Historia å´ sånt

På Folk och Försvar uttalade sig Totalförsvarets forskningsanstalt via sin forskningsledare Gudrun Persson att en fredlig samexistens med Ryssland inte är möjlig - som om det skulle vara någon nyhet?

Vi här runt Östersjön har varit hotade av Ryssland sedan Gustav Wasas dagar. Ryssland har hos oss mestadels ansetts vara själva arvfienden - men minnet är ju så kort. Nu tittar svensken förvånat upp från kaffekoppen och wienerbrödet, när Ryssland anfaller Ukraina och hotar att stycka landet och gör slut på dess självständighet. Det är ju precis vad som hände här i Sverige för ett par tre hundra år sedan! Det verkar vara bortglömt - men sedan har det ju inte heller varit någon historieundervisning att tala om i skolan under de senaste generationerna.

Man kanske skulle tala lite om Karl XII? Den kungen var omhuldad fram till början av 1900-talet - vår store och modige krigarkung. Sedan vände det tvärt, och han blev rena parian - inte vatten värd. Den som sade något positivt om Karl XII, riskerade blodig näsa på en gång. Nu skall jag ändå säga lite positiva saker om Karl XII - så håll i hatten!

Karl XII var i tonåren när han axlade den svenska kronan. Nu tyckte Tsar Peter den store av Ryssland och August den starke av Sachsen att man skulle passa på att stycka Sverige - nu när en helt oerfaren tonåring hade stigit upp på landets tron. Med sig fick man Fredrik IV av Danmark, ett land som alltid var villigt att vara med på företag riktade mot Sverige. Peter I av Ryssland var ledaren för koalitionen, men August av Sachsen var den mest frispråkiga. Han kallade företaget för en “anfallskoalition”. Det råder alltså inte den minsta tvekan om vilka det var som överföll med krig och elände - och vem det var som hamnade i försvarsposition, och som måste värja sig med vapen i hand för att behålla självständigheten och slippa få landet styckat. Känns det igen i dagens värld? Jämför gärna med Ukraina.

Karl XII gick ut i krig för att han måste. Det var hans självklara plikt som landets statschef  att försvara landets gränser och dess självständighet. Känns det igen i dagens värld? Unge Karl gick ut med Europas effektivaste armé. En välorganiserad krigsmaskin som hade skapats av hans far Karl XI. Han var ivrigt påhejad av större delen av Europa. Samtidens största författare och filosof, Voltaire i Frankrike, skrev en hyllningsbok om Karl XII.

De inledande framgångarna var uppseendeväckande, men det begicks misstag . Karl XII var en mycket moralisk person, och han lät sina höga principer gå före sunda strategiska och taktiska beslut. Han hade alls inte läst sin Machiavelli, Karl XII:s inställning var precis den motsatta.

Någon som däremot hade läst sin Machiavelli var August den starke av Sachsen - han blåste Karl XII i en uppgörelse. Karl tog mycket illa vid sig. Han menade att om det var något en härskare inte skulle göra, så var det att bryta sitt kungsord! Han började nu att jaga August kors och tvärs - istället för att söka ett avgörande med Ryssland, som var försvagat med en demoraliserad armé efter det enorma nederlaget vid Narva.

Karl XII lät alltså sin personliga moralkodex gå före sunda militära principer, vilket fick långtgående konsekvenser - men det hade ändå inte gått att föra det här kriget till ett framgångsrikt slut. Det fanns aldrig en chans att fattiga Sverige på den tiden skulle ha hållit som ekonomisk bas för ett sådant företag, men Karl XII försökte göra sin plikt - och han fyllde förvisso kostymen.

**********************

Här en bild i repris, då den så bra visar varifrån faran hotar:

Långholmens centralfängelse

På våren 1982 revs det kända centralfängelset på Långholmen i Stockholm som hade stått tomt några år. Det som en gång varit spetsen av fångvårdspolicy, skattade nu åt förgängelsen som omodernt och överspelat.

Namnet "centralfängelse" syftar inte på att det skulle ligga centralt eller något sådant, utan på att det är byggt ungefär som delen av ett vagnshjul med kraftiga ekrar. Navet i mitten utgör byggnadens centrum där vaktpersonalen snabb kan kolla av alla ekrarna, alltså de i stjärnform utbyggda cellblocken, och se om något händer.

I slutet av 1800-talet föddes nya humana idéer inom kriminalvården. Man reagerade mot den tidigare ordningen med rötterna  i 1700-talet, där fångarna fick trängas i ett stort rum eller fängelsesal där maffiavälde och allsköns snusk och elände rådde. Nu skulle varje fånge ha ett eget prydligt och rent rum, ha tillgång till näringsriktig och regelbunden mat, rena kläder och sängkläder - där skulle han sedan i ensamhet under strafftiden betänka och ångra sina synder.

Här är det frågan om mycket humana och progressiva grepp, helt i i linje med den framtidsanda som präglade stora delar av offentligheten vid 1800-talets slut. Det man inte anade, var att själva isoleringen skulle bli så mentalhygieniskt förödande - man hade ingen erfarenhet av sådant. Det som kom att sysselsätta fångarna var snarare desperata rymningsplaner, än ånger.

Det idémässiga misslyckandet var tämligen totalt – men det tog lång tid innan det sjönk in. Då revs centralfängelset på Långholmen.

                                                                    ********************

                                                                           ******************

Sippa funderar över mänskligt lidande...

Här ser man ett av cellblockens utstickande armar till hälften rivet, så att placeringen av fångarnas "kontemplationsrum" tydligt syns på väggen

Utsikt från vakternas centrala placering i "navet"

                                         Dagceller

En och annan tycks ändå motsvara idéfädernas förväntningar, så helt uppe i det blå kan det ju inte ha varit

                                               ___________________________________________________________

När jag besökte fängelset var det en stor bräsch i yttermuren riven. Man kunde köra rakt in, vilket även någon hade gjort. Där stod det en stor flott svart Mercedes!

När jag gick runt och fotograferade, kunde jag vagt höra prat och enstaka skratt. Än var det här, och än var där där - ibland bara ett undflyende svagt eko. Jag var runt på många ställen, men jag mötte aldrig upphovet. Det var några personer som försvann som skuggor ner i en trappa - dom fastnade på bild.

De gäckande ljuden följde mig hela tiden. Lite kusligt faktiskt. Jag fick för mig att det var någon gammal fängelsekund som numera var Big Boss med uppvaktning, och som lät sig fraktas i sin flotta Mercedes till ett sista besök på kära gamla Långholmen?

                                              _______________________________________________________________

Werner Rotter

                                           Rollei Service och Werner Rotter  1983

Här ovan ser vi Werner Rotter. Han förestod i gamla tider Rollei Service vid Kungsholms Strand här i Stockholm. Vi var båda lidelsefullt intresserade av fototeknik och gamla tyska företag i branschen - som ju utgjorde en bärande del av hans ungdom. Det blev mycket pratande mellan kundbesökarna när jag stod och hängde hos Werner. Timmarna rann lätt iväg - tills Werner förskräckt utropade: "... Oj, oj - jag har lovat en Rolleiflex med 2,8-Planar färdig nu till klockan fyra!! Nu måste vi sluta..."

När det gällde företaget Franke & Heidecke och Rolleikameror var Wenrer ett levande uppslagsverk. Han kunde varje skruv och varje bricka. Ett yrkeskunnande i den egna verksamheten som man nog inte finner så lätt numera. Det var en förmån att få lära känna honom - och och att få möjligheten att lära sig lite av hans stora tekniska kunnande. 

Allt var dock inte frid och fröjd. Så här långt efteråt är det vissa saker som har gnagt sig fast i mitt minne - det är frågan om hemska omständigheter och detaljer från kriget, som Werner lågmält och sakligt berättade om:

Werner växte upp i Hamburg, och drabbades som yngre tonåring av engelsmännens och amerikanernas massiva och fullständigt hämningslösa terrorbombningar av stadens civila. Skyddsrummen räckte inte till, och för att få något att skydda sig med tog befolkningen till den största typens avloppsrör i betong som man kröp in i, och förseglade kanterna så gott det gick. En rörsektion kunde lagom rymma en familj.

Först kom amerikanerna och fällde sprängbomber, sedan kom britterna och fällde brandbomber. Det fick som resultat att det uppstod en eldstorm. I de centrala delarna tar syret slut, och den upphettade kvarvarande luften stiger snabbt i form av en pelare - ny luft rusar då med hög hastighet in från sidorna. I en sådan eldstorm uppstår det krematorieliknande förhållanden.

Werner, så ung han var, måste vara med och öppna sektionerna av betongrör efteråt. Det luktade bacon...

Brott mot mänskligheten? Krigsförbrytelser? En sak står väldigt klar. De lagar som de allierade strax därefter stiftade i Nürnberg för att fälla nazisterna, hade utan vidare dömt dem själva.

Werner är borta, men hans historia måste vi nog minnas.

                         _________________________________

Stockholmsvinter

Det lär väl inte ha undgått någon att vi har fått lite varmare vintrar. Visst hade vi varmvintrar även förr här i Stockholm - jag minns flera vintrar på 1970-talet när det var så varmt att blommor lockades fram i december - men vi hade även rejält kalla vintrar.

I januari 1982 berättar bildarkivet att det var en drömvinter för Stockholmsförhållanden. Mycket snö, och framför allt vackert liggande snö - till och med inne i centrala staden. Det är inte ofta som det är förhållanden av det här slaget i Stockholm.

Sippa och jag gjorde en lång promenad från Kristineberg åt Brommahållet, genom centrala staden, och ut till Djurgården och Valdemarsudde på andra sidan. Vi njöt av promenaden, och Stockholm visade sig från sin allra soligaste och mest leende sida:

All snö som man plogade upp i stan tippade man bara i Riddarfjärden. För att det inte skulle bildas en jättestor snö och isklump som riskerade att ligga kvar långt in på sommaren, körde man runt med bogserbåten Örjan - gemenligen kallad Sörjan

Till och med ett så fult hus som gamla Cirkus på Djurgården blir till ett sagoslott i stora snömängder och släpljus

Lantlig idyll?

Sippa har slagit upp huvan - det biter lite i öronen

Salut med toppluvan - fotografen tycker att det är häftigt...

Danvikshemmet i fonden - pampigt så att det förslår. Det sägs att i början av förra seklet tog ryska flottan på besök miste, och sköt stor salut i tron att det var Kungliga Slottet

Svartvitt blir bra när man använder film - så för dom gamla stötarna, och för alla nya unga analogentusiaster, kan det meddelas att filmen var Ilford FP 4 efter ISO 64,  finkornsframkallad i utspädd Ilford Perceptol som engångsframkallare. Båda finns att köpa fortfarande i dag...

Tankar på nyårsafton - och ett tips

****

Jag sitter här ensam på nyårsafton i en helt självvald ensamhet - men likväl är jag för mig själv. 

Här kommer jag att göra något som jag inte tänkte skulle förekomma på min blogg, nämligen pamflettskriverier. Om ni lyder mitt råd att titta på länken nedan, tror jag att ni förlåter mig. Det handlar inte om politik, miljö och klimat, eller liknande - det är ett moraliskt pamflettskriveri. Moralisk konsekvens till följd av bilder.

Jag kom in på att titta på en film som nu finns på SVT Play, en film som gripit mig i hjärteroten;

https://www.svtplay.se/video/KM6pZd6/never-look-away?id=KM6pZd6

Den har en engelsk titel “Never look away”- vad nu det skall vara bra för. Det är en tysk film på tyska. Den handlar om konst, målade bilder, fotografiska bilder, och en ung konstnärs väg. Den beskriver nazismens ofattbara grymhet - och det utan stora gester och blodiga scener. Med små och avvägda grepp, orsakar berättaren skräckrysningar. En liten stund i taget, det räcker. Den visar efterkrigstiden där förövaren, efter många turer och vändningar, till slut ställs till svars och konfronteras med sig själv genom bild - och fullständig bryter samman.

Huvudrollsinnehavaren är inte optimal, men det gör ingenting. Det är inte ofta jag får en tår i ögonvrån. Alla ni som är intresserade av bilder - se denna vidriga, förfärliga - men helt underbara film.

****

Här några skärmdumpar på nyckelbilden i hela storyn: