtar och eller motorer varje år de senaste åren. Det kommer öststatshantverkare i en strid ström till ön och de scoutar konstant åt sina kompisar som har "lite annan verksamhet igång också". Så för 5-6 år sedan sålde jag min sista lite finare och större båt och köpte en 4,3 meters HR med 20 Hk Evinrude från 80-talet, helt grön av alger, av en änka för 1500 spänn, som bara ville bli av med den. Det finns väl ingen idiot som stjäl en sådan gammal skitbåt tänkte jag - men det fanns det. Det är nämligen ingen större brist på sådana idioter i världen.

För två år sedan stals den när jag äntligen fixat den hyfsat fin och den har aldrig återfunnits. Jag tror inte att just den hamnat i Baltikum utan det är nog snarast så att tjuvarna haft den till att ta sig till andra båtar de varit intresserade av att stjäla.

Så det var inte min båt just den här ligan egentligen var ute efter, utan en stor fin ny walkaboutbåt som de stulit på andra sidan Torbyfjärden i Aspvik på Värmdö. Utanför Skogsö Södra tog deras tur slut när deras stulna motor dog och de övergav då båten direkt efter att ha knutit fast den i en tall ovanför en klippudde. Efter några timmar slogs den fina båten sönder och samman mot klipporna av finlandsbåtarnas hårda vågor och sjönk. Tjuvarna fick panik och måste bort från ön, så de försökte först stjäla verktyg i några bodar och två båtar på "Södra" utan att lyckas med annat än förstöra båtarnas elsystem.

Till slut gick de över till Skogsö Udde och stal först en jolle som de försökte ro, men de var så klantiga sjömän att de lyckades ro av ena åran. Jollen dumpade de i vassen innan de fick syn på min båt som var den enda som låg i hamnen då, på en måndag mitt i oktober. När jag kom ut dagen efter hängde bara aktertamparna kvar i sina kabinhakar i Y-bommarna och skvallrade om att den stulits av ett par riktigt usla sjöman. Istället för att bara haka av krokarna från bommarna som alla andra skulle gjort, så hade de gjort loss repen från båten och bara släppt dem i sjön. Det var uppenbarligen inte begåvningsreserven som varit på besök.

Två olika typer av människor

Nåväl, ni kommer nu tas genom en bildillustrerad beskrivning om hur en båträddningsoperation i Stockholms skärgård kan gå till, men först en liten filosofisk betraktelse om hur man kan se på sin förestående uppgift beroende på vilken världsåskådning man håller sig med.

1977 skrev Robert M. Pirsig denna kultbok som heter Zen och konsten att sköta en motorcykel och många av mina dåvarande studiekamrater och jag läste den med stort intresse, fast den handlade mycket mer om filosofi än konsten att sköta en motorcykel och dessutom var den allt annat än lättillgänglig. Jag har just läst om den nu i samband med att jag reparerade min båt vars akterspegel just spruckit i två 20 cm långa sprickor och behövde lagas. Därav titeln på denna blogg som är en liten blinkning mot Pirsig.

Grovt handlar den yttre ramen om författarens funderingar under en resa på motorcykel från Minneapolis över the Central- och Great Plains upp till bergen i Montana (där han tidigare varit verksam som professor i filosofi), tillsammans med hans 11 årige son och ett annat par på en BMW R60. Det ska också sägas att han helt krackelerat psykiskt och slutat sitt arbete som professor vid ett universitet efter att ha försökt förstå och smälta samman två helt oförenliga filosofiska världsåskådningar och begreppet "Kvalitet" som trots ambitiösa försök inte låtit sig definieras ens under inflytande från LSD. Ja för jag är rätt säker på att han gått på något "sinnesutvidgande" innan sin personliga härdsmälta. 

Själv förstår man att han kör en gammal Harley Davidsson, som rasslar isär med jämna mellanrum, som gamla HD-motorcyklar och gamla amerikanska bilar brukade göra när jag var ung. Jag har en vän som brukade kalla de senare för "två ton skrot". Detta HD-elände ställs mot resekamraterna Sylvias och Johns BMW R60, som bara går och går, utan behov av handpåläggning. Sylvia och John har valt sin motorcykel med omsorg, då de är vad Pirsig kallar "massmänniskor", som likt de flesta sådana hatar att befatta sig med tekniska prylar som inte fungerar. De är konsumenter helt enkelt, som lever med tekniken utan att egentligen ha att göra med den på djupet eller förstå den. Pirsigs alter ego däremot älskar att meka med sin skraltiga HD som faller isär i sina beståndsdelar med jämna mellanrum och det skapar irritation hos hans två resekamrater, som inte kan förstå att någon vettig människa vill lägga tid på sådant. De tycker att teknik bara ska fungera, som deras tyska BMW R60. De föredrar, som de romantiker de är, att njuta i fulla drag av de vackra naturscenerierna under resan istället. 

Två typer av världsåskådning

Det boken egentligen handlar om är två helt olika sätt att se på världen, två helt oförenliga världsåskådningar:  den klassiska inställningen vs den romantiska och de tuschar även de två helt olika människotyper vi även hittar bland exv. fotografer. Där hittar vi de som är helt besatta av kameratekniken och som vill förstå allt om själva tekniken och så har vi de som aldrig talar om att ta bilder utan som föredrar att tala om att de "skapar" bilderna. När de analyserar bilder (de tittar aldrig på bilder som andra) pratar de alltid om "Bilden" med stort "B" och avskyr precis som Sylvia och John allt vad tekniksnack heter - i detta fall kameratekniksnack.

Den den romantiska inställningen till klassikern och vise versa

Romantikerna tycker den klassiska inställningen är oändligt trist och grå, teknisk, fantasilös, ful och fullständigt oinspirerande. Den ägnar sig åt ett beklämmande empiriskt mätande och vägande där begrepp ska definieras och analyseras för att saker ska kunna bevisas och FÖRSTÅS. Allt är empiri som ska testas och verifieras i fullständig oändlighet. Romantikern ser tekniken som rena dödskraften som bara förstör vår vackra fantastiska planet. Han är dessutom helt oförstående inför att saker ska förstås, för en romantiker har ju fullt upp med att UPPLEVA själva livet, världen och konsten istället. Det är ingen överdrift att påstå att romantikern ser ner på klassikerns brist på känsla för KULTUREN. Han kan inte förstå att klassikern som annars är så besatt av att försöka förstå allt inte alls verkar förstå kulturen. Romantikern undrar, (men uttalar det aldrig för sånt gör icke en kultiverad romantiker), om inte förklaringen till deras enorma skillnader i världsuppfattning egentligen beror på att klassikern har en onormalt stor andel neanderthalgener i sitt DNA.

Klassikern å andra sidan ser romantikern som en ytlig, substanslös, nyckig fjolla, lika opålitlig som en fjäril som fladdrar planlöst från blomma till blomma till synes helt utan riktning i livet. Klassikern ser romantikern som en rent parasitisk börda för samhället och inte sällan föraktar han romantikerns ryggradslösa hållning till livet gränslöst. Han tycker mest att romantikern går omkring planlöst i livet och bara tar upp syre till ingen som helst nytta. Han retar sig gränslöst på att den uppblåste besserwisserns von oben attityd och att denne aldrig kan låta bli att slänga sina nedlåtande sarkasmer om klassikerns teknikintresse omkring sig. Men det som ändå är värst, är att romantikern bara snackar och snackar och aldrig gör något. Rent evolutionärt så kan klassikern inte för sitt liv begripa, att alla dessa romantiker som förpestar världen med sin kulturella snobbism, överhuvudtaget undgått att hamna på evolutionens sophög. Rimligen borde de ha sorterats bort för länge sedan genom det "naturliga urvalet."  Klassikern undrar fortfarande hur fan det egentligen gick till när den där söndercurlade mesens förfäder lyckades överleva mötet med neanderthalarna.

Det är här Zen kommer in i bilden

Det finns i princip ingenstans där dessa uppfattningar går ihop och det gör inte en klassiker eller romantiker heller för den delen. De skär sig som olja och vatten och de går inte att blanda utan problem. Om ni händelsevis vill ha en middagsbjudning eller bjuda på fest, så är det ingen bra idé att sätta människor med en klassisk världsuppfattning bredvid en romantiker. De kommer inte att kunna tala med varann och det leder i värsta fall till osämja och att folk lämnar festen i förtid. Men Zen som det kallas i Japan eller Chan som det heter i det pragmatiska Kina är vägen mot en sorts förening av den romantiska anden och den pragmatiska klassiska materian. Det var möjligen här Pirsig tog sig vatten över huvudet och överbelastade sin överörliga hjärna med för mycket LSD när han jobbade med lösningen.

Motorn

Min nuvarande båt var ett halvvrak när jag köpte den - men den var billig

Jag köpte den från en äldre man på Norra Lagnö som hade åkt klart och snart skulle "dra in årorna", som man säger här i Waxholm. Den hade verkligen sett sina bästa dagar. Motorn exv. gick bara två sekunder innan den tvärdog, så det såg ju inte särskilt lovande ut då säljarens ombud kom bogserandes med båten över Torsbyfjärden.

Jag har emellertid levt i skärgården sedan 1961 med gamla båtmotorer och båtar och är utbildad flygtekniker, så jag har aldrig varit rädd för motorproblem och särskilt inte som jag nu hade stöd i både den upplyste Buddhas ande, Pirsigs geni och hans väl genomtänkta arbetsmetoder :-). Det är tydligen också bara gamla 70-åriga gubbar som jag, som numera vet att en drygt 40 år gammal tvåtakts 20 hästars Johnsson är rena ungdomen egentligen, med tanke på hur få gångtimmar dessa gamla motorer faktiskt brukar ha gått under alla dessa år. En sådan motor som ofta bara går några 10-tals timmar på en säsong har många goda år kvar att ge vid både 30 och 40 års ålder, om man bara ger den aldrig så lite kärlek och skyddar den mot korrosion. Sådana här gamla motorer ser alltid värre ut än de är! Att kasta dem i förtid är verkligen ofta en grav form av kapitalförstöring och ett utslag av svåra fördomar om sakers natur och en djup okunnighet.  Jämför gärna hur många timmar en bil går på ett år! 

Några råd från av Pierzigs "Zen och konsten att sköta en motorcykel" som jag läser inför arbetet

"Den gode mekanikern följer aldrig en instruktion från början till slut utan han fattar beslut medan han arbetar". Hmm, för mig låter det som alla slappa fotonördar på Fotosidan som tror att man alltid kan klara sig ifrån att läsa instruktioner och sätta sig in i saker genom att killgissa istället för att skaffa sig kunskap!

"Han är i harmoni med maskinen. Materialet och handarbetet samspelar till en lösning", vilket Pirsig menar är "en form av skapande" och här är det ju nästan som man tror att han är på väg att lyckas att förena både materia och ande och den klassiska och den romantiska världsuppfattningen genom att praktiskt tillämpa kvalitetsbegreppet, som är helt centralt för Pirsig. Hur många bildcentrerade fotografer ser sig inte som konstnärer som "skapar", när en mekaniker som jag tar bilder eller lagar en båt.

Jag tar mig an motorn med tillförsikt och viss entusiasm

Jag hade redan skaffat en renoveringssats till växelhuset på Internet och sånt finns fortfarande att få utan problem till dessa gamla motorer.  Jag började med att skrota av all lös färg och korrosion så att jag inte skulle få problem med sånt senare.

Växelhuset 

Jag tappade ur växelhusoljan, så att växelhuset inte skulle frysa sönder under vintern om det skulle vara fullt med vatten och det var det. Oljan var alldeles vit som den blir då. När jag såg detta insåg jag att det var lika bra att gå direkt på att demontera hela växelhuset och skruva bort det från motorriggen. 

Nästa steg var att skruva isär växelhuset. Precis som förväntat var det i verkligt toppskick rent mekaniskt men packboxar och tätringar måste bytas liksom kylvattenpumpens gummiimpeller. Sagt och gjort gick jag lika metodiskt till väga som Pirsig inspirerat mig att göra. Jag bytte impeller, packboxar och tätningar i växelhuset och skruvade tillbaka det på riggen.

Motorns problem med tjuvstopp

Här är Pierzig till storhjälp. Han har ställt upp en vetenskaplig metod som hjälper en att närma sig problemen. Den har sex punkter:

1. Definition av problemet

2. Hypotes om orsaker

3. experiment utifrån hypoteserna

4. Förutsägelser om resultat

5. Observerade empiriska resultat

6. Slutsatser

Med hjälp av den kom jag fram till att det inte rörde sig om något tändningsproblem för motorn startade bevisligen. Däremot dog den direkt och det pekade på det andra huvudspåret: Motorn fick inte tillräckligt med bränsle.

Jag började från tanken som jag tömde. Sedan silade jag bort skräpet jag fann i tanken från bensinen. 

Jag kollade bensinslangen som faktiskt hade sina brister. Jag bytte ut de slangdetaljer som hade torrsprickor och satte ett filter på bränsleslangen så inget skräp längre kunde ta sig in i motorn. Tyvärr hjälpte inte detta nämnvärt.

Jag skruvade bort förgasaren och gjorde ren denna. Flottören justerades och återmonterades och till sist skruvades förgasaren på plats igen. Förgasaren spolades ren med hjälp av pumpblåsan på bensinslangen och den demonterade bottenpluggen i flottörhuset. Efter att bottenpluggen återmonterades testade jag igen men utan större framgång. 

Jag gick då tillbaka till Pirsig sfilosofiska diskussion om  "fastkördheten" och diskussionen om att "aldrig ge upp". För Pirsig gav aldrig upp hur knivigt det än kunde vara. Han talade även om "Gumption" i betydelsen "andlig bensin" eller mänsklig drivkraft, men även det lät ju mest som ett annat ord för LSD men LSD kunde ju inte jag se som en framkomlig väg efter att ha sett en gravt LSD-påverkad yngling ur stans lokala "LSD Flying Team" hoppa från Klarabergsviadukten ner på taken över Postens peronger på Stockholm Ban i ett allvarligt försök att flyga, då när det begav sig på det förvirrade 70-talet. Som genom ett under träffade han skarven mellan två av takplåtar och föll rakt ner framför postpersonalen på det transportband där postsäckarna som skulle lastas på posttåget till Ånge, kom i en lång rad. Någon vänlig medmänniska fick honom av transportbandet och tog hand om den olyckliga själen och hjälpte honom ut. 

Jag gick senare även tillbaka till Pirsigs mycket schematiska genomgångar av maskinens alla system och delsystem samt deras ömsesidiga beroenden och det var då jag kom till "insikt" och kunde lösa upp "fastkördheten" som han brukade skriva om.

Bränslepumpen

Genom att improvisera som Pirsig inpirerat mig att göra och följa bränsleflödet bakåt från förgasaren mot tanken istället, så kom jag äntligen till problemets kärna - bränslepumpen. Jag skruvade isär denna och fann mycket riktigt att pumpmembranet, som påverkas och drivs av tryckförändringarna i motorns vevhus, var stelt, uttöjt åt ett håll och lite sprucket. Pumpen kunde således inte göra sitt jobb att förse motorn med bränsle. "Problem solved"

Jag beställde ett nytt membran som kom några dagar senare. Jag gjorde ett nytt försök efter att pumpen monterats på plats och nu gick motorn verkligen igång och verkade gå stabilt, jämnt och fint precis som den borde. Jag avslutade med att spruta in olja i cylindrarna och dra runt svänghjulet för hand innan jag lade den till vila i garaget för vintern och kommande säsong. 

Båten

Olyckan som nästan höll på att ske

Skrovet såg egentligen väldigt fint ut vid en ytlig betraktelse när jag rustat båten första säsongen och det blev lätt nästan som nytt igen efter vaxningen men det var en bedräglig syn. Den plywoodskiva som finns inplastad i akterspegeln på de flesta båtar av denna typ var till stora delar rutten och starkt försvagad. Den var rena försåtsmineringen för sjösäkerheten, vilket jag senare rätt smärtsamt skulle bli varse ett par säsonger senare.

En eftermiddag för en månad sedan skulle jag åka och hämta mina två små barnbarn, fem och sju år gamla och min son som bor en distansminut eller fem minuter bort över Solöfjärden på Rindö. När jag åkte mitt på fjärden tyckte jag att det började spruta in väldigt mycket vatten i motorbrunnen, vilket berodde på att motorn knäckt akterspegeln och hade åkt in mot denna, vilket ledde till att vatten klättrade via riggen in i motorbrunnen. Jag fattade då inte riktigt vidden av vad som faktiskt hänt, förrän jag hämtat dem och vi var på väg tillbaka igen. Då såg jag plötsligt att det fanns en 20 centimeter lång spricka på varje sida om motorn och att akterspegeln hade flyttat sig 2 cm bakåt i överkant och höll på att slitas loss. Jag tog då tag i gashandtaget, fällde ner detta och drog av gasen helt, istället för att fortsatt hålla i ratt och reglage. Jag var uppriktigt rädd för att motorn skulle slitas loss från båten om jag fortsatte med full fart. Vi kröp sedan tillbaka till Skogsö i fem knop.

Då insåg jag att jag nog var tvungen att läsa Pirzigs skrifter mer kritiskt och med vissa reservationer, för att kunna klara problemen. Särskilt den delen där han går in på sanskritbegreppet "tat tvam asi".

I förtydligandet skriver Pirsig "Allt man är och varseblir är ett. Illusionen att subjekt och objekt är åtskilda avlägsnas bäst genom att all fysisk, psykisk och känslomässig verksamhet elimineras".

Jag minns att jag tänkte hur fan det skulle lösa problemet. Sprickorna i akterspegeln var fan ingen illusion! Akterspegel var fan inte ett längre heller! Den höll på att gå i åtminstone tre bitar.

..... och jag undrade verkligen om det var ett särskilt konstruktivt råd att upphöra med "all verksamhet" och ta sig an en Zen-meditation för att komma på banan. Här måste man väl ändå börja kavla upp ärmarna, ta fram kapskivan för att skära bort de trasiga delarna av akterspegeln, ta fram varmluftpistolen för att torka ur vattnet i akterspegeln och ta fram en slipmaskin för att slipa rent de delar som fortfarande var hyfsat friska, så att man sedan kunde förstärka dessa med nya förstärkningar, glasfibermatta och plast eller hur? 

En ny akterspegel behövde komma på plats och det krävde både koncentration, precision och fantasi, som Pirsig så riktigt påpekat att man måste ha, om man ska lyckas som mekaniker och reparatör. Här är det nästan så reparatören närmar sig den romantiska typens "skapande", vilket egentligen inte borde vara möjligt enligt Pirsigs tidigare skrivningar - i alla fall inte utan Zen. Här dög dessutom inte en helt plan och stenstyv formplywoodskiva heller, eftersom akterspegeln var  lite konvex sett från båtens centrumlinje. Men en helt plan, vattentålig, stenstyv formplywoodskiva är faktiskt bara det vi hade, så med mobilisering av fantasin som varje god reparatör måste ha för att lyckas, så "rillas" skivan ut åt kanterna med tre spår på varje sida, så att den kan böjas mjukt efter båtens form och skruvas fast. Det blev faktiskt riktigt bra om jag får säga det själv!

Den nya plywoodskivan i akterspegeln plastades fast med glasfiberväv i 450 grams kvalitet indränkt med rikliga mängder polyesterplast i flera lager - ett riktigt jäkla skitjobb. Om jag inte haft en femliters dunk med aceton så vete sjutton om jag någonsin blivit av med plasten jag fått på både händer och underarmar. Även om man har arbetshandskar så upptäcker man rätt snart att man ibland måste dit med bara fingrarna för att få till det. Glasfibern gör inte alltid som man förväntar sig och man kan bli tokig av alla luftbubblor som poppar upp hela tiden. Nåväl, efter det är det dags att montera den nya motorbrunnens dränering och täta förstärkningarna för motorfästena. 

Förstärkningarna sedda från insidan av motorbrunnen nedan.

Slutligen målas lagningarna och förstärkningarna i båtens motorbrunn och på akterspegelns yttersida med topcoat i Essaouria Blue, helt i enlighet med Pirsigs tidigare uppmaning om att försöka göra båten "bättte", precis som Pirsig hade gjort med sin egen motorcykel där uppe bland bergen i Montana. Det är ju just den strävan att göra saker "bra" och helst lite "bättre" än tidigare, som ger riktning i livet och som fyller det odefinierbara begreppet "Kvalitet" med verklig mening och som genom det bidrar till att göra hela världen till en bättre, vackrare och mer harmonisk plats, där inga spänningar längre finns mellan den klassiska och det romantiska världsuppfattningen eller mellan ande och materia och begreppet "Kvalitet" .

Förstärkningarna i motorbrunnen slipas och målas och det är nästan så man luras att tro att de  alltid suttit där. De har helt enkelt i buddhistisk anda blivit ett med resten av båten.

Så där, nu är det bara en extra strykning av akterspegeln som fattas, så är båten klar för sjösättning igen.

Jobbet klart och vi har fått en båt med en starkare akterspegel än den någonsin haft. Båten som egentligen är klassad för max 20 Hk tror jag ledigt skulle kunna bära en 40 Hk motor efter det här. Om man fortsätter att ge sin gamla båt både omsorg och kärlek åtminstone varje vår, så tror jag inget hindrar att den skulle kunna bli både 75 och 100 år gammal.

... eller som Pirsig själv skriver:

"Håll den i trim och ge den en genomgång då och då och den varar lika länge som man själv eller sannolikt längre."

Pirsig slutar sin bok i någon form av harmoni trots alla inneboende motsättningar mellan både ande och materia och trots ett fullständigt odefinierbart kvalitetsbegrepp, genom att konstatera att begreppet "teknik" kommer från grekiskans "techne" som helt märkligt nog lär betyda "konst". Har ni hört på maken?! Grekerna menade Pirsig, skilde alltså överhuvudtaget inte på tillverkning (teknik) och konst, utan såg det som ett och odelbart. För dem var teknik och konst ett och samma begrepp. Jag tror inte det skulle tas emot särskilt väl om man skrev det i något forum på Fotosidan, för där skiljer folk absolut på sak och sak. Där kan man inte komma lite slappt och påstå att tekniktrådarna skulle vara något uttryck för "konst" och "skapande". Risken är nog överhängande då att man blir rapporterad till moderatorn och utesluten om man framhärdar i den uppfattningen i den konflikt som skulle uppstå då.

Pirsig konstaterade också att "även duktiga mekaniker är konstnärer på sitt sätt" och det kan jag instämma helhjärtat i, då jag som ung träffade en som verkligen levde upp till den beskrivningen. Han hette Bernt Danielsson och hade lärt sig yrket från grunden på Scania Vabis i Södertälje. Vi jobbade en hel del tillsammans på Svecia Silkscreen Maskiner i Eriksbergsbergs industriområde i Botkyrka där vi byggde silkscreentryckpressar på 70-talet. Jag jobbade där till och från när jag inte var ute och reste. Bernt lärde mig mycket av det jag kan om maskinbyggnad, mått, toleranser och passningar och det han inte kunde göra med verktygsmaskiner och verkstadsverktyg fanns inte.

Såna människor som Bernt finns inte längre i Sverige. Han var verkstadsgolvets Zlatan men blev aldrig riktigt belönad och uppskattad fullt ut för sina unika kunskaper och sin tillämpning av dessa. Ofta gjorde han smartare, billigare och bättre lösningar och konstruktioner än de ingenjörer som egentligen var anställda för att göra just dessa och det var väl det som var en del av problemet. Det gick ju oftast även både snabbare och effektivare, än när ingenjörerna var inblandade. Bernt som var en orolig själ orkade sällan vänta på att någon senfärdig ingenjör skulle komma till skott. Så han gjorde jobbet själv istället. När han var klar kom ingenjörerna ner till maskinen han jobbade med och tog polaroidbilder av vad han skapat på egen hand, för att i efterhand föra in det på ritningarna. Hierarkiska organisationer kan sällan hantera rörliga intellekt som Bernts eller Pirsigs och personer som arbetade som maskinmontörer på den tiden förväntades överhuvudtaget inte att ha mer rörliga och kreativa intellekt än vare sig ingenjörer eller företagsledningar.

Men även Bernt hade ordentliga praktiska och intellektuella problem ibland som han brottades med innan han till sist lyckades (för det gjorde han nästan alltid eftersom han aldrig gav upp och det är en sak jag faktiskt har lärt mig av honom), men i de sällsynta fall då han faktiskt inte lyckades, brukade han stilla gå in i sig själv en stund. När det hände brukade han bara säga lite lakoniskt: "Ere underligt att man super?", innan han satte sig på sin stol och hällde upp lite kaffe ur sin slitna avskavda gamla termos. Det var nog det närmaste Bernt kom meditation och Zen, trots allt han skapade.

Postat 2020-09-30 03:54 | Läst 1144 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Del 2: Med "Sony Klick"-konfiguration i usel belysning och med snabba motiv

Jag har i en tidigare blogg "I Essaourias fiskehamn i Marocko med "Sony Klick" " pekat på att turen kan man inte göra något åt - däremot kan man förbättra sin timing avsevärt med rätt konfiguration i sin A7:a.  I denna blogg, vill jag visa en bildserie, som jag tycker rätt klart visar var vi står idag med de bästa FF-sensorerna i lågljus.

Bakgrund

I min första blogg  om "Sony Klick"-konfigurering" berättade jag om hur jag konfigurerar min A7:a för maximal fotofrihet, minimalt missade bilder och maximalt fokus på fotomotiven:

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=I+Essaourias+fiskehamn+i+Marocko+med

Jag visade i en tillhörande portfolio med ett 60-tal bilder jag länkat, hur resultaten kan bli. Dessa bilder var dock alla tagna i bra dagsljus.

I denna blogg vill jag däremot visa hur resultatet mer realistiskt kan se ut, utan brusreducering i rätt dåligt ljus med ISO-tal kring 8-10 000, trots att kameran sägs ha en av marknadens bästa lågljus-FF-sensorer.  Ni får även några tips kring hur man effektivt kan åtgärda de klart manifesta brusproblem ni kan se i mina första två exempelbilder nedan. Många av de "tester" jag tidigare läst av min egen A7 III:s prestanda har varit alldeles för smickrande, ofta helt enkelt därför att testarna väldigt ofta tar bilderna i bra dagsljus. Det finns en hel del exempel på samma misstag även på Fotosidan.  Sånt är fullständigt meningslöst, för det är sällan man ser några vidare brusproblem då. Här har ni ett sådant gjort av Ken Rockwell som visar vad jag menar (även om hans ISO 10 000 bild är tagen på natten, så är den starkt upplyst):

https://www.kenrockwell.com/sony/a7-iii.htm

Nedan kan ni istället se hur det faktiskt kan se ut under mer krävande  ljusförhållanden. Denna dag hade jag varit ute och tagit en del mörkerbilder på Sagoberättarnas Torg  i Marrakesh eller Jemma el Fna som det heter lokalt, när vi sedan hamnade på en s.k. riad. Jag och en av mina resekompisar hade kollat upp Riad Dar-es-Salaam tidigare på dagen inför vår middag men hade ingen aning om vad som väntade i form av underhållning. I samband med middagen gavs en sprakande dansshow i mycket högt tempo och tidvis mycket mörka förhållanden. Inte blev förutsättningarna bättre av att jag bara hade ett rätt ljussvagt Sony 24-105mm/4 G med mig heller (dock hade även objektivet bildstabilisering). Jag hade inte tänkt ta några bilder överhuvudtaget under middagen, så allt hände väldigt snabbt och fullständigt improviserat när det ändå blev så, men lyckligtvis är det ju just sådant som "Sony Klick"-konfigurationen är så bra på :-). 

Genom att utnyttja den nya smarta, flexibla och hierarkiska Real Time AF samt den mycket äldre men likaledes smarta ISO Auto Minimum Shutter Speed, som tidigare beskrivits ingående i föregående blogg, så upptäckte jag av en slump att jag även kunde gå rakt in i en mörk riad i Marrakesh utan att överhuvudtaget tänka på min kamerakonfiguration där heller. Kameran sökte i det längsta parera ljuset så att slutartiden hölls vid 1/brännvidden. Det lyckas den inte riktigt med och då skruvade den upp ISO-talet så högt den kunde  till en början (d.v.s. det max jag satt i Auto ISO). När den så slog i taket vid ISO 8000 så prioriterde kameran exponeringen istället. Därför ligger en del av bilderna nedan på en slutartid på mellan 1/20 och 1/80 trots att inzoomad brännvidd ligger på ca 100mm.

Det är ytterst sensorn i min A7 III, en av marknadens absolut bästa lågljussensorer ännu 2020, som egentligen sätter gränserna för vad som kan uppnås i bildkvalitet vid lågljusfotografering tillsammans med en av marknadens bästa brusreduceringsverktyg "Prime" i DxO Photolab. Vad "Prime" kan göra med brusiga lågljusbilder är inget annat än fantastiskt. I kamerorna kommer vi nog aldrig få se något liknande eftersom kamerorna måste prioritera skrivhastighet och inte bildkvalitet och tung brusreducering direkt i kamerorna. Det har batterierna helt enkelt inte kapacitet för. Jag tror alla som ser dessa bilder inser att även en kamera som A7 III, som är dokumenterat bra i svagt ljus, inte alls räcker till egentligen. Även bilderna ur den behöver köras genom Photolab Prime eller något liknande, för att nå sin fulla potential. Jag är egentligen inte så förvånad över att det tydligen finns fotografer som köpt DxO Photolab enbart för att få tillgång till "Prime"

Några exempelbilder

Denna bild är tagen med en slutartid på 1/20 sekund och efterbehandlad i DxO Photolab men inte brusreducerad och om ni förstorar den ser ni bruset rätt tydligt. Förstora gärna!

I en delförstoring syns bruset än tydligare. Förstora gärna!

Samma motiv men efterbehandlat i DxO Photolab och brusreducerat med Photolab Prime. Förstora gärna!

Delförstoring av bilden som är brusreducerad med Photolab Prime. Förstora gärna!

Jag tycker själv att bara dessa fyra bilder visar väldigt tydligt vilken oerhört viktig roll DxO Photolab Prime spelar i processen från tagen bild till användbar färdig bild.  Dessa bilderna från A7 III tycker jag inte alls håller utan avancerad brushantering. Prime är brushanteringens "state of the art" idag i dagens RAW-konverterare och det skiljer verkligen agnarna från vetet. Vare sig Lightroom eller Capture One kan i detta avseende mäta sig med den bildkvalitet man kan få i lågljusbilder med DxO Photolab på höga ISO, om man efterbehandlar denna typ av bilder med Prime.

Nedan ser ni en liten serie tagen på en helt fantastisk dansös som i ett rasande tempo genomför en dans som jag inte kunde skilja från Flamenco med mina bristande kunskaper om dansstilar. Trots mycket dåliga ljusförhållanden och mycket rörelse i motivet så lyckas kameran ändå skapa hyfsat skarpa bilder på kvinnans huvud och kropp. Jag är inte så förmäten att jag tar åt mig det mesta av äran för att det blev hyfsat användbara bilder, utan den måste jag till största delen lägga på kameran och inte minst DxO Prime.

Det jag dock kan ta åt mig lite av äran för är min insikt att jag inte hade fixat detta något vidare utan den konfiguration jag konfigurerat kameran med. Den lät mig faktiskt även i detta sammanhang med rätt krävande ljusförhållanden och snabbrörliga motiv, helt koncentrera mig på motiven och min komponering. Med Prime är jag numera aldrig orolig för att jag inte skulle kunna hantera de mest krävande ljussituationer med min A7 III även utan blixt. Jag har även upptäckt att jag med hjälp av kamerans automatik och inte minst då den hierarkiska AF-funktionen sällan missar skärpan i några motiv och genom det slipper jag spraya vilt bara för att få någon enstaka bild i fokus. På riaden tog jag inte mer än kanske 15 bilder och väldigt få dubbletter och de flesta blev faktiskt användbara.

Bild tagen med 1/80 sekund, efterbehandlad i DxO Photolab med Photolab Prime

Bild tagen med 1/60 sekund, efterbehandlad i DxO Photolab med Photolab Prime

Bild tagen med 1/30 sekund, efterbehandlad i DxO Photolab med Photolab Prime och det här är ju ett gränsfall där bara ansiktet är hyfsat. Här hade det behövts en snabbare slutartid.

Skulle jag tagit bilderna idag hade jag nog skruvat upp Max Auto ISO till 10 000 och kanske t.o.m. 12 800 för att riktigt testa vad gränsen börjar gå för "Prime" och få något steg bättre slutartider. Om jag skulle ta efterbehandlingen ett steg till så skulle jag nog maska den övre delen av bilden och göra den helt svart för att få bort de störande ljuskällorna.

I övrigt kan jag konstatera att "Sony Klick"-konfigurationen funkar rätt fint även i mer krävande ljusförhållanden om man kombinerar den med DxO "Prime" och det skadar ju heller inte att ha lite ljusstarkare objektiv än en f4-zoom, även om det faktiskt kan gå till nöds det med.

Postat 2020-09-08 00:47 | Läst 1218 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

42 år sedan eländet i Afghanistan startade med SAUR-revolutionen 28 april 1978

Stolta afghanska soldater poserar spontant på sin stridsvagn 

Soldaterna bjöd på ett foto helt spontant utan att jag ens behövde be om det. De var mycket glada över att striderna tagit slut så snabbt. De var över i Kabul på ett dygn. Det blev inget riktigt blodbad som man skrivit i en del västerländsk press men flera tusen dog trots allt i Kabul och striderna fortsatte nästan en hel vecka i bl.a. Jalalabad och efter vägen mot Pakistan då de nya makthavarna försökte säkra huvudvägarna genom landet och vägen till Pakistan och Indien (den strategiskt mycket viktiga Kabul Gorge och vägen via Khyberpasset)
Se bildlänkarna längre ner i texten till tillhörande portfolios.

Bakgrund

Att jag just nu vill peka på två bloggbakgrunder och bildportfolios jag tidigare lagt upp om Afghanistan med historiska 40 år gamla bilder beror på flera saker:

Dels för att inte glömma bakgrunden till denna våldsamma historia som fortfarande pågår och som jag nog är ganska ensam som svensk att faktiskt ha upplevt på plats den 28 april 1978 och faktiskt bilddokumenterat (det fanns ju inga mobiltelefoner då). Jag råkade bara av en händelse sitta med min fru 10 meter bakom just den T55-stridsvagn som sköt den första stridsvagnsgranaten mot bl.a. Försvarsministeriet som bara var ett av flera ministerier som då låg runt Pashtunistan Square i Kabul 1978. Det blev det verkliga startskottet för statskuppen och den revolution som senare direkt följde på den.

Afghanistan ligger mig mycket varmt om hjärtat sedan jag 1972 för första gången besökte detta märkliga land med dess fantastiska historia, dess mycket vackra natur och då 1972 dess mycket vänliga befolkning med sin nästan besynnerligt starka integritet. Många som då besökte eller passerade igenom landet på vägen mot Indien har vittnat om de intryck landet gjort på dem. Vi som var där då har svårt att riktigt ta in att dagens Afghanistan är samma land. Krig och konflikter har idag helt slitit sönder den tillit till besökandes goda avsikter som man förr kände åtminstone tills motsatsen bevisats. Jag tror ingen fångat detta tillstånd bättre än en av Sveriges stora Asien-resenärer - Jan Myrdal - gjorde när han skrev: "Ett vackert land, ett rikt land, ett land där främlingar vilka kom som anständigt fredligt folk, kunde resa i fullkomlig trygghet". Så tror jag vi alla kände på den tiden. Jag kände mig aldrig rädd när jag reste i landet 1972 och bilder från det året kan tjäna som en påminnelse som hur det då fredliga landet faktiskt såg ut innan alla strider för alltid förändrat landet.

Jag har alltså tidigare lagt upp två bloggbakgrunder om Afghanistan från mina besök i landet 1972 och 1978. Den första heter Afghanistan 1972 - människor och miljöer - före "Katastrofen" 1978 (portfoliolänk till 66 bilders portfolio)

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/afghanistan-1972-manniskor-och-miljoer-innan-2.htm

och den andra Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och vägen till Kashmir (portfoliolänk till 29 bilder).

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=Afghanistan+1978+-+Saur+%28April%29-revolutionen+-+och+v%C3%A4gen+till+Kashmir

Sovjetunionen hade inte bara stora problem i Afghanistan utan även i Etiopien och hemma i Tjernobyl

1986 i april skedde kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och det är en del som menar att det var den som fick hela imperiet att skaka i sina grundvalar. Förljugenheten i rapporteringen och mörkandet av vad som faktiskt hänt och oförmågan att hantera problemen gjorde att t.o.m. en del av kommunistpartiets fattade att imperiet börjat nå vägs ände.

I början på 70-talet drabbades Afghanistan av svår hungersnöd som fick både sociala och politiska konsekvenser precis som i ett annat av Sovjetunionens "projektländer" Etiopien. Precis som i Afghanistan kom man att stötta en allt mindre populär lokal och mycket brutal kommunistisk regim i Etiopien både ideologiskt och med både ryska och kubanska trupper samt enorma mängder med vapen (bl.a. 800 stridsvagnar!). Precis som i Afghanistan låg Etiopien i krig med både grannar (Eritrea och Somalia) och inhemsk gerilla. Om ni är intresserade att läsa mer om detta så har jag skrivit om det i min blogg om det marxistiska Etiopier som jag besökte 1986. I bloggen finns som vanligt en länk till tillhörande portfolio. Bloggen heter Det marxist-leninistiska Etiopien 1986 - ett politiskt, kulturellt och militärt våldtaget land

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=Det+marxist-leninistiska+Etiopien+1986+-+ett+politiskt%2C+kulturellt+och

 Det var dock inte Sovjet som genomförde SAUR-revolutionen utan det gjorde afghanska kommunister själva även om även det skedde med ryska vapen som ryssarna exporterat till den sittande regeringen. Det var först året efter - nyåret 1979 - som man gick in både skrämda av utvecklingen i Iran samt på ren uppmaning av de afghanska kommunisterna, när dessa börjat få allt svårare problem med den USA-stödda Mujaheddin-gerillan och där fastnade man precis som i Etiopien i ett tröstlöst krig man helt enkelt inte kunde vinna. Sovjetuninionen i slutet på 80-talet var verkligen en gammal stormakt på dekis och man orkade helt enkelt inte med alla problemen man hade - inte minst hemma. Det hade länge kommit en strid ström hem av dödade unga sovjetsoldater i zinkkistor - som kom att påverka hemmaopinionen starkt. Nobelpristagaren Svetlana Alexejevna skrev om dem som "zinkpojkarna".

Redan 1987 på vintern startade man tillbakadragandet av marktrupperna men hade fortfarande flyget kvar. På marken "afghaniserades" kriget på liknande sätt som USA gjorde i Viet-Nam när man "vietnamiserade" markstriderna. Ryssarna skulle dock bli kvar till 1989 i landet. 26 december 1991 upplöstes Sovjektunionen och då brakade även regimen i Etiopien samman fullständigt även om Etiopiens kommunistiska regering helt tappat greppet efter att de helt osannolikt förlorat kriget mot Etiopien trots stort övertag på pappret både när det gällde trupp och vapen.

Den senaste utvecklingen under 2020 - Vapenvila, Fredsavtal och hopp om Fred

Den 22 april 2020 inleddes nedtrappningen av våldet i Afghanistan mellan USA och talibanerna inför det förestående avtal USA och talibanerna förberett i samtal som skett bakom ryggen på den sittande regeringen. Veckan före avtalet som tecknades 29 februari i Doha så upplevde landet en form av vapenvila. 2019 hade annars varit ett av de blodigaste åren på länge med nära 7000 skadade och 3400 döda civila, enligt Peder Gustafsson på SR.

Efter 18 års krig hade äntligen USA och talibanledarna åtminstone nått en överenskommelse om ett ramverk kring hur man skulle gå vidare. Överenskommelsen innehöll löften om att USA ska lämna landet inom 14 månader. Talibanerna å sin sida lovade att förhindra att landet används som bas för fortsatt terror mot omvärlden. Det finns en rädsla för att Islamiska Staten (IS-Khorasan) som etablerade en filial i landet 2014 ska få mer svängrum när USA lämnar landet. En viss framgång i kriget mot IS har man dock haft och dess ledare fångades in i början av april.

Vid tiden hade USA 13 000 soldater i landet. En stor oro finns dock bland andra grupper att kvinnors situation kommer att utvecklas negativt efter att USA lämnat landet och detsamma gäller efterlevnaden av de regler som finns till skydd av mänskliga rättigheter.

Det har redan börjat gnissla en hel del mellan talibaner och den sittande regeringen, bl.a. har detta gällt den fångutväxling USA och talibanerna kommit överens om. Hela 5000 talibaner ska utväxlas mot ca 1000 regeringssoldater och regeringen fruktar följderna av att släppa ut en hel talibanarmé i frihet igen. Under april har dock fångutväxlingen kommit igång så smått under regeringens obstruktion och protester och USA har tvingats hålla inne miljardbidrag till landet för att hålla regeringen i schack. Fortsättning följer.

Postat 2020-04-28 01:13 | Läst 1508 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Kristenhetens viktigaste helg i kristenhetens viktigaste helgedom

Bakgrund

I år 25 mars 2020 stängdes the Holy Church of Sepulchre eller Uppståndelsekyrkan för världens pilgrimer p.g.a. Corona-pandemin. Jag har lagt upp en portfolio med bilder jag tog inifrån kyrkan 2016. Denna plats är kristenhetens allra heligaste tillsammans med födelsekyrkan i Bethlehem. Här finns det de troende anser vara Jesus grav, platsen där man tror korsfästningen ägde rum samt den plats där Jesus förbereddes för sin begravning med tvätt och smörjelse.

Varje år vid denna tid kommer många pilgrimer till Jerusalem för att besöka denna kyrka. Många vandrar den 600 meter långa "Via Dolorosa" eller "Korsets väg" från Antoniafortet till The Holy Church of Sepulchre. Påsken sammanfaller även med en av judendomens viktigaste helger Pesach eller the pass over som amerikanerna benämner det vi kallar uttåget ur Egypten. Så påsken är mycket viktig för flera religioner - men av helt olika skäl.

Den första kyrkan på platsen byggdes på den romerske kejsaren Konstantin den förstes initiativ år 326 men den har byggts om många gånger sedan dess. Sitt nuvarande utseende fick kyrkan i huvudsak under korsfarartiden (år 1149-). Många kristna samfund delar på kyrkan även om den har många drag av en ortodox kyrka och en märklig sak är att man använder sig av två muslimska familjer för att förvalta nycklarna till helgedomen och till att öppna och stänga kyrkan varje dag. Olika kristna kyrkosamfund har ju genom århundraden haft sällsynt svårt tolerera varandra och detta arrangemang kring nycklarna har förmodligen varit det kanske enklaste sätt att minska konflikterna kring helgedomen.

Mycket mer finns att läsa i denna autoöversatta länk:

https://www.translatetheweb.com/?from=en&to=sv&ref=SERP&dl=en&rr=UC&a=https%3a%2f%2fen.wikipedia.org%2fwiki%2fChurch_of_the_Holy_Sepulchre

Påskhögtiden - Påsken

På Skärtorsdagen högtidlighålles Jesus sista måltid tillsammans med lärjungarna. Bruket att "ta Nattvarden" går tillbaka till den natten när Jesus och hans nära vänner hade samlats i Getsemane trädgård. Emellertid grips Jesus av de romerska soldaterna då en av lärjungarna, Judas, förrått Jesus för 30 silverpenningar.  Jesus förs efter det till Pontius Pilatus och döms.

Church of all Nations eller Nationernas kyrka ligger idag vid det man tror är platsen för Getsemanes trädgårdar alldeles nedanför Oljeberget - på andra sidan dalen mellan Jerusalems östra stadsmurar och Oljeberget (Mount of Olives). Getsemane är en verbal förvanskning av hebreiskans Gat Shemen som betyder oljepress.

"Oljeberget har varit en judisk begravningsplats i 3000 år och det finns uppskattningsvis 150 000 gravar där. Många berömda personer ligger begravda på berget, däribland politiker och rabbiner, och en grav sägs tillhöra kung Davids son Absalom. Enligt judisk tro kommer de första som återuppstår när Messias kommer tillbaka att vara de som ligger begravda på Oljeberget." (Wikipedia)

Church of all Nations eller Nationernas kyrka på svenska

långfredagen högtidlighålles Jesus korsfästning på Golgata. På den tiden låg denna plats strax utanför den dåvarande stadsmuren i något som närmast var ett stenbrott. Idag ligger denna plats alltså innanför de nuvarande murarna och inne i själva the Holy Church of Sepulchre. Ett altare markerar platsen i kyrkan.

På Påskdagen upptäcker en grupp kvinnor att graven öppnats och att graven är tom och det är själva händelsen som givit upphov till legenden om Uppståndelsen.

Annandagen uppenbarar sig Jesus på olika sätt för sina lärjungar.

Påsken 2020 blev en mycket annorlunda påsk för de pilgrimer som tänkt sig att besöka the Holy Church of Sepulchre, då kyrkan var stängd och allt firande avlyst.

The stone of Anointing - den symboliska platsen där Jesus tvagades och smordes inför begravningen

Nedan ses en grupp koreanska pilgrimer vid The stone of Anointing i The Holy Church of Sepulchre (eller Uppståndelsekyrkan). För just koreanerna verkade denna sten vara det i kyrkan man visade den största vördnaden för. En del pilgrimer tolkar nämligen de mörkare röda stråken i stenen som avtryck av Jesus blodiga mantel. Det ska sägas att dessa stråk i stenen verkligen kan uppfattas som en avbild av en mantel e.d.

Stenen är smord med olja och en del av pilgrimerna tar oljan från stenen och smetar den i ansiktet eller på kläderna. Med tanke på de religiösa ritualerna och den allmänna trängseln kring de kristna helgedomarna på påsken, så  kan jag förstå att myndigheterna fann det för gott att stänga dem i dessa osäkra Corona-tiderna.

Portfoliolänk (14 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Postat 2020-04-13 02:31 | Läst 1262 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
1 2 3 ... 4 Nästa