Kodachrome II
I förra bloggen visades bilder tagna med gamla Kodachrome II. Här kommer en uppföljare på det temat:
Kodachrome lanserades av Kodak år 1935 och hade en känslighet runt ISO 10. Filmen hette bara Kodachrome. Det skulle dröja till 1962 innan efterföljaren Kodachrome II kom på marknaden nu med känsligheten ISO 25. Utan tvekan ett lyft för användren - men fortfarande kräver ju en så låg känslighet en kunnig och motiverad fotograf.
Kodachrome II var en mycket bra färgfilm. Faktum är att mina erfarenheter tyder på att den i vissa ljusförhållanden var överlägsen efterföljaren Kodachrome 25. Framkallningen av Kodachromefilmerna var mycket komplicerad, och processen smutsade ner miljön rejält. Införandet av Kodachrome 25 år 1974 sägs ha varit ett försök att komma tillrätta med miljöproblematiken. Förändringarna hade alltså inte i första hand med filmens prestanda för användaren att göra. Känsligheten förblev den samma som tidigare.
Hur det nu än är med den saken, så var Kodachrome II en bra färgfilm. Här ett litet smakprov från ett besök på familjens sommarställe på Åland en strålande vårvinterdag i slutet av 1960-talet tillsammans med min far och yngre bror.
Bildena här är ett exempel på hur Kodachrome II kunde fånga vårvinterns flacka men fina ljus på ett sätt som är lite vassare än efterföljaren Kodachrome 25. Kan det egentligen bli så mycket bättre än så här - för denna svåra ljustyp?
Drygt halvsekelgamla färgbilder - ändå hävdar dom sig rätt väl.










Bra med support. Man blir gärna hemmablind.
Nu väntar jag på färgbilder tagna med en icke T-behandlad Sonnar 1,5/5 cm! :)
/B
Det är en glugg som trots sin eminenta ålder kan prestera!
Bra skärpa också - minns du vilket objektiv som användes?
Kodachrome är ju en mycket skarp film, och jag använde Leica Summicron 2/50mm.
Helt neutrala äkta naturfärger. Det var en bra film för goda ljusförhållanden. En film för landskap och natur. Borde klara stadsmiljö bra också.
Ha det väl
Bob
Som jag kommenterade till Thomas här ovan, så är det tacksamt med kvitto på sådana saker, då risken för hemmablindhet är uppenbar.
Den stadsfotografering jag gjorde såg bra ut - möjligen någon murrighet.
Problemet var bara att det tog upp till 3 veckor innan man fick tillbaka filmen från framkallningen, varför jag sedan använde Fuji Velvia och Provia, men de hade för mycket "godis"-färger. Nu blir jag sugen att titta på mina gamla diabilder. Tack för det! Mvh Wolfgang
Kul att du säger det Wolfgang, att du gillar Kodachromes färger bättre än digitalkamerans. Jag vågar knappast säga sådant - eftersom digitalkameran är "perfekt" i sina färger. Det kommer ständigt som ett mantra.
Jovisst - ISO 25 har ju sina klara begränsningar. Jag kommer ihåg hur jag många gånger i skymningen, med stöd av en trädstam, har försökt att klara 1/8sek.
Sedan var ju de två filmerna mycket lika. Om man nu skall snacka lite skit så hade Kodachrome II sin fruktade ärtsoppa i skuggpartier, och Kodachrome 25 hade ibland ett besvärande rosastick, ett rosastick som numera vid bildbehandlingen är nästan omöjligt att korrigera om det ligger över snö.
Tack Björn - jo du har helt rätt, det är mars månad.
Förvisso är himlar ett vanligt problem. Har bilden generellt en hög färgmättnad, är det svårt att ta ner himlen utan att bilden i övrigt blir för black. Jag har utarbetat en rad komplicerade kontrastmanipulationer, och ibland lyckas jag. Dock är det ju så mycket lättare när man, som här, inte har att göra med en film eller sensor som levererar karamellfärger.
Ha det gott/Stig
Det kommer så småningom en blogg just om glädjen när man efter en viss väntan fick se sina bilder.
Hur ser Perutz färger ut i dag??