"Puttrik"

Det här är min båt på Åland. Den bär namnet: “Puttrik” - putt-rik alltså. Min morfars motor hade ett sådant ljud. Alla Hasselviksbåtar i gamla tider skulle ha putslustiga namn.

Den är byggd i början av 1920-talet och målad som en herrskapsbåt skulle vara för hundra år sedan, nämligen vit och med en mild grön kulör inombords. Det är en färgsättning som man kan se i Carl Larssons målningar från Sundborn - och troligen var det därför det blev populärt i kretsarna. Reportage från Sundborn förekom ofta i statustidningen Allers, en tidning som låg framme i varje självmedveten husfrus salong i början av förra seklet.

Motorn är något extra. Det är en Archimedes-Penta U22. Jag köpte den ny 1971, och det var kort före man slutligen lade ner tillverkningen av denna klassiker med rötterna i 1930-talet - en motor som man de sista åren sålt mest på u-länder. Den håller 12 hästkrafter och med sin boxerdrivning över de två stora cylindrarna och den stora trebladiga propellern, har den ett enormt vridmoment. Det är en motor som kan dra riktigt tunga saker. Hela riggen är i massiv brons som glänste som guld när jag packade upp den. Vilken lycka det var att lyfta den ur originalförpackningen!

Många utfärdsdagar på Skärgårdshavet har den burit oss - med solparasoller och luftmadrasser, mat och dryck, vänner bekanta och käraste.

Det var så ovanligt att en U22 såldes i Sverige att jag fick ett telefonsamtal från Archimedes-Penta där man frågade vad jag skulle ha den till.

                    ______________________________________________

En 100-årig trotjänare

Puttrik på Skärgårdshavet

                                _______________________________________________

                                             "U22 legendarisk arbetsmotor för tunga båtar.

                                               Välkänd över hela världen..."

1968

Året var 1968, alltså för 54 år sedan. Det här är min generation, och när jag i dag visar bilder på vad som hände det året för många av mina generationskamrater - så skruvar dom generat på sig och vill gärna byta samtalsämne.

                      _________________________________________

Farbrorn och tanten fattade inte vad det var frågan om - och det gjorde nog inte jag heller

På span efter klassfienden...

Denne man gick inte att provocera

Någon av kommittéernas mångfald redovisar sina slutsatser

                                              ______________________________________________________

Jag började fotografera året 1965, och 1968 hade jag just gått över till småbildsformatet från bälgkameror i 6x6.

Utrustningen för dagen är gamla grejer som jag kunde köpa rätt billigt vid den här tiden. För reportaget svarar en Contax II med Sonnar 2/85 utan antireflexbehandling. På kamerahuset satt en universalsökare av revolvermodell - allt från 1930-talet. Det gick (och går) att ta sig fram även med sådana grejer. Jag var vid denna tid en studerande med mycket begränsade resurser.

Solen går ner...

Kodachrome 25 har för sin tid mycket bra färger, men det var en grinig film som krävde mycket exakt exponering om den skulle förverkliga sin fulla potential. Den krävde alltså sin fotograf. Många tyckte att den gav murriga eller urfrätta färger - vilket den gjorde om den exponerades det minsta felaktigt.

Kodachrome är bra på mättade röda och blå färger, och passade alltså fint för att fotografera tjusiga solnedgångar. Det tänkte jag visa genom att formligen vältra mig i naturfenomenet i fråga.

Alla bilderna är från stranden till familjens sommarvilla Hasselvik på Åland, plåtade på 1970 och 1980-talen.

                                    ___________________________________________________

Nu lär väl alla kritiker av snarfagra naturbilder och hämningslöst rosenlunderi fullständigt bryta samman... :-)

Fotografisk glädje

Vi som är lite äldre kommer säkert ihåg hur man väntade på sina bilder förr - det var något kul alltså. Man väntade på att filmen i kameran skulle ta slut, att man skulle få tillfälle att vara i mörkrummet - eller på att bilderna kom från labbet om det var färgbilder. Vissa diafilmer tog lång tid på sig, man kunde få vänta i veckor. Så småningom kunde man få se sina bilder, och då var det en högtidsstund. Numera när själva behovstillfredsställelsen är omedelbar, så finns den inte mer på något vis.

På 1970-talet brukade jag soppa svartvita negativ åt mitt gamla ex Vera. Hon var en ambitiös fotoamatör - och dygden bör alltid stödjas. Redan med negativen försöker hon få sig en uppfattning om hur bilderna egentligen blev. Koncentrationen och glädjen är påtaglig.

Filmen är Ilford HP5 ISO 400. En sådan film blir naturligtvis lite grövre i kornet, men bilderna behöver inte bli sotiga för det

Fritjof Andersson ?

                   _________________________________________________

På våren 1965 lyckade jag med ett snapshot på Oscar - en levande legend i Abrahamsberg där jag bodde, och där jag bor även i dag. Det är jag glad för numera.

Oscar är nog en av de märkligaste personer jag har träffat - en gammal sjöman med ett rikt och äventyrligt liv bakom sig. Så som han framstår här på bilden med bar överkropp, såg man honom från tidig vår till sena hösten. Jag kunde aldrig riktigt klura ut hur gammal Oscar var - men med ledning av hans utseende och hållhakar i det han berättade om sitt liv, borde han ha varit runt 80-83 år.

Oscar var inte bara berest, han var även beläst. Han förfogade på ett anspråkslöst sätt över stora kunskaper. Här i bilden ser man ett par böcker som han har lånat på biblioteket. Han var mycket frispråkig. Många gånger fick jag skratta gott åt kulturkollisionerna mellan Oscar och den svenska byråkratin. Oscar gjorde sig dum, och socialtanten visste snart varken ut eller in. Hemma i Abrahamsberg var det mammorna i parken som rynkade på näsan åt Oscar, men dom tittade sedan i smyg både en och två gånger. Oscar gjorde intryck!

Jag hade själv varit till sjöss flera gånger så Oscar och jag fann varandra lätt, trots den stora åldersskillnaden. Vi språkades alltid vid en längre stund när vi stötte på varandra, och jag fick så småningom förtroendet att besöka hans hem. Alla dom hisnande äventyr han berättade om skulle kunna fylla en bok - men här ett smakprov:

En dag hemma hos Oscar som bodde ett par portar från min på Arkitektvägen, visade han mig ett stort dåligt sytt ärr på nedre delen av magen. Det fick jag av kockdjävuln, sade Oscar.

Det var på trad ner mot Sydamerika. Oscar och kocken hade länge varit som hund och katt, och en sen kväll när Oscar sov i sin koj, drumlade kocken in svårt på fyllan och stack kniven i magen på Oscar och drog till. Oscar rusade upp med tarmarna delvis utanför, och dräpte kocken med hans egen kniv. Väl i hamn blev det polissak, men den sydamerikanska polisen ser på sådant helt annorlunda än den svenska. Man gratulerade Oscar till att han i en svår situation så framgångsrikt hade kunnat freda sitt liv. Man dunkade honom i ryggen och var idel leenden. Kockens frånfälle såg man som en naturlig konsekvens av hans eget våldsdåd. Åklagaren behövde man absolut inte besvära.

År 1966 flyttade jag från Abrahamsberg till en nyfunnen kärlek. Jag såg aldrig Oscar mer.