Rena tokerierna

Alf Johansson sätter mig i en fullständigt oacceptabel situation genom sitt inlägg här bredvid. Det är ju befängt att börja debattera via bloggposter – men här ges inget val.

Affe går mycket hårt åt mig i sin blogg. Detta för att jag har kritiserat hans fotografi och sättet han torgför den. Samtidigt i texten låter han meddela att han konsekvent tar bort alla inlägg av mig...

Alltså: Affe får gå hur hårt han vill åt mig - men jag får inte svara. Inte särskilt snyggt.

Affe kan vara lugn. Jag kommer inte att vidare debattera den här saken med honom - eller några andra saker. Men jag uppmanar dom som nu kan ha intresse, att noga läsa mitt inlägg och vad som framgår i mitt kommentarfält - för att övertyga sig om att det bara handlar om en avvikande men helt acceptabel åsikt - men Affe har stora svårigheter med att bli motsagd, det är inte bara jag som har fått erfara den saken.

Till Affe har jag bara rådet: Begrunda gärna det gamla kloka talesättet:

”Den som sår vind, skördar storm.”

För enkelhets skull är mitt inlägg här:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/fotografi-moral.htm

Fotografi & Moral?

Det här är Brusiga Berra - ja, vi kände varandra för länge sedan, och jag brukade kalla honom så lite på skoj när vi satt på någon bänk och snackade. Berra hade det taskigt, söp rätt mycket, sov ute för det mesta - men han hade sin stolthet. Att gå till socialtanten var det värsta han visste. Näst då att bli uthängd och exploaterad av goddagspiltar av besserwissertyp.

Jag fick gärna plåta Berra, vilket man ju lätt kan förstå när man tittar på bilden här ovanför. Han visste att jag inte skulle missbruka sådana bilder.

Goddagspiltar av besserwissertyp - det leder rakt in på det här med fotografi och moral.

Tar man ställning med hjälp av sin fotografi när man publicerar bilder på människor i dåliga, ja rent av usla omständigheter? Kommer det ställningstagandet att vara den utsatte till gagn? Det är en sak som man skall tänka väldigt noga på - därför att om det inte gagnar den utsatte, så smörjer det bara fotografen.

Här i Stockholm till exempel, vet alla hur en uteliggare ser ut och har det. Att publicera bilder på hemlösa människor i deras eländiga utsatta situation har sällan något upplysningsvärde. Alla vet hur det är (även fotografen). Därför ändrar det inte den drabbades situation en millimeter i den ena eller andra riktningen, att publicera sådana bilder. En okänd fotografs "ställningstagande" skiter uteliggaren i.

Det är moraliskt förkastligt att exploatera andra människors elände - om det inte har annan verkan än att det blir häftiga bilder.

Gott nytt År!

Tänk - det fanns en tid när jag var så ung att jag med ett varggrin kunde trumpeta:  "Grått nytt Hår" på nyårsfesterna. Numera är det nästan vitt, så man får väl hålla tand för tunga.

I dag tänker jag bakåt på alla de gånga åren - men även framåt! Jag önskar alla här på Fotosidan en riktigt god fortsättning inför det nya året. Alla läsare av min blogg. Alla som har kommit med smickrande och roliga kommentarer - eller mästrande och ifrågasättande. Även den som i vredesmod tog fram suddgummit i sitt kommentarsfält.

Hoppas att det går bra för alla under det kommande året. Tiderna är ju knepiga...

Fotograf & Filateli - en vända till

För dom som nyligen läste bloggen om förryckta entusiaster, visar jag här ytterligare en fototeknisk raritet som jag under åren har råkat springa på av en slump. Det handlar om ett auktionssläpp på LP Foto.

Utgångsläget var sådant att jag hade god koll på Zeiss nummerserier, men det hade ingen annan - därför fattade ingen vad det handlade om. Så brukar det vara när ett auktionssläpp uppstår. Priset blev i alla fall sådant att jag utan vidare kunde klämma spargrisen på den måttliga slanten.

                       ____________________________

Ett land reser sig ur askan

Med enorma mödor efter slutkaoset i andra världskrigets under hösten 1945 - det var ju frågan om rent apokalyptiska omständigheter, kunde Zeiss 1949 starta produktionen av en ny modell av den berömda Contaxkameran.

Bristen på all slags teknik, exempelvis just kameror, hade varit extrem - och äldre Contax och Leica gick till fantasipriser på begagnatmarknaden. I Tyskland var läget sådant strax efter kriget, att en snygg Contax II kunde säljas på svarta marknaden till ett pris som kunde föda en familj i över en månader - svårt att föreställa sig i dag.

Produktionen av den nya Contaxkameran 1949 startade på Nr: P 97 001 - och det jag hade ramlat på var Nr: P 97034, alltså Contax Nr: 34 i den nya produktionen efter kriget. Kameran som man ser i bilden här ovanför, är alltså tillverkad 1949, och objektivet är från 1947. Den första serien i en nyproduktion hos Zeiss går i regel till visning och presentation. Därför har troligen den här kameran kommit hit till Sverige som displaykamera inför den officiella presentationen av Contax IIa 1950. Sverige var ju ett land där det kunde tänkas finnas köpare för en produkt som prismässigt var helt oåtkomlig för vanligt folk nere i det krigsdrabbade Europa.

Det jag fick i min hand var en teknikhistorisk artefakt som berättar om hur man lyckades komma igång i det sönderbombade och nästan fullständigt förödda Tyskland.

Landet var styckat i occupationszoner - ingenting fungerade riktigt. Det som fanns kvar av det tyska näringslivet var bara en sorglig liten rest.

Projekteringen av Contax IIa började redan hösten 1945 i Dresden, av Zeiss Ikon:s berömda chefkonstruktör Hubert Nerwin - strax efter krigsslutet alltså, för att sedan som halvfärdig konstruktion flyttas över till företagets anläggningar i Stuttgart. Flytten skedde i samband med att man 1948 på den första bolagsstämman efter kriget beslutade att flytta det juridiska sätet för Zeiss Ikon AG, från Dresden i öst till Stuttgart i väst. Orsaken var en skrämmande våldsutveckling och hot om exproprieringar i den av Sovjetunionen ockuperade östra delen av Tyskland - liksom rykten om avrättningar av Zeissmedarbetare verksamma i Sovjetunionen.

Direkt efter det att krigslarmet hade tystnat, börjar alltså historien om hur tyska ingenjörer i det nästan helt ödelagda landet envist jobbade långa arbetsdagar under halvsvält och i övrigt primitiva förhållanden, för att så småningom kunna sätta en helt ny och radikalt omarbetad Contax på marknaden - en Contax som representerade spetstekniken inom kameravärlden vid presentationen året 1950. Därför är det med andakt jag håller denna oerhört fina och påkostade produkt i handen.

                                 _______________________________

Året 1949, när den här beskrivna Contaxkameran tillverkades nere i ett Tyskland där man så smått hade börjat ana "det tyska undret" -  blev jag släpad till Pan Studio här i Stockholm. Femåringen tyckte inte att det var det minsta kul med fotografering - annat blev det ju sedan...

Strålande Jul

Här sitter jag och min grabb på julafton 1998. Det är den där lilla stunden av stillhet på eftermiddagen - före julskinka, gäster, glädje och gamman.

Tidigare firade Sippa och jag inte någon egentlig traditionell jul. Vi var överhuvudtaget usla konsumenter - rena skräckfigurerna för den kommersiella handeln. Ändå - när vi fick barn tyckte vi att vi skulle leva upp till en viss julstandard. Det är den som syns här, och det är kul att se, nu när det är så länge sedan. Grabben har blivit en medelålders farbror.

Allt är inte vad det synes vara. Bilden är uppbyggd av tre noga sammanvägda ljuskällor: Först några av rummets vanliga lampor som grundbelysning, sedan en indirekt blixt snett mot taket/väggen åt vänster, som ger ett ljusfokus fram mot sonen - och slutligen båda dom ljuskällorna sammanvägda med julgranens ljus. Resultatet blir att det ser ut som om vi sitter i halvdunklet i bara julgransljusens sken - julefrid.

Det är lite kul att hitta den här sortens bilder i arkivet. Man behöver inte befara någon konkurrens från mobilen - gammal är äldst...

Jag önskar alla på Fotosidan - läsare av min blogg med kommentarer som har glatt mig avsevärt, en riktigt God Jul - och en god fortsättning på det nya fotoåret!