Ryssen kommer - eller så här skulle Leica ha gjort!

Vi som är insnöade på gamla kameror har hört det ofta: "Så här skulle Leica ha gjort"!  Med den inledningen kan man förstå att detta är en text skriven för de verkligt hängivna kameraentusiasterna...

                                                ***************************

På 1950-talet gjorde man i Sovjetunionen det som Leica borde ha gjort på 1930-talet när företaget kämpade hårt med att försöka möta konkurrensen från Zeiss och Contaxkameran.

Det besvärliga i situationen var att Leica inte erbjöd sina användare en mätsökare, men det kunde man få om man köpte en Contax. Leica hade en till objektivet kopplad avståndsmätare som inte kunde ses i sökaren. Denna avståndsmätare hade mycket kort bas, vilket man försökte väga upp med hjälp av en förstoringsfaktor på själva mätinstrumentet. Smidighet och snabbhet var emellertid lösen för den nya rörliga småbildsfotografin som bröt igenom under 1930-talet. Det här med att man inte erbjöd någon mätsökare var alltså en avsevärd nackdel för Leica. Leicafolket fick vänta till 1954, då visades slutligen Leica M3 - och företaget kunde äntligen inta ledarrollen när det gällde den här kameratypen.

I Sovjetunionen tillverkade man sedan 1930-talet kopior av Leica. Man var alltså igång med detta långt före det att man efter kriget fick massiv tysk draghjälp genom krigsskadeståndet.

Efter introduktionen av Leica M3 började man i den Sovjetiska kameraindustrin nu fundera akut på vad man kunde göra åt sina Leicakopior. Någon slags modernisering var av nöden. Leicakonceptet hade man tillverkat i runt 20 år, och nu måste något göras - helst utan att man radikalt byggde nytt. Den gamla konstruktionen skulle alltså kvarstå i huvudsak oförändrad, men man måste på något vis koppla in avståndsmätaren i sökaren. Saken var nu inte alldeles oproblematiskt, eftersom den tidigare separata avståndsmätaren hade en förstoringsfaktor. Nu blev det tvärtom frågan om förminskning. Det fick man lösa genom att förlänga mätbasen kraftigt. Med rätt enkla grepp kunde man sedan förvandla den gamla konstruktionen till en helt användbar mätsökarkamera - en kamera som fyllde kraven på modernisering, och som visade en sådan mätnoggrannhet att man smidigt kunde använda systemets högsta ljusstyrka: f:1,5. Det var en sak som inte hade fungerat riktigt bra tidigare med det gamla kortbasiga instrumentet. Goda framsteg alltså, och det utan att behöva ändra något i den principiella uppbyggnaden.

Mycket begåvat får man säga. Så här skulle Leica alltså ha gjort på 1930-talet:

FED 2 från Felix Edmundovich Dzerzhinsky-werk i Charkov, Ukraina

Zorkij 5  från KMZ i Krasnogorsk utanför Moskva.

Båda kamerorna levererades med Industarobjektiv. Det handlar om den Sovjetiska varianten av Tessar - ett objektiv som när det är korrekt tillverkat, ger ett fint resultat

*********************

Det här gick hem mycket bra. Många bildmänniskor använde den här kameratypen. Pablo Picasso exempelvis ägde flera exemplar av FED 2. Spefåglarna menar naturligtvis att det är då han inspirerades till sin märkliga bilduppfattning. Jag tror ändå att Pablo gillade FED 2 därför att han tyckte att det var en bra kamera. I bilden nedan ståtar han med en tidig FED 2 på magen - dessutom är det uppenbarligen en man som vet vad klockan är slagen... :-)

Henri Cartier Bresson plåtade ibland med en Zorkij 5 - något som många av hans fans världen över blir i det närmaste chockade av att få höra. Det finns en kul filmsekvens där han småhoppande tar sig fram i en folksamling, ivrig som en liten pojke. När jag såg den sekvensen första gången tyckte jag att det inte såg ut som en Leica han hade i handen. En rad skärmdumpar med åtföljande förstoring avslöjade saken:  Det var en Zorkij 5.

Hur kan det nu komma sig att gossar av det här slaget använde Sovjettillverkade kameror? Båda var mycket drivna bildmänniskor, så det kan ju inte bero på annat än att dom tyckte att kamerorna var adekvata för sin uppgift. För min del är jag säker på att både Pablo Picasso och HCB visste att när bilden väl ligger på bordet, så är det den som gäller...

                           Ett varningens ord för den som hoppar på det här tåget...

                                                     *********************************

När jag hittade bilden av Pablo Picasso på nätet, så erinrade jag mig att jag har en FED 2 liggande i någon låda sedan uppåt 20 år. Det är just den modellen Pablo har på magen, och med likadan optik - ett Industar 2,8/5cm. Även den kraftiga läderväskan är precis den samma.

Sådant kan man ju inte motstå - inte med ett så lysande föredöme. Fram kom FED ur gömmorna, och den visade sig fungera utan anmärkning. Det blev till att ladda i film, en Agfa APX 100 - hoppa in i bilen och åka ut till Drottningholms Slott för en trevlig promenad och några provexponeringar. Jag var lite nyfiken på denna Ukrainatillverkade Tessar.

Bilderna är tagna vid  f:5,6 och resultatet är godkänt. Både kamera och objektiv är alltså klarerade för mer seriös användning.

Industar/Tessar   Räknades av Dr Paul Rudolph hos Zeiss år 1902. Det handlar om en mycket lyckad vidareutveckling av Dennis Taylros berömda objektivkonstruktion från 1893, den så kallade Cooke-Tripletten.

Troligen är Tessar världens mest tillverkade och kopierade objektiv - detta trots dagens mycket omfattande objektivproduktion. Avgörande i den saken är nog den extremt stora volym Industarobjektiv som tillverkades i dåvarande Sovjetunionen

Ur led var tiden

Om man berättar att sent i oktober 1985 var det så varmt i flera dagar att man kunde gå med sommarskjorta och uppkavlade skjortärmar, så blir reaktionen ofta; “....jaha´ru”   - men om man istället kan visa lite bilder så går saken fram bättre.

Från att ha varit runt nollan, hade vi hade här i Stockholm/Bromma uppåt 25 plusgrader. Folk var i det närmaste förfärade, snacket gick, och man verkade tro att världens undergång stod för dörren - men det var bara en vädervariation. 

_____________________________________________________________

Klädsel ena dagen - och klädsel nästa dag

En kraftig sydvind förde upp den varma luftmassan

Jag lät mig förföras, satt jättelänge i solen - och blev röd om nosen. Detta sent i oktober alltså...

                                                           ********************

Lite senare, i januari 1986 var det dags igen...  För världens undergång alltså - fast nu åt andra hållet. Vi hade i Stockholm en riktigt kall vecka. Den kallaste natten kröp kvicksilvret ner mot minus 28 grader här i Bromma - en helt exceptionell temperatur för Stockholmsförhållanden. Olyckskorparna kraxade:  Nu måste väl folk ändå begripa att det går rakt åt helsike, alltså...

Jag tog en promenad ner till Mälaren denna vackra men iskalla morgon - då hade temperaturen stigit till runt 20 grader minus.

Det hade överlag varit en mild höst,  och många småfåglar hade inte lagrat nog med näring - dom hade blivit vilseledda, speciellt av den ovan beskrivna värmeböljan i oktober. Dom klarade sedan inte den oväntade och hårda kölden, utan ramlade döda från träden och låg väl synliga som små mörka punkter här och där i det orörda snölandskapet

Det var naturligtvis frågan om en tillfällig vädervariation även denna gång, även om den nu var mer dramatisk - åtminstone för småfåglarna

Den plötsliga stränga kylan får isen att krypa utåt så att man nästan tycker sig se rörelsen. Det ryker om vattnet, fastän vattentemperaturen är nära fryspunkten

                                                              **********************

Det jag avser att påminna om med dom här bilderna, är att extrema men tillfälliga väderhändelser har inträffat tidigare - och det med regelbundenhet.

Ser man till historisk tid, med det källmaterial som ändå finns, har sådana händelser inträffat i alla tider, och under vissa perioder verkar dom ha varit mer frekventa än nu. Många av dem har även varit mycket värre och mycket mer drabbande än vår tids väderhändelser:

År 1695-1698 drabbades stora delar av östersjöregionen av en väderkris som tillfälligt lamslog hela jordbruket och ledde till svältkatastrof under ett antal år. Överdödligheten var dramatisk. Krisen som hade verkningar ända ut mot Skottland torde ha skördat tusentals, och åter tusentals dödsoffer. Perioderna 1740-1743 och 1771-1774 uteblev vissa somrar mer eller mindre - inget ville växa i kylan och regnet. Andra somrar sken solen stekhet månad efter månad - men inget regn. Prästernas förtvivlan och uppgivenhet framgår av kyrkböckerna. Massvälten som följde tog tusentals liv.

Det här är alltså långt före industrialismen och människans utsläpp av växthusgaser.

Så har det fortsatt med oväntade och dramatiska väderhändelser: I januari 1850 exempelvis drabbades mellersta Sverige av en snöstorm, en väderstörning av katastrofdimensioner - dödstalen räknades i många hundratal. Den här listan på extremt tvära kast kan göras mycket längre, för den som vill gå igenom saken i detalj.

Det förekommer ingen jämvikt i naturen, det finns ingen "naturlig balans" - annat än högst tillfälligt. Vi är alltid på väg mot förändring, i ena eller andra riktningen. Vid sidan av kortvariga väderkast, har vi även mer långvariga variationer som skulle kunna kallas för "abrupt klimatväxling". Bronsåldern (i Sverige) varade i runt 800 år, och var en påtaglig värmeperiod. Pollenanalys visar att vinrankan växte i Mälardalen. Bronsålderssamhällets behagliga klimat avlöstes abrupt av en iskall period av 500 års varaktighet. Skiftet mellan bronsålder och järnålder kan ses i ljuset av att den drastiska temperatursänkningen välte hela bronsålderns högkultur över ända. Dödstalen och lidandet kan man bara föreställa sig.

Lite närmare vår tid kan man nämna "Lilla istiden" på 1600-talet. Det var kulmen av en kall period emanerande från medeltiden, och som sträckte sig fram till mitten av 1800-talet. Det var då som kung Karl X Gustav vintern 1658 tågade på isen över Stora Bält nere i Danmark - med hela armén, kavalleriet, trossen, fanor och klingande spel. Totalt runt 7000 man. Det krävs extrema temperaturer för att lägga sådana isar i Stora Bält.

Man kan nog på goda grunder och med hyfsat källmaterial hävda att från mitten av 1500-talet till slutet av 1700-talet var det ingen ordning på vare sig väder eller klimat. Alla dessa förödande svängningar drabbade människorna som levde då mycket hårt - och turbulensens orsaker har inte haft något med mänskliga aktiviteter att göra. Inget samband med industrialismen, av oss frigjorda växthusgaser, eller liknande. Vår tid och de näraliggande generationerna har hittills haft tur.

I dag talas det mycket om att det turbulenta väder och de tvära kast i vädret som man ser, är något nytt och speciellt för vår tid. Så är det alltså inte. Att hävda något sådant saknar historiskt stöd.

                                        *******************************************

                                                            **********************

Näktergalen i Hammarby

Historien om hur Stockholms vackraste stränder, blev Stockholms fulaste.

När jag på 1980-talet var verksam som doktorand i kulturgeografi, förberedde jag ett möjligt avhandlingsarbete. Min arbetshypotes var den, att de vackraste platserna längs stadens vattenvägar genomgick en långtgående förändring genom de ekonomiska omvälvningarna under det sena 1800-talet.

I huvudsak ägdes de vackra stränderna av adeln. Det var malmgårdar och små godsbildningar med vackra herrgårdar och till och med ett och annat slott. När industrialismen började bryta in på allvar runt mitten av 1800-talet, blev adeln efterhand fattigare - och industrialisterna rikare. År 1865 avskaffades ståndsriksdagen, och adelns nästan 600-åriga maktställning i Sverige - ett fast grepp över landet med början i Alnsö stadga år 1280, var slutligen till ända. Nu startade en process där adeln tvingades sälja det mesta av sina fina markinnehav till den uppåtsträvande industrialismen, och på kort tid blev Stockholms vackraste stränder förvandlade till Stockholms fulaste. Stockholms andra industriring etablerades.

Jag lyckades inte hitta tillräckligt starkt källmaterial för att styrka den här utvecklingen på detaljnivå i avhandlingens form, men det är ingen tvivel om att det gick till på det sättet. Den nedåtgående adeln tvingades att sälja till de dynamiska industrialisterna - vilket var samma sak som att de tidigare så vackra egendomarna förstördes ur ett landskapsperspektiv.

Ett av de finaste områdena i kransen av naturskönhet runt staden var ekskogarna vid Hammarby. Där låg den förnäma herrgården Stora Sickla. Här kunde man stilla kvällar höra “näktergalen i Hammarby” som Bellman skaldar om. Området kallades i folkmun för “Lugnet”. Det var den vackraste och mest intagande idyll man kan tänka sig. Hit vallfärdade stadens mer burgna kretsar under det sena 1700-talet för mat, dryck, och glädje i naturens hägn.

Området blev efter hand förstört av den expanderande industrialismen. Idyll och näktergal försvann all världen väg. Ett sunkigt småindustriområde som fortfarande bar namnet "Lugnet" återfanns där så sent som på 1980-talet. Jag tog lite bilder på platsen en solig dag i maj 1989. Rester av ekskogen syns lite här och där.

_________________________________________________

_________________________________________________

När jag hade fotograferat färdig vid Lugnets industriområde, promenerade jag ner till Stora Sikla. Den så kända herrgården befann sig i förnedringens förfall. Slyskogen växte tätt in på knutarna - det var omöjligt att få en översiktsbild på det en gång så ståtliga huset 

Någon månad efter mitt besök, brann Stora Sikla ner till grunden. Uteliggarna hade gjort sitt

_________________________________________________

_______________________________________________

I bilderna av Stora Sikla kan man i bakgrunden skymta en hög tegelbyggnad. Det är Atlas Copco som tog över egendomen år 1898. Platsen för båda byggnaderna upptas i dag av ett köpcentrum.

Lugnets industriområde är numera ett prydligt men utslätat bostadsområde; Hammarby Sjöstad. Här och där sticker det upp lite ekar - men näktergalen i Hammarby har nog flyttat för gott

Sippor i svartvitt

När väl blåsipporna är vederbörligen avfotograferade, är det dags för vitsipporna. Här är vi i början av 1970-talet, och jag är ute med hjärtevännen i vårsolen.

                                        ***************

___________________________________________________________

Det ligger ju i sakens natur att vissa saker, exempelvis blåsippor, måste fotograferas i färg - men annars?

Tänk att få slippa färgen en stund emellanåt. Att få göra svartvita bilder i vacker valör med stort tonomfång, bilder efter den svartvita fotografins signum - att visa bildens formspråk, inte bildens färg.

Mitt bildarkiv består till 80% av svartvita negativ - och när jag stöter på bilder som jag fastnar för, så blir det ju lite funderingar runt den svartvita fotografin som sådan. En tanke kan vara att det underlättar om man "tänker svartvitt" redan från början - och det gör man när man har svartvit film i kameran. Det blir bättre svartvita bilder på det sättet. Jag gissar att det kan bero på att om man tar en färgbild och konverterar den till svartvitt för att kolla om det "blir bra" - så är det en slumpmetod.

Leica levererar digitala kameror som ger bilder enbart i svartvitt; Leica M 11 Monochrome och Leica Q2 Monochrome. Även Pentax har annonserat en sådan kamera; K3-Mark III Monochrome. Det finns tekniska poänger i det hela, men enligt presentationen av kamerorna så motiverar Leica saken med hänvisning till den svartvita fotografin som en fristående konstform. Precis som när man har svartvit film i kameran, får man här tänka svartvitt från början.

Lövsprickning

__________________________________________________________

Det är nog vad varje skogsvandrare känner till;  lövsprickningen ser alldeles fantastisk ut - en bit längre bort. När man väl kommer fram dit, ser det inte alls lika fantastiskt ut.

Det betyder att det mycket är en perspektivisk fråga. Vill man fotografera härligheten, måste man använda ett längre teleobjektiv. Här sitter ett MC Zuiko 2,8/180mm på min Olympus OM 1.

Detta är väl vad vi längtar efter nu...

__________________________________________________________