Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg

Jag använder Fotosidans bloggar och portfolios i symbios främst för att det är ett bra och enkelt sätt att hålla ihop en fotorelaterad berättelses kontext och bilder på ett bra sätt. Portfolion i sig är inte optimal som jag ser det för att presentera själva berättelsen eller bakgrunden. Det är heller ingen naturlig plats att diskutera själva portfolions bilder. Jag hoppas att bloggformatet kan lösa det på ett bättre och mer naturligt sätt och jag hoppas att fler hittar till både berättelsernas bakgrunder och mina portfoliobilder via bloggarnas länkar. Sten-Åke Sändh

I Essaourias fiskehamn i Marocko med "Sony Klick"

Luck - Timing - Editing  - nyckeln till bra naturbilder menar exv. Phase One

(det gäller väl även för "gatufoto"/"maritimt foto", antar jag)

Bakgrund

Turen kan man inte göra något åt - men man kan förbättra sin timing

Portfolion den här bloggbakgrunden länkar till är tagen med en A7 III som konfigurerats med Auto ISO Minimum Shutter Speed - funktionen, som tillsammans med den hierarkiska Real Time AF, möjliggör att man i princip slipper att bry sig om kamerainställningar när man tar sina bilder.

För att lyckas ta bilder när det ibland går snabbt och mycket händer så gäller det att ha "tur" och "timing" och för en rätt långsam fotograf som jag,  så  kan man åtminstone göra det lite enklare för sig själv genom att hjälpa "timingen" lite på traven - när det passar. Det är av det skälet till att jag konsekvent numera använder Auto ISO Minimum Shutter Speed och har Real Time AF konfigurerat så jag slipper bry mig om att välja AF-metoder under fotograferingen. Har man en sådan konfiguration så spelar det ingen roll vilken miljö man går in i då kameran automatiskt kommer att parera slutartiden utifrån vald bländare och objektivets inställda eller fasta brännvidd genom att anpassa ISO-talet mellan de värden man angett att Auto ISO ska kunna variera.

Under goda ljusförhållanden så spelar givetvis Auto ISO Minimum Shutter Speed rent praktiskt en mindre roll än i riktigt dåligt ljus, då förutsättningarna i princip ändå är tillräckliga för tillräckligt korta slutartider för att undvika rörelse oskärpa men denna funktionalitet ger mig en trygghet att kameran alltid är beredd oavsett vilken situation den och jag hamnar i.

Om den länkade portfolion och hur bilderna togs

De första 9 bilderna är avsedda att ge ett litet smakprov på staden Essaourias typiska miljöer, innan jag koncentrerar mig helt på att visa det jag kommit till staden för: att dokumentera det jag kommit dit för att se - nämligen hamnen och fiskarnas arbete. Jag tog mina bilder under två sessioner på tillsammans 2 1/2-3 timmar med lunch emellan, vilket visade sig vara lyckosamt då man främst landade fisken under första passet och sedan sålde den under det andra. Jag använde min hyfsat avancerade systemkamera i princip som en  Sony-variant av  gamla Kodak Klick - i stort var det enda jag gjorde var att sikta och trycka av. Jag använde Sonys 24-105mm/4 G och 70-200mm/4 G. I princip hade jag kunnat sätta bländaren på ett enda värde typ f/13 för att få det skärpedjup jag ville ha men jag har även använt f/8 vid något tillfälle.

Jag blev faktiskt uppriktigt förvånad över att det funkade så bra att lämna teknikhuvudet helt hemma för att istället fullständigt lita på kamerans avancerade och flexibla automatik, min egen komponering av motiven samt efterredigeringen (editeringen) för att säkerställa ett resultat jag är glad åt.

En bieffekt var också att jag fick ett rätt hanterligt antal bilder att ta hand om då jag sällan tog mer än ett par bilder av samma motiv. Till skillnad från en del andra "gatufotografer" så använder jag aldrig seriebildtagning. Jag tycker inte det behövs idag på samma sätt som förr då fokussystemen idag har blivit så mycket bättre än de var tidigare och jag fixar inte riktigt att välja bland 10-tals nära identiska bilder som ofta blir resultatet om man "sprejar" hejdlöst.

Nedan finns en mer detaljerad bakgrund till denna teknik och detta "experiment" och en mer detaljerad genomgång av hur man kan ställa in sin Sony systemkamera om man vill testa (gäller för A9, A7-serien och A6XXX-seriens alla modeller som stöder Real Time AF).

Portfolio (64 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Om SONY KLICK-konfigurationen

Angående "ISO Auto min Shutter Speed"
I nyare Sony-systemkameror har det länge funnits en funktion som heter ISO Auto min Shutter Speed . Den kan ställas i lägena (Slower, Slow, Standard, Fast, Faster) och den används ihop med ISO Auto. Konfigurera först ISO Auto och sätt min och max värden där som passar din smak och kamerans mörkerprestanda. OBS! Kameran ska stå i "Aperture"-läget (bländarförval). Vill man att kameran ska prioritera lågt ISO väljer man Slow eller Slower. Om man istället tar en bild i svagare ljus och vill se till att kameran verkligen prioriterar en högre slutartid än i Standard-läget, så väljer man Fast eller Faster.

Inställning av Auto ISO och konfig av snabbknappar
Har man en Sony APS-C så kanske man kan ligga mellan Auto ISO 100 och 6400 som grundinställning. Har man en FF så kan man idag gå upp till ISO 8000 eller 10 0000. Efter detta så måste du lägga ut denna funktion på en av kamerans konfigurerbara knappar (jag tror det står ISO Auto Min. SS i funktionslistan när du konfigurerar kamerans gränssnitt. Då kan man enkelt via en enda kontroll kontrollera slutartidernas "automatikbias" om det verkligen skulle behövas men personligen kör jag nästan alltid i "Standard"-läge.

Bertil Norbergs exempel - med sikte på fågelfoto
Bertil Norberg tipsade mig om dessa möjligheter för ca ett år sedan och båda han och jag kör numera i princip alltid på detta sätt. Bertil som är fågelfotograf utnyttjar tekniken inte minst för just fågelfoto där det annars ofta går så fort att man knappt hinner med och han har vittnat om att han ibland lyckats ta bilder på fåglar han knappt ens sett men som automatiken reagerat på.

Poängen: fokus på att ta bilder istället för på kameran
Hela poängen med denna riggning är att systemet dynamiskt och automatiskt kommer att välja lämplig slutartid efter den brännvidd du har inställd och de ljusförhållanden som råder. Efter man gjort dessa inställningar kan man i princip helt ägna sig åt att ta komponera och ta bilderna (oavsett ljusförhållandena) istället för att febrilt själv försöka göra detta SAMTIDIGT som man ska försöka ta sina bilder. Man kan säga att man gjort en Kodak eller Sony Klick med denna konfiguration.

Mark Galer som jobbar för Sony med att lyfta fram kamerateknikens möjligheter har gjort en väldigt bra video om detta som du hittar här och det var just denna video Bertil tipsade mig om:



Annat att tänka på

Vid sidan av detta så ska du alltid ha kameran satt i AF-C (följande AF). AF-S kan du glömma från och med nu med exv. A6400 och alla Sony-kameror som stöder nya hierarkiska AF-tekniken Real Time AF kan alltså riggas på detta sätt. En annan knapp kan du lägga Focus Area på. Men i princip kan du ha Wide som default eller möjligen Expand Flexible Spot.

Har man detta riggat så kan man helt fokusera på att komponera sina bilder och helt glömma resten med kamerainställningar bortsett från att välja lämplig bländare möjligen och zooma in motiven om man nu har en zoom på. OBS! Kameran ska alltid vara påslagen också och det går numera bra genom att batteritiderna blivit så pass bara med de nya batterierna.

Mitt senaste test - Essaourias fiskehamn i Marocko
Jag kommer just från Marocko (första veckan i mars 2020) där jag konsekvent använde denna teknik när jag fotograferade den väldigt intressanta staden Essaouria vid Atlantkusten och dess fiskehamn. AF:en i min A7 III är bara helt fantastisk och nu när jag precis gjort iordning mina bilder så ser jag ju att det funkat precis som jag önskar och systemet knappt missar en enda bild fokusmässigt.

Hur AF-hierarkin funkar
Den hierarkiska AF:en i exv. A6400:an kommer att göra precis som A7 III:an d.v.s. först försöka hitta närmaste öga. Om inte detta går så kommer den försöka hitta ett huvud och går inte heller det så kommer den leta efter något som rör sig. Går inte heller det så kommer den istället låsa på det närmaste föremålet den hittar. Ungefär så ser hierarkin ut och finessen är att vi nu äntligen har en automatik som hanterar detta och som låter oss slippa välja AF-metoder manuellt. Man överstyr enkelt kamerans val genom att sikta på något annat om man vill det.

Fotoergonomi för mig handlar alltså inte alls om menyers struktur, handgrepp eller om knappars och rattars placering på kamerahusen utan om att kameran inte ska vara i vägen för fotografen och nu kan man faktiskt se till att den inte är det om man kan sin kamera och vet hur man konfigurerar den.

Auto ISO min Shutter Speed är inte för alla
Det här är givetvis inget för de som köpt en kamera med en massa externa manuella rattar och andra reglage just för att man älskar att vrida på dessa. De som har den typen av preferenser kommer tycka att ett förslag som detta förtar hela grejen med fotografin men jag bryr mig faktiskt mer om att få de bilder jag vill ha än själva kameramicklandet. Jag bryr mig inte om att det är tekniskt rent tråkigt att ta bilder med mina Sony-kameror för jag vet ju att det blir desto roligare när jag sätter mig med bilderna i DxO Photolab. Jag tycker faktiskt att det lönar sig att skjuta upp behovstillfredsställelsen lite i ett fall som detta.

Däremot kanske även en del andra Sony-fotografer som tycker att Sony-kamerors ergonomi är jobbig då det saknas speciella rattar och reglage man är van vid från andra kameramärken kanske borde fundera på att överlåta en del av jobbet till automatiken och istället koncentrera sig på att komponera bilder istället.

Tekniken funkar även i verkligt dåligt ljus
Med bilder ur min A7 III:a riggad på detta sätt så spelar det oftast heller ingen större roll om de t.o.m. är tagna på ISO 8000 eller iSO 10 000, för det är normalt inga problem med att de är lite grova ur kameran för det fixar "Prime"-brusreduceringen enkelt vid exporten från DxO Photolab. När det gäller brushanteringen i kameran har Sony tyvärr fortfarande mycket att lära av DxO.

Det här är inte bara för Sony-fotografer
Funktioner som Sonys "ISO Auto Min. Shutter Speed" finns i flera andra system och även om en del andra tillverkare kanske har en bit att gå med sina AF-systems idag bristande eller saknade automatiska AF-hierarki, så är jag övertygad om att vi inom kort kommer få se den typen av system på de flesta andra plattformar.

Postat 2020-04-06 00:33 | Läst 652 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

25-års jubileet av Berlinmurens fall (2014)

Den 10 november 2019 var det 30 år sedan Berlin-muren öppnades och rivningen påbörjades. De bilder ni kan se i bifogad portfoliolänk tog jag några dagar innan 25-årsfirandet skulle ske 2014. Jag var egentligen i Berlin för att delta vid lansering av en ny version av det norska Digital Asset Management-systemet Fotoware för Stockholms Stadsmuseums räkning (ja Fotoware stavas så för det är norsk-engelska :-) när jag hamnade i detta. Förberedelserna på stan var i full gång och fördelen med att vara några dagar för tidigt på plats var att vi slapp alla de 100 000-tals människor som under helgen fyllde Berlins gator. 

(Portfolio 41 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Portfoliobakgrund

Som Rolf Fredriksson, mångårig TV-journalist med fokus på Öst-Europa hos SVT uttryckte det på 30-årsdagen 9 november i minnesprogrammet den kvällen: "det oväntade kan ske".  Gorbatjov hade tidigare infört en ny era med Glasnost / öppenhet i Sovjetunionen och bl.a. sagt att Sovjet inte avsåg att ingripa för att stoppa östtyskarna om de valde att välja en annan väg än man dittills gjort. Sovjet var fullständigt kört i botten ekonomiskt av den hårda upprustningstakt USA dragit igång med "Stjärnornas krig"-projektet under Ronald Reagan och man hade dessutom stått på randen till en total europeisk miljökatastrof när kärnreaktorkatastrofen inträffade i Tjernobyl. Den sovjetiska förljugenheten hade till sist nått vägs ände och till slut var t.o.m. det lilla förtroende som fanns kvar helt förbrukat. Man hade helt tappat ansiktet både tekniskt och moraliskt i sina medborgares ögon när man först försökte mörka/krishantera katastrofen med usel framgång. Till slut kom alla korten på bordet. Det finns de idag som ser just Tjernobylkatastrofen som spiken i kistan på Sovjetunionen och hela Warzawa-pakten. När så det hände, som hände den där dagen då gränspolisen helt plötsligt slutade att stoppa folk vid Check Point Carlie, så gick proppen helt ur DDR. Lyckliga människor från östsidan vällde över gränsen till Väst-Berlin och inom några timmar så fanns varken gränspolis, mur eller staten DDR i praktiken.

Vi som var med om det trodde nog knappt våra ögon. Vi hade levt så länge med det högst reella hotet om ett fullskaligt kärnvapenkrig och två till tänderna rustade stormakter, att vi inte kunde se att en av dem var mest en Potemkin-kuliss - bara fasad utan innehåll. Ett av mina första barndomsminnen från 50-talet var när jag, 5-6 år gammal, gick i en demonstration mot kärnvapen på Kungsgatan med mina föräldrar, min faster och mina kusiner. Jag kommer än idag ihåg det man skrek: "Slut på terrorn! Slut på terrorn! A-bomb nej!" För folk på den tiden var terrorn atombombshotet snarare än galna islamistiska terrorister. Hiroshima och Nagasaki levde fortfarande starkt i folks minne och Hiroshima-bomberna framstod nära nog som kinapuffar mot de vätebomber som fanns redan 1952. Vi fick senare se amerikanska filmer i skolan som visade hur vi skulle skydda oss mot dessa bomber. Jag tror filmen hette "Duck and cover!" Om vi bara "duckade" ordentligt så skulle det nog fixa sig. Så här i efterhand så tycker jag nog att den förljugenhet också vi utsattes för i Sverige vid denna tid nästan nådde samma höjder som den desinformation våra medmänniskor i östblocket samtidigt var utsatta för, men både här som där såg folk igenom detta och protesterade.

Tyskland och Berlin och slutstriden under och efter WWII

Nåväl, Tyskland var ju uppdelat redan sedan slutet av kriget som ett resultat av hur fronterna gick vid vapenstilleståndet och förhandlingarna efter kriget. Detsamma gällde Berlin. Även Berlin delas först i fyra zoner men det står snart klart att det i praktiken handlar om två - Öst- och Väst-Berlin. Sedan 1947 då DDR bildades av den ryskkontrollerade delen av Tyskland hade vi i praktiken två Tyskland - öst och väst. Problemet var bara att ryssarna hade fintat västmakterna totalt i krigets slutskede och låtsats att man inte var särskilt intresserade av just Berlin med det var just det man var, för en sak de verkligen var intresserade av var tyskarnas atomforskningsinstitut. Så uttalandet visade sig vara rena aprilskämtet för ryssarna hade samlat 2,5 miljoner soldater, 41 600 kanoner och tunga granatkastare, 6200 stridsvagnar och banddrivna stormkanoner och 7500 flygplan för slaget om Berlin. Avsikten var enligt generalen Konev att ta Berlin före västmakterna, helt att omringa Berlin och krossa det en gång för alla. Historikern Anthony Bevor berättar att bara en av ryssarnas andra generaler hade riggat upp 270 kanoner per kilometer vilket i princip är en kanon per fyra meter - kilometer efter kilometer. (För en jämförelse så skrev DN för något år sedan vid en genomgång av Sveriges försvarsförmåga att vi då hade 4 skriver fyra haubitsar!) Bland trupperna fanns även regementen med de fruktade katjusja-raketerna (Stalinorglar med enorm eldkraft). Bevor skriver att ryssarna avlossade 1,8 miljoner granater mot Berlin mellan 21 april till 2 maj. Det är världshistoriens värsta kanonad. Berlin sköts fullständigt sönder och samman. Det berättas att det brann så långt man kunde se. Efter krigets slut har man så en situation där den gamla huvudstaden som delats i fyra zoner, ligger mitt inne i  den Sovjet-kontrollerade delen av Tyskland. Det var bäddat för problem.

Ryssarna ökar trycket och försöker svälta ut Berlin

Det stod snart klart att västmakterna: USA, Storbritannien och Frankrike hade helt annan uppfattning än Sovjetunionen om hur Tysklands framtid borde se ut. Ryssarna ville se ett starkt försvagat Tyskland som inte kunde utgöra ett hot mot Sovjet, medan västmakterna ville undvika att göra samma misstag som de allierade gjort efter första världskriget då Tyskland utsågs som ensam syndabock efter kriget och ålades stora krigsskadestånd, något som Hitler sedan förstod att utnyttja till fullo under sin väg till makten. Istället ville man bygga upp Tyskland med den s.k. Marshallhjälpen och motverka en kommunistisk radikalisering, som man sett tendenser till i andra länder efter kriget.

D-marken införs och ny Väst-Tysk stat förbereds -

20 juni införs D-marken som gemensam valuta, vilket Sovjetunionen ser som första steget mot bildandet en ny tysk stat.  Några dagar senare sätter Sovjetunionen Väst-Berlin i blockad. All trafik via landsväg, järnväg och vatten stängs av från Väst-Berlin. Blockaden är ett faktum.

Blockaden av Berlin och luftbron

Under perioden 24 juni 1948 till 12 maj 1949 (ca 11 månader) upprättar västmakterna och främst USA historiens största luftbro. Mängder av DC-3:or såg till att varutillgången blev så god att berlinarna trots blockaden kunde leva ett så drägligt liv det gick i sin totalförstörda stad. Ryssarnas avsikt att hindra Berlin från att vända sig till väst misslyckades och istället förvärrade blockaden motsättningarna.  Många berlinare har inte glömt och mina bilder som visar på ett fortsatt engagemang för "Russinbombarna" avspeglar den tacksamhet berlinarna kände för dessa flygare som släppte ner massor av godis och russinpaket i små fallskärmar till Berlins då instängda barn.

Berlinmuren och den s.k. Järnridån

Berlinmuren började byggas 13 augusti 1961 och stod till 9 november 1989. Den byggdes av Öst-Tyskland för att hindra landet från att dräneras på en stor del av sin befolkning till väst.  I öst kallades muren dock den "antifascistiska skyddsvallen". Muren var en del av den s.k. järnridån som delade Europa i en västlig och en östlig del i nära trettio år. Det ironiska är att dräneringen fortsatt och nu dräneras hela Öst-Europa på sina unga och begåvade som istället söker lyckan i de västra EU-länderna.

Med tiden kom Öst-Tyskland att bli ett av världshistoriens värsta exempel på ett totalitärt kontroll-, angivar- och övervakningssamhälle. Men det fanns självfallet de som älskade både sitt land och samhällssystemet och allt var inte uselt även om det nog sällan var den idyll som målas upp i de målningar jag tagit några bilder av i min portfolio "25-års jubileet av Berlinmurens fall (2014)". När man ser de sagobilderna och jämför hur DRR faktiskt blev, så undrar man om samhällsbyggarna av misstag hade fått tag i fel uppsättning ritningar, då på 40-talets slut.

Postat 2019-11-10 18:41 | Läst 800 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Södermalm - om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen

De 15 bilder i min portfolio "Södermalm - Om rivningarna på 60- och 70-talen, motståndet och gentrifieringen " är ett litet tidsdokument. De visar vad som tilldrog sig på Hornsgatan mittemot Maria Magdalena kyrka där Bellmansgatan mynnar ut på Hornsgatan en veckoslutsdag vintern 1979.

(Portfolio 15 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Portfoliobakgrund:

Citat från Arkitektupproret (https://www.arkitekturupproret.se/rivningar/1900-talets-rivningar/):

"Mer än 40 procent av de svenska städernas äldsta bostadsbestånd revs 1960-1970. Under åren 1960-1975 revs i Sverige c:a 30-40 000 hus från 1800-talet och över 100 000 lägenheter byggda före 1901. I Katrineholm och Hagfors revs 80% av bostadsbeståndet. I Oxelösund, Köping, Enköping, Fagersta, Norrköping minst 70%. I Eskilstuna, Karlstad, Ljungby, Karlskoga, Tranås, Västerås, Nyköping, Uppsala, Linköping, Jönköping, Luleå, Borås, och Södertälje omkring 60%. I vissa städer och stadsdelar, bl a Norrköping och nedre Norrmalm i Stockholm, revs över hälften av befintlig bebyggelse. I Stockholms innerstad över 700 byggnader!"

Två händelser på samma dag

Egentligen var det två händelser som inträffade nästan samtidigt denna dag. Ett mindre demonstrationståg demonstrerade mot rivningarna i staden och särskilt då mot den planerade rivningen av kvarteret Järnet i hörnet av Erstagatan och Bondegatan i det område som nu kallas SOFO (South of Folkungagatan) samt en storskalig och väldigt väldrillad grafittibombning av den just totalrenoverade Hornsgatspuckeln. Idag skulle man kanske kallat det senare för en "flash mob" men det har var långt före både Facebook och Internet. Då gällde telefonkedjor och möten IRL.

Primalkaféet

En sak jag bara inte kan utelämna var att det under dessa år låg ett litet märkligt kafé i det hus som ligger närmast på vänster sida ner vid Bellmansgatans mynning mot Hornsgatan. Det hette "Primalkaféet" efter psykologen Arthur Janovs uppmärksammade bok "Primalskriet" som kom i början av 70-talet. I denna källarlokal hade man tydligen inrett med "skrikboxar" där folk kunde ligga och "primalskrika". En av mina dåvarande kompisar bodde högre upp i detta hus och han kunde meddela att det fanns en viss irritation över det fenomenet. På trendkänsliga Söder kan man se lätt märkliga saker än idag och därför blev jag inte särskilt förvånad när jag var där för ett halvår sedan och upptäckte att det längre ner på Hornsgatan låg en "fotobutik" som erbjöd "aurafotografering". Kanske något att satsa på i dag för en del av dagens svårt proletariserade fotografer som kanske har svårt att få ihop till gröten.

Under 70-talet hårdnar kampen om bostäderna och rivningarna

Nåväl, under 70-talet och framförallt 70-talets slut hårdnade kampen om bostäderna och grönområden i Stockholms innerstad. Det blev allt svårare att gå i land med så stora rivningar och projekt som man ägnat sig åt när man rev Klara-kvarteren och bebyggelsen runt nuvarande Sergels Torgs-området och byggde Stockholms Centrum.

Arvet efter Mullvaden

Den mer medialt kända och mer storskaliga ockupationen av kvarteret Mullvaden hade ägt rum bara ca ett halvår tidigare och hade avslutats med en rätt massiv och delvis rätt brutal polisinsats och aktivisterna från det slaget var långtifrån uträknade och hade absolut inte glömt. Senare revs den del av Mullvaden som vetter mot Krukmakargatan medan husen efter Hornsgatan står kvar än idag. Så aktivisterna vann i alla fall en halv seger. Kampen om Mullvaden gick få förbi och många stödde på olika sätt aktivisternas kamp mot avhysningarna och grävskoporna. När kampen om kvarteret Järnet tog fart, så hittade många aktivister som slickat såren efter Mullvaden nya slagfält att samlas på. Ett av dessa råkade hamna på Hornsgatan denna dag som skildrats här och det var kanske inte så konstigt för en del av kvarteret Mullvaden vetter ju även det mot Hornsgatan.

Överdäckningen av Södermälarstrand och ockupationen av Skaraborgsgatan

Vid denna tid fanns fortfarande det gräsliga djupa dike kvar som delade i princip hela norra Södermalm i två delar kvar. När överdäckningen av Söderleden planerades in på 80-talet så planerades även rivningen av de gamla 1700-talshusen efter ledens västra sida vid Skaraborgsgatan (nr 8, 10 och 12) och även där stötte stadsplanerarna och byggföretagen på patrull . Denna gata förbinder S:t Paulsgatan och platsen där Södra Latins Gymnasium ligger. Man demonstrerade även mot de ofta okänsliga renoveringar som gjordes vid denna tid som ofta ledde till höga hyreshöjningar som nästan utan undantag ledde till att de gamla hyresgästerna tvingades flytta längre ut i förorterna. Det var ju precis det trubaduren Olle Adolfsson sjöng om när han skaldade: "va ere för några jävlar som härjar i stan glada som barn med sitt satyg till kran..."

Även jag blev avhyst från en etta i Sibirien på norr men hamnade till slut på Bellmansgatan

Några år innan hade även jag och min dåvarande flickvän blivit avhysta från en etta på Surbrunnsgatan i Sibirien-området på norr. Det skedde dock i mer ordnade former som det brukade ske i alla delar av Stockholm utom på Söder men precis som på många andra ställen så slog man ihop två ettor och gjorde treor av dem. På så sätt försvann en massa små lägenheter lämpliga för studenter och ensamhushåll. Men vi hade tur, för på denna tid fungerade faktiskt Bostadsförmedlingen och vi fick en tvåa istället på Hägerstensåsen med förstahandskontrakt. Skillnaden mot hur det såg ut på Söder och inte minst i Mullvaden var också att vi alla hade rivningskontrakt och att vi inte hade ockuperat våra lägenheter. Den två vi fick bytte vi dock efter kort tid mot varsin lägenhet på Söder när vi flyttade isär. Det var så jag hamnade mer permanent i denna vådligt överreklamerade stadsdel.

Något om utvecklingen på 80-talet i Maria-området och på Bellmansgatan 19 till 23 i synnerhet - Bostadsrättsbildningsepidemin

Att jag befann mig på platsen för demonstration och aktion denna vinterdag 1979 berodde på att jag och min nya flickvän och sedermera blivande fru flyttat ihop efter att vi lätt osannolikt lyckats byta varsin etta mot en helt nyrenoverad trea i ett 1890-talshus på Bellmansgatan 21 1977, där ett annat par just flyttat isär. Så jag bodde bara några hundra meter från platsen där detta utspelades.

När vi så går in i 80-talets första år så händer något oväntat. Några rätt ekonomiskt drivna hyresgäster lyckas sälja in idén att köpa tre fastigheter om sex hus runt en gemensam gård från fastighetsägaren Abacus och bilda en bostadsrättsförening. De var helt euforiska och lyckas faktiskt med sitt uppsåt. Vi var som var fattiga studenter och andra som levde med små medel kände oss verkligt pressade. Vi var dessutom helt emot bostadsrätterna av rent ideologiska skäl men insåg klokt nog att vi inte skulle kunna stoppa projektet. Det fanns alldeles för mycket lättförtjänta pengar i potten. Vi inser också att även om vi skulle tjäna på affären där och då, så kommer detta på sikt att vara ett nollsummespel över tid, då många hade barn. De skulle många tvingas att köpa dyra bostäder i framtiden till sina barn och så har det ju verkligen blivit idag. Det har nog även de drivande i ombildningen insett idag - om de nu fortfarande är i livet. Våra fastigheter var några av de första i området som ombildas. Snart utbryter rena ombildningsepidemin, inte minst i Maria-området och ett av de mest åtråvärda områdena låg just på Hornsgatspuckeln, där en del fastigheter var från 1600-talet.

Hyresgästernas ställning i vår nybildade förening

En mindre grupp hyresgäster ville inte gå med och delar av den kom mycket riktigt inte heller att behandlas särskilt väl av föreningen över tid. Men vi kommer till sist fram till att vi varken vill flytta eller vara hyresgäster till dessa medlemmar som vill bilda föreningen. Det skulle visa sig vara ett bra beslut för på det första mötet höjer en medlem med stark småländsk dialekt upp sin röst och säger ungefär följande: "Hur blir dä mä hyresgesteras hyror? Så blir det först alldeles knäpptyst på mötet innan talaren fortsätter: "Dä bor alldeles för bellet". "Jaa...och?", säger en kvinna i styrelsen och fortsätter: "...Ture, nu var det ju bara några veckor sedan vi själva var hyresgäster!" För oss blev det den första bekräftelsen på att vi nu hamnat i en helt ny situation.

De flesta väljer att gå med men många säljer snabbt för att realisera vinsterna

Att köpa lägenheten var oerhört förmånligt och insatsen som man sade på den tiden var 16 000 kronor, vilket kan låta helt galet billigt idag men det var inte så vi upplevde det då. Vi som var ett par fattiga studenter vid denna tid, tyckte även att 16 000 var en klart oroande stor summa att vara skyldig banken. Vi kom från en annan tid där de flesta inte var vana vid att låna och leva med större skulder. Yngre människor förstår nog inte alls det här idag. Många av de nyblivna bostadsrättsägarna hade annars väldigt bråttom att sälja sina lägenheter och det hade myndigheterna faktiskt förutsett, så man hade infört en "skattetrappa" över om jag inte missminner mig fem år, men trots det så sålde många inom något år. De som sålde i gårdshusen där vi bodde fick ca 275- 280 000 för en tre på ca 68 m2 då. Den prisnivån blev så pass "låg" därför att många tänkte precis likadant och flödade marknaden. När vi som inte hade så bråttom sålde några år senare låg priserna på nära det dubbla och skatterna var dessutom avtrappade betydligt. Förmodligen grämde sig en del av de som varit mest ekonomiskt drivande svårt över detta.  Precis som i många av Stockholms innerstadskvarter är det viss skillnad på gårds- och gatuhus. Det har ofta varit lite finare lägenheter i gatuhusen med dubbla salongsdörrar, flottare stuckatur i taken och betydligt mer påkostade kakelugnar. Kanske även en särskild pigingång. Så gathusens lägenheter var klart dyrare.

Söder gentrifieras alltmer på gott och ont

På ont?

Söder kom att omvandlas starkt på väldigt kort tid och det blev ännu hippare än tidigare att bo på Söder. Särskilt populärt blev det att bo i hus med "karaktär" och det kostade, vilket ledde till befolkningssammansättningen kom att ändras mycket snabbt. Med ett fint ord blev Söder alltmer gentrifierat. Skitiga, nedgångna "knivsöder" tvättades rent från det solkiga, illaluktande och prekära, så att även lägenhetsspekulanter som annars aldrig skulle övervägt stadsdelen kunde trivas.  Den söderkis som "tänkt att på Söder bli få bli gamling, han sitter numera uti Vantörs församling", skaldade Olle Adolfsson så träffande, då han i sin sång beskrev gentrifieringsprocessen. Söderkisen hamnade för det mesta i någon av förorterna tillsammans med andra mindre bemedlade. Ju fattigare, ju längre ut bland grodbladen. (Vantör innefattar f.ö. Årsta och en del andra områden söder om söder. Idag skulle det nog ansetts som rena klippet i jämförelse med Brandbergen, Grantorp/Flemmingsberg eller Jordbro)

Mycket av Söders lokalfärg har ju försvunnit med dess tidigare tidigare invånare och in har folk flyttat som betalt galet mycket pengar för sina lägenheter. Med det följer vissa krav på ytterligare "städning" av det man stör sig på och idag handlar det bl.a. om Mosebacke och andra platser där nattlivet med musik och folkrörelser fortfarande finns kvar. En hel del välkända musiketablissemang och klubbar har fått stänga de senaste 10 åren av olika skäl och en del är idag allvarligt oroliga för Stockholms framtida musik- och kulturliv.

Joachim Rosenquist har analyserat gentrifieringen förtjänstfullt

https://www.yimby.se/2016/03/kronika-vacker-dod-stad._3780.html

"Gentrifieringsprocessen kan alltså delas in i olika skeden. Grovt förenklat kan man säga att fas 1 inleds när fattiga kulturarbetare får upp ögonen för ett slitet och ruffigt men i grunden urbant arbetarklassområde där det finns lediga lokaler och bostäder med låga hyror. Dessa pionjärer är beredda och/eller tvungna att ha överseende med de problem som fortfarande präglar området men bygger långsamt upp en tryggare och vackrare stadsmiljö genom frivilliginsatser och renovering av hus och offentliga platser.
    I fas 2 har en kritisk massa av kulturarbetare och bohemer flyttat in i stadsdelen och ger underlag för enklare gallerier, nischade butiker och spartanskt inredda kaféer. Allt fler besökare kommer utifrån för att ta del av det alternativa utbud som stadsdelen erbjuder.
   I den tredje fasen stiger hyrorna i takt med att den köpstarka och väletablerade medelklassen upptäcker vad de ser som ett "mysigt" och "genuint" område. Stafflierna och de etniska livsmedelsaffärerna byts ut mot yogamattor och Cajsa Warg-butiker.
   Ytterligare en tid senare inträder fas 5, gentrifieringens slutfas, där hyrorna/bostadspriserna blivit så höga att endast höginkomsttagare har råd att bo kvar i området och där de ekologiska olivoljebutikerna har ersatts av mäklarkontor och kaffekedjor. (Det finns forskare som identifierat en sjätte fas av så kallad "supergentrifiering" i vilken stadsdelar töms på invånare och bostäderna används som placeringsobjekt för utländska oligarker men denna fas tycks inte aktuell utanför London och ett par andra globala storstäder)."

På gott då? … ja behövde inte Stockholms nedgångna miljöer ändå åtgärdas? .. eller var det inte så farligt och kunde vara som det var?

Under 60-70-talen så levde fortfarande många på Söder med utedass och vedeldning som enda värmekälla. Jag minns min mors gamla faster som också bodde på Bellmansgatan nära det hus Micke Blomqvist i Stig Larsson trilogin med Lisbeth Salander levde i. Det var inte kul för en gammal sjuk kvinna på den tiden och många levde under liknande villkor.

Söder hade ett antal misärcentra på denna tid. Mariatorget med sitt knark, Björns Trädgård och Slussen med sina fyllon. Hornstull och andra ställen med sina Öl-fik som drog till sig det prekära folklivet dag som natt. Vid sidan av detta så var det hamnarna med alla gamla pråmar och halvvrak till båtar. Södermälarstrand, Årstaviken och inte minst Hammarbyhamnen där även jag som minderårig handlade billig smuggelsprit på polska, östtyska och engelska båtar. Jag har aldrig varken förr eller senare sett så mycket sprit nere i lastrummens avrinningstrummor.

Långholmsgatan Hornstull - några smakprov på den sociala misär man kunde få uppleva vid den tiden

Jag har bott på tre olika ställen på Söder och allra värst var det på Långholmsgatan nere vid Hornstull. Det jag än idag kommer ihåg från den vältrafikerade gatan där all trafik till och från Västerbron passerar är två episoder:

- Jag kommer hem från jobbet och en barndomskompis kommer på cykel och stannar när han ser mig. Vi står och pratar när han säger: "men vafan, kolla!", och pekar mot en garagenedfart på andra sidan vägen. Ur den kommer en starkt påverkad kvinna just  upp med underbyxorna långt ner på låren. Hon har just bajsat klart där nere med stöd av garageporten. Hon har just upptäckt att hon saknar något att torka sig med, så hon viftar mot de förbipasserande och skriker: "Ere ingen som har lite papper?"

- Vid ett annat tillfälle kommer jag ut ur min port och ska gå till Tunnelbanan vid Hornstull och när jag ska passera det gamla Öl-fiket "Tjoget" så har just ett av de stora fönstren slagits ut efter ett slagsmål som just skett. Glas ligger på trottoaren och en kille, som just fått en ordentlig "vinge" som det hette på den tiden, sitter i glaset med halvt neddragna byxor och hasar runt för att komma upp. Någon lånar honom en hjälpande hand till sist så att han kan resa sig. Det var som att kolla Ronny eller Ragge i baken. Så det kanske inte är något att sörja att Öl-fiken försvann av rent sociala skäl men jag måste säga att jag saknar att det inte längre går att få en äggmacka med ansjovis på grovt bröd någonstans i stan numera. Nu serveras mest focaccia, brownies, smothies och möjligen någon äcklig kvargdricka eller något annat helt oätbart i grannskapet, efter att även Hornstull fått sin välbehövliga ansiktslyftning.

Gentrifieringen i vår dåvarande förening på Bellmansgatan 19-23

Även i våra hus hade befolkningsprofilen ändrats starkt efter renovering och ombildningen och här bodde nu fyra välkända journalister, bl.a. DN:s dåvarande högprofilerade popmusik recensent och en av DN:s korrespondenter. De övriga var företagare, fotografer, läkare, flera tandläkare och övrigt folk med välbetalda jobb. Men det fanns även några betydligt fattigare familjer bl.a. några ensamboende rätt alkoholiserade män. En av dessa, en finne, försvann efter ett tag helt spårlöst och efter en utredning som mynnade i att man inte hittade några anhöriga eller eventuella arvingar, så tillföll den hyreslägenheten till sist föreningen. Föreningen gjorde rena "klippet" när den såldes och för de pengarna byttes flera av taken ut som ABACUS av någon anledning avstått från att åtgärda, utan att medlemmarna behövde belastas med en krona i avgiftshöjning. Ja så kunde det också gå när de välbeställda i stan gjorde ännu ett klipp.

Vad hände sedan?

Trots att Sverige inte varit med i kriget så såg det nästan ut så efter att man rivit klart i centrala Stockholm. Jag kommer själv ihåg hur man fick gå på provisoriska spångar på 50-talet över det enorma hål man skapat i Stockholmsåsen, där Hötorgsskraporna sedan skulle stå. De delar av Klara-kvarteren som var kvar revs när jag själv var tonåring på 60-talet och vi var mycket på "Gamla Bro" som låg i en av rivningsfastigheterna på Gamla Brogatan (tvärgata till Drottninggatan). Lite senare rev man även kvarteren på Hamngatan ner mot Kungsträdgården, där nu Gallerian ligger. Där var det länge bara ett jättehål i stadsbilden då man hade svårt att komma igång med bygget. Tage Danielsson skaldade bl.a. "Det är inte mycket man diktar ihop i en grop". Många stockholmare var chockade över resultatet och någonstans där började kampen på allvar mot rivningarna. Den s.k.  Almstriden 1971 blev stenhård och kom att bli en verklig väckarklocka för politikerna. Trots en rätt brutal konfrontation med en delvis beriden kravallpolis lyckades aktivisterna hindra myndigheternas utsända arbetare att  såga ner dessa gamla ekar genom att barrikadera sig uppe i träden. Almarna står än idag som en bukett runt Kungsträdgårdens populära sommarcafé och den planerade nedgången till Tunnelbanan fick ritas om och flyttas till annan plats. Möjligen spelade det även en viss roll att några aktivister sprängde någon dynamitgubbe som ett allvarligt hot mitt emot Slottet.

Under 80- och 90-talen ökade sedan medvetenheten i samhället kring kulturmiljöfrågorna bl.a. p.g.a. att allt fler kulturpersonligheter ökade trycket på politikerna. Man insåg även kulturmiljöns stora betydelse både för invånare och turister. Stadsmuseet och stadsantikvarien samt museets Kulturmiljöenhet fick en viktig roll att spela i det praktiska arbetet kring hur stadens förändring bäst skulle kunna harmonieras med de befintliga kulturhistoriska värdena. Idag har muséet tagit från en s.k. Kulturmiljökarta som visar en överskådlig klassning av bebyggelsens kulturhistoriska värde. Det har skett efter omfattande inventeringar av varenda hus i innerstaden. Den kartan är en viktig vägledning för fastighetsägarna och stadens bostadsrättsföreningar. 

Att många av de där "fina" gamla husen "med karaktär" på Söder faktiskt finns kvar än idag kan vi tacka alla dessa 70- och 80-talsaktivister för. Undrar hur många som ägnar dem en uppskattande tanke idag. Så mitt lilla "tidsdokument" kan ni se som en senkommen hyllning från mig till alla dessa.

Videolänkar kring ockupationen Av Mullvaden och Järnet:

https://www.youtube.com/watch?v=jYdLmYcxhJs

https://www.oppetarkiv.se/video/19380047/mullvaden-inifran

Postat 2019-11-04 02:02 | Läst 938 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by

Den här bloggen innehåller en bakgrund till portfolion "Nepal 1976 - Kirtipur - Kvinnornas by". Jag har undvikit att lägga denna text i själva portfolion eftersom formateringen av texten inte är lika bra där och istället länka till portfolion via den länkade bilden nedan. Bilderna har aldrig varit officiellt publicerade innan utan har bara använts i min undervisning på 80-talet och visats privat.

Portfoliobilder från 1976 (35 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dian och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. Ett fåtal är dock tagna med Kodaks Tri-X -film.Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitala bilder. Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svara mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Portfoliobakgrund:

Kirtipur är  en märklig gammal medeltidsby i Nepal från 1000-talet, med en mycket blodig historia. Den ligger bara fyra fem km från Katmandu i Katmandu-dalen väster om Katmandus södra utfartsväg. Det berättas att Kirtipur efter upprepade försök med brutalt våld inlämmades i Gurkha-kungariket efter slaget om Kirtipur 1767. Innan dess hade byn kunnat utveckla sin särart under hundratals år. Shahen Prithvi Narayan lät efter att Kirtipur intagits skära näsorna av alla Kirtipur-bor över 13 års ålder som straff för deras motstånd.

Jag besökte främst Kirtipur och men även den lilla staden Patan alldeles öster om Kirtipur under några dagar 1976. Jag tyckte mycket om byn av flera skäl. Främst därför att den genom sitt läge högt upp på en strategisk starkt befäst bergshöjd kommit att bevara väldigt mycket av sin gamla medeltida känsla, arkitektur, livsstil och särart.  Eftersom den enligt uppgift ligger på ett hyfsat solitt berg , så har den ända fram till 2015 klarat de ofta förekommande jordbävningarna utan att förstöras, men det året hann tiden ikapp även Kirtipur.

En annat skäl var att de enda som fanns i byn på dagtid var mycket gamla män och alla dessa kvinnor som sysslade med alla sina dagliga sysslor för öppen ridå samt en massa barn. Det gjorde att det var mycket fridfullt och att jag kunde komma nära med min kamera och mitt 40mm objektiv utan några konflikter. Av männen i aktiv ålder var några få ute på de omkringliggande fälten medan andra var i Katmandu, Patan eller andra närtätorter i Katmandu-dalen på jobb.

Byn saknade fortfarande bilväg upp till själva byn när vi var där 1976 och alla måste ta sig upp via ett par enkla stenlagda gångvägar. El fanns men användes främst till byns vattenpumpar och belysning. Jag såg överhuvudtaget inga reklamskyltar i byn, vilket förstärkte känslan av att byn länge stått vid sidan av den utveckling som trots allt skett exv. i Katmandu.

Kirtipur fick officiellt status som världsarv år 2008 men mycket av byn förstördes tyvärr under den fruktansvärda serie jordbävningar (över 400 stycken) med max magnitude 7.6 som drabbade Nepal  25 april 2015. Totalt dog nära 10 000 i dessa jordbävningar i Nepal. Det finns flygfoton över Kirtipur efter katastrofen med markering av de hus som klarade sig och de är inte många.

Även andra världsarv såsom exv. Patan, som ligger på andra sidan den södra vägen till och från Katmandu drabbades hårt. Patan är precis som Baktapur/Badgaon känt för sina vackra gamla tempel runt sina respektive "Durbar Squares". Även det berömda templet Swayambu på sin höjd väster om Kirtipur med sin vackra stupa skadades delvis. Så dessa bilder är i sanning historiska för en hel del av de ni ser på dessa finns inte längre i original. Viss restaurering har skett men förödelsen var omfattande.

Postat 2018-03-05 17:28 | Läst 1432 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Afghanistan 1972 - människor och miljöer - innan "Katastrofen" 1978

Den här bloggen ger en bakgrund till min portfolio "Afghanistan 1972 - människor och miljöer - före "Katastrofen" 1978".

Idag vet alla vad Afghanistan är och var det ligger efter att nu i jämt 40 år efter katastrofen - Saur-revolutionen - ha varit i medias blickfång. De här bilderna är från tiden före katastrofen, som med en smäll väckte landet ur en lång dvala det hamnat i redan efter 14-1500-talen då handelsvägarna tog andra vägar, än de haft i många hundra om inte tusentals år tidigare. Bilderna som visar folkliv och miljöer från 1972, har aldrig varit publicerade förr, men jag har använt dem ibland i min undervisning när jag var lärare.

Portfoliobilder från 1972 (66 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Den kan med fördel läsas före min andra blogg och portfolio om Afghanistan som heter "Afghanistan 1978 - Saur (April)-revolutionen - och om vägen till Kashmir".

https://www.fotosidan.se/blogs/stenisfotoblogg/index.htm?tag=Afghanistan+1978+-+Saur+%28April%29-revolutionen+-+och+v%E4gen+till+Kashmir

Portfoliobilder från 1978 (29 bilder)

(Missa inte bildtexterna - klicka på bilderna i tillhörande portfolio och läs)

Utrustning, bildmaterial och behandling

I stort sett alla bilder i min "bruna serie" har skapats från reprofotade Agfa-dia tagna med CT18 och CT21 film och är nästan samtliga tagna med en liten Pentax ME systemkamera från 70-talet med 40mm/2,8 objektiv. De låga ASA/ISO-talen på 50 respektive 100 var då ofta en reell utmaning. Bildmaterialet är ganska svårt att hantera och jag är medveten om att den tekniska kvaliteten är betydligt sämre än de vi är vana vid från dagens digitalt födda bilder.

Vid efterbehandlingen måste man göra svåra kompromisser och särskilt kornet i himlarna har varit en utmaning och detta även efter att bilderna konverterats i DxO Fotolab med Tri-X korn för att få det mindre störande. Även färgerna är problematiska och ofta saknas den gröna kanalen helt eller delvis och därför har jag valt att lägga på en brun ton på bilderna, istället för att försöka läka färger som förstörts av tiden. Bilderna svarar dessutom mycket dåligt på skärpning i mina RAW-konverterare och jag har varit tvungen att använda DxO Photolab för att dra ner de ofta störande effekterna av "micro contrast" helt i botten och istället dra upp Fine contrast högt. Vid export har jag efterskärpt med "Bicubic Sharp". Det har tagit flera år att komma fram till en metod som fungerat. Samtliga bilder är reprofotade med 100mm makro och hanterade med direktfångt/tethering med Capture One.

Det händer att bilder ser defekta ut när ni bläddrar i bildspelet i Fotosidans bildportfolio-del. Det är dock inga fel på bilderna utan det är Fotosidans bildspelsrendering som missar ibland. Det avhjälpes enklast genom att backa och gå fram till samma bild igen.

Portfoliobakgrund:

Varför började jag resa och varför hamnade jag i Afghanistan?

Jag är utbildad flygtekniker och mitt första jobb fick jag som 19 åring på Linjeflyg på Bromma. Där jobbade massor av äventyrare som jobbat med hjälpflyg för FN, Röda Korset och Lutherhjälpen bl.a. Någon hade varit legosoldat och åter andra hade utnyttjat de friresor vi hade över hela världen. Under de första åren åkte jag till USA, Brasilien och Kenya. Efter en vild strejk som misslyckades och där jag var med i strejkledningen  (ja det var 70-tal :-) så tröttnade jag och skrev ut en sista resa till Israel som sedan skulle bli min bas under drygt ett år.

Jag hade nog aldrig åkt mot Indien och Afghanistan om jag inte träffat folk som var på väg dit under det år jag bodde i Israel. Jag lämnade Israel och Haifa med båt för Aten, för att sammanstråla med några amerikanska vänner i Istanbul men det drog ut på tiden så jag gjorde resan helt själv med båtar, tåg och lastbilar och bussar över den gamla Great Asean Trunk Road som haft sin sträckning i 1000-tals år. Ja det är så märkligt att man faktiskt fick åka båt även över Van-sjön mitt inne i Turkiet när man kom med tåg. Sedan fortsatte man vidare med tåget från andra sidan sjön till Tehran.

Två resor 1972 och 1978 - två portfolios

Jag har delat upp mina bilder i två portfolios. Denna som är den första är strikt från 1972. Den andra portfolion innehåller mina bilder från själva revolutionen 1978, då jag och min fru av en ren händelse råkade vara där just där och då.

Afghanistan 1970-73 - utfattigt hjälpberoende alliansfritt politiskt vaccum och buffertzon

1972 var Afghanistan ett politiskt vacuum som fungerade som en buffert mellan Sovjet Unionen, Iran och Pakistan framförallt och det gick en balansgång mellan öst och väst. Landet var officiellt alliansfritt men tog emot en hjälp man var i stort behov av från alla håll, Afghanistan var då som nu ett av världens absolut fattigaste länder med en BNP på endast 150 U$ per person och med en läskunnighet på 5-6%. Av de barn som fick utbildning var bara var sjunde flicka. Religionens grepp var mycket starkt och det fanns 15 000 bönehus och moskeer samt uppskattningsvis 250 000 mullor.

Svår missväxt, svält och statskupp - kungen avsätts

Under de här första åren på 70-talet drabbades landet svårt av missväxt (1970-73) och många svalt ihjäl i landets fattigaste och mest isolerade delar. Vintrarna i landet kan vara mördande. Inga kan överleva utan tak över huvudet som i exv. stora delar av Indien. Det var svår nöd de här åren och det ledde till att kungen störtades i en relativt oblodig kupp, av sin svåger Mohammed Dauod, medan kungen var i Italien för vård. Kungen var hyfsat populär men en svag och inkapabel regent som inte klarade av att lösa de utmaningar landet stod inför i tid. Reformer utlovades av Dauod men oron och nöden var så pass stor att det blev mest defensiv repression. Man hade bl.a. utlovat en jordreform som landets stora massa av jordlösa (ca 75 % av befolkningen) såg som ett hopp men den blev i princip inte av.

Trots situationen så såg jag faktiskt mycket lite av denna oro utan förtrollades snarast av lugnet, landets fantastiska skönhet, dess arkitektur med alla dessa enorma byggnadsminnen - alla utförda i soltorkad lera - och inte minst av alla väldigt vänliga och snälla människor jag mötte. På den här tiden var det fortfarande t.o.m. möjligt för kvinnliga turister att resa i landet utan skyddande manligt sällskap. Jag tyckte den afghanska befolkningen visade en väldigt stark integritet som var ganska väsensskild från hur jag upplevde grannländerna Turkiet, Iran och Pakistan.

Ett kulturellt rikt land med en fantastisk historia - något som tyvärr överskuggas av konflikterna

Det är synd att vi idag bara mäktar med att ha på koll på själva konflikterna och förblindas av dessa så att landets rika historia fallit i glömska. Mycket av de historiska lämningarna har förstörts under senare tid både av religiös fanatism (såsom Buddha-statyerna i Bamian) och till följd av strider både mellan utländska inkräktare och lokalbefolkning och inte minst av det förödande inbördeskriget mellan olika grupperingar av inhemska krigsherrar.

… men även klimatförändringar (som tvärtemot vad vi tror idag inte alls är något särskilt nytt) har historiskt drabbat landet hårt

Det är få som sett en del av de namnlösa glömda lämningar som finns nere i Nimrus och Helmand-området eftersom de ligger en bit från allfarvägarna (det här är Talibanland och området där de danska FN-trupperna varit stationerade) och de är fortfarande enorma. Thomas Löfström skev:

"Hela Dast-e-Margo "Dödens öken", är fylld av ruiner ..... Hur stor är staden jag passerade? Hur många timmar körde bussen med sjön på ena sidan och staden på den andra? En halv dag? Det finns ingen möjlighet. Men jag satt i bussen och såg staden före middagstid tills solen gick ner i sjön, och om vi så bara körde med en hastighet av 10 km/tim betyder det ändå 60 km. Och hela detta land är bara ruiner."

Var det försaltning av jorden som gjorde att staden övergavs eller var det Gingis Khans mongoler som även här ödelade bevattningssystemen och gjorde platsen obeboelig eller vad det helt enkelt ökensanden som sakta begravde staden på samma sätt som Timbuktu i Mali hotas idag?

Titta själva på bilderna under denna länk så får ni en liten uppfattning av vad vi kunde få möta för typer av lämningar då:
https://www.google.se/search?q=chakhansur+city+ruins&sa=N&biw=1707&bih=824&tbm=isch&tbo=u&source=univ&ved=0ahUKEwjo8Kq13_bRAhUJCywKHb7MAIs4ChCwBAgY&dpr=2.25

Hela jättestäder byggda i soltorkad lera

 Mycket finns kvar än idag av kulturarvet men en del är tyvärr sönderskjutet i striderna. Det område Löfström beskriver ligger efter stranden till den sjö som bildas i det inlandsdelta som Helmand-floden skapat. Ingen vet varför det övergivits slutligt men möjligen beror det på försaltningen av jorden. Detta område har säkert precis som Herat ödelagts av både Djingis och andra men till skillnad från denna stad så byggde man exv. upp Herat igen, så 1972 kunde man fortfarande se detta fantastiska Herat - en stor stad - då med ca 100 000 invånare helt byggd i lera. Idag ligger befolkningssiffran på ca 500 000 , så en mycket snabb urbanisering har skett som starkt drivits på av oroligheter och strider runt omkring i en osäker omgivning. Kabul som är den största staden hade på 70-talet mellan 500 000 och 750 000 invånare och idag har den svällt till runt 3,5 miljoner av samma skäl.

Jag älskar Afghanistan och blev lika golvad som Löfström, Myrdal, Charpentier och Bengtsson

Jag älskar Afghanistan som det var då främst för dess värdiga lugn och frid och dess naturs och kulturs storslagenhet och jag tycker det är verkligt sorgligt att de hur det blivit efter dessa 40 år av ständiga konflikter och krig. Jag hade unnat landet att få vakna och utvecklas i sin egen takt i fred. Då hade tilliten mellan lokalbefolkningen och de som rest till och genom det kunnat bevaras. Det kommer nog ta tid att återskapa den.

Det är svårt att gå förbi Jan Myrdal när det gäller Afghanistan och hans "Resa i Afghanistan" är läsvärd än idag trots att den kom redan 1960. Redan på bokomslaget på min utgåva från 1986 står en enda mening som väldigt väl sammanfattade hur det då var att resa i landet:

"Ett vackert land, ett rikt land, ett land där främlingar vilka kom som anständigt fredligt folk kunde resa i fullkomlig trygghet."

Precis så uppfattade jag afghanernas stora integritet. De respekterade oss och lämnade oss ifred om vi inte själva sökte kontakt. Om man bemötte afghanerna på ett respektfullt sätt så fick man deras respekt tillbaka. De kändes väldigt annorlunda att resa där i jämförelse med i grannländerna Turkiet, Iran, Pakistan och Indien och det är säkert något helt annat än hur det är idag tyvärr efter 40 års oavbrutna strider.

Källor på svenska

"Resa i Afghanistan" av Jan Myrdal från 1960 är beskrivning av en resa med en liten risig Citroen CV2 i en tid då vägarna var betydligt mindre upptrampade än de senare blev med hippievandringen via Afghanistan till Indien. "Jag ville att det jag skrev skulle bidra till kampen mot kolonialism och imperialism", skriver Myrdal och på så sätt var hans berättelse väldigt tidstypisk.

Jag har följt Afghanistan sedan dess och läst en hel del av det som publicerats på svenska i bokform. De viktigaste bidragen har varit Tomas Löfströms "Landet mitt i världen" från 1976. Det är den vackraste bok jag läst om Afghanistan och det är verkligen en bok om att resa och ger dessutom en väldigt kunnig nyfiken inblick i historien fram till 1973.

För att förstå vad som egentligen hände änder kupp och revolution 1978 är dock Carl-Johan Charpentiers "Afghanistan - mellan Mecka och Moskva" en betydligt mer handfast och klargörande text. Charpentier som är antropolog har skrivit åtminstone fem böcker om Afghanistan. De finns på Stadsbiblioteket och jag har plöjt alla jag fått tag på. Även Charpentier är övertygad socialist precis som Myrdal. Han är först precis som jag själv positiv till revolutionen men precis som i alla andra kända fall så förbyttes glädjeyran efter maktövertagande snabbt i terror, förföljelser och mördande och det fick även Charpentier att senare inte en betydligt mer kritisk hållning till de afghanska kommunisterna.

James A Micheners "Karavan" är en roman från 1963, som skildrar de afghanska nomadernas liv och som även den innehåller en del annat intressant.

Från 1975 är Bengt Göran Stenslands "Afghanistan beskrivning av ett U-land". Det är en ren landöversikt från denna tid och den beskriver även maktövertagandet när kungen avsätts och Mohammed Daod tar makten.

"Afghanistan crossroads of the ages" av Masatoshi Konischi är en mer traditionell reseguide från 1963 och 1975 på engelska med en bra landbeskrivning, kartor och framförallt väldigt många och fina bilder.

"Pansjir - Fem tigrars dal" är ett välillustrerat reportage av Odd Uhrbom och Stefan Lindgren inifrån Pansjir-dalen,  som Sovjet och den afghanska kommunistiska armen aldrig lyckades inta trots otaliga försök.

Det senaste som skrivits som jag läst är gamle TV4-journalisten Lasse Bengtssons "Afghanistan - om en yttre och inre resa". Den är både en krönika över Bengtssons ca två år som "informationssamordnare" för Svenska Afghanistankommittén i Afghanistan mellan 2010 och 2012 och en översikt över Afghanistans historia de senaste dryga 40 åren samt en intressant inblick i SAK:s verksamhet på plats

Postat 2018-03-04 01:19 | Läst 1563 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera