Det avgörande ögonblicket & omöjliga negativ

Vill man fånga ögonblicket så måste man skjuta på direkten - det avgörande momentet öppnar sig bara i några sekunder. Man brukar säga att det kommer som en snigel - men försvinner som en blixt.

Några motiv som jag hittade på en kontaktkarta fick mig att tänka på den saken - såpass att jag även gick till negativarkivet för att kolla upp bakgrunden: 

Vi är på Ålandsbåten och året är 1976. Jag hade just tagit ett par bilder av tjejen på andra sidan bordet och lagt ifrån mig kameran.  Då, precis när jag lyfter mitt glas, tar den påpassliga kvinnan blixtsnabbt upp min Leica och river av tre bilder - rakt av bara, med befintliga inställningar. Hon fångar en sekvens innan jag alls hinner samla mig.

Det här tiden fanns det ingen mer avancerad automatik - kameran var inte självgående, utan man fotograferade manuellt. I det här fallet blev negativen underexponerade - rejält underexponerade. Jag hade ju tagit mina bilder i medljus av ett relativt solbelyst motiv, medan hon å sin sida fotograferade åt andra hållet i motljus - men med samma inställningar. Men bilderna blev bra i sig.

Hur jag visste det? Jo, alla gamla mörkrumsrävar vet att ett mycket tunt svartvitt negativ som man håller mot en mörk bakgrund framstår som en positiv bild, om ljusvinkel och betraktningsvinkel är den rätta. 

Nåväl - hur jag än jobbade i mörkrummet lyckades jag inte få fram användbara pappersbilder, det var omöjligt att få till ett rimligen snyggt resultat - negativen var för underexponerade helt enkelt. Saken var högst frustrerande, men turligt nog så slängde jag inte dom trilskande negativen.

Nu långt efteråt, har jag helt andra möjligheter. Det klassiska mörkrummet har sin charm, men dagens teknik erbjuder ändå lite vassare redskap.

Med hjälp av mina två installerade bildbehandlingsprogram, har jag lyckats knäcka nöten med dom till synes omöjligt underexponerade negativen. Bilderna jag knåpade ihop är långt ifrån perfekta, dom lider av kvarvarande defekter - men är ändå rimliga tycker jag. 

Det var kul att kunna rädda dom här bilderna.

Genom sin omedelbara uppfattning och snabba fysiska reaktionsförmåga, åstadkom den här tjejen den kanske bästa porträttbilden från den här tiden, jag lär ska vara svårfotograferad - men här ser jag ju riktigt tillvänd ut. Hela saken nog beroende på överraskningseffekten i det avgörande ögonblicket, som hon så elegant tog till vara.

En enkel och opretentiös bildserie, men värdefull för mig som nästan alltid befinner mig på andra sidan kameran.

Peter - 2026-04-10 08:11

så är det 👍

Besvara

Svar från syntax 2026-04-10 08:15

Tack Peter - uppskattas.

Svara

per-erik åström 2026-04-10 08:56

Kul! Jag har upptäckt samma sak när jag scannat gamla tunna negativ. Det kallas ”bracketing”, alltså tre exponeringar (över, under, normal) av samma negativ och sedan lägga ihop dem i datorn (photoshop) för att krama ur precis allt ur negativet.
/per-erik

Besvara

Svar från syntax 2026-04-10 09:12

Intressant - det måste jag pröva. Här gjorde jag inte så, utan höll på med olika slags kontrastmanipulering, förändringar av gammavärdet - och så vidare.
Tack för kommentaren Per-Erik.

Svara

Margareta Cortés 2026-04-10 10:08

Det sägs att kvinnor är snabba i vändningarna — och här fick du beviset. Hon hann nappa åt sig kameran innan du ens hann räta till på minen. Resultatet blev ett ovanligt ärligt och bra porträtt. Med dagens moderna teknik och lite tålamod lyckas du trolla fram bra bilder också.

Besvara

Svar från syntax 2026-04-10 11:01

Evert Taube skaldar ju; "...men kvinnan som är användbar till många ändamål, hon frestar ofta ynglingen långt mera än han tål..."

Skämt åsido - det är precis som du skriver. Tack för kommentaren Margareta.

Svara