Historiens vingslag

Kan en ateist vurma för gamla kyrkor? Jo, det går alldeles utmärkt.

Vi är vid Östra Ryds kyrka år 2009. Den ligger i närheten av Rydboholms Slott - ätterna Wasa och Brahes stamgods. Under långa tider har kyrkan här i Östra Ryd närmast varit en familjeangelägenhet inom de två mäktiga familjerna. 

När Sippa och jag åkte från storstaden ut till Vaxholms Hotells magnifika matsal för en god lunch, ligger Östra Ryd ungefär halvvägs - och där stannade vi alltid. Det är inga smågrejer och inga slätstrukna historier som dväljes inom dessa väggar.

Det här magnifika altarskåpet är donerat till kyrkan av Gustaf Wasas farfar (!). Det står här helt öppet. Man kan gå fram och pilla på figurerna, men ingen gör det. Det säger något om Sverige - ett Sverige som numera är på avgång.

Kyrkan är full av vapensköldar och släktrelaterade tavlor. Här har vi en gammal greve Brahe som blivit konterfejad på sitt yttersta. Vad skall man säga om den skenheliga ängeln uppe i högra hörnet? Kände hon greven?

Bakom altartavlan och vapensköldarna i den stängda delen av koret befinner sig ätten Brahes gravvalv. Det har varit stängt i snart 100 år - och här ruvar historiens lagrar i tystnaden.

  

Här några korta nedslag i den saken:  

Grevarna Brahe är intimt sammanlänkade med den svenska historien. Vem har inte hört uttrycket: "Det var i grevens tid"? Saken handlar om greve Per Brahe, som på 1600-talet var generalguvernör i Finland - och som med hårda nypor, vilja och kompetens, på nolltid redde upp alla hotande missförhållanden.

    

I den högre statsförvaltningen och vid hovet har det nästan alltid funnits en greve Brahe verksam. En av dem har blivit halshuggen för sin lojalitet. Det var hos drottning Lovisa Ulrika, Gustav III:s mor och Fredrik den store av Preussens syster. Denna högt bildade men ampra drottning försökte sig på en spektakulär statskupp under den så kallade frihetstiden på 1700-talet - en tid som inte föll henne det minsta i smaken.

Det rätt slarvigt upplagda kuppförsöket misslyckades - och greve Erik Brahe, drottningens främste sammansvurne, halshöggs med svärd på Riddarholmstorget här i Stockholm.

Det gick som en chockvåg genom hela riket. Det handlade om självaste Riksgreven, adliga ätten Nr 1 på Riddarhuset. Hovet och Brahe själv hade trott att hans höga ställning skulle skydda honom i händelse av problem - men landets verkliga ledning, det fruktade Sekreta Utskottet, lade inte fingrarna emellan.

Här höll släktsagan om den grevliga grenen av familjen Brahe på att ta slut - men grevinnan Brahe visade sig vara gravid, och födde så småningom en son.

  

På våren 1773 stod två unga män med uppvaktning vid en öppen kista här i gravvalvet. Man höll parfymerade näsdukar för ansiktet. Den ena var unge greve Brahe - han som hade legat i mammas mage när fadern blev halshuggen på Riddarholmen. Den andre var Gustav III som nyligen elegant hade återtagit kungamakten.

Det handlade närmast om ett gäng ungdomar - Gustav var bara 25 år, och under hans direkta ledning och initiativ den 19 augusti 1772, välte man hela den svårt korrupta statsledningen över ända. Man genomförde en total statskupp, och det utan att en droppe blod spilldes. Det hela saknar motstycke i världshistorien.

Nu stod man här i Östra Ryd vid gamle greve Brahes huvudlösa lik. Huvudet befann sig under ena armhålan. Man kan föreställa sig vilka samtalsämnen som var på tapeten. Högadeln var hämndgirig och ville inte acceptera att landets främsta adelsman hade blivit avrättad av, som man uppfattade saken, de lägre samhällsklasserna. Gustav, som inte hade burit hand på någon efter statskuppen, ville ha försoning trots allt.

Det blev som Gustav ville.

     

Under det tidiga 1800-talet, alltså under Karl XIV Johans regeringstid, hade greve Magnus Brahe en mycket dominerande ställning. Greve Brahe var en av de få som kom kungen nära och hade hans fulla förtroende. Kungen tog inte emot någon utan att det gick via Magnus Brahe. Det sägs, att ibland fick till och med kronprinsen finna sig i den ordningen. Det talades lite tyst om Brahe-väldet.

Karl XIV Johan var en framgångsrik och ryktbar militär, marskalk av Frankrike när han blev svensk tronföljare. Som kung regerade han nu Sverige mer eller mindre via direkt ordergivning - ett sakernas tillstånd som inte stöddes av konstitutionen precis, men som sällan blev ifrågasatt på grund av Karl Johans karisma och starka personlighet. Sett ur det perspektivet kan man säga att han långa tider fungerade nästan som en enväldig monark. Greve Magnus Brahe, som alltid hade kungens öra, hade därför ett avsevärt inflytande över landets styrelse.

Mycket tyder på att det förelåg en djup personlig vänskap mellan de två männen. När Karl XIV Johan avled, blev Brahe svårt sjuk - och dog själv efter någon månad.

                                              Vapensköldar för ingifta släkter

                     

Den svenska adeln, som hade varit ledande i samhällslivet sedan Alnsö stadga år 1280, började tappa sin makt under det inledande 1800-talet - och det slutliga slaget kom med ståndsriksdagens avskaffande år 1866.

Så småningom nådde även den grevliga grenen av släkten Brahe till vägs ände. Man drog naturligtvis ut på saken så långt man kunde, den sista greven var adopterad från en sidolinje.

I den vackraste sommaren i juni 1930 stod ärkebiskop Nathan Söderblom här i ätten Brahes gravvalv och krossade vapenskölden över den sista greve Brahes kista. Därefter roddes ärkebiskopen ut i öppen båt på Kyrkviken - och där kastade han nyckeln till gravvalvet i sjön. Sedan dess har det varit stängt.

                      ___________________________________________

                      Filmen var Kodak Portra 160, och kameran Olympus OM-1n