Farsan & Stalin

Det här är min far Lothar Hennig som ung mariningenjör året 1935. I bilden nedanför ser vi honom under den varma sommaren 1939, fredens sista sommar. På hösten i september brakade det loss - och världen skulle aldrig bli densamma igen.

Själv är jag en ganska ordinär person, men jag har häftigt folk i släkten. Jag har tidigare berättat om mormor och Greve Hamilton, och om den barske Anders Johan Andersson - nu har turen kommit till pappa Lothar och Josef Stalin.

                                                                                                                                                                                                                           ______________

Lothar var en duktig och kompetent marintekniker. När kriget gick in hade han avancerat rejält. Kommendör var så småningom hans militära grad. Exempel på hans verksamhetsområde inbegrep sådana tekniska utmaningar som  gasturbinerna i de stora slagskeppen Bismark och Tirpitz - gasturbiner som drev upp dessa stora och mycket tunga fartyg i uppåt 33 knop. Om man så önskade, kunde man köra ifrån sina motståndare.

Bismark byggdes i Hamburg vid Blohm & Voss, med sjösättning tidigt 1939. Här ser man slagskeppet under en provtur före överlämnandet till marinen. Lothar är med på bryggan som representant för varvet. Vid någon av provturerna klockade man 33 knop i svag bris norr om Rügen. Man låg då på ca. 90% effekt på turbinerna.

                                      ___________________________                                                                     

När pappa avancerade i graderna kom han att lära känna både marinchefen amiral Erich Raeder och hans efterträdare amiral Karl Dönitz. Skiftet på posten berodde på att  det hade skurit sig rejält mellan Raeder och Hiltler - Raeder blev sparkad snett åt sidan. Raeder var nämligen en både bildad och rolig karl enligt Lothar, en man som förstod sig på livets goda.  Dönitz å andra sidan var en humorbefriad tråkmåns. Dönitz skulle man akta sig för att komma i argumentation med. Han kunde på ögonblicket spoliera en karriär. 

                                                                             

Nu var läget sådant att ett krig i väst ryckte närmare. På den östra sidan var Stalin och Hitler på det klara med att Sovjetunionen och Tyskland måste hamna i konfrontation med varandra förr eller senare, men ingen var redo för krig i brådrasket. För att kunna fortsätta rusta i lugn och ro slöt man en "icke aggressionspakt" (med ett hemligt tilläggsprotokoll) i augusti 1939 - den så kallade Molotov-Ribbentrop pakten.

Det här var nog den mest oheliga allians man kan tänka sig, något av ett samarbetsavtal mellan det kommunistiska Sovjetunionen och det nazistiska Tyskland. Europa stod handfallet och chockerat, medan herrarna i lugn och ro delade Polen - till bådas belåtenhet (det hemliga tilläggsprotokollet). På annat håll var dock belåtenheten mindre, England och Frankrike förklarade Tyskland krig i september 1939.

I det här storpolitiska getingboet utnämndes Lothar till  marinattaché i Moskva.

Så här kunde det se ut i sovjetisk press under paktens dagar - men man kan ju undra vem som egentligen hade råd att köpa en Contax i Sovjetunionen vid den tiden? Troligen var det mera ett sätt att visa flagg.

                                            __________________________

                                                                    

Förvisso häftiga omständigheter - umgänget med en maktfullkomlig och paranoid diktator som Stalin kan vara både spännande och kittlande för den med kalla nerver. Pappa har inte bara skakat hand med Josef Stalin, han har även supit med honom under en vodkaindränkt nattlig fest på Stalins datja utanför Moskva. Stalin spottade inte i glaset, och han förväntade sig att andra både kunde och ville följa exemplet. Inte så lätt att manövrera alla gånger.

                       

Ryssarna var extremt intresserade av tysk marinteknologi. Mutförsöken var många och mycket oblyga."... Herr amiral, bara lite obetydliga tekniska upplysningar (när man skulle smöra använde man gärna snäppet högre grad) - vad vill ni ha? Kontanter på bank i Berlin? En datja i det vackra Ryssland"?   Kanske inte ordagrant just så - men budskapet var just så.

Vodkan var alltid nära till hands, och det kunde vara svårt att förhålla sig alla gånger. En tågresa mellan Moskva och Berlin kan vara upplysande om hur det kunde gå till:

Lothar "råkade" hamna i en kupé med höga och mycket jovialiska ryska officerare. Man lirkade på ett smidigt sätt snabbt fram att det var Lothars födelsedag: "...Herr amiral, Herr amiral - detta måste vi fira!!" Fram kom vodka i jätteflaskor, bröd och saltgurka. Vodkan hällde man i sig i med hjälp av kupéns tandborstmuggar.

Lothar berättade skrattande att han nog aldrig har haft så roligt som under den resan. Självklart förstod han att han var utsatt för en pumpningsoperation - men alla gillade läget, och alla hade hjärtligt roligt. När den tyska gränsen passerades, hade Lothar dålig reda på var han egentligen befann sig, och väl i Berlin kunde han knappast stå på benen. Det var mycket tursamt att adjutanten punktligt var där med tjänste-Mercedesen, att vara asberusad och i full uniform var ingen bra kombination i det tredje riket.

Trots att Lothar så småningom fick bistra erfarenheter av Sovjetunionen, talade han alltid varmt om det ryska folket.

Den tysk/ryska pakten hamnade snabbt i papperskorgen i och med Tysklands överfall på Sovjetunionen i juni 1941. De baltiska staterna ockuperades - eller befriades från Sovjetunionen, som många balter såg saken. Lothar blev chef för det stora militärvarvet i Libau i Lettland, och erhöll titeln; Marinbyggnadsråd (Tysklands yngsta genom tiderna). I bilden ovanför ses han tillsammans med sin närmaste man och deras sekreterare Elsi. Ett triumvirat som styrde militärvarvet.

Den här närmaste mannen, som jag har glömt namnet på, var för övrigt en ivrig Contax-fotograf.  Det "knipsades" mest hela tiden, menade Lothar. Bilden här ovan är en tagning med självutlösare (på något vis syns det). Av en annan mycket suddig bild i familjearkivet framgår det att denna höga officer fotograferade med en Contax II med Sonnar 1,5/5 cm. Det var väl ungefär i den lönenivån man skulle ligga för att kunna äga någonting sådant.

                          

Lothar kvarstod som chef för varvet i Libau under resten av kriget. När krigsslutet närmade sig, och sovjetiska styrkor ockuperade staden, kapitulerade han som varvschef enligt order under formella former iförd strikt uniform till den anryckande sovjetiska armégeneralen - likaledes iförd strikt uniform. 

När formalia var undanstökade, sträckte den sovjetiske generalen fram sin kupade uppvända handflata - klockan!

                   

Om den duktiga sekreteraren Elsi skall jag berätta i nästa blogg. Det är en historia så ruskig att det drar kalla kårar längs ryggen så fort jag tänker på den saken.

                                          ______________________

      

Om någon undrar över det där med Mormor och Greve Hamilton, så finns den historien här:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/piptobak-societetsdamer.htm

Billigt & Bra

Toppresultat med ett objektiv bestående av bara tre linser? Och dessutom rejält gamla grejer. Ja, det är vad man kan förvänta sig när man använder en bälgkamera i 6x6 från det tidiga 1950-talet.

                                                   

När 1950-talet gick in var vi fortfarande nära inpå krigsslutet 1945, och utrymmet för konsumtion var begränsat.  Det gällde att hitta produkter som folk hade råd att köpa. Det skulle vara "Billigt & Bra" helt enkelt, en formel som det inte är så lätt att uppfylla i verklighetens värld. Man måste hålla i minnet att vid den här tiden så hade den stora majoriteten inte en chans att kunna köpa en Contax eller en Leica. Något sådant var så ouppnåeligt att man inte ens funderade på saken.

En bälgkamera 6x6 med ett ljussvagt objektiv - det var vad vanligt folk kunde ta sig råd med. En sådan kamera har en jättelik upptagningsyta på 60x60 mm, samtidigt som kameran är fantastiskt kompakt. När man fäller ihop den, går den ledigt ner i en vanlig ficka. Objektivet är Dennis Taylors berömda triplet från 1893. I sin ljussvaga form och på mellanformatets lite längre brännvidd, ger konstruktionen ett överraskande bra resultat. Man lyckades alltså med formeln; "Billigt & Bra" på ett fint sätt. Man får avstå från ljusstyrkan på objektivet, men man får en hel del annat istället för den måttliga slanten.

Under det tidiga 1950-talet var den här sortens konstruktion just vad man behövde inom kameraindustrin. Den tillverkningsvänliga tripletten som Dennis Taylor hade räknat för så länge sedan, hade så dags hade hamnat lite i historiens bakvatten - men fick sig nu en rejäl nytändning. Alla de stora tillverkarna hade den på sitt utbud.

Agfa sålde sina Isolettekameror i jätteupplagor. Lika var det hos Zeiss - där heter kamerorna Nettar eller Ikonta, och dom är försedda med ett Novar Anastigmat-objektiv. Voigtländers variant heter Perkeo, och objektivet Vaskar. Sedan fanns det en rad mindre kända märken som levererade på samma koncept. Bälgkameran i 6x6 var alltså en riktig kioskvältare.

                    

När man talar med sina generationskamrater, får man ofta höra:  ".. Jo - pappa hade en bälgkamera när jag var liten. Jag tror att det var en Ikonta från Zeiss".  Så var det även i min familj. Min far hade en Voigtländer Perkeo, och med den började han fotografera färg året 1956 - underbara stora färgdia som finns kvar än i dag, och som jag nu kan skanna in till kvalitetsbilder tack vare det stora formatet och det väl presterande objektivet. Eller som det formulerades i reklamen på den tiden: 

"Voigtländer - weil das Objektiv so gut ist",  alltså: "Voigtländer - därför att objektivet är så bra".

I dag kan man köpa en sådan kamera för ett litet antal hundralappar - och sedan ge sig ut på mellanformatsfotografi som inte skämmer för sig.

  

Här lite provbilder med Agfa Apotar 4,5/85mm:   

Stenbrottet i Stenhamra på Mälaröarna                        

                                                             Svartsjö Slott

                                                ____________________

      

Några färgbilder kan också vara bra att titta på. Färgerna tecknar bildens detaljer bättre, och det blir lättare att få grepp på den egentliga skärpan. Förmågan att återge ton och valör är nog lika viktigt här som inom svartvit fotografi.

När man studerar bilden av Bogösund här nedanför kan man se den fina teckningen över hela bildfältet och den goda skärpan - enda ut i yttersta hörnen. Det är i sådana lägen jag förundrar mig över att det är ett trelinsigt amatörobjektiv, tillverkat under budgetomständigheter på 1950-talet.

                                                             Bogesunds Slott

                                                Kanonbra - frestas man säga

                                       _____________________________

                            

I dag när fotografering på film sedan en tid tillbaka har fått en oväntad men rolig renässans, har bälgkameran från 1950-talet i det närmaste nått kultstatus. 

  

Det svartvita är taget i våras på Ilford FP4 +,  färgen för ett tiotal år sedan på Kodak Portra 160 NC

                         

Sommaren på Hasselvik

Lite sommar med gladfärger - så här när höstdagjämningen är passerad.

Min sommar i år fotograferade jag på Kodak Ektar 100. Det är en film med väl så hög färgmättnad. Jag brukar dämpa av mycket av denna mättnad, men det blir ändå kvar så att det räcker.

Hasselvik i de vackraste junidagarna.  Jag har ställt ut ett för semesterfirandet nödvändigt tillbehör.

Om jag nu reser mig ur verandans gungstol, och stiger in genom dörren - så hamnar jag rakt på "Mormors hörna":

Mormors hörna har funnits här i 100 år. Mormor var rätt påverkad av Karin och Carl Larsson och deras konstnärshem i Sundborn ("Var välkommen kära Du, till Carl Larson och hans fru.."). 

Inte så att mormor härmade Karin, men hon lät sig inspireras. Husfrun skulle inte bara inreda hemmet med köpemöbler - hon skulle prägla hemmet med sin egen konstnärliga förmåga och kreativitet.

På Hasselvik elektrifierade vi så sent som 1978. Innan den tiden så samlades vi i fotogenlampans ljuskrets i Mormors hörna om kvällarna. Det varma mörkret lägrade sig runt omkring oss. Vi underhöll varandra med prat och berättelser - skratt, nojs, och sällskapsspel. Det var så man gjorde förr i världen. Folk utvecklade personliga färdigheter - att kunna framföra något, att vara en tillgång för sällskapet.

Det blev sedan den stora nackdelen med elektrifieringen - hela den sociala funktionen med Mormors hörna bara försvann.

     

Lupinerna "invasivade" sig storståtlig vid husknuten i år. Myndigheternas åsikt i saken efterfrågades inte.

                                                       Kväll i syrenernas tid.

                                                           Midsommar.

Även i år beslöt jag mig för att inte slå gräset förrän väl in i juli. Den vackraste blomningstiden ville jag ha blomsteräng.

Begreppet "Blomsteräng" är nu inte så lätt att fotografera, men kanske något i den här stilen - rakt av med 85:an på min utsikt från hammocken.

Det var en bra ordning, tyckte jag. Även insekterna såg ut att trivas. Syrsorna filade så att det stod härliga till fastän det bara var slutet av juni!

Många av mormor 0ch morfars trädgårdsväxter har förvildat sig framgångsrikt på Hasselvik. De ursprungliga planteringarna sträcker sig långt tillbaka i tiden - ibland 100 år. Det handlar om Akleja, Guldkrage, Digitalis, Krollilja - man stöter på dem på de mest oväntade ställen. Här är det en enkelbladig Pion av mycket gammaldags sort som prunkar nästan ute i skogen.

Högst förträffligt med vackra trädgårdsblommor som sköter sig själva.

                 

                                Klassisk svensk sommar vid Hasselviks strand.

                                                            Längs strandstigen

                   Kväll på Hasselvik. Syrsorna sjunger - nästan som Cikador...

Midsommarblomster - en benämning som inte håller så bra längre. Den blommar numera från tidigt i juni till en bra bit fram i juli.  Skogsnäva får det sålunda vara.

Ibland när jag sitter på verandan och tittar ut mot viken, så dyker det upp de mest förbluffande saker!

Först undrade jag om jag hade hamnat i en tidsförskjutning - att bärsärkarna är på väg att storma iland för att göra blodörn?  Sedan tänker jag att det kanske istället är Erik Madsen från Roskilde (här på FS) som är ute och seglar i nordliga vatten... :-)

                                                                                

Högsommaren börjar ändra färgskalan. Lien har gjort sitt, och lupinerna har blommat ut.

                                                        Sensommarens små fröjder.

   

                                            _____________________________

Kameran för dagen denna sommar var den, som jag tycker, bästa av de klassiska japanska spegelreflexkamerorna - nämligen Olympus OM-1.  Därtill fem objektiv mellan 28 och 135 mm. Jag lägger ofta stor vikt vid perspektivkontroll.

Gatu-paparazzo fotografi

Gatu-paparazzofotografer på stan - är det något vi vill ha?

Jag var med om en dramatisk händelse för ett par år sedan här i Stockholm. En närgången “gatufotograf” tryckte upp sin vidvinkelförsedd kamera under näsan på en förbipasserande person. Det hela var mycket påträngande, kameran hamnade ungefär tre decimeter snett under hakan.

Oturligt nog för denne Paparazzi var det inget hjälplöst offer, utan en storvuxen man. Han grabbade tag i armen, tog kameran, och slängde den i gatan.
Det är naturligtvis ett lagbrott - skadegörelse. Men det vore intressant att få veta hur en domstol skulle resonera. Hur man skulle se på den rätt grova provokationen, på den integritetskränkning som utlöste det hela?

 

Varför använder gatufotografer vidvinkel? Egentligen finns det inget riktigt bra svar. Man kan naturligtvis fotografera livet på gatan med flera olika brännvidder, men det har utvecklats en norm om att man måste tränga nära inpå - att själva den fysiska närheten ingår i gatufotografins idékoncept. När omdömet sedan sviktar så hamnar kameran rakt upp i ansiktet på folk. Det landar många gånger i ett resultat som inte är särskilt smickrande för den avbildade.

Här gäller gängse perspektiviska lagar. Om vi lämnar kameran ett ögonblick, och bara ser på verkligheten som sådan:  Om man tittar riktigt nära på ett ansikte (tre, fyra decimeter) så gör det perspektiv som man då hamnar i, att personen får en lätt äggformad ansiktsform. Vidare blir det som är närmast onaturligt förstorat - vanligen näsan eller hakan. Det blir en slags nidbild av det mänskliga ansiktet. Så blir det naturligtvis även med ett vidvinkelobjektiv på mycket nära håll. Ingen vill nog se sitt ansikte torgfört på det sättet. Därför är det inte speciellt schyst att fotografera folk så - och som man kan förstå av mitt inledande exempel, kan det även ha sina risker. Folk blir förbannade.

Eftersom den tekniska utvecklingen innebär att antalet fotografer på gatan har ökat dramatiskt under senare år, så har även andelen hänsynslösa typer ökat. Det har fått som följd att människor som rör sig på stan, lite till mans har börjat titta misstänksamt när någon kommer med en kamera på axeln. Det tycker jag är en väldigt trist utveckling.

Jag tycker att man skall säga NEJ till gatu-paparazzofotograferna. Mota bort dem när dom blir närgångna. Det är du som har rätt till ditt ansikte - inte gatu-paparazzofotograferna. Detta helt oavsett vilket lagstöd som gäller för fotografering på allmän plats. I umgänget människor emellan måste det finnas någon slags moralisk kompass.

           

Som väl är finns det ju fortfarande duktiga fotografer som plåtar på stan - fotografer med kunnande, humor, diskretion, och fingertoppskänsla. Jag känner en sådan här på FS - och en annan oerhört skicklig, som tyvärr inte syns bland bloggarna här på FS längre. Ingen skugga över sådant folk.

Svartvit Ålandsvinter

Under vårvintern 1980 skulle jag skriva min magisteruppsats i kulturgeografi. Jag kände mig splittrad och hade inte rätta greppet på vare sig ämne och eller idéer. Varför inte packa alla böcker och annat material i en stor ryggsäck, och dra till Hasselvik? Inte en chans att någon skulle störa mig där.

Sagt och gjort. Packningen färdigställdes på nolltid - och iväg!

                     

Resan gick genom en vintrig skärgård på Vikinglinjens M/S Turella -  kallt på däck.

Här passerar vi förbi Kobba Klintar i inloppet till Mariehamn - i gnistrande vintersol.

Vid Hertronklobb förliste tremastade järnbarken Plus i snöstorm lucianatten 1933. Hon ligger strax utanför den lilla fyren man ser på udden i bilden. Det var där hon gick på i snötjockan. Man hade för bråttom och tog risker - alla ville hem i god tid före jul. Tolv man av besättningen kom sedan aldrig hem.

Jag tänker på den saken när jag åker nästan rakt över vraket med Ålansdsbåten.

                        

In mot Hasselvik i kvällsljuset - efter dryga kilometerns pulsande med den tunga ryggsäcken. 

Haseslvik i vintersömn - så annorlunda än på sommaren. I det gamla huset som är byggt 1920 i liggande stock från 1700-talet är det för kallt och fuktigt för att värmas upp denna årstid. Istället blir det ispromenad ner mot Stockstugan.

Hasselvik från sjösidan, i detta fall isen.

Promenaden går längs Hasselviks strand förbi bastun.

Den lågt stående vintersolen brinner som en Krysolit, och snön ligger som bländvitt utspillt vetemjöl - då har man fotografiska problem. Motivet ligger en bra bit utanför filmens dynamiska omfång.

Bastun - en saltbod från sent 1700-tal.

Efter ca. 400 meters promenad bär det upp från isen mot Stockstugan. Fristående på sina plintar är den torr och lätt att värma upp.

                                                       Vatten från sommaren

En sprakande brasa - och man känner att man har kommit hem.

Jag hade 5-8 minus på dagarna, och ner mot 18 på nätterna. Stockstugan, byggd 1970 i finsk helstock var oproblematisk.

Hustruns fina virkningsarbete får sin komplettering av naturens frostmönster.

                            Eftermiddagsvy vid Stockstugans strand

                               ________________________

               

Projektet lyckade helt efter förväntan. Jag kunde arbeta ostörd i vintersol, tystnad, och vindens sus hela veckan. Dessutom blev det mesta gjort - det gick inte att smita ifrån arbetet så lätt...   

           

Filmen var Ilford FP 4  ISO 125.