Fotografi & Filateli

Entusiastens vedermödor. Text och lite prydliga bilder för förryckta:

  

Var går gränsen till galenskap när det gäller gamla kameror? Enligt min mening ligger den någonstans vid svarta Leicakameror - illa avnötta i bara mässingen, och utbjudna till rent osannolika ockerpriser. Har man ramlat i det hålet, då sysslar man inte längre med någon aspekt av fotografin - utan man är hemfallen åt ren dårpippi.

    

Nu måste jag ju medge att jag har min egen lilla dårpippi. Jag är  barnsligt förtjust  gamla kameror - men det är ett teknikhistoriskt och mekaniskt intresse. Jag älskar att skruva i dem och jag älskar att fotografera med dem. Det betyder att jag föredrar ett snyggt standardexemplar framför en risig raritet. Det är en verksamhet som jag försöker intala mig inte faller under begreppet "filateli".

Under de långa tider som jag har sysslat med med gamla kameror är det ju ändå så att jag ibland slumpmässigt har stött på någon fin raritet - och då kniper jag förstås den, om priset är det rätta. Här en historia om en sådan raritet, en historia som inte saknar sina poänger:

   

En gång för sådär en 20 år sedan satt jag vid datorn och tittade på vad som fanns till salu från Ukraina. Så dök det upp en riktigt snygg Jupiter 3  1,5/5 cm - det är ryssarnas variant på Zeiss Sonnar 1,5/5 cm, ni ser den i säljarens bilder här ovanför.

Jag såg att det i en av bilderna skymtade fram att objektivnummret började med nollor. Ett nollnummer betyder att det är något mycket speciellt med det objektivet. Säljaren hade inte fattat galoppen, utan jag köpte objektivet till priset av standardutförandet.

Objektivet anlände i sin karakteristiska svarta bakelitburk med tillverkarens certifikat bifogat. Det var från KMZ i Krasnogorsk strax utanför Moskva. Det var inte bara i nyskick - av vissa detaljer kunde jag se att det aldrig hade varit på ett kamerahus.

Nu gällde det att ta reda på vad det här var för något! Det var ju lite spännande med ett okänt 0-nummer.

Otroligt nog fick jag genast fatt på mailadressen till chefen för beräkningsbyrån vid KMZ, och svar kom på stund! Det här var ju rätt nära efter Sovjetunionens fall, och han var fly förbannad:

"Det är väl ändå som självaste fan! Allt reas ut till väst till nollpris!! Vi har inte något objektiv av detta slag i vårt museum."

Så småningom lugnade han ner sig, och vi hade en trevlig mailväxling. Det visade sig att det handlade om provserien 1954 avseende det första egna högbrytande optiska glaset i Sovjetunionen. Jag hade lagt händerna på Nr: 80 i en i det närmaste handgjord serie om 100 objektiv, en serie som hade gått ut specifikt till institutioner och andra specialister i det stora landet.

En stund hade jag faktiskt tanken att jag borde donera objektivet till muséet vid KMZ i Krasnogorsk. Mellan hans ilskna rader kunde jag nämligen ana en genuin sorg över att hans land gick på realisation västerut...

Ett tidsmässigt passande Kiev II-hus hämtades ur vitrinskåpet - för att sedan bestyckas med kronjuvelen. Därefter följde några lättsamma promenader för att åstadkomma lite nytagna demonsrationsbilder till den här bloggen.

                         _____________________________

  

Intresset för ryska objektiv har ju ökat en hel del på senar år - så detta är en första klassens raritet på den internationella marknaden.

Ett objektiv tillverkat under sådana rigorösa förhållanden, i stort sett handgjort och kontrollerat om och om igen, borde vara mycket bra - och så är det. Det är nästan så att det ser lite bättre ut ibland än originalet; Zeiss Sonnar 1,5/5 cm. Här följer lite sensommarbilder:

  

           

                      Stenhårt motljus brukar avslöja ett och annat om ett objektiv.

                                           Den uråldriga allén mot Åkeshofs Slott.

                                             Septembersommar 2024

På vår baksida har grannarna byggt upp en veritabel lustgård. Knappast enligt smalhusarkitekternas idékoncept - men fint.

                             Trots sensommarvärmen, börjar naturen tala om höst...

                                           ____________________________

Jaha - det gick ju riktigt bra med objektivet från Krasnogorsk. Snyggt och prydligt.

Här antyds hemligheten med ryska objektiv:  Specialarna, de objektiv som är tillverkade i en liten serie, är nästan alltid bra. Däremot - om man exempelvis väljer att undersöka de massproducerade ryska normalobjektiven i brännvidden 50 mm - repliker av Zeiss Tessar och av Zeiss Sonnar, som sitter på nästan varje kamerahus vid leverans, så är risken stor att man genast får ett svagt objektiv i handen. Det här beror på de sovjetiska femårsplanerna, som krävde helt orealistiska produktionsvolymer. Man får hålla i minnet att det i Sovjetunionen tillverkades oerhörda mängder kameror - och varje kamera skulle alltså enligt den tidens standard, vara bestyckad med ett 50 mm objektiv vid leverans.

Att tillverka kvalitetsobjektiv vid den här tiden byggde mycket på manuella moment och löpande manuella kontroller. En bärande omständighet i saken är yrkeskunnandet och händernas skicklighet hos personalen. En sådan produktion kan inte stressas upp över en viss gräns, utan att kvalitén sjunker. Då hjälper det inte att stoppa in mera folk. Vid KMZ i Krasnogorsk skulle i princip Zeiss rutiner gälla, det var där företagets ursprung låg - men den saken var alltså inte kompatibelt med en socialistisk produktion med femårsplaner som kräver maximalt utfall.

Den logiska följden av det sagda, är att tillsatsobjektiven - alltså andra brännvidder än 50 mm är mindre riskabla att köpa. Dom har tillverkats i mindre, och därmed mera lättkontrollerade serier.

Det extra ljusstarka Jupiter 3  1,5/5 cm är ett specialobjektiv som alltid tillverkades i mycket små och välkontrollerade serier. Många gånger krävdes det en rekvisition för att man skulle få köpa ett Jupiter 3 i Sovjetunionen.

                   

                                                     Filmen var Agfa APX 100

                  

Ljusets tid - i mörkret

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna blänka och glimma...

Nåja - så är det väldigt sällan här i Stockholm, när vintern har sin mörkaste tid runt vintersolståndet. Här en promenad i mina närmaste omgivningar i Bromma på årets kortaste dag 1987. Det kan vara vackert så här års, även i det snåla ljuset. 

I kameran hade jag Kodachrome 25.

Sveriges Radio - nybliven klimatförnekare?

Har Sveriges Radio gått och blivit klimatförnekare?

Det ser onekligen ut så - i alla fall om man utgår från den stora rent klimathysteriska delen av dagens debatt:

  

Klimatkatastrofen del 1: Vi ber om ursäkt och backar 2 december 2024 - Kaliber | Sveriges Radio

Klimatkatastrofen del 2: Farligt och vilseledande 2 december 2024 - Kaliber | Sveriges Radio

   

Här slår man fast med mycket valida vetenskapliga underlag, och bitvis på ett mycket roande sätt (jag skrattade högt i min ensamhet), att den mediala rapporteringen och den allmänna ryktesspridningen om de stora ökningarna av extremväder, cykloner, och höjning av havsnivån, liksom talet om tippingpoints är grovt missvisande - och att överdrifterna är i en storleksordning att det gränsar till bluff.

Talet om klimatkatastrof  och klimatnödläge saknar därför grund.

                                              *

Alla som tror och hoppas på att vi fortfarande kan göra något åt våra stora omgivningsproblem - lyssna på Sveriges Radio!

En sommardröm

              Det var en gång för länge, länge sedan...

                                                *

Sagan handlar om en ung flicka som hade sitt sommarviste på en vacker ö i Björkfjärden i Mälaren. Dit kom hon med sin hjärtans kär i vårens tid - de där dagarna i maj när björkarna har små gröna musöron.

Flickan hade en rekorderlig pappa. Han älskade sin dotter högt och rent, och nu berördes han starkt av den spirande unga kärleken. Han köpte en fin segelbåt – så att de unga tu kunde uppleva sommaren, och verkligen fånga dagen tillsammans.

Så skedde. Hela sommaren.

När hösten kom tog kärleken slut.  Båten hamnade på stranden i skogsbrynet på den vackra mälarön. Där ligger den än i dag.

En sannsaga...

               

Bilderna på båten tog jag 1991 - det är som man förstår väldigt länge sedan, det som sagan berättar om...    

 

 

                          

En kvinna för sin hatt

Det här är Agnes och Fredrik Nyréen, och året är 1893. I Agnes famn ligger min mormor Lisbeth. Fredrik var missionär och grundande Svenska Missionsförbundets verksamhet i Finland i mitten av 1880-talet. Han kvalar nog bra in bland gänget häftiga personer i släkten som jag har avhandlat här på FS. Inom Missionsförbundet har han fortfarande i dag något av helgonstatus. Det går att hitta en del på nätet - mest dock på finska. 

Fredrik var från Värmland, och Agnes kom från Göteborg.

Min mormor som ännu ligger trygg i mammas famn, blev även hon en rätt häftig person. Hennes historia är här återberättad via det bildmaterial som finns. Det betyder att det bara blir en kort och fragmentarisk berättelse - det som anknyter till befintliga bilder. I verkligheten är det omständigheter som spänner sig allt från barndomens stenhårda kollision med verklighetens värld, följt av den unga vackra flickans drömmar - fram till den röda terrorn i inbördeskrigets Finland. Sedan går livshistorien vidare över byggandet av det nya självständiga Finland, och fram till de två brutala krigen mot Sovjetunionen - och slutligen till lite mer lugn och ro under efterkrigstiden.

Den livsresan var min mormors...

Agnes som ung vid tiden när hon träffade Fredrik i slutet av 1870-talet. En ung tilltalande flicka, långt från de hårda öden som skulle drabba henne.

När Lisbeth var 12 år kom den stora katastrofen i hennes unga liv. Hennes älskade pappa dog helt oväntat. Fredrik, bara 49 år gammal, var på väg upp för trappan för att hålla föredrag i en missionslokal, när han vacklade till, ropade förvånat; "Jesus" - och var död i en massiv hjärtattack.

Mamma Agnes var yrkesverksam och hade ett litet bageri. Hemma fanns en barnaskara på 11 ungar (!) - hur skulle nu det här gå när familjefadern plötsligt var borta? Det var ändå hans karisma, sociala patos och ställning, som hade drivit familjen.

Lisbeth var den äldsta flickan i barnaskaran - gissa vem som fick slava från morgon och till kväll? Här grundades min mormors hårda och oböjliga natur. Ännu på gamla dagar hade hon ett älsklingsuttryck: 

"Det ena du vill, men det andra du skall - så plägar det gå i de flesta fall".

Även tidsandan djävlades med henne. Till sin konfirmation hade hon spanat in en vacker röd klänning. Så dog någon avlägsen tant - och det blev en svart klänning istället. Mormor har berätta hur hon inom sig kände ett furiöst raseri - men det var inget att göra.

Lisbeth i medlet av tonåren med sin yngre syster Ethel - livet väntar.

                            

Nu följde utbildning till lärarinna i hushållskunskap och handarbete, och hon undervisade i sina ämnen  fram till pensionen.

Vid den här tiden skulle en ung kvinna från övre medelklass och överklass ha gedigna kunskaper i att leda arbetet i ett stort hushåll. Det kunde vara en stadslägenhet på 5 -10 rum, det kunde vara en herrgård på landet. Hon skulle med kunnighet och fast hand hålla tag i arbetsflöden och tjänstefolk. Hon hade ansvaret, hon var den som planerade styrde och ställde - och det klarade man inte utan vidare, det måste läras.

Lärarinnesemenariet på sommarutflykt i början av förra seklet.

Här visar fotografin sin fulla styrka. Det är just den här sortens bravur i att fånga verkligheten, som inspirerade till exempel duktiga konstnärer som Anders Zorn - och fick dem att lära sig lite fotografi. Många gånger är det alltså inte fotografin som härmar konsten - utan det är konsten som härmar fotografin.

Det stora tidsgapet på över 100 år bara försvinner när man tittar på mormors väninnor.

Mormor träffade en ung riksspeleman och blivande kantor och musikdirektör från Åland, min morfar Fridolf Andersson. Här ovan har vi bröllopsbilden. Man var allvarlig hos fotografen på den tiden - men det är ett innerligt och avslappnat brudpar vi ser.

Hemma hos Lisbeth och Fridolf. Eftermiddagssolen skiner in, och pappa Fredrik hänger på väggen.

Händerna fick aldrig vara stilla. Man arbetade alltid med något. Vanliga föreställningar under den här tiden kunde vara ordstäv som:

"Den som inte vill arbéta, den skall heller inte äta". 

Andra tider...  Ett hårt samhälle som producerade hårdhudade men kapabla människor.

Det unga paret tillsammans. Det är lite av "vi mot världen" över bilden.

Man kan även se den här bilden ur perspektivet av att inbördeskriget hade kommit till den lilla staden Lovisa, där morfar skulle bli kantor. Det var en blodig och oförsonlig konflikt, ett brödrakrig där gränsen mellan röda och vita kunde gå genom samma familj. I Lovisa härskade året 1918 en stenhård röd terror - folk försvann spårlöst varje dag.

Mormor har berättat mycket - men det är för ruskiga grejer...

Barnet, min mamma, sover mellan sin mamma och pappas sängar i en väl så ogästvänlig och farlig värld.

                    Kvinnokraft!  Oj vilket arbete. Mormor var proffs.

                          _____________________________

    

Genom mina livsomständigheter kom jag att bo hos mormor i Finland och på Åland under stora delar av min barndom. Reglementet var strängt - det skulle jobbas mycket. Hon hade begränsad förståelse för vad en liten pojke borde klara av. Minnena sitter än i dag av enormt tunga kassar av inhandlade förnödenheter på oändliga skogsstigar, och blytunga mjölkkannor med vassa metalltrådshandtag. Samtidigt var hon genom sin tuffhet och självklara auktoritet den stora tryggheten. Om bara mormor var med, så kunde inget ont hända - hon var nämligen allsmäktig. Dessutom var hon glad och rolig. Senare kom jag att förstå att hon även ägde en djup bildning.

Mormor på äldre dagar, 82 år gammal på Hasselvik 1975 - och hon färgade inte håret. Det hade fortfarande på ålderns höst en god volym och var mörkt gyllenbrunt till färgen. Bara tinningarna var grånade.

Mormor blev 90 år.