Storhögar och stora män

Ett av dom riktigt roliga inslagen i att vara doktorand i Kulturgeografi, är att vara med på exkursioner ute i kulturlandskapet när sommaren är som vackrast. Det är som en jättepicknick, där man förenar nytta med nöje.

Här skriver vi maj 1988, och jag skall på egen hand ta mig ut till exkursionsområdet i Roslagen - då jag hade hakat på saken lite väl sent. Till detta ändamål tog jag mig till Östra station och dom hiskeligt fula gamla tågen på Roslagsbanan.

Men vänta nu - något ljusare skymtar fram lite längre bort på perrongen:

En gammal elegant vagn i fernissad träpanel!!

Tänk att sådana fortfarande rullade så långt fram i tiden. Lyckan var gjord. Jag kunde på ett högst nobelt sätt förflytta mig ut till mina kolleger.

En underbar resa blev det, sittande på röd Plysch genom den så vackra roslagsnaturen i sköna maj.

                                 _______________________________

Nu följde sålunda den stora forskarpickniken.

Man studerar kulturlandskapet ur alla dess aspekter, stöter och blöter kunskaper och erfarenheter. Lyssnar på sin kunnige professor - och äter lunch och tar fikapauser ute i det gröna. Det här skall jag inte trötta läsaren med, det kan nämligen bli för mycket bilder - även på en fotosida.

Jag går direkt på det där med storhögar, och börjar med riktigt mystiska sådana:

Mannen i gul jacka är vår exkursionsledare professor Ulf Sporrong. Han hade tidigare blivit varse en nyligen gjord skogsavverkning, som gav fri sikt över ett gammalt mysterium. 

I Roslagens skogar, långt från bebyggda trakter och utanför både odlingar och betesmark - detta i både gamla tider såväl som nu, ligger det jättestora stenhögar, många sådana. Det verkar finnas vissa distansmässiga samband mellan högarna - men det är högst oklart. Analys av material under en sådan hög har gjorts. Ett förslag är att dom kan vara så gamla som från järnåldern. Man har stött och blött den här saken under stora delar av 1900-talet, men ingen har kommit med någon rimlig förklaring.

Vet inte Ulf vad det handlar om - då vet ingen.

Här kommer vi in på en stor svaghet med ämnet Historia:

Vi kan inte dra dom döda ur gravarna för att fråga hur det förhåller sig, och om vi inte hittar förklaringar med hjälp av vår rätt avancerade vetenskapliga metodik - då står vi där vi står. Vi tvingas medge att vi inte vet vad det handlar om, vi förstår inte vad det är vi ser. I det läget duger det inte alls med svävande snack om "kultplatser" - vi vet helt enkelt inte.

I det här fallet förhåller det sig just så. 

                               _______________________________

Efter att ha studerat många landskapsvarianter och sett många kulturlämningar, och åkt kors och tvärs genom bygden i vår inhyrda buss - stötte vi på arkeologerna. Då blev det högst intressant. Dom höll nämligen på med att gräva ut en storhög;  Björns hög.

Det finns många Björns högar, det var ett vanligt namn under järnåldern. Den här Björn var en lokal storman, och han fick en storståtlig sista viloplats.

Redan högens imposanta mått förmedlar budskapet genom årtusendena:  

Här vilar stor man.

Att Björns närmaste, och säkert många runtomkring, ville hedra honom så mycket som möjligt, det är en sak som står helt klart. Högen är uppkastad av de omgivna åkrarnas jord. Man tog alltså av sin egen försörjningsbas till sin döde hövdings ära. Än i dag har åkrarna runt Björns hög mycket klen bördighet.

Den tuffa arkeologiprofessorn (vars namn jag skam till sägandes har glömt), hade alls inget emot att det ramlade in en grupp människor av en anständig utbildningsnivå. Hon berättade fullödigt och intressant om utgrävningen. Vi stod alla som "tända ljus" - det är kanske en gång i livet som man får uppleva utgrävningen av en storhög från järnåldern.

I en ring runt högens topp, på runt en meters djup, har man lagt en krans av noga utvalda och buntade vidjor. Detta trämaterial har man sedan täckt med olika uppbyggda skikt - och sedan har man bringat materialet i syrefattig glöd. Under lång tid - kanske flera år, har det stigit en svag rökplym ur högen, symboliserande Björns ande och till Björns heder och minne.

Alla kulturer har sina seder och sina egna bruk. Det här tyckte vi var riktigt raffinerat.

Här har vi en stark sida i historisk forskning. Vi får ibland veta sådant som annars för länge sedan hade varit borta i forntidens dimmor. Plötsligt går det att göra sig en riktigt bra föreställning om hur det såg ut vid Björns hög vid tiden när hans efterlevande hyllade hans minne. I andanom ser jag Björn i blå hövdingamantel hopfäst på bröstet med en prakt-fibula.

Det var bra jobbat - och framgångsrikt! Hur många av oss i dag kommer att blir ihågkomna, funderade över, undersökta och kommenterade, efter mera än 1000 år?

Att vara doktorand i Kulturgeografi i undersköna maj månad, i Roslagen, i Sverige - det är precis som det sägs vara i Saltkråkan:  Roligt nästan jämt!

                        __________________

Bilddata:  Contax RTS II och Kodachrome 25

Att bomba civila - kvinnor, barn och andra

Nutidshistoria:

I dag talar man om folkmord, när ett ett litet land, omgivet av bittra fiender, blir överfallet med brutala krigshandlingar - och slår tillbaka med krig mot angriparen. 

För 80 år sedan jämnades Tysklands storstäder med marken och över en halv miljon människor kremerades i stadskärnorna när våldsamma eldstormar uppstod. Hur den saken gick till, berättar en fotoprofil här i Stockholm om:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/werner-rotter.htm

Man var  på den allierade sidan inte omedvetna om det enorma lidandet och det massiva dödandet av många gånger helt oskyldiga civila man gjorde sig skyldig till - men man ansåg att det ändå var en legitim kostnad för att bli av med Hitler och nazisterna.

Frågan man måste ställa sig i dag är vad som är legitimt för att bli av med den barbariska och brutala våldssekten Hamas? Mitt givna svar är att massivt våld är motiverat och legitimt, även mot civila anhängare och medlöpare eller sådana som oturligt råkar finnas på plats - för att man måste bli av med ett sådant ondsint, omänskligt, och fredsförstörande gäng. 

Precis som när det gällde att bli av med Hitler och nazisterna.

Fotohandel med pondus

Wibergs Foto är ett etablissemang som jag skulle gissa att dom flesta äldre fotografer här i Stockholm kan relatera till - mycket beroende på den färgstarke innehavaren i gamla tider, John Gustafsson. 

John var slagfärdig, underfundig, och rolig. Jag har aldrig hört honom förlora en munhuggning.

Jag lärde känna John i slutet av 1960-talet. Småningom blev vi mer bekanta och goda samtalspartner. Wibergs Foto var lite speciellt. Svåröverskådligt och knökfullt med kameror och annan fotografika - men John visste var varenda pryl fanns. Folk med ett genuint fotointresse - speciellt ett tekniskt sådant, tyckte att det här var en mycket intressant och stimulerande miljö. Wibergs Foto liknade ingen annan fotohandel - och John Gustafsson liknade ingen annan fotohandlare.

John var frispråkig och rakt på sak. Vänlig och korrekt mot kunderna - men inte servil. John gick alltså inte hem hos alla.

                                                   John Gustafsson på 1970-talet

För kunder som behövde hjälp och fotografiska råd, var John en fast punkt. Hans genuina vänlighet, gjorde att han alltid gjorde lite extra.

                                                                  Min fikaplats.

Jag satt ofta hos John och fikade och pratade. Det blev naturligtvis mycket snack om kameror och fotografi - men även samhällsfrågor och rent filosofiska spörsmål avhandlades med lätt hand. Skrattet låg alltid nära till hands.

Min sittplats var längst inne i lokalen. Där hade jag en fin utsikt  mot betjäningsdisken där John ofta befann sig - men för kunderna som han talade med därute, syntes jag nästan inte alls.   

Oj, oj - jag fick höra mycket...  saker som inte alltid lämpar sig för trycket - men underhållningsvärdet, det var många gånger storståtligt.

Jag kommer ihåg en dag när en kund tyckte att John skulle ta kostnaderna för kundens egen dumhet, men det tyckte inte John. Saken var den att kunden delvis hade förstört den kamera som han hade köpt genom mindre välbetänkta åtgärder - sådant som var långt utanför garantins gränser.

Det blev till en praktfull ordväxling - och när kunden hade kört slut på alla argumenten, dängde han kameran i disken, skrikande:   

Du kan ta din djävla kamera och stoppa upp den i ....!! 

Det gå inte alls det,  sade John med ett vänligt ansiktsuttryck - där har jag redan en projektor. Det gick alltså inte att rubba John Gustafssons lugna behärskning. Han lät sig aldrig lockas till några obetänkta hetsigheter. Kunden dröp av - lång i ansiktet. 

Sådan underhållning till kaffet bjöds det ibland på Wibergs Foto.

                                         John Gustafsson bakom disken året 1992

                                               _______________________

John lämnade oss alldeles för tidigt. Sonen Peter tog över Wibergs Foto och utvecklade verksamheten till Stockholms Leica Center. Peter var lika framåt och duktig som pappan hade varit. Hela verksamheten berodde av Peters kompetenta och kundvänliga handlag.

Att handha ett världsmärke som Leica, kameran med den största nimbusen i branschen krävde sin man - och den mannen var Peter Gustafsson.

Det blev fortsatt fika på Stockholms Leica Center, och jag höll mig därmed sakkunnigt informerad om vad som tilldrog sig i fotobranschen - och jag fick många trevliga stunder tillsammans med Peter.

                                     Peter Gustafsson på Älvsjömässan 2011

Nu är fotobranchen en branch i nedan, och Peter kan skymta pensionsåldern vid horisonten - omständigheterna ligger alltså väl till för en avrundning.

                                                                  * 

Med John Gustafsson i levande minne, och med ett stort tack till Peter Gustafsson för alla fina stunder vid kaffekoppen!