Staden von oben

Vem plåtar i mellanformat 6x6 med 500 mm objektiv?

Jag gjorde det faktiskt en hel del i gamla tider. Här har jag tagit mig upp i Kaknästornet på 1980-talet - Stockholms mest magnifika utsiktspunkt. Jag tänkte mig lite tjusiga höstbilder över staden. Numera är det tyvärr stängt för allmänheten.

Det var alltså ingen hejd på den fotografiska entusiasmen. En mellanformatare med ett 500 mm objektiv är inget som man stoppar i fickan.

                                                        

Att fotografera på mycket långa avstånd med ett kraftigt teleobjektiv möter sina speciella problem. Vi har stora mängder luft mellan motiv och kamera. Den luften innehåller stoft och andra föroreningar, liksom skiktningsfenomen och luftbrytningar. Därför väntade jag in den mest perfekt klara höstdagen, en dag med en lätt och stadig sydvästlig bris - en ovanlig dag i Stockholm.

Perspektivet kan spela lustiga spratt! Det handlar ju här om ett litet motivutsnitt långt, långt borta - detaljer som ögat normalt inte noterar till sina inbördes relationer. Det långa teleobjektivet lyfter fram saken, och säger oss att riksdagshuset ligger hitom slottet - när det i verkligheten är tvärt om.

Fundera nu på den saken, ni som känner Stockholm...

                                                  

Objektiver är ett Orestegor 5,6/500mm tillverkat av Meyer Optik i Görlitz. Det står fortfarande kvar i mitt vitrinskåp (eller bredvid, eftersom det är så stort) tillsammans med den övriga utrustningen för 6x6 - en utrustning som inte har varit i användning på åtminstone 20 år, men som jag gillar att ta fram och titta på emellanåt.

Färger á lá Karamell

Oktober månad är just avslutad. Det är en årstid när bloggarna här på FS brukar visa tjusiga höstfärger prunkande i "Colore Caramello" - men det har inte synts så mycket sådant den här säsongen. Kanske har färgerna varit lite matta i år? Åtminstone här i Stockholm har det varit den tendensen.

Därför visar jag en Kodachrome 25-svit från gamla tider, nämligen oktober 1978. Då var färgerna i sin ordning!

                                                            Sippa i höstskogen.

                                           Även fotografen fick vara med.

      

Någon kanske tror att jag har dragit lite väl häftigt i spakarna?  Inte alls - inga färger är digitalt förstärkta. Om man tittar på dom bilder där det förkommer hudtoner kan man se att det förhåller sig just så. Inga andra digitala manipulationer har gjorts - annat än lite modulering av ljus och kontrast för att stämma av efter skanningen.

Kodachrome är en film känd för sin kraftfulla färgåtergivning i rödspektret. Ofta behöver man efter skanningen plocka av lite färgmättnad, men här ville jag ha just färg - och att slå av på färgmättnaden skulle vara mesigt i sammanhanget... :-)

              

Zeiss japanprojekt Contax RTS var med ute i höstskogen. Den kameran var min ständiga kompanjon i runt 20 år.  Zeissobjektiven i systemet är till sin sammanvägda återgivningsprofil svåröverträffade än i dag.

                                     

   

En gammal mans höstpromenader

I ungdomens dagar räknade jag mina promenader nästan i mil. Numra handlar det mera om kilometer - om ens det. När man har blivit gammal på riktigt, finner man många gånger att det som gäller är det möjligas konst...

Mitt sedan många år trogna ekipage - det är en terränggående Jeep, maskerad till personbil. Färden går till någon trevlig plats i naturen där jag kan ta en promenad på runt halva kilometern.

Det är lätt att nå många fina promenadmål i naturen, eftersom jag även tar mig fram i halvterräng utanför vanlig väg. Att skumpa fram på traktorstigar i skogen är en helt gångbar (och kul) metod.

Äldre objektiv ger ofta överstrålningseffekter i kraftigt motljus - effekter som påminner mycket om ögats sätt att se saken i verkligheten. Då jag är ute efter att fotografera det som mitt öga ser i verkligheten, så passar den återgivningen... :-)

                                                                                                                                        

Kameran som var på axeln denna gång var en gammal favorit - en Contax IIIa med Sonnar 1,5/50 från det tidiga 1950-talet.

Filmen var Agfa APX 100.

                            

De´där nu´rå med fotografin

                       

Ibland känner jag mig lite trött när jag hör på alla djupingar. Jag menar alla som i detalj och med snabbt löpande spaltlängd vill förklara vad fotografi egentligen går ut på. Mycket vanligt här på Fotosidan... :-)

Man blandar friskt sitt innersta själsliv i fotografin, och det förefaller ibland som om en och annan skulle må bra av att kika över kanten på boxen emellanåt.

En fototidning gjorde en gång ett försök med en naturfotograf och en gatufotograf. Naturfotografen skulle göra gatufoto, och gatufotografen skulle göra naturfoto. Naturfotografen misslyckades helt - och kom slokörad tillbaka. Gatufotografen likaså - under hög klagan över att han inte hade en aning om att naturfoto var så svårt. Det var alltså folk som aldrig hade kikat över kanten på boxen.

  

När man är yrkesfotograf så ges det bot för sådana olater. Om det skall bli något klirr i kassan, så skall man inte alls definiera sitt innersta själsliv, utan man skall förverkliga kundens bildmässiga intentioner. Man skall alltså förverkliga någon annans fotografiska idéer, och man skall göra det så bra att kunden vill betala för det.

Smaka på det gott folk:  Man skall förverkliga någon annans fotografiska tankar!

Om man lär sig att göra det, då lär man sig snart ett brett spektrum av fotografin. En bra utgångspunkt i eget bildskapande.

                         

Den som kan plåta en stol snyggt och prydligt, perfekt efter kundens noggranna beskrivning - han kan sedan plåta lite av varje efter egna uppfattningar.

Men pappa, hur var det - egentligen?

Det var på familjens landställe Hasselvik på Åland som jag fick höra alla spännande historier om de äventyr som min far Lothar Hennig hade varit med om under kriget. Efter en god middag och ett lagom antal whisky innanför västen, så infann sig den rätta berättarstämningen när solen dalade på verandan.

Efterhand kom vi även in på de svåra frågeställningarna: "Men pappa, hur var det egentligen med judarna?" När fick ni reda på någonting, när misstänkte ni att det var riktigt hemska saker på gång?" 

Ja´du, sade min far. Nu skall vi komma ihåg att det var krig. Fienden spred regelbundet diversionshistorier för att demoralisera befolkningen. Det var alltid massor av sådant i omlopp - ibland rena stolligheterna. Sedan var det så att krigssamhället var uppdelat som en bikaka - celler med skiljeväggar. Det fanns ingen övergripande information om vad som hände i samhället i stort - annat än den officiella.

Under året 1942 ryktades det om underliga saker. Vi trodde på staben att judarna sattes i läger med sträng regi - ungefär som de hårda läger som amerikanerna byggde upp för att internera den japanska befolkningsgruppen i USA.

Ja, herregud, vad det sedan visade sig vara, det kunde ju ingen vettig människa föreställa sig - ens i sin vildaste fantasi.

                                                     Elsi med kavaljerer

                                          

Det var först i början av året 1944 som vi på varvet i Libau förstod att det kanske låg något i alla de otroliga rykten som var i omlopp. Saken är den att jag och min närmaste man, som utgjorde ledningen för varvet, hade en underbar sekreterare som hette Elsi. Hon var pålitlig, angenäm, och kompetent - och personkemin stämde perfekt. Vi var ett arbetande team, en ledningsgrupp för varvet. Vi umgicks även privat.

Det hör till saken att Elsi var judinna. Det stod ju klart att judarna förföljdes svårt i Tyskland. Det hade för övrigt skett länge i östra Europa, med regelbundet återkommande pogromer - men vi räknade kallt med att vår höga tjänsteställning alltid skulle skydda henne. Hon såg inte heller speciellt judisk ut och hon levde som sekulär.

Så en dag dök Elsi inte upp på varvet. Timarna gick, och så småningom ringde vi upp hennes bostad - inget svar. Sedan prövade vi med grannarna, vilket bara gav undvikande svar. Vi blev mer och mer oroliga, och fram emot arbetsdagens slut satte vi oss i tjänstebilen och åkte hem till henne. Där fanns bara en låst dörr, och grannarna menade nu att någon sådan person aldrig hade bott där. Saken var helt absurd.

Dagen efter dök en general i Waffen SS upp på varvet. Han kom i en stor svart Mercedes med svarta SS vimplar på stänkskärmarna. Det visade sig vara en högst verserad peson med leende ansikte och iskalla ljusblå ögon. Han underhöll sig artigt i allehanda spörsmål, innan han kom fram till sitt egentliga ärende: Inga efterforskningar fick vidare göras angående Elsi. Saken var helt utagerad. Hon var i anspråk tagen för andra uppgifter...

Situationen var vidrig. Vi stod som handfallna - men vad kunde vi göra? Vi levde med ett pågående intensivt och brutalt krig - folk dog som flugor. Själva var vi hårt uppbundna från morgon och till kväll av ett svårt och tvingande arbete. SS generalens budskap var ju även kristallklart - vi hade inte kommit någon vart, vår tjänsteställning till trots. Det var då jag förstod att något var riktigt ordentligt fel.

                                     _________________________

                                                  

Sent året 1944 närmade sig sovjetiska trupper Libau. Lothar såg till att alla medarbetare som ville försöka ta sig västerut, fick giltiga resedokument. Att försöka ta sig fram utan dokument var ett mycket farligt företag. SS hängde desertörer i lyktstolparna vid minsta misstanke.

Men Pappa - du själv då? 

Tja - jag var ju chef på platsen, så ingen kunde skriva ut något åt mig. Jag var tvungen att följa givna order, att lämna över varvet oskadat till ryssarna.

   

Efter kapitulationen på varvet i Libau hamnade Lothar i rysk krigsfångenskap. Knappast någon bra situation för en hög tysk marintekniker, en diplomingenjör med kommendörs militära grad - en person som kunde antas veta en hel del om sådant som Sovjetunionen ville forska närmare i. Han hade inte anledning att tro att han skulle överleva, men lyckades på ett tidigt stadium tillsammans med några kolleger fly från två olika sovjetiska fångläger - en i sammanhanget enastående bedrift.

Turligt nog låg det sista lägret mycket nära den estniska gränsen som man nu tog sig över. Den lilla gruppen flyende lyckades så småningom ansluta sig till de estniska partisanerna, de så kallade skogsbröderna - som såg tyskar som bundsförvanter och ryssar som arvfienden. Man levde i stora förband i stabila och väl kamouflerade bunkrar i skogarna och förde ett framgångsrikt och mytomspunnet gerillakrig mot sovjetarmén. Det sägs att en sovjetisk patrull kunde rasta på taket till en sådan bunker, och tro sig vara ensamma mitt ute i den öde skogen.

Efter runt ett år som aktiv stridande hos skogsbröderna, följde ett nytt tillfångatagande. Nu lyckades Lothar hålla uppe en fasad av anonymitet, och lura i ryssarna att han var en tidigare underofficer i Wehrmacht. Det räddade livet, och så småningom friheten.

                       Skogsbröderna var verksamma i alla de tre baltiska staterna

                                      ____________________________

                                     

           

Så avslutar jag med en liten anekdot från modern tid:

Det var på sommaren något år i mitten av 1970-talet. Jag satt i min fotoateljé i Kristineberg 0ch granskade negativ i ett pågående uppdrag, när telefonen ringde och Lothar var på tråden:  "Du är ju väldigt intresserad av segelfartyg, och nu har vi besök här i Stockholm av tyska marinens skolfartyg; Gorch Fock. Jag har en inbjudan till en visning ombord. Vill du följa med?"..   Det är klart att jag ville!

Lothar hade inte specificerat vad det var för slags besök, och jag hade föreställt mig att vi skulle vara i någon grupp som lodade omkring på däck och kollade in fartyget lite lagom.

Så var det nu inte.

När pappa och jag närmade oss fallrepet, drillade skeppspiporna och besättningen stod uppställd i perfekt ordning. Befälhavaren, en kommendörkapten, tog emot iförd strikt uniform med dekorationer. Nu följde ett himla svassande: Det var Herr Marinebaurat hit, och Herr Marinebaurat dit. Efter en faktaspäckad genomgång av fartyget, väntade lunch i befälhavarens salong.

Jag förstod nu i blixtbelysning vilken ställning min far hade i Tyskland. Inte att undra på att hans agenturfirma för tunga industrianläggningar gick så bra.

            

                                          Tyska marinens skolfartyg Gorch Fock

          

                Lothar på gamla dagar året 1990 - långt efter alla äventyrligheter.

                          ________________________________

    

                            Den första delen av den här berättelsen:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/farsan-stalin.htm