Ombord på Regalskeppet Vasa

Att som geograf upprätta ett kartregister verkar kanske inte så upphetsande, men det kan leda till saker man inte väntar sig - som att få gå ombord på Regalskeppet Vasa i det då nyöppnade Vasamuseet.

Som jag i en tidigare blogg varit inne på, jobbade jag en period med ett nytt kartregister på Stockholms Stadsmuseum under min tid som antikvarie där på 1980 och 1990-talen.

Jag var förvisad till underjorden - det vill säga till muséets medeltida källarvalv där kartarkivet är beläget. Ibland när jag behövde hantera många kartor simultant, bredde jag ut mig över ett antal bord i biblioteket. Bibliotekarien var min bundsförvant, hon var på det klara med att ett nytt sökregister för kartorna var absolut nödvändigt - det rådde nämligen fullständigt kaos i kartarkivet. Det var mycket vanligt att man omöjligen kunde hitta det man sökte - ibland fick man i sin nöd ringa till gamla pensionerade antikvarier för att fråga...

Det var ett omfattande material och ett omfattande arbete. Roligt men lite tröttande - jag väntade mig inga större sensationer, utöver ansträngd rygg och lite irriterade ögon.

Men sensation - det var just vad det blev!

Plötsligt hade jag i min hand en karta från (troligen) det sena 1800-talet som visade Regalskeppet Vasas förlisningsplats och dess exakta lokalisering! Det blev stor uppståndelse. Ingen på muséet kände till detta - och ingen annan heller.

Den tragiska historien om Regalskeppet Vasas dramatiska förlisning på Stockholms inlopp 1628 har alltid varit väl känd i de historiska källorna, men den mer precisa platsen för katastrofen hade fallit i glömska fram emot 1900-talet.

När Vasas senare upphittare Anders Franzén under det tidiga 1950-talet sökte efter ledtrådar till platsen där Vasa förliste, visade det sig omöjligt att med hjälp av dom skriftliga källorna få fram den exakta förlisningsplatsen. Anders Franzén satt mycket på Stockholms Stadsmuseum, men där visste alltså ingen vad som faktiskt dolde sig i det egna kartarkivet - och Franzén hittade aldrig denna karta:

Vad det handlar om, är att man har haft ett behov av att loda djupet mellan Djurgården och Söder. För att få till en arbetskarta har man lagt ett halvtransparent papper över en vanlig karta, och sedan ritat i de konturer och de riktlinjer man har haft behov av. Under det följande lodningsarbetet ute på vattnet har man av en slump stött på Vasa just där två lodlinjer tangerar varandra, och utmärkt platsen med en ring och ordet "Wrak".

                     

1956 hittade Anders Franzén till slut sitt önskeskepp - utan hjälp av den karta som låg okänd och gömd i kartarkivet på Stadsmuseum. Han lodade sig fram till Vasa helt på egen hand - fram till den dagen då en bit svartek satt fast i det egentillverkade hugglodet.

Efter det att man hade slutfört den allra första dykningen på fyndplatsen med hjälp av marinens tungdykare, och när den stora hjälmen skruvades av på däck - utropade dykaren upphetsat: 

"Det ligger ett stort krigsfartyg med dubbla rader kanonportar där nere... !!"

  

                                                ___________________      

På det nyöppnade Vasamuseet blev man förtjusta när jag kontaktade dem. Man behövde allt bakgrundsmaterial man kunde få - och detta var ju högst förvånande, och dessutom en historia med lite knorr. Jag blev inbjuden att göra ett besök ombord på Vasa utanför öppettiden, och med museichefen som ciceron.

Den unga pojken inom mig vaknade genast - detta var kul!

                      

Jag kom till Vasamuseet en vacker septembermorgon 1991. Man kan se att nybygget inte har stått på plats så länge, koppartaket har inte oxiderat mycket ännu.

Det var med andakt jag steg ner på Vasas däck. Jag var helt på det klara med att det inte var många utomstående som fick det privilegiet. Skeppet ligger som när det fördes in i muséet - den undre delen av riggen är inte upprest ännu. Däcket skyddas av nya, men mörkanlöpta plankor.

Här är vi på övre batteridäck. Det låg i sakens natur att jag måste fotografera diskret - lite i förbifarten utan att störa allt för mycket. Till det ändamålet hade jag en stor stavblixt som fyllnadsljus - men det sjöindränkta svartnade timret fullkomligt åt upp blixtljuset. Hade det inte varit för den reflekterande skyddsplasten på däcket, hade det blivit svårt att få några bilder överhuvudtaget.

Här har vi undre batteridäck - där vattnet forsade in genom dom öppna kanonportarna vid katastrofen. Det var inte utan att man sände en tanke till den panik som måste ha varit rådande 1628. Man försökte desperat hindra de tunga kanonerna att hasa över till den lägre belägna sidan. Ett av de skelett man hittade, låg krossat under en kanonlavett.

Det blev nu bara ett fåtal bilder tagna. Den spännande verkligheten tog överhanden. Vi var runt överallt. Museichefen berättade engagerat och sakkunnigt - och jag var en andäktig och uppmärksam lyssnare. Att sedan stiga in i amiralskajutan och uppleva den förtätade stämningen var väldigt speciellt, och att känna på kollerstocken där rorsman stod. Hur var det för honom när han insåg att skeppet verkligen skulle kantra? Kom han ur sin lilla holk?

Jag har varit ända ner till kölsvinet - själva kölen är tillverkad av enorma ekstockar.

 

                                                         

                     

                           ____________________________________

                   

Nu när ämnet är öppnat, kan jag inte undvika en gammal tvistefråga:

Hittills har det varit en etablerad sanning att Vasa förliste därför att hon var felbyggd, att hon hade en för liten undervattenskropp för att ta tillräcklig barlast i förhållande till skrovets höjd och tyngd. Jag har alltid haft lite svårt för den saken. Skulle en gammal och mycket erfaren skeppsbyggmästare från sjöfartsnationen Holland, även chef för varvet, begå ett sådant misstag? Inte speciellt troligt.

På senare tid har det kommit nya undersökningar och nya tongångar.

En till barlastteorin anknuten berättelse har varit, att Vasa när hon redan var påbörjad, byggdes upp med ett ytterligare kanondäck på order av kungen, Gustav II Adolf - och därför blev helt instabil. Nya studier av Vasas skrov visar nu att det inte stämmer. Vasa byggdes i ett svep, efter ett och samma koncept. Någon tillbyggnad efter ett tidigare påbörjat bygge har inte skett.

Jämförande studier av skrovformen på andra 1600-talsskepp antyder att Vasa kanske var lite rank men inte felbyggd. Det är samma slutsats som den ansvarige amiralen för varvet landade i under 1600-talet, efter genomfört krängningsprov. Vasa var något rank, men sjöduglig.

För mig lutar det nog åt att regalskeppet seglades omkull av sin egen besättning. Det fanns två kaptener ombord vid vid förlisningen (!)  - en nyligen avgången, och en nyligen tillträdd. Omständigheterna är oklara, men det är ju inte svårt att tänka sig att det lätt uppstod friktion i deras inbördes relationer...

Man väntade sig inte några problem med seglatsen på Stockholms inlopp - men det var just vad som hände. Till följd av att man överrumplandes av svårigheterna, uppstod troligen befälsförvirring - den saken, och en ny och ännu inte intrimmad besättning gjorde att man inte var situationen vuxen. Katastrofen var ett faktum.

      

                                        Bilddata:   Zeissobjektiv och Kodachrome.

Växternas rasism

Året var 1971, och Sippa och jag hade nyss träffats. Vi promenerade i det vackra sommarvädret ute vid Källhagens värdshus vid Djurgårdsbrunnskanalen här i Stockholm.

I värdshusets trädgård stod det en enorm blomma! Det såg ut som en Björnloka - men var uppåt tjugo gånger större. Det var första gången vi såg Jättebjörnlokan, och vi tyckte att den var oerhört ståtlig och imponerande! Den skall vi ta frö av i höst och sätta på Hasselvik (en sådan tur att vi inte gjorde det).

Den uppmärksamme teknikentusiasten ser genast att Sippa plåtar med en Exakta VX 1000,  försedd med ett Zeiss Sonnar 4/135 mm.

    

Den här blomman var inte bara synnerligen invasiv, den hade redan börjat sitt segertåg ut i landet där den med stor bravur motade undan all annan växtlighet på platsen - den var även farlig på riktigt. Får man växtsaften på huden tillsammans med solbestrålning, så uppstår lätt svåra brännskador! En riktigt fälla för små barn.

Nu drog man i full panik igång en storsatsning. Turligt nog hade den potenta jätten inte hunnit så långt. Man lyckades faktiskt med konststycket att utrota den.

    

När det gällde Jättebjörnlokan var var det inte i första hand frågan om att den var invasiv, det handlade mer om att den var ett uppenbart hot mot människors hälsa. Det är sällan fallet med andra växter. Därför ter sig saken helt annorlunda när man nu från myndighetshåll även ger sig på vackra blommor som traditionellt ingår i den svenska floran, sommarblommor som många människor tycker om. Man belastar svenska blommor som Syren och Lupin med öknamn som "invasiv art" - traditionella växter som i hundratals år har funnits i landet.

En uppskattad blomma i det svenska landskapet som har hamnat i skottgluggen, är alltså just blomsterlupinen. Därför kommer jag åter in på ett ämne som jag har haft på tapeten tidigare - men som behöver expanderas lite ytterligare.

       En sommarbukett med Hasselviks vackra blomsterlupin och stora blåklockor

Tydligen finns det inflytelserika biologer som inte vill acceptera Charles Darwins banbrytande iakttagelser om det naturliga urvalet via "survival of the fittest" - den bäst anpassades överlevnad? Det är ju annars det avgörande vetenskapligt genombrottet som välte kyrkans irrläror över ända, och som förändrade hela vårt synsätt på naturen genom sitt kristallklara bevisvärde.

Är man inne på sådana vägar, att strunta i vetenskaplig realiteter - då är det lätt att ta till bannbullan, och att svarva ihop någon användbar definition så att man kan gynna "rara växter" som man själv gillar - sådana som inte klarar av det där med konkurrensen i det naturliga urvalet.

Det finns ett modebegrepp i dagens debatt, ett uttryck med politisk underton, och det är; "biologisk mångfald".  Problemet är att saken inte har någon förankring i naturens verklighet. Naturen fungerar inte genom mångfaldhetsbegrepp, utan genom en ständigt drivande konkurrens i det naturliga urvalet genom den bäst anpassades överlevnad - och därmed den sämre anpassades tillkortakommande och utsorterande. Så vässar sig arterna mot varandra och blir härdigare och bättre.

Det trodde jag var något som var grundligen vetenskapligt bevisat för länge, länge sedan...

Begreppet "Invasiv art" är svagt och behäftat med svajiga definitioner. 

Ur en viktig aspekt är alla arter här i landet invasiva. Dom har alla kommit hit någon gång, och trängt sig in bland dom arter som redan var här - utom då dom allra första mossorna och lavorna som kom direkt när inlandsisen drog sig tillbaka.

Om alla är invasiva, så är ju ingen invasiv...

         

Där Blomsterlupinen trivs, uppvisar den en hög spridningspotential. Men där den inte trivs, är det stört omöjligt att få den att växa. Jag vet av egen erfarenhet. Grannen till min sommarvilla, några kilometer bort, har en för ögat liknande trädgård - men där går det inte att få lupinen att växa. Grannen i fråga var avundsjuk på mina fina blå lupiner av en gammaldags härdig sort, så vi har försökt tre gånger - men dom går ut direkt.

Blomsterlupinen trivs bäst på torra, luckra, gärna lite sandiga marker. Vägrenar är perfekta. Där har dom varit bilisternas glädje och ögonfröjd i många år. På sådana ställen konkurrerar dom gärna ut andra växter, helt enligt Charles Darwins ordning (dom nämnda växterna skall alltså i det läget bli utkonkurrerade) - men i stora delar av landet trivs lupinen inte, och där syns den inte heller till.

Hur kan en art vara invasiv, om den inte vill växa på stora delar av landets yta?

Ibland går det riktigt galet...

Här om året hetsade några unga biologer upp lokalbefolkningen i ett litet sammhälle till att gå ut i krig mot lupinerna. Man skrev kampsånger och hatade intensivt. Lupiner är fula, fula, fula!!  Nu skall dom döden dö...     Det var innebörden i deras budskap.

Det hela spårade ur i något som liknar växternas rasism. Aningslösa människor gjorde sedan ett TV-program om eländet.

Motbjudande!

                                    Vid stugknuten av min sommarvilla... :-)