Ludwig Bertele - en optisk trollkarl
En uppföljande text för teknikentusiaster.
Året 1916 anställdes en ny lärling vid det optiska företaget Rodenstock i München. Det var en 16 år gammal gosse vid namn Ludwig Bertele. Han var redan vid denna späda ålder självlärd inom optiken på ett mycket avancerat sätt, och han höll sig med högst egna idéer - idéer som han så småningom skulle använda till att sopa mattan med det tyska optiska etablissemanget.
1919 fick Bertele anställning i firma Ernemann i Dresden. Här fick han spelrum för att börja utveckla sina optiska hypoteser. Saken gick ut på att ljusstarka objektiv, som var något som låg allra främst på branschens önskelista - det skulle man inte få fram genom att fortsätta den kända utvecklingslinjen; Aplanat - Dubbel-Gauss - Planar, utan man borde utgå från Dennis Taylors Triplett - Ultrastigmat - Unar - Tessar.
Triplettobjektivet var alltså en bättre grund för ljusstarka välkorrigerade objektiv. En mycket radikal tanke - men här stod mycket att vinna enligt Bertele. Då framför allt när det gällde objektivens storlek - men även då det gällde en långtgående korrektion av flera viktiga aberrationer. De gamla uvarna var knappast med på noterna, men man lämnade den unge mannen i fred - man förstod inte att man hade släppt in en katt bland hermelinerna.
Det vi ser här ovanför är Ludwig Berteles första tillämpning av det han hade funderat sig fram till i början av 1920-talet - en överarbetning och expandering av Dennis Taylors triplett. Året var 1923, och objektivet uppvisade den för tidens förhållanden rent häpnadsväckande ljusstyrkan av 1:2,0
Sin nya konstruktion döpte Bertele till Ernostar - efter arbetsgivaren Ernemann. Ytterligare en variant av Ernostar 2/10 cm kom året 1923. Skillnaden mellan det första utförandet och det som skulle bli den huvudsakliga produktionsvarianten, är att den senare hade de två första samlingslinserna ersatta av två akromater.
Det framgår av principritningarna, att oavsett komplikationsgrad och ljusstyrka så ligger Ernostarens ursprung hos Dennis Taylors Triplett. Det ser man enkelt genom att identifiera det centralt placerade bikonkava negativa linselementet, som är det samma för alla fyra variationerna - och det som som enklast konstituerar objektiven som just tripletter.
Ernostaren med ljusstyrka 1:1,5 blev för dyr, och gick aldrig i serieproduktion.
Reflex, slöj, och kontrastproblematiken var ett gissel vid den här tiden när man saknade antireflexbehandling. Genom att kitta samman linser, kunde Bertele reducera antalet fristående linselement på ett sådant sätt att Ernostarobjektiven var hyggligt användbara utomhus i starkare ljus, fastän de i första hand var tänkta att ge sina bästa prestanda i dämpat ljus.
Det var nu som Bertele sopade mattan med det optiska etablissemanget i Tyskland. Det var första gången i fotografins historia som man fick tillgång till välkorrigerade objektiv med hög ljusstyrka. Det blev som ett "Sesam öppna dig" - nu kunde man fotografera i mycket god kvalitet på fri hand i mera dämpat ljus, och en helt ny motivvärld av utomordentlig betydelse öppnade sig.
På Ernemann var man förtjusta och imponerade, och man byggde genast en kompakt kamera för rullfilm 4,5 x 6 - Ermanox, som bestyckades med Ernostar 2/10 cm - och senare med Ernostar 1,8/8,5 cm.
Dr Erich Salomon, en känd fotograf fick strax händerna på underverket - och han började göra livet osäkert för folk i restaurangvärlden och i Weimarrepublikens undanskymda politiska salonger. Det här var något alldeles nytt och oväntat, så för Salomon var det lite som att skjuta på sittande fågel. Han gick snart under namnet "De indiskretas konung".
Erich Salomon med sin Ermanox försedd med Ernostar 2/10 cm. Salomons klädsel visar var han mest har sina jaktmarker...
Marlene Dietrich poserar för Erich Salomons Ernostar 2/10 cm
Weimarrepubliken var vid den här tiden en genomkorrupt demokrati på fallrepet - men i Berlin frodades nöjesliv och politiskt liv. En uppsjö politiska kotterier uppblandat med internationella politiska personligheter höll till i de halvhemliga salonger som diskret kunde nås bakom de stora etablissemangen. Här kannstöptes och planerades mycket av det som sedan blev verklighet under 1930-talet.
Benito Mussolini har fastnat på Erich Salomons snapp-shot.
Där är han... !!
__________________________
Året 1926 blev ett märkesår för den tyska fotobranschen. Fyra stora och kända tyska företag slog sig samman under organisatorisk ledning av Carl Zeiss i Jena, och bildade Zeiss Ikon AG i Dresden. Ett av företagen var Ernemann - och på det viset hamnade Ludwig Bertele hos Zeiss.
Under det sena 1920-talet hade man vid Zeiss Ikon AG börjat fundera på en avancerad småbildskamera för att möta den framgångsrika Leican från Wetzlar. Till det behövde man till att börja med ett statusobjektiv med tidigare aldrig skådade prestanda - något som skulle slå marknaden med häpnad:
Högsta ljusstyrka, kompakt, reflexfritt, och med bästa avbildningsförmåga - ett objektiv som man kunde använda i alla lägen.
Kravlistan gjorde projektet till rena självmordsuppdraget - men det var klart att den unge oförvägne Ludwig Bertele skulle nappa. Han hade visat sig ha rätt i sin optiska teoribildning, alla de gamla experterna stod avklädda - och det var inget fel på självförtroendet.
Den bistra realiteten för objektivkonstruktörerna vid den här tiden, var att man inte kunde använda så många fristående linser som man ville, eftersom man inte hade någon metod för att dämpa reflexerna och slöjorna från glasytorna. Om man skulle försöka konstruera ett ljusstarkt objektiv som man gör i dag, med många fristående linser - då skulle det bli ett oanvändbart objektiv. Bilden skulle bli alldeles grå - helt kontrastlös, och konstruktionen skulle vara vidöppen för allehanda reflexer och slöjor.
Zeiss krävde alltså inte bara att det nya superkompakta objektivet skulle hålla högsta optiska standard och högsta ljusstyrka, den nya Contaxkameran skulle även ha ett objektiv som var så reflexfritt att det kunde användas obehindrat exempelvis ute på den soliga badstrandens motljus. Något sådant hade ingen hört talas om. När det gällde objektiv på den tiden, gällde principen; "solen i ryggen" - om man nu alls var så djärv att man försökte sig på badstranden.
Helhetsbilden blir alltså att här har vi en lång rad till synes oförenliga krav.
Det är lätt att föreställa sig den uppförsbacke Ludwig Bertele hade framför sig, när han började med tomma vita papper framför sig på bordet - penna, räknesticka, och en mekanisk räknesnurra. Till sin avlastning hade han emellanåt två unga matematiker som slavade med grovräknandet.
Sonnar 1,5/ 5 cm består av sju linser - men bara tre fristående element, för att uppfylla kravet på refexfrihet. Man kan lätt identifiera triplettens bikonkava negativa centralelement, fastän det här sitter samman i Sonnarens karaktäristiska främre trelins-kittning.
Bertele konstaterade snabbt att för att fylla ljusstyrkekravet behövde han sju linser, men för att fylla det ultimata reflexfrihetskaravet, fick det inte vara mer än tre fristående element...
Det innebar fyra kittningar i objektivet.
Haken är bara den att om man kittar samman två linser så måste ytorna ha samma sfäriska form. Det i sin tur betyder att för varje kittning avstår man från en hel del korrigeringsmöjligheter - möjligheter som hade varit för handen om linserna i stället hade varit fristående med individuell form. Bertele blev alltså belastad med fyra kittningar som han måste räkna sig runt - rena mardrömmen med tanke på att det nya objektivet även måste hålla högsta optiska standard i övrigt.
Efterhand, så hade Bertele under hårt och långvarigt arbete kommit ner till bara tre fristående linselement för sin sjulinsiga konstruktion - men det räckte ändå inte för att nå den reflexfrihet som uppdraget krävde. Då tillgrep han högst innovativa och dittills okända metoder - han fasade ut ett fel med hjälp av ett annat. Negativ sfärisk aberration av den högre ordningen kan i vissa lägen användas för att fasa ut slöja ur objektivet.
Nog var han en trollkarl, Ludwig Bertele:
Det här börjar gå lite över min horisont. Jag har snackat om saken med Per Nordlund vid Hasselblad som själv har praktisk erfarenhet av beräkningen av nya objektiv. Per lade ut texten mycket väl - men jag kan ändå inte säga att jag känner mig helt upplyst i saken...
Slutligen lyckades Bertele även att fylla kravet på ett extremt kompakt objektiv. Sonnar 1,5/5 cm innehar fortfarande i dag gällande världsrekord när det gäller förhållandet: Ljusstyrka-brännvidd-storlek-uttecknat format:
Jag har med den här texten försökt att på ett lättläst men tydligt sätt visa lite av det begåvade och extremt tunga arbete denne unge man genomförde. Först med de banbrytande Ernostar-objektiven, sedan med de för tidens förhållanden rent häpnadsväckande Sonnarerna.
Så långt i den här berättelsen, förväntas dimmorna lätta lite angående hur det kan komma sig att barnbarns-barnen framgångsrikt kan använda Sonnar 1,5/5 cm än i dag - över 90 år efter marknadsintroduktionen året 1932.
Sonnar 1,5/5 cm blev en pyramidal succé - dels för Ludwig Bertele, och sedan naturligtvis för den då ganska nya småbildsfotografin.
Nu kom man på hos Zeiss att den geniale och extremt arbetsamme medarbetaren var självlärd och saknade titel! Det gick inte för sig att den ledande objektivkonstruktören hos Zeiss inte titulerades "Herr Doktor" - och en sådan titel skakade snabbt fram. Kompetensen var ju odiskutabel.
Sonnar-ett-femman har, sitt höga pris till trots, sålts i stora serier under åren 1932 - 1962. Dessutom har man i Sovjetunionen tillverkat ansenliga mängder under namnet Jupiter 3. Objektivet har alltså producerat rejäla mängder bilder genom åren, bilder ofta tagna under ljusomständigheter där motiven tidigare varit fotografiskt svåråtkomliga, eller helt oåtkomliga - bilder som har fångat och hållit kvar en försvunnen värld åt oss, sena tiders barn.
Bra teknik leder ofta till en framstående praktik. Ludwig Bertele säkrade en stor fotografisk kulturgärning.
Ludwig Bertele vid tiden för Sonnarberäkningarna.
Efter att ha redovisat Ludwig Berteles arbetsmödor och framgångar, kanske det finns behov av att återanknyta till det tidigare presenterade bildmaterialet:
https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/en-hundra-aar-gammal-objektivberaekning.htm
Contax III med Sonnar 1,5/5 cm - det dyraste och finaste man kunde köpa inom småbildsfotografin på 1930-talet.
Skriver om
Innehållskategorier
Arkiv
- December 2025
- November 2025
- Oktober 2025
- September 2025
- Augusti 2025
- Juni 2025
- Maj 2025
- April 2025
- Mars 2025
- Februari 2025
- Januari 2025
- December 2024
- November 2024
- Oktober 2024
- September 2024
- Augusti 2024
- Maj 2024
- April 2024
- Mars 2024
- Februari 2024
- Januari 2024
- December 2023
- November 2023
- Oktober 2023
- September 2023
- Augusti 2023
- Maj 2023
- April 2023
- Mars 2023
- Februari 2023
- Januari 2023
- December 2022
- November 2022
- Oktober 2022
- September 2022
- Augusti 2022
Kul att alla orden faller i god hjord... :-)
Om du tittar på Dennis Taylors Triplett, så har vi alltså det bikonkava negativet elementet i mitten av en i princip helt symmetrisk konstruktion. Detta element är på var sin sida omgivet av en samlingslins. Om du sedan tittar på Grund-Ernostaren så är den främre samlingslinsen kompletterad med ytterligare en sådan - men den optiska "statusen" är sammantaget den samma. De mer komplicerade Ernostarerna följer automatiskt. På var sin sida av det bikonkava negativa mittelementet har vi element vars optiska "status" motsvarar enkelelementen i Dennis Taylors Triplett - fastän det främre elementet i de senare Ernostarena har delats upp i rätt många linser.
Tack för förklaringen.
Kan vara lite svajig, men så låter det traditionella resonemanget.
Jo, det är väl där Gundlach's Ultrastigmat kommer in, som du nämnde tidigare i texten. Charles Minor delade helt enkelt upp triplettens första lins i två, och kunde på så sätt bättre korrigera de högre ordningarnas fel.
Den första Ernostaren är ju ganska lik.
Så är det säkert. Att nämna är väl att Ultrastigmaten är ett smalfilmsobjektiv - behöver inte täcka så stor yta.
Tack för fin kommentar Stefan.
Den som har gått i det gamla plugget blir inte blåst så lätt i snabbköpet. Man märker genast om summan inte stämmer med den ungefärliga sammanräkning man har gjort löpande i huvudet.
/B
Tack för det Bengan!
Hoppas att det tillförde några nya detaljer till ditt redan avsevärda vetande inom området?
Tack för det Peter, men utan dig så hade det nog inte varit så mycket med det vetandet!
/B
Det finns ju ett gammalt ordspråk:
"Det hjärtat är fullt av, talar munnen..."
Tommy S.
Tack Tommy.
Man får hoppas att det inte krävde en extra styrketår... :-)
Kanske också texten sjönk in bättre men det handlar nog mest om att ”skölja ner arbetsveckan”
Mycket intressant artikel, även om det finns mycket som jag inte förstår.
De flesta av mina kameror har 6 fristående linselementer i en niolinsiga konstruktion :-)😂
Så du kan förmodligen se att mina kunskaper inom objektiv området är icke -existerande :-)
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Hej Erik - och tack för din kommentar.
Alla kan ju inte hålla på med allt, men det är ju kul om texten hade lite underhållningsvärde.
Jag erinrar mig när jag läser om Ermanoxkameran att hälsingefotografen Per Forsell, som mest är känd för sina porträtt av originella gamlingar på 30 och 40-talen, hade en sådan.
Tack för uppskattningen Sten!
På 1930-talet var det nog lite lättare med en Ermanox med Ernostarobjektiv tack vare det större formatet - som ändå gav lite slarvmarginal. Att hantera en Contax med Sonnar 1,5/5 cm krävde extremt tekniskt kunnande, avseende superskarp finkornsframkallning och gedigna kunskaper i kopiering.
Jag tänker då inte på Forsell, utan på folk i största allmänhet.
Jag har tyvärr inte den vackra Contax här ovanför, men jag har faktiskt Hasselblads Sonnar 150 mm f/4 från 80-talet. Mvh Wolfgang
Tackar mjukast Wolfgang!
Jag frestas till en lätt travestering av Tage Danielsson: "Det bästa bland författaröden är att bli hyllad före döden, man hör så dåligt i sin grav - när öronen har ramlat av".
Jag köpte min första Sonnar i slutet av 1960-talet, och sedan dess har jag mer eller mindre medvetet samlat fakta om dessa fantastiska objektiv.
Bertele ett även för mig känt namn men nu vet jag mycket mer. T ex Herr Doktor.
Minns att jag läste om Solomon i Kurt Bergengrens "Fotografera är nödvändigt".
Att Solomon iklädd frack gled in nån timma efter öppningsdags och smälte in i mängden beslutsfattare på den allra högsta nivån och tog bilder som icke fingo tagas och heller icke voro möjliga att tagas utan Berteles objektiv.
Tack för det Måns!
Bra att höra att det var trevligt att läsa. Det var även kul att berätta.