Stockholmsvinter

Det lär väl inte ha undgått någon att vi har fått lite varmare vintrar. Visst hade vi varmvintrar även förr här i Stockholm - jag minns flera vintrar på 1970-talet när det var så varmt att blommor lockades fram i december - men vi hade även rejält kalla vintrar.

I januari 1982 berättar bildarkivet att det var en drömvinter för Stockholmsförhållanden. Mycket snö, och framför allt vackert liggande snö - till och med inne i centrala staden. Det är inte ofta som det är förhållanden av det här slaget i Stockholm.

Sippa och jag gjorde en lång promenad från Kristineberg åt Brommahållet, genom centrala staden, och ut till Djurgården och Valdemarsudde på andra sidan. Vi njöt av promenaden, och Stockholm visade sig från sin allra soligaste och mest leende sida:

All snö som man plogade upp i stan tippade man bara i Riddarfjärden. För att det inte skulle bildas en jättestor snö och isklump som riskerade att ligga kvar långt in på sommaren, körde man runt med bogserbåten Örjan - gemenligen kallad Sörjan

Till och med ett så fult hus som gamla Cirkus på Djurgården blir till ett sagoslott i stora snömängder och släpljus

Lantlig idyll?

Sippa har slagit upp huvan - det biter lite i öronen

Salut med toppluvan - fotografen tycker att det är häftigt...

Danvikshemmet i fonden - pampigt så att det förslår. Det sägs att i början av förra seklet tog ryska flottan på besök miste, och sköt stor salut i tron att det var Kungliga Slottet

Svartvitt blir bra när man använder film - så för dom gamla stötarna, och för alla nya unga analogentusiaster, kan det meddelas att filmen var Ilford FP 4 efter ISO 64,  finkornsframkallad i utspädd Ilford Perceptol som engångsframkallare. Båda finns att köpa fortfarande i dag...

Tankar på nyårsafton - och ett tips

****

Jag sitter här ensam på nyårsafton i en helt självvald ensamhet - men likväl är jag för mig själv. 

Här kommer jag att göra något som jag inte tänkte skulle förekomma på min blogg, nämligen pamflettskriverier. Om ni lyder mitt råd att titta på länken nedan, tror jag att ni förlåter mig. Det handlar inte om politik, miljö och klimat, eller liknande - det är ett moraliskt pamflettskriveri. Moralisk konsekvens till följd av bilder.

Jag kom in på att titta på en film som nu finns på SVT Play, en film som gripit mig i hjärteroten;

https://www.svtplay.se/video/KM6pZd6/never-look-away?id=KM6pZd6

Den har en engelsk titel “Never look away”- vad nu det skall vara bra för. Det är en tysk film på tyska. Den handlar om konst, målade bilder, fotografiska bilder, och en ung konstnärs väg. Den beskriver nazismens ofattbara grymhet - och det utan stora gester och blodiga scener. Med små och avvägda grepp, orsakar berättaren skräckrysningar. En liten stund i taget, det räcker. Den visar efterkrigstiden där förövaren, efter många turer och vändningar, till slut ställs till svars och konfronteras med sig själv genom bild - och fullständig bryter samman.

Huvudrollsinnehavaren är inte optimal, men det gör ingenting. Det är inte ofta jag får en tår i ögonvrån. Alla ni som är intresserade av bilder - se denna vidriga, förfärliga - men helt underbara film.

****

Här några skärmdumpar på nyckelbilden i hela storyn:

Knep & Knåp - så här efter jul

Det brukar ju ibland i tidningar vara två bilder bredvid varandra, och så skall man hitta fem fel. Här räcker det med att man tar ett djupt andetag och hittar ett fel:

Ja, jag vet - det är en gammal klassiker. Ibland kan klåfingernisse inte låta bli...

Det är det digitalas fel!

Falskt som vatten

Inspirerad av Måns Hagbergs blogg om falska stadslandskap uppbyggda av en AI-robot, tänkte jag visa en genomfalsk borg uppbyggd av en helt vanlig snubbe vid sin helt vanliga dator:

Det här är Kastelholm slott på Åland - eller inte. Den medeltida borgen är en av de fasta hållpunkterna för det dåvarande svenska riket. Här satt Gustaf Vasa och skrek och domderade. Dock inte i den just den här borgen, här satt aldrig Gustaf Vasa... Den här borgen finns nämligen inte i verkligheten, har aldrig funnits, och den kommer aldrig att finnas. Det är en övningsuppgift som jag förelade mig själv för sådär en femton år sedan - när jag behövde lära mig att använda kloningsverktyget:

Jag har rensat bort alla spår av bebyggelse runt borgen, ruinerat borgen - ha ha. Jag har alltså lagt ungefär hälften av borgens nuvarande byggnationer i falska ruiner. Jag har avlägsnat småvägarna runt borgen och byggt upp en falsk ruinkulle. Sedan har jag teg-indelat förgrundens odlingslandskap, byggt upp falska impediment och falska buskar - liksom en falsk odlingssträng av sten i förgrunden. Som sagt - en borg som aldrig har funnits i ett landskap som aldrig har funnits. Vad skall vi kalla den? Petersholm eller Petersborg kanske.

Det jag vill visa, är att förfalskningar är lätt att åstadkomma hemma på kammaren, till det behövs ingen Artificiell Intelligens - det duger med en gnutta av den gamla vanliga. Falska verkligheter är alltid populära - i bild och annorstädes. Det gäller bara att se upp med dem. En lite närmare granskning av min bild visar strax att den är falsk. Det är väl bara det saken handlar om - att ha som vana att utsätta omgivningen för en lite närmare granskning.

                                                                      ***************

                                               Vem har demolerat min borg...?!

Forskningens små glädjeämnen

            __________________________________________________

Här sitter jag och jobbar med min magisteruppsats i Kulturgeografi. Året var 1982, och Institutionen befann sig då vid Norrtullsgatan centralt här i Stockholm.

Kulturgeografi? Vad kan nu sådant vara? Enklast kan man säga att det är den slags geografi som har med mänsklig aktivitet att göra - hur människan använder landskapet. Själv var jag verksam inom profilen “agrart kulturlandskap” som på många sätt ligger nära ämnena historia och arkeologi.

Nu kan man undra varför jag tar upp detta? Jo, det har att göra med en rätt fantastisk liten historia som jag stötte på i min arkivforskning - och som i hög grad har med bilder och fotografi att göra.

Jag var på väg upp till Länslantmäteriet i Uppsala för att gräva lite i deras arkiv. Min inspirerande handledare, professor Ulf Sporrong, tipsade mig då om lite kul grejer som jag borde titta på, när jag var klar med mitt. Det jag fick händerna på var ett testamente skrivet av en uppländsk storbonde under det sena 1700-talet. Han börjar lite sirligt i ett välformulerat förord:

“Då jag nu är gammel vorden, och min lefvnads dag till ände går...” Sedan berättar han om en genomtrygg barndom under “min kära Fru Moder”; “...Hon har mig vid handen ledt, och hon har gifvit mig kunskaper i alle de ting jag behöfver”. Han betonar starkt att hela den framgång han under livet har haft med den stora gården, och hans välsituerade ställning nu vid livets slut - var en följd av hans kära Fru Moder, och hennes bestämda och insiktsfulla omsorger. Sedan konstaterar han lite lakoniskt: “...det står mig nu före, att jag ej mer kan återskapa min moders anletsdrag” - han kunde alltså inte längre komma ihåg hur mamma såg ut, den troligen viktigaste personen i hans liv. Det ger i blixtbelysning insikten om vad bilder kan betyda:

Inga bilder, och minnet av sådana saker som utseende tonar bort efter några årtionden - och är det en gång borta så är det borta, när inga avbildningar finns.

Jag har många gånger i tankarna kommit tillbaka till denna storbonde, och till hur han talade till mig - levande och intressant genom århundradena.

Jag har låtit min sagesman uttrycka sig lite med 1700-talets ordföljd, men med det sena 1800-talets stavning - allt för att få ett lättläsligt men gammaldags intryck. 1700-talets svenska kan nog varje språkligt förfaren person klara ut, men den passar inte här.