Väntan på våren

___________________________________________

Att promenera längs stränderna just den tiden när den vattensjuka isen släpper och bryter upp, kan vara rätt fint. Det bildas små is-spalter som under vindens lätta press ligger och skaver mot varandra. I luften har man en svag sjungande klirr-ton, och i huvudet får man en pianokonsert av Scarlatti. Här några bilder från Mälarens strand under tidigvår året 1984.

____________________________________________

Spaltis

Det kan löna sig att lyfta upp ett isstycke, för att konkurrera lite med Orrefors

*****

Tryck gärna på +  bilderna vinner på mörk inramning

Trapper?

Att man har ett stort landställe betyder inte nödvändigtvis att man alltid har stora högar med pengar. På Hasselvik har vi ett båthus för småbåtar vid stranden och i slutet av förra århundradet var spången alldeles uppruttnad och farlig att använda. Det enklaste vore ju att åka till brädgården och inhandla lämplig mängd material - men det sa spargrisen nej till.

Va´fasen – kunde trappers och annat löst folk fälla skog och bygga sina egna hus, så vore det väl tusan om jag inte skulle klara av att bygga en spång! Skog har jag så det räcker och blir över. Min gamla mor (vars spargris var lika dum), tyckte att det var en kul idé - hon kanske inte riktigt tog saken på allvar.

Sagt och gjort! Sommaren 1998 fällde jag halvgrova träd och satte virke på tork. Det blev förvånansvärt många träd att fälla för den spången. Rätt tungt när man jobbar ensam med motorsågen i skogen. Sommaren efter klöv och kapade jag - och byggde spången.

_______________________________________________________

Sippa inspekterar (med lätt förvåning) framåtskridandet...

Den nya spången prövades i augusti 1999 - och den används flitigt fortfarande

Lite kantig kanske, men adekvat - jag var nöjd. Inte så illa för en stadsgubbe på 55 år fyllda

Ölkaféer del 2

Vi befinner oss på Hötorget i Stockholm en råkall novemberdag 1968. Några gubbar som har hinkat öl på ett ölkafé i närheten har blivit osams – lätt hänt.

Ännu denna tid fanns det ölkaféer på många anslutningsgator i centrala staden. Gubbarna och deras aktiviteter var alltså ett välkänt inslag i stadsbilden. Ingen var heller särskilt förvånad över detta uppträde. Man tittade helt enkelt åt annat håll. För mig som stadsflanör var nog ölgubbarna ändå en tillgång.

                                   ____________________________________________________

Polisen hade på den tiden en standardfras när dom var på väg att ingripa i något: ”Och hur var det här då...”   Det var precis vad dom gastade med hög röst vid detta tillfälle: OCH HUR VAR DET HÄR DÅ...

                             _______________________________________________________

Bilderna är tagna med en Contax II försedd med ett Zeiss Sonnar 2/8,5 cm (utan AR) - grejer från 1930-talet alltså. Ändå var det en avancerad utrustning som väl fyllde mina behov vid den här tiden - en utrustning att växa i, och att lära sig av.

För dom kamerahistoriskt intresserade visar jag här nedanför denna min första systemkamera - min älskade Contax II. På kameran sitter en universalsökare som är lite kul. Den består av fem små objektiv  i en revolverfattning. Man vrider fram den brännvidd man har på kameran, och får då via ett takkantsprisma bakom den roterande disken en formatutfyllande avbildning med en varierande avbildningsskala - precis som med en SLR-kamera.

Bilderna på Contax II är även dom från tiden ifråga - och tillhör mina tidiga  försök att ljussätta produktbilder. 

Ölkaféer

Ölkaféerna hade nog sin storhetstid under förra hälften av 1900-talet. Här är ett ölkafé vid Odenplan så sent som i april 1979 - troligen ett av dom sista av sitt slag. Namnet “Ölkafé” som hade tillvunnit sig en hel del nimbus, togs sedan över av andra verksamheter - och dom riktiga ölkaféerna försvann.

Ett ölkafé var en inrättning i en enkel lokal, med enkel och ofta udda inredning. Det förstods mestadels av några ensamstående äldre manhaftiga damer som inte hade så höga krav på avkastning (ungefär som invandrarnas kiosker i dag). Klientelet var ensamstående äldre män av lägre samhällsställning, män som på ölkaféet hade sin sociala kontaktyta. Kvinnor var inte välkomna.

______________________________________________________

Gubbarna såg naturligtvis på två röda sekunder att jag inte hörde dit. Först ignorerade dom mig, som i bilderna ovan, sedan när dom såg att jag plåtade, spände dom ögonen i mig och frågade om nu det skulle vara något att fotografera?? Jag iklädde mig trevligaste minen och mildaste rösten och menade att detta var ju en väldigt fin miljö som jag gärna ville ha några minnesbilder av.  Jaha´ru sa gubbarna – men man hamnar väl inte i någon tidning – va?  Ingalunda! Jag visar inte dom här bilderna utanför familjen förrän ni har gått hädan av allt öl ni häver i er.

Ha, ha – jasså´ru! Men då´så.

Där är vi nu med god marginal, och jag visar bilderna för första gången. I nästa blogg skall vi titta på vad ölgubbarna kunde ha för sig ute på stan...

Fantasi

Min mormor som var född på 1890-talet berättade att när hon var liten och lekte med sina vänner, så fanns det inga färdiggjorda leksaker - åtminstone inte för henne. Att leka var något man gjorde själv med sin egen fantasi och det gällde även lekens attribut, dem fick man tillverka själv. En stor grankotte och fyra pinnar blev till en ko, och en tallkotte med likaledes fyra pinnar blev en gris.

100 år senare, på 1990-talet hade hennes barnbarns barn tillgång till många fina färdigtillverkade leksaker - men fantasin, denna obändiga kraft, den fanns där i alla fall. Här har fyra toalettpappersrullar blivit till en häftig riddarborg. En sådan borg, frambringad ur det egna medvetandet, motstår alla stormningsförsök.

Den moderna leksaksindustrins mardröm.