Stockholms medeltid del 2

När jag väl hade lyckats ta mig in på utgrävningsområdet - det vill säga kollrat bort den vakt av modell sovjetisk politruk som jag nämnde i förra bloggen, genomförde jag under två dagar en ganska ordentlig dokumentation. En aspekt som fascinerade skolpojken inom mig var skeletten på Helgeandshusets kyrkogård.

Det verkar lite trångt på den kyrkogården, men det var det nog överlag i det medeltida Stockholm

Det som verkligen sticker ut när man konfronteras med dessa gamla stockholmare är den fantastiska tandstatusen – i stort sett felfria tänder. Ändå var det nästan bara mindre bemedlat folk som begravdes här - och jag tror inte att dom borstade tänderna. En förklaring är säkert den mycket hårdtuggade mat man åt. Det befrämjade en hög stimulansbelastning av tänderna och en hög salivproduktion med fin sköljningseffekt. Sedan fanns det överhuvudet inget socker i kosten - ens att få tag på, för enkelt folk inne i staden.

Annat var det uppe på slottet. Där satt kung Gustav  I (Wasa) och snaskade på godis nära nog dagligen, sötsaker som han beställde upp från apoteket (troligen just från apoteket Morianen som man hittade grunderna ifrån här). Han var mycket begiven på sådant, och det fick han så småningom ångra. Hans kranium i Uppsala Domkyrka visar massiva kariesangrepp och långt gångna inflammatoriska processer med nedbrytning av tandbenet. Inte att undra på att han var svårt folkilsken på gamla dagar - hans plågor måste ha varit betydande.

                                      ______________________________________________________________

Ett av kranierna skiljde ut sig ganska rejält. Jag undrar hur denna person såg ut i livet? Som en apa?

                                      ___________________________________________________________

Slutligen då, angående Gustav Wasa - så här ser hans kranium ut. Man ser att bara ett fåtal tänder finns kvar, och man ser den häpnadsväckande stora nedbrytningen av tandbenet. Vilka plågor! Det är inte alltid man har fördel av att vara kung

Stockholms medeltid

I mitten av 1970-talet beslutade riksdagen att bygga sig ett nytt parkeringsgarage under marken framför riksdagshuset på Helgeandsholmen. Det tog inte många spadtag innan man stötte på intressanta arkeologiska lämningar, och enligt gällande lag måste nu en grundlig arkeologisk utgrävning genomföras.
Under sommaren 1978 kunde stockholmarna stå bakom en avspärrning och betrakta hur det medeltida Stockholm grävdes fram.

För mig som fotograf var förvisningen bakom avspärrningen obekväm, och den var avlägsen från händelsernas centrum. En storväxt vakt av modell sovjetisk politruk bevakade att ingen smet förbi. Jag hade inget speciellt fotografiskt uppdrag på platsen, men jag ville gärna ha lite bilder för mitt arkiv.
Sålunda behängde jag mig med lämplig mängd imponerande utrustning, såg bister och bestämd ut inför vakten (det är attityd som gäller här i livet), viftade med medlemskortet från Svenska Fotografernas Förbund - och hävdade att här skulle det nu fotograferas!!

Saken gick hem, och bilder blev det till arkivet.

En del medeltida källare var intakta efter alla år.  Självbärande valv är mycket motståndskraftiga. I bakgrunden ser man Kungl. Slottet och den avspärrning som publiken fick hålla tillgodo med

Detta är Verkgatan. Det är en speciell känsla att gå på en gata som folk inte har gått på sedan medeltiden. Tegelgolvet till vänster tillhör Kungliga Myntet, där våra medeltida kungar slog sina mynt

Helgeandshuset var ett medeltida kyrkligt socialcenter och en välgörenhetsinrättning. Där hade man även en egen kyrkogård. Från den tittar en medeltida stockholmare fram. Notera tandstatusen!

Sista färden - i en röd plasthink

Vargen kommer!

Tidningsklippet här har hunnit gulna. Inte att undra på, det är ett halvt sekel gammalt.

I januari 1972 menar FN:s klimatexperter att vi har tio år på oss att förhindra den ultimata klimatkatastrofen. Hur gick det sedan då? Jo sedan hade vi tio år till, och tio år till, och tio år till, och tio år till på oss. Tänka sig - men i år är det senaste budet från FN:s experter att vi har tre år på oss. Hur lång tid skall vi ha tre år på oss måntro - kanske femtio år som förra gången?

FN:s Klimatpanel, som inte är en vetenskaplig instans utan en politisk diskussionsklubb, anbefalles nedanstående klassiker:

                                          __________________________

Pojken och vargen är en fabel som tillskrivs Aisopos.

I berättelsen uppträder en ung uttråkad fåraherde, som för sitt nöjes skull ropar att; ”vargen kommer!” Byborna kommer gång på gång för att rädda honom, men inser snart att de slösar bort sin tid. När så vargen verkligen dyker upp, är det ingen som kommer till hjälp - och vargen tar både fåren och pojken.

Sensmoralen är att den som ljuger för mycket till slut inte blir trodd, ens när han talar sanning.

Svartvitt igen

Vi som gärna använder film har i många år kunnat glädja oss åt att filmförsäljningen ökar år från år - visserligen från den låga nivå som var rådande strax efter digitalfotografins tröskelvärde, men i alla fall. Det har varit god tillgång och sortimentet har utökats.

Så kommer jag då till Leica Center på Karlavägen här i Stockholm för att inhandla lite film - men möts av tomma hyllor där det borde finnas färgfilm. Peter Gustafsson rycker uppgivet på axlarna och berättar: "Det har bland unga människor varit en sådan hajp på klassisk fotografi med film, att kidsen köper upp rubbet. Det är så överallt".

Så småningom lyckades jag lägga tre rullar färgfilm på lager, men dessutom inhandlade jag 10 rullar svartvitt - Agfa APX 100. Det känns lite konstigt eftersom Agfa gick i likvidation år 2004. Förpackningarna ser ut som Agfa såg ut då, men det står Made i U.K. på dem om man letar noga - alltså är det Ilford som står för tillverkningen. Nu har jag letat fram mina gamla dosor och spiraler, och skall ta mina första svartvita filmer på 22 år - skitkul!!

För ändamålet har jag ur vitrinskåpet tagit fram en Contax IIIa. Bilden här ovan är från 1984 när jag köpte den kameran.

Jag tycker att den här Contax IIIa är värd att visa. Den är från det tidiga 1950-talet, och var då det dyraste och finaste man kunde köpa i kameraväg - dyrare än Leica. Den kostade flera månadslöner för välavlönade personer som ingenjörer eller läkare. Den är väldigt rolig att fotografera med än i dag.

Fotografen själv

Fotografen under det tidiga 1970-talet. Kan man

ana ett visst Harry Friberg-komplex?

Kanske det... :-)

Jag drev min ateljé på Love Almqvists väg i Kristineberg här i Stockholm under 1970-talet. Det var härliga tider - men jobbiga. Själva fotografjobbet var det inga problem med, det var i det närmaste lustbetonat. Haken är bara den att man även är egen företagare. När man kommer till ateljén på morgonen, så finns det inget jobb om man inte har varit på alerten. Arbetet måste nyskapas hela tiden för att finnas till hands dagarna som kommer. Till det kommer allt trist pappersarbete som myndigheterna läger på.

Min ateljé i ett och ett halvt plan var som gjord för ateljéfester - sådant tar på krafterna... :-)

I halva ateljén var det dubbel takhöjd - vilket var jättebra för ljussättning. Nedre planet upptogs av fotograferingsutrymmet med ljussättningsutrustningen, labbutrymme, och ett litet kontor. Själva halvplanet som man äntrade via en rätt snygg trappa i ljust trä, hade utsikt ner i ateljén via en fönsterpanel. Där uppe var det som en liten möblerad lya, där fanns även en alkov med sängplats.

Jag tror att jag och min ateljé har lämnat många roliga minnen i bekantskapskretsen. För mig var det en tid som jag minns med glädje.

Fotografen med en älskad kamera för privat bruk på bordet. En Leica IIIf med självutlösare och Summicron 2/50mm

En liten folder att delas ut till de klentrogna

Min mellanformatsutrustning:   Vänster:  Zeiss Biometar 2,8/120mm, Zeiss Flektogon 4/50mm, Zeiss Sonnar 2,8/180mm. På kamerahuset:  Zeiss Biometar 2,8/80mm. Till höger:  Zeiss Sonnar 4/300mm

_________________________________________________

Som man kan se, så trodde jag mig klara av all slags fotografering. En utmärkt inställning som gav bra fart i verksamheten - men det var naturligtvis inte riktigt sant.

Det som gav ekonomi och ryggrad i hela ateljéprojektet var industrifotograferingen. Här hade jag fina kontakter genom min far som var VD för en stor agenturfirma (Tekno-Montan AB). Man importerade och satte upp kemiska anläggningar och annan tyngre industri. Genom att jag kunde närvara på företagets sammankomster och i annan verksamhet, kunde jag bygga personliga relationer.

Jag har klängt mycket i anläggningar - hållit fast med benen runt någon balk högt uppe i luften med all utrustning säkrad till kroppen med linor. Med en Pentacon Six i ena handen och en stor Rollei stavblixt i den andra, har jag kommit hem med bilder som fyllde beställarens behov. Poängen här är att denna superkompakta mellanformatare kan hanteras säkert med ena handen, vilket inte är fallet med exempelvis en Hasselbladare. I den här sortens verksamhet blir man oerhört fokuserad på vad som verkligen fungerar i praktiken - vad som ger resultat. Med väl avvägd utrustning och med akrobatik klarade jag av att leverera det man anställde mig för. Det hela var ofta lite äventyrligt och kul - Harry Friberg på galej...

När ett stort företag får händerna på bilder som är exakt sådana som dom efterfrågar, och som dom är beroende av i sin marknadsföring - då byter dom inte fotograf. Fakturan accepteras inom generösa ramar.