Lugnt i båten?

Lugnt i båten i ankdammen? Kanske just nu - men för hur länge? Jag sitter och tittar på TV där de förfärliga reportagen rullar - reportagen om en hemsk årsdag. Kriget i Ukraina går in på sitt femte år! 

Vi hade nog lite glömt bort saken, men Ryssland sågs för inte så länge sedan som även vår arvfiende, sågs som det stora hotet mot Sverige. Vi har krigar med ryssarna långt före vår statsbildning etablerades. När den väl hade format sig, förde Gustav Wasa krig med - just ryssarna. En lång rad svenska regenter tvingades värja landet mot den aggressiva blivande stormakten i öster.

Man kan väl säga att själva piken kom när Ryssland, Polen, och Danmark under det tidiga 1700-talet passade på att anfalla Sverige i avsikt att stycka landet, just som en oerfaren tonåring stigit upp på tronen. Man var inte buskblyga precis, utan kallade sitt samarbete för en anfallskoalition. Tonåringen i fråga var Karl XII - och han visade sig vara situationen vuxen, den späda åldern till trots. Han klarade av att värja landets gränser. Anfallskoalitionen misslyckades.

Gustav III förde vårt sista framgångsrika krig mot Ryssarna. Kriget gav visserligen inga landvinster, men det var inte heller vad man i första hand var ute efter - man vann andra viktigare saker. Man fick bort bestämmelserna från "Hattarnas" förlorade krig under den tidigare så kallade frihetstiden, där Ryssland efter fredsslutet hade rätt att lägga sig i Sveriges inre förhållanden och dess tronföljd (och gjorde det i högsta grad). Gustav III återupprättade ett självständigt Sverige. 

Sonen Gustav IV Adolf hade tyvärr inte alls faderns begåvning - i Moskva förstod man detta, och anföll med massiva styrkor omedelbart. Sverige förlorade det kriget, delvis genom förräderi (högmålsbrott). Finland, som var ett svenskt landskap, gick förlorat.

Det är samma gamla visa i dag med Ukraina. Ryssland anfaller sina grannar i avsikt att stycka något land - att kapa åt sig. Vi måste ständig hålla i minnet att Ukraina även för vår kamp, även värjer vårt land mot den brutala stormakten i öster. Även om det svider, så måste plånboken stå öppen. Det är det minsta vi kan göra - att säkerställa att man i Ukraina rent fysiskt, rent materiellt, kan hålla ut. Annars hamnar vi på det sluttande planet, och objudna gäster knackar på dörren.

Här nedanför ser vi hur Karl XII blickar mot riksdagen och visar varifrån faran är att vänta: