Rivningar i Klara - igen!

I slutet av andra världskriget förstördes stora delar av Centraleuropas stadsbebyggelse. I Sverige skötte vi den saken själva. I massiva rivningsvågor under 1960 och 1970-talen, och ända in på 1980-talet revs stora delar av centrala Stockholm. En kultur- och kapitalförstöring av rent pyramidala mått.

Nu, i dag, uppmärksammar Bob Bovan här på FS på att man river i Klara igen!

Jag dök snabbt ner i arkivet och fångade upp lite om hur det såg ut vid tidigare rivningar här i Stockholm - och det ser just ut som om vi förde krig här i stan. Det ser ut som när jag var med mamma och pappa  i Hamburg i slutet av 1940-talet. För mig som även hade suttit i skyddsrum som nyfödd med mamma och mormor under ryska terrorbombningar i Finland under fortsättningskriget, var det rent förfärligt att vandra bland rasmassorna som visas i bilderna här:

Rivningarna 1968

Det är här man river i dag igen!

Här från rivningarna 1978:

Det blå huset i fonden är ett 1700-talpalats, troligen påbyggt med den tredje våningen under 1800-talet. Jag lirkade mig in genom det glipande skyddsstaket och vandrade genom de ödsliga paradrummen liggande i fil. Det syntes rester av gyllenlädertapeter. Jag blev väldigt beklämd, dagen var förstörd...

Rivningarna i övre Klara 1982:

Jag tycker att det är väldigt illa! varför uppför vi oss så här? Sedan länge talar man nere i Europa om oss som: "Die dumme Schweden". När man handhar sitt kulturarv på det här sättet, är det tyvärr den bild man förmedlar.

Nidbilden av människan

Det är nog vad alla som har sysslat mycket med fotografin sedan länge har märkt: Det publiceras mycket bilder – men väldigt få bra bilder, bilder som får en att titta till. I dag fick jag i alla fall se en bra bild, en bild som fick mig att titta till – men det är en bild som får nackhåren att resa sig. Det är en nidbild, en nidbild av Homo Sapiens.

Två nollställda vackra personer helt utan ansiktsuttryck – ja, det kan ju inte finnas något ansiktsuttryck, det finns inget pannben bakom vars hägn känslor kan genereras, och det finns inte heller någon bildskapande hand som skulle kunna förmedla sådant. Ögonen är om möjligt ännu värre: Vattniga och helt innehållslösa av samma orsak. Innehållslösa nollställda ögon får en kall glans som signalerar varning - och det är vad det handlar om här;  VARNING.

Jag hyser bara den stilla förhoppningen, att man alltid ser till att det går att dra ur sladden i tid.

Fotokurs Anno Dazumal

Läsåren 1975 och 1976 höll jag fotokurser för avgångsklasserna i Äppelviksskolan i Bromma. Vi höll mest till i skolans lokaler, men då det var rimligen nära till min ateljé, så kunde jag vid behov förlägga vissa undervisningsmoment även dit. Dom grabbar som jag hade att göra med - för det var bara grabbar, bestod av rätt skoltrötta ynglingar - men hos mig var det inte frågan om någon trötthet. Glädjen att lära sig var påtaglig, dom bara sög i sig. När dom var i ateljén skulle varje detalj och varje funktion studeras - nyfikenheten sprudlade!

Nu när jag plockade fram bilderna ur arkivet för skanning och så småningom kunde se dem på skärmen, så var det övertydligt: Vad kul dom hade grabbarna, med fotografin som hobby! Dom lärde sig i sitt eget intresseområde och dom jobbade med saker dom valt själva. Det är ju sådant som är meningen med en hobby.

____________________________

Det var fina grabbar, och vi hade jättekul tillsammans. Jag har svårt att förstå att dom i dag är gamla farbröder...

_________________________________________________

Jag kommer ihåg att jag plåtade med en Leica M4 bestyckad med Summilux 1,4/50mm på full glugg inne, och Tele-Elmarit 2,8/90mm ute - och den var laddad med Kodachrome 25.

Annars befann vi oss här i den japanska spegelreflexens glansdagar. Den uppgående solens land dominerade marknaden totalt med en flod av enögda spegelreflexkameror, rena ångvälten. Det blev lite diskussioner med grabbarna. En av dem undrade varför jag hade en så mossig kamera? "...Utan min smidiga Leica, hade jag nog inte klarat så snabba snapshot på dig och din Minolta SR-7", tror jag att jag svarade.

Sommar i stan

__________________________________________________________

Det är inte alltid jag är på Åland sommartid. Här sitter jag på favoritklippan vid Mälarens strand den varma augusti 1996. Jag är 52 år gammal, och bredvid mig ligger väskan till den kamera som med självutlösaren tar bilderna, en Contax II med Sonnar 1,5/5 cm T  - gamla fina saker som uppmanar till en eftertänksam fotografi, och till ett försök att fånga ögonblicket och känslan när man sitter mitt i den svenska sommaren och betraktar hur vattenspeglingarna leker i vassen

__________________________________________________________

'

                         ___________________________________________

Det har ju på senare år blivit så populärt bland ungt folk att skaffa sig en mekanisk kamera för film och ladda den med svartvitt. Som upplysning för sådana entusiaster gäller följande för dom här bilderna:

Ilford FP 4  med känsligheten sänkt till ISO 64, och  finkornsframkallad i Ilford Perceptol 1+3 för utökat tonomfång. Både film och framkallare finns på marknaden än i dag.  Motiven kräver stort tonomfång och fint korn. Genom just de egenskaperna hos negativet, plus bra ljus och ett bra objektiv, når man ett tredimensionellt intryck i den svartvita bilden

Film i nedan

Filmen alltid på gång? Tja - efter en enorm hajp på film under ett helt år, hotas filmen nu av nedgång. Om vi tar fasta på budskapet i länken  här under, så tar girigheten ut sin rätt. Väldigt tråkigt för oss gamla som gillar att köra lite film, och väldigt tråkigt för alla unga som har börjat med traditionell fotografi.

*********************************

https://www.insideimaging.com.au/2023/killing-the-silver-goose/