Fotografi & Filateli
Entusiastens vedermödor. Text och lite prydliga bilder för förryckta:
Var går gränsen till galenskap när det gäller gamla kameror? Enligt min mening ligger den någonstans vid svarta Leicakameror - illa avnötta i bara mässingen, och utbjudna till rent osannolika ockerpriser. Har man ramlat i det hålet, då sysslar man inte längre med någon aspekt av fotografin - utan man är hemfallen åt ren dårpippi.
Nu måste jag ju medge att jag har min egen lilla dårpippi. Jag är barnsligt förtjust gamla kameror - men det är ett teknikhistoriskt och mekaniskt intresse. Jag älskar att skruva i dem och jag älskar att fotografera med dem. Det betyder att jag föredrar ett snyggt standardexemplar framför en risig raritet. Det är en verksamhet som jag försöker intala mig inte faller under begreppet "filateli".
Under de långa tider som jag har sysslat med med gamla kameror är det ju ändå så att jag ibland slumpmässigt har stött på någon fin raritet - och då kniper jag förstås den, om priset är det rätta. Här en historia om en sådan raritet, en historia som inte saknar sina poänger:
En gång för sådär en 20 år sedan satt jag vid datorn och tittade på vad som fanns till salu från Ukraina. Så dök det upp en riktigt snygg Jupiter 3 1,5/5 cm - det är ryssarnas variant på Zeiss Sonnar 1,5/5 cm, ni ser den i säljarens bilder här ovanför.
Jag såg att det i en av bilderna skymtade fram att objektivnummret började med nollor. Ett nollnummer betyder att det är något mycket speciellt med det objektivet. Säljaren hade inte fattat galoppen, utan jag köpte objektivet till priset av standardutförandet.
Objektivet anlände i sin karakteristiska svarta bakelitburk med tillverkarens certifikat bifogat. Det var från KMZ i Krasnogorsk strax utanför Moskva. Det var inte bara i nyskick - av vissa detaljer kunde jag se att det aldrig hade varit på ett kamerahus.
Nu gällde det att ta reda på vad det här var för något! Det var ju lite spännande med ett okänt 0-nummer.
Otroligt nog fick jag genast fatt på mailadressen till chefen för beräkningsbyrån vid KMZ, och svar kom på stund! Det här var ju rätt nära efter Sovjetunionens fall, och han var fly förbannad:
"Det är väl ändå som självaste fan! Allt reas ut till väst till nollpris!! Vi har inte något objektiv av detta slag i vårt museum."
Så småningom lugnade han ner sig, och vi hade en trevlig mailväxling. Det visade sig att det handlade om provserien 1954 avseende det första egna högbrytande optiska glaset i Sovjetunionen. Jag hade lagt händerna på Nr: 80 i en i det närmaste handgjord serie om 100 objektiv, en serie som hade gått ut specifikt till institutioner och andra specialister i det stora landet.
En stund hade jag faktiskt tanken att jag borde donera objektivet till muséet vid KMZ i Krasnogorsk. Mellan hans ilskna rader kunde jag nämligen ana en genuin sorg över att hans land gick på realisation västerut...
Ett tidsmässigt passande Kiev II-hus hämtades ur vitrinskåpet - för att sedan bestyckas med kronjuvelen. Därefter följde några lättsamma promenader för att åstadkomma lite nytagna demonsrationsbilder till den här bloggen.
_____________________________
Intresset för ryska objektiv har ju ökat en hel del på senar år - så detta är en första klassens raritet på den internationella marknaden.
Ett objektiv tillverkat under sådana rigorösa förhållanden, i stort sett handgjort och kontrollerat om och om igen, borde vara mycket bra - och så är det. Det är nästan så att det ser lite bättre ut ibland än originalet; Zeiss Sonnar 1,5/5 cm. Här följer lite sensommarbilder:
Stenhårt motljus brukar avslöja ett och annat om ett objektiv.
Den uråldriga allén mot Åkeshofs Slott.
Septembersommar 2024
På vår baksida har grannarna byggt upp en veritabel lustgård. Knappast enligt smalhusarkitekternas idékoncept - men fint.
Trots sensommarvärmen, börjar naturen tala om höst...
____________________________
Jaha - det gick ju riktigt bra med objektivet från Krasnogorsk. Snyggt och prydligt.
Här antyds hemligheten med ryska objektiv: Specialarna, de objektiv som är tillverkade i en liten serie, är nästan alltid bra. Däremot - om man exempelvis väljer att undersöka de massproducerade ryska normalobjektiven i brännvidden 50 mm - repliker av Zeiss Tessar och av Zeiss Sonnar, som sitter på nästan varje kamerahus vid leverans, så är risken stor att man genast får ett svagt objektiv i handen. Det här beror på de sovjetiska femårsplanerna, som krävde helt orealistiska produktionsvolymer. Man får hålla i minnet att det i Sovjetunionen tillverkades oerhörda mängder kameror - och varje kamera skulle alltså enligt den tidens standard, vara bestyckad med ett 50 mm objektiv vid leverans.
Att tillverka kvalitetsobjektiv vid den här tiden byggde mycket på manuella moment och löpande manuella kontroller. En bärande omständighet i saken är yrkeskunnandet och händernas skicklighet hos personalen. En sådan produktion kan inte stressas upp över en viss gräns, utan att kvalitén sjunker. Då hjälper det inte att stoppa in mera folk. Vid KMZ i Krasnogorsk skulle i princip Zeiss rutiner gälla, det var där företagets ursprung låg - men den saken var alltså inte kompatibelt med en socialistisk produktion med femårsplaner som kräver maximalt utfall.
Den logiska följden av det sagda, är att tillsatsobjektiven - alltså andra brännvidder än 50 mm är mindre riskabla att köpa. Dom har tillverkats i mindre, och därmed mera lättkontrollerade serier.
Det extra ljusstarka Jupiter 3 1,5/5 cm är ett specialobjektiv som alltid tillverkades i mycket små och välkontrollerade serier. Många gånger krävdes det en rekvisition för att man skulle få köpa ett Jupiter 3 i Sovjetunionen.
Filmen var Agfa APX 100














Visst är det så - att det är extra kul när man vet lite om grejerna.
Själv är jag Leicaentusiast i botten - men jag fann strax att Leica redan var beskriven ner på skruvnivå. Då började jag intressera mig för den andra giganten, Zeiss. Det är ett kunskapsfält som man aldrig blir klar med... :-)
/B
Tack för kommentaren Bengan.
/B
Visst är det AR-behandlat - och en riktigt hygglig sådan. Dessutom har objektivet bara tre fristående element - det ger sammantaget utmärkta transmissionsförhållanden.
Ryssarna märkte saken på namnringen med ett rött "P" - vilket är den kyrilliska bokstaven motsvarande Zeiss "T"-märkning.
Dom med dårpippi räknar ju kallt med att det framöver finns samlare med ännu mer dårpippi. Dem har rätt tillräckligt ofta för att dårpippi ibland framstår som lönsamt.
Förlorarna syns ju inte så spiralen kan fortsätta uppåt. Jag grämer mig fortfarande över att inte ha köpt en låda med militärgröna Leicor på överskottsbolaget 1968. Dom ville ha flera hundra kronor och jag hade inte dom pengarna att satsa på en eventuell framtida vinst.
I länken nedan ser du min felfria svarta M3 med dito felfri Summilux 1,4/50 mm på det tidiga 1970-talet. Det hisnar när man tänker på vad den skulle vara värd i dag.
Tack för din kommentar Måns.
https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/ilford-kodachrome-5.htm
Jag gillar också det finmekaniska arbetet i äldre kameror men samlar inte på dem. Jag har bara kvar mina egna gamla kameror saom går att använda, vilket jag också gör ibland.
God Jul, Peter och ni andra
Jag är så förtjust i mina gamla kameror, att jag aldrig gick över på det digitala - eftersom dom nu en gång går på film.
God Jul önskar jag tillbaka.
Minns att jag själv provade ett Jupiter-12 (2,8/35) för ett antal år sedan, på min dåvarande Leica M4-2. Det funkade, men var ganska klumpigt, och inte alls så imponerande som ditt Jupiter-3 verkar vara i motljussituationer. Min favoritglugg till min Leica M4-2 vara egentligen det hårtecknade Summicron 35/2 (version 2/3), men det kostade betydligt mer än ett Jupiter-12 :)
Jupiter 12 är ju den ryska varianten av Zeiss Biogon 2,8/3,5 cm - världens ljusstarkaste vidvinkel, 1936 när den kom.
Det är ju alltid lite svajigt med ryska gluggar - även om risken är påtagligt störst när det gäller normalbrännvidden.