En ful och klumpig kamera!

En ful och klumpig kamera?  Skulle Leica vara ful och klumpig??

För vår tids Leicaentusiaster låter det ju som en första klassens förolämpning, men en gång var det dagens sanning - det var nämligen den upprörda åsikten hos vad som verkade vara en majoritet av Leicas supporters när den första M-kameran, Leica M3 visades året 1954.

Mycket här i världen ligger ju i betraktarens öga - och dåtidens Leicaentusiaster som i årtionden hade vant sig vid, och blivit mycket förtjust i den lilla och smidiga skruv-Leican, hade svårt att förlika sig med detta nya. Protesterna var så omfattande att tillverkaren, Ernst Leitz GmbH i Wetzlar, fick dra öronen åt sig.

Den sista modellen av den traditionella Leican, Leica IIIf - den kamera som Leica M3 skulle ersätta, blev nu inte alls den sista modellen. För att gjuta olja på vågorna, och lugna Leicfolket, fick man till att böraja med fortsätta produktionen av Leica IIIf (som man redan hade lagt ner) - medan man planerade en upphottad version av den gamla skruv-Leican så snabbt man bara kunde - vilket visade sig bli två år efter det att man hade visat Leica M3. Det var alltså Leica IIIg, som till marknadens häpnad såg dagens ljus 1956 - och den fick gå parallellt med den nya M3:an, med förhoppningen att känslorna skulle svalnade av.

Leica IIIg var naturligtvis en anakronism. Inte kunde den heller riktigt tävla med Leica IIIf och dess föregångare när det gäller smidig och kompakt elegans - men den gjorde sin tjänst. Den lugnade ner känslorna hos Leicafolket, så att Leica M3 kunde glida in och ta sin plats. Efterhand som tiden gick, blev M3:an både smidig och vacker - tyckte Leicaentusiasterna.

Det är ju så att vinnaren i regel skriver historien. Därför är det här en berättelse och ett sammanhang som nog har fallit i barmhärtighetens glömska.

                                         Fulingen som inte riktigt ville gå hem...

                                               ________________________

Själv är jag mycket förtjust i den gamla klassiska Leican med sina skruvgängade objektiv. Liten, smidig - och tuff!  Jag kan därför lätt förstå  reaktionerna året 1954. Min favorit är Leica IIIf. Här sitter jag med mitt eget mycket omhuldade exemplar bredvid mig på bordet (det var ett tag sedan). Det är varianten med själutlösare, och den är bestyckad med Summicron 2/5 cm:

Leica IIIf - den klassiska Leicans höjdpunkt, och enligt min mening den häftigaste av dom alla.

                                                                      *

Det första Summicronobjektivet år 1953 - som man kan se i alla bilderna här, var ett avgörande genombrott för Leica. För första gången kunde man effektivt konkurrera med, och rent av lite överträffa Zeiss när det gällde objektiv.

Objektivet är en liten juvel som har efterlämnat buntvis med negativfoldrar i mitt arkiv, negativ som håller måttet än i dag.

elgenper 2025-01-30 08:37

Lustigt... Själv tyckte jag nog (tycker än) att M-husen var renare i "formspråket" än någon av gängmodellerna, med sina "kåkstadsprofiler" av olika nivåer på överbyggnaderna. Just IIIg med Summicron var ett tag min brukskamera (med Leicavitbotten; f-n att jag sålde den), men när M2:an kom i mina händer (med en vassare Summicron Rigid) var det den som gällde!

M3 (som jag aldrig ägt) hade dock en finess som man borde låtit finnas kvar på alla senare M-modeller: ramarna runt sökarfönstren på framsidan! De skyddade glasen från fingeravtryck på ett sätt som ingen senare modell (ända till nuvarande M11), som alltid är kladdiga, med dålig kontrast i mätrutan som följd. Förstår att det kostar mer att pressa och ytbehandla topplocken med extra ramar, men man betalar ju en hyfsad slant redan, så....

Och Leicametern var ju ingen höjdare, det måste medges. En smidig liten lös mätare som man inte måste plocka fram annat än när man kom till en ny ljusmiljö var klart bättre.

Besvara

Svar från syntax 2025-01-30 09:16

Smaken är ju som bekant delad. Jag föll pladask för "kåkstadsprofilen" av överbyggnaden på gäng-Leican. Tyckte att det var det tuffa. Tycker så fortfarande.
Den första Leicametern som visas här, var ju extra stor och hög. Därför menar jag att det var ett flagrant missgrepp av Leicafolket att visa den i introduktionsannonsen för M3. Jag gissar att den lapsusen var avgörande för att stormen nådde sådana dimensioner.
Vad det sedan gäller Summicron rigid, så gjorde jag omfattande prov vid tiden ifråga, och fann att skillnaderna var ytterst marginella. I praktiskt bruk skulle det alltså vara svårt att klara ett blindtest. På principritningen ser man en annorlunda form på den andra linsen.
Tack för kommentaren Per.

Svara

Halina Strandskatan 2025-01-30 09:13

Intressant läsning och fin bild på dig :-)
Hälsningar Halina

Besvara

Svar från syntax 2025-01-30 09:17

Tack skall du ha Halina. Kul att du gillade grabben från "Landet länge sedan".

Svara

Benganbus 2025-01-30 09:50

Håller helt med om IIIf, då jag har en själv! Men jag har gärna ett "pirat-objektiv" på min IIIf, ett Sonnar 1,5/5 cm! Det objektivet tycker jag fungerar mycket bra på en IIIf! :)
/B

Besvara

Svar från syntax 2025-01-30 10:06

Jag har ingen Leica kvar - vilket jag tycker är högst beklagligt i dag! Svårt att i min ålder motivera några nyinskaffningar, när vitrinskåpet är knökfullt med Zeiss... :-)
Tack för kommentaren Bengt.

Svara

N Thomas Meldert 2025-01-30 14:40

Precis ett sånt ekipage har jag med både kamrahus och objektiv tillverkade 1954. Samma år som jag föddes, Jag har haft en M3 också i tron att den var från samma år men det var den inte, Serienumret gav vid handen att den tillverkkades i början av 1955. Men en Elmar-M 3,5/5 cm har jag från samma år som IIIf. Den är otroligt skarp.

Besvara

Svar från syntax 2025-01-30 17:14

Elmar 3,5/5 cm är ju själva Leicagluggen. Professor Berks fantastiska skapelse från det sena 1920-talet (när den ersatte Elmax 3,5/5 cm). Före 1953 var Elmar det man hade att ställa upp mot Zeiss svåra övermakt på objektivsidan.
Tack för kommentaren Thomas.

Svara

Håkan Eklund 2025-01-31 09:19

Informativt! Tack!

Besvara

Svar från syntax 2025-01-31 11:11

Tack för kommentaren.
Lite för nördar detta. Jag visste inte att du var en sådan... :-)
Kommer lite mer i morgon för dom riktiga teknik-entusiasterna.

Svara

Sabud 2025-01-31 20:36

Trevlig läsning om Leica
Själv är jag inte någon `Laica-Taliban´ men har ändå 2 1/2 stycken som jag gillar lite extra. Den halva är en Leica-kopia, en Tower type-3 som är en Nicca. Sedan skaffade jag mig en M6 från år 2000 och efter det en IIIG från 1957 med summicron 50/2 från 1955. Försöker använda kamerorna någon gång emellanåt och Towern med 50/2 är nog en liten favorit.
/Stephan

Besvara

Svar från syntax 2025-01-31 21:24

På tal om Leica-talibaner. Det har väl efterhand gått lite troll i Leica. När jag körde M3 och M4 på 1970-talet, var det mera ett slitstarkt verktyg för dom som visste vad dom höll på med...
Tack för kommentaren Stephan.

Svara

Wolfgang 2025-02-01 16:06

Jag håller med att Leica IIIf är mycket vacker! Jag tycker dock att Leica M3 är också vacker, dock utan den externa ljusmätaren och de där "glasögon" för 35:an. Jag läste någonstans att M3:an var den bäst byggda av alla M-hus.
Jag ägde en gång en M6:a med en Elmar. Ett bra ekipage.
När Zeiss' patent på sin Tessar upphävdes på 20-talet, så var det fritt fram för andra att bygga sin Tessar-version som såldes då under andra namn, och Leicas Elmar var egentligen en kopia av Zeiss Tessar. Stämmer det?
Mvh Wolfgang

Besvara

Svar från syntax 2025-02-01 16:54

Jag tycker också att M3 är en mycket vacker kamera och jag tror att det var ett stort misstag av Leicafolket att introducera den med den första, extra höga, Leicametern påsatt. Då drog man igång stormen.

Professor Max Bereks första variant hette inte Elmar, utan Elmax och den hade fem linser - tre linser i den bakre gruppen (skickar ritning på mailen). Sedan förenklade han den till fyra linser, och den blev då mycket lik Zeiss Tessar på en enkel ritning.
Berek lade stor beräkningsmöda på att förändra den optiska medelpunkten så att han kunde placera bländaren mellan den första och den andra linsen. Därmed bländar man av många linsytor när man bländar ner objektivet. Elmaren har därför överlägsna transmissionsegenskaper som ej antireflexbehandlat objektiv. 1930-talets kung på reflexfrihet helt enkelt.
På ett sett var alltså Elmar en Tessarvariation, på ett annat sätt inte.

Svara

Wolfgang 2025-02-01 18:28

Tack för ett tydligt svar, Peter! Jag kan tänka mig att Prof Max Berek som kände till Tessaren hade den som förlaga för en egen variant. Det viktigaste är dock att Leicafolket fick den fina och lilla Elmar.

Svara

Svar från syntax 2025-02-01 19:50

I slutet av 1920-talet mönstrade en ung engelsk adelsyngling på en av Gustaf Erikssons råseglare på vetetraden till Australien (det var den riktiga innegrejen att göra i kretsarna).
Med sig hade han en Leica I. Otroligt nog lyckades han till och med fotografera under det livsfarliga arbetet uppe i riggen.
Bilderna som finns att beskåda på Sjöfartsmuseet i Mariehamn är rent fantastiska i skärpa och kvalitet. Man fattar inte att den här lilla Elmar 3,5/50mm kunde prestera något sådant för runt 100 år sedan.

Svara