Den bästa idén inom fototekniken?

Året 1948 så hände det grejer!

Det är i år 75 år sedan, och det som visades för en häpen publik var den mest användbara konstruktionsidén inom fotografin, en konstruktionsidé som kom att leda till den utan konkurrens största försäljningsframgången inom fotobranschen fram till dags dato - det som vi kallar SLR-kameran. På svenska blir det ESR-kameran, alltså den enögda spegelreflexen.

Den här kameran är försedd med kungen bland sökare, men i dag ersätts den allt mera av digitala sökare. Det kan därför vara på sin plats att återerinra om den universellt användbara verklighetssökaren i den moderna SLR-kameran eftersom det är en sökare som har sin styrka. Den har varit med oss nu i 75 år - och fortfarande används den i avancerade kameror. 

Zeiss Contax S - utvecklad åren efter kriget av Zeiss Ikon AG i Dresden ( före den östtyska statsbildningen), och visad första gången som fungerande produkt på S:t Eriksmässan i Stockholm hösten 1948. Här ligger startskottet för SLR-kamerans makalösa framgångssaga

                                                                          ***

Att stoppa in en spegel i strålgången bakom ett objektiv för att länka upp bilden till en mattskiva, är kanske inte så märkvärdigt. Det gjorde man redan på 1700-talet i stora imposanta ritkameror. Man kunde sedan rita av mattskivans projicerade bild på ett tunt transparent papper. Det här var naturligtvis en idé som fotografin omedelbart tog till sig då den började få fast mark under fötterna efter mitten av 1800-talet.

Den här typens spegelreflexkamera hängde med in på 1900-talet. Som exempel kan man ta Exakta-kameran från Dresden som i princip var uppbyggd precis som ritkameran från 1700-talet. Samma sak gäller tanken bakom Rolleiflex, den populära tvåögda spegelreflexen. Saken är bara den att det fins en hake med den gamla uppbyggnaden, och det är en grundläggande svaghet: Man får titta nedåt, inte i riktning mot motivet - och det man ser är en spegelvänd bild. Det gjorde att sådana kameror inte hade en chans inom den rörliga reportagemässiga fotografin som började få luft under vingarna under 1930-talet. Kameror som Leica och Contax som hade en genomsiktssökare och en geometrisk avståndsmätare dominerade lätt den nya fotografin.

Spegelreflexprincipen var nu ändå för bra för att låta sig avspisas. Svagheterna måste bemästras. Lösningen, som beskrivs i bilderna ovan, visar Contax S från 1948 - alla SLR-kamerors urmoder. Nyheten är det pentagonala prismat, ett takkantsprisma som vänder bilden rätt, och gör det möjligt att betrakta motivet i motivriktningen. Det går alltså lätt att följa motivet i sökaren - den avgörande fördelen som tidigare varit vikt för kameror med genomsiktssökare som Leica och Contax mätsökarkameror. Hur prismat gör detta ser man på ett ungefär i snittbilden på Olympus OM-1 här nedanför. Det är frågan om en avancerad optisk enhet som var både svår och dyr att tillverka i löpande produktion i slutet av 1940-talet. Nu kunde man få en formatfyllande rättvänd bild i motivriktningen med vilket objektiv man än satte på kameran - från vidvinkel upp till långa teleobjektiv, och ner till mellanringar och avancerad makrofotografi. Så blev kameror som Leica och Contax mätsökarkameror slagna ur brädet vad det gäller den universella användbarheten - och så blev SLR-kameran efterhand hobbyfotografernas favorit, och den största försäljningsframgången i fotohistorien.

Contax S 1948 var alltså den moderna SLR-kameran fix och färdig - i princip. Det fattades ändå en massa kringteknik som gjorde att det gick lite trög i portgången, kringteknik som inte var tillgänglig vid den här tiden. Den tekniken plockades in i SLR-kameran efter hand - men det fick effekten att kameran blev större och större. Fram emot 1970-talet hade SLR-kameran för det lilla negativet, blivit en rätt stor kluns! Då - året 1972, visades Olympus OM-1. Kamerahuset var lika kompakt och smidigt som Contax S eller Leica M - och det innehöll all den teknik som fanns i de konkurrerande kamerorna. Dessutom hade man i den kompakta formen fått in en briljant spegelreflexsökare som var större och ljusare än den i de konkurrerande lite förvuxna kamerorna - en sökare som väl håller måttet än i dag, 50 år senare.

Jag, och många med mig, menar att SLR-kameran är den bästa och mest universella kamerakonstruktionen genom tiderna, den är försedd med en svårslagbar sökare - förutom den allmänna användbarheten klarar den nämligen av sökarfunktioner som vare sig digitala eller andra sökare går i land med.

Det är frågan om en verklighetssökare, en sökare som via objektivets egen projektion visar verkligheten för varje objektiv man ansluter. Man ser alltså rent optiskt exakt den bild som kommer att falla på filmen eller sensorn. Den här funktionen, att den bild som når ögat via spegel och takkantsprisma är exakt samma strålgång som sedan skapar den fotografiska bilden, gör det hela till just en verklighetsökare. På det viset skiljer sig sökaren i en SLR-kamera från andra sökare. 

Jag hör redan följdfrågan i luften:  "Vad är det för sökarfunktioner som den digitala sökaren inte klarar av??"   Ett exempel kan vara:

På senare tid har det japanska begreppet "Bokeh" diskuterats - men även "Bokeh" förutan är det viktigt hur det ser ut i en oskarp bakgrund. Bakgrunden kan faktiskt vara helt avgörande för bilden slutliga intryck. I en SLR-kamera kan man använda nedbländningsknappen, och rent visuellt studera oskärpan i bakgrunden vid olika bländare. Man kan sedan genom att vrida fram och tillbaka på bländarringen välja den grad av oskärpa som passar bilden bäst. Detta kan man göra med stor noggrannhet eftersom det syns en tydlig skillnad i en oskarp bakgrund för varje halva bländarseg man vrider - medan en digital sökare har svårt att skilja näraliggande bländarsteg avseende graden av oskärpa.

Det finns andra exempel där verklighetens nyanser och gradition inte uppfattas rätt i en digital sökare - exempelvis problem med polarisationsfilter och problem med att rätt uppfatta ovanliga ljusförhållanden. Sammanfattningsvis kan man ju säga att det kan vara en poäng att kunna kolla in verkligheten, det är ju ändå den som skall fotograferas.

____________________________________________

När den digitala tekniken bröt igenom blev man så upprymd av detta att man började kalla SLR-kameran för DSLR- kamera. Det är naturligtvis samma gamla SLR-kamera som tidigare.

Spegelreflexkameror kan man i dag köpa från de stora tillverkarna som Canon, Nikon, och Pentax - dessutom, till följd av den långa försäljningsframgången för den här kameratypen, finns det hur mycket som helst att välj på om man tittar på begagnatmarknaden.

Piptobak & Societetsdamer

Om historiskt källmaterial - när det riktigt happar sig.

Mormor berättade när jag var ganska ung en historia från inbördeskrigets dagar i Finland året 1918. Den tilldrar sig i den lilla staden Lovisa (min födelsestad) som hölls av den röda sidan:

“... De röda förde ett fruktansvärt terrorvälde. Morfar och jag var en gång vittne till hur den röde befälhavaren drev sin häst uppför den långa och rätt branta stentrappan till Lovisa kyrka, för att sedan med sin ridpiska driva ut kyrkobesökarna. Folk försvann spårlöst varje dag..."

"...När vi fick höra att tyska trupper närmade sig Lovisa och vi insåg att vi skulle bli befriade, och då de röda började fly ur staden - tog vi på oss våra vackraste ljusa sommarklänningar och mötte dem i Valkom. Det här var i maj månad. Dröm om min förvåning när det visade sig att befälhavaren, en överste, var en svensk greve. Vi hade barskrapat våra hemliga tillgångar, och inbjöd befälet till fest på kvällen...”

Mormor var min enda källa till den här fascinerande historien, och jag kom mig aldrig för att fråga vad denna greve hette. Tiden gick, och många år senare när mormor sedan länge var borta kom jag att läsa Greve Gilbert Hamiltons memoarer - han med piptobaken ni vet. Han hade engagerat sig på tysk sida inför de turbulenta tiderna i Europa - som många ur den svenska överklassen och medelklassen. Händelserna i Ryssland och kommunisternas statskupp där, eldade på brasan. På så vis hade han med den tyska östersjödivisionen hamnat i Finland. Han förde befäl över en styrka av ett par bataljoners storlek med benämningen "Stridsgrupp Hamilton".

Jag var en bra bit in i memoarerna när Greve Hamilton plötsligt skriver så här (fritt ur minnet):   “... Under vikande motstånd från de röda närmade vi oss den lilla staden Lovisa. Där möttes vi i Valkom på det mest förtjusande sätt av stadens societetsdamer klädda i ljusa klänningar. Det var som en dröm, en uppenbarelse efter krigets brutaliteter. Jag och min stab blev inbjudna till soaré på kvällen...”

Det hisnade när jag läste Gilbert Hamiltons ord - jag satt stilla och tittade tomt ut i luften en lång stund. Det var verkligen historiens vingslag!

I mormors berättelse blev det sedan en fantastisk majkväll, ett av de få riktigt ljusa minnena från denna blodiga tid i Finlands historia. Tack vare min dubbla källuppsättning från skilda håll, kan jag numera veta att det gick till precis som mormor berättade.

                                Mormor på äldre dagar på Hasselvik året 1971

                              __________________________________

Här kan det vara på sin plats med en kommentar till en känd stridsfråga från tiden; nämligen den om den tyska interventionen i det finska inbördeskriget.

Den vite överbefälhavaren generalen Gustaf Mannerheim motsatte sig kategoriskt att man skulle kalla in tyskarna. Mannerheims bestämda uppfattning var att den vita sidan redan hade vunnit i och med slaget om Tammerfors - resten var upprensningsoperationer. "Om vi kallar in tyskarna, kommer vi alltid att få höra att det var därför vi vann! jag kommer att avgå som överbefälhavare om tyskarna kallas in".

Naturligtvis hade Mannerheim rätt, både rent militärt och i övrigt - den tolkningen av följdverkningarna är vad man får höra än i dag.

Den vita interimsregeringens ordförande Pher Evind Svinhufvud såg emellertid saken annorlunda. Han kände sitt ansvar för hela folket, och förstod att det som Mannerheim kallade för "upprensningsoperationer" kunde bli en både långvarig och blodig historia. Han begärde hjälp från Tyskland, där man tidigare hade haft militärförband på utbildning. När man begrundar mormors berättelse, förstår man att det låg en poäng i Svinhufvuds inställning.

Mannerheim avgick omedelbart - men en massiv övertalningskampanj i det vita Finland fick honom tillbaka.

Färger från förr

Normalt var det så när jag var yrkesaktiv fotograf under 1970-talet, att tryckerierna krävde minst mellanformat när det gällde underlag för finare färgtryck - men rätt exponerad Kodachrome 25 kunde accepteras. För den som ville få fram det bästa möjliga i färg på 24x36, fanns det alltså goda skäl att ladda med denna svårhanterliga, ja rent av griniga  film (men få gjorde det).

Här har vi en höstros från den tiden. Man har ju hört talas om intensivt rött och intensivt blått - men intensivt gult... ?

Jag har en liten baktanke med den här bilden. Numera visar man rätt ofta gamla färgbilder som är blaskiga, fula, och med helt förryckt färgbalans, som påstås vara  representativa, ja rent av själva charmen hos gammaldags filmbaserad fotografi. Det görs till och med digitala program för att efterlikna sådant! Det är naturligtvis bara nys. Även på den tiden kunde man nå utmärkta resultat i färg, men det kostade på lite mer.

Återvändsgränd

Jag tänkte sätta antireflexbehandlingen i sitt rätta sammanhang, förklara det formidabla objektivet Sonnar 1,5/5cm, och säga lite om den återvändsgränd som uppstod under 1930-talet. Den som inte tycker sådant är kul får skrolla förbi.

Anledningen är att det har uppstått en del diskussioner på mailen och på telefon angående förra bloggen.

Linsytor som inte har någon antireflexbehandling reflekterar ljuset precis i samma grad som ett vanligt fönsterglas. Det här blir problem om man ställer många ytor efter varandra - kontrasten går åt pipan på grund av den ökande slöjnivån. Om man har tre fristående linselement så får man 15 reflexer, eller linsfläckar som konstruktörerna säger. Det ger fortfarande ett objektiv med rimlig kontrast. Man kan fotografera, om inte i direkt motljus, så i alla fall i sidoljus (jämför den gamla regeln; "solen i ryggen"). Har man sedan fyra element så får man 28 linsfläckar - och fläskar man till med fem element, då får man 45 linsfläckar - och man har konstruerat ett oanvändbart objektiv.

Man förstår lätt objektivkonstruktörernas problem när 1930-talet gick in. Vägs ände lurade - en återvändsgränd.

Nu stegade det unga självlärda optiska geniet Ludwig Bertele in på scenen. Han hade redan tidigare räknat banbrytande ljusstarka objektiv, och nu ombads han att få fram ett kompakt extra ljusstarkt normalobjektiv för den nya Contaxkameran. Bertele behövde sju linser för den saken, och han kittade samman dem till bara tre fristående element - som man kan se i snittritningen ovan.

Det verkar vara en idealisk metod, och det är det naturligtvis i sammanhanget - men det kostar på! Saken är ju den att om man kittar samman två sfäriska ytor, så måste båda ytorna ha samma form. Man avstår alltså från massor av korrektionsmöjligheter, jämfört med att linsena hade varit fristående. Att genomföra det som snittritningen ovan visar, är ett genialt mastodontarbete - utan datorer vill säga!

Det var ju grejer det - men Bertele hade mer i sin trollerilåda:

Slutresultatet var att Zeiss Sonnar 1,5/5cm och Zeiss Sonnar 2/5cm var 1930-talets enda ljusstarka objektiv som man kunde använda ganska obehindrat ute på den solbelysta badstranden och under andra liknande omständigheter. Dessutom var det ett välkorrigerat objektiv som håller än i dag. Här visar jag gärna MTF på ett exemplar som står i mitt vitrinskåp, nämligen nummer:  2187297:

MTF-testet är gjort av Per Nordlund vid Hasselblad. Dom som har lite vana att tyda MTF-grafer, ser genast att det ligger lite lägre än moderna objektiv - men man förstår även att de "nedåtpucklar" man ser beror på bildfältskrökning, inte på skärpeförlust. Man testar ju vid ett plant bildfält. Skärpan vid bländare f:2 bör ge ett bra bildresultat, och från f:4 ger objektivet enligt detta MTF ett rätt modernt resultat.

En ung Ludwig Bertele - ungefär året 1929 när Sonnarberäkningarna påbörjades. Som jag nämnde så var Bertele självlärd, han hade alltså ingen titel. Det gick inte alls för sig hos Zeiss på 1930-talet. Man trollade snabbt fram en doktorshatt - utan vidare besvär för Bertele. Nu kunde företagets stjärnskott tituleras: "Herr Doktor".

Här har vi alltså den unge man som vände upp och ned på det optiska etablissemanget i Tyskland vid den här tiden - men det löste ju inte krisen för objektivberäkningen. Bertele satte i stället en brilliant slutpunkt för en epok.

***********************

Sedan kom nästa epok som förvandlade återvändsgränden till en bred autostrada. Professor Alexander Smakula hos Zeiss fick fram en industriellt användbar metod för antireflexbehandling - och allt blev plötsligt möjligt inom objektivkonstruktionen.

Min gamla juvel, del 2

Ur vitrinskåpet för avfotografering och lite tjänstgöring:  Contax III av 1936 års modell, med Zeiss Sonnar 1,5/5 cm T tillverkat år 1940

__________________________________________________________

I förra bloggen gjorde jag en kort presentation av en gammal kärlek, ett favoritobjektiv som har hängt med genom åren - nämligen ett Zeiss Sonnar 1,5/5cm T  tillverkat 1940 och troligen sålt här i Stockholm på våren 1941. Kanske till och med av Frids Foto på Fredsgatan, som var en ledande detaljist i Sverige för Zeiss Ikon AG i Dresden.

För att man nu skall kunna bilda sig en uppfattning i saken behövs det ett bildmaterial, och här nedan följer ett litet smakprov. Det som gör saken rätt intressant, är att vi har att göra med ett 83 år gammalt extra ljusstarkt objektiv. 

__________________________________________________________

_____________________________________________________________

Jag har visat bilderna i olika sammanhang tidigare - bland annat i form av en minibildutställning som för ett par år sedan visades på LP Foto och på Stockholms Leica Center. Här kan jag bara visa ett snävt urval.

Utställningsbesökare berättade för mig att bilderna lätt flöt in i dagens bildflöde, och att det snabbt föll bort att det handlade om ett 83 år gammalt extra ljusstarkt objektiv. Det här antyder att skärpa 0ch sådana faktorer upplevs som likvärdig med dagens objektiv - vid ett normalt betraktningsavstånd. Det är inte så illa för ett så ålderstiget objektiv. Här är det visning på skärm, men från de skannade rätt stora digitala filerna gick det att printa ut fina utställningskopior.

Ingen digitalkamera är inblandad. En poäng är att visa vad en utrustning från den här tiden presterar. Därför är det Contax III i bilden här ovanför laddad med film som är ursprunget. Även exponeringsmätaren som faktiskt visar helt rimliga värden, har använts. 

Det är ju självklart att ett 83 år gammalt extra ljusstarkt objektiv inte kan mäta sig fullt ut med dagens objektiv avseende alla aberrationer. Vad jag avser att visa är att det (märkligt nog) räcker till för seriös fotografi än i dag. Det ursprungliga inköpet på våren 1941 var alltså en strålade investering. Dessutom kan det i dag ge lite perspektiv på objektiv och deras användbarhet.

_____________________________________________________________

               Bilden nedan är tagen på full öppning i Munsö kyrka - alltså 1:1,5

Ett par stenhårda motljusmotiv från Åland

Den gamla Sonnaren klara inte bara av det hårda motljuset utan att ge reflexer eller slöjor, den återger även motivet snyggt och med en fin teckning i skuggorna (folket på stranden framstår inte som siluetter)

Här har vi ett lite knepigt motiv från Hasselvik, en situation som även moderna objektiv kan få svårigheter med. De mycket kraftiga vattenreflexerna mot det uppseglande åskvädret ligger utanför filmens tonomfåg (dynamiska omfång) - ändå har vi en för ögat snygg och prydlig återgivning

Med en mätsökarkamera kommer man inte så nära. Här är närgränsen för Contax; 0,9 m - som ändå medgav en rimlig komposition av vårens fägring

************************  

Filmen är Kodak Ektar 100. Bildbehandlingen inskränker sig till dämpning av färgmättnaden och lite kontrastmodulering. 

Bilderna gör sig bäst mot svart bakgrund. Tyck gärna på +, om något faller i smaken.