Revolution kontra frälsning
Året var 1972 och jag var ute på stan med min Leica. Det hände alltid någonting - det var roligt att lyssna, spana in, och fotografera.
Här har vi den revolutionära arbetartidningen GNISTAN. Jag skulle bli förvånad om några arbetare läste den tidningen? Det var nog helt annat folk - men segervissa och debattglada, det var dom. Vänstervågen var mycket surfvänlig.
Man torgförde alltså tidningen Gnistan och ytterligare en publikation, nämligen Vietnam Solidaritet - som fick hänga med. Man avsåg att störta det gamla samhället via klasskamp. Det var om den saken allt skulle handla - men den här dagen blev man inte ensamma om ordet:
Plötsligt dök det upp unga killar från Frälsningsarmén, och dom höll sig med helt andra och synnerligen bestämda åsikter om hur samhället skall vara beskaffat. Jag fick den uppfattningen att dom hade kommit just för att konfrontera vänsterfolket.
Det handlade om uniformerade kadetter från Frälsningsarméns Krigsskola. Ja, dom hade ju så häftiga namn och benämningar inom Frälsningsarmén på den tiden. Om man till exempel gick hädan, då blev man befordrad till saligheten - enligt annons i tidningen Stridsropet.
Båda sidor ansåg sig ha monopol på vad som är rätt här i världen - och fjädrarna rök i den konfrontation som nu följde.
Här var det inte frågan om att vända andra kinden till!
Den verbala stridstekniken var brutal och underhållningsvärdet mycket stort när frälsningsarmén gick till attack. Jag insåg varför man hade tagit namnet av just en armé. Man skulle strida helt enkelt. Jag blev så fascinerad att jag fick skärpa mig för att få en och annan bild.
När inget annat hjälpte, tog den unga revolutionären till röststyrka fem (som man säger i det militära)...
Det var inte bara Frälsningsarmén och vänsterfolket som rök ihop, även vanligt folk kastade sig gladeligen in i diskussionen. Man hade bestämda åsikter, och på den tiden vågade man öppna munnen och man stod för det man tyckte - även i offentligheten.
Plötsligt var dom överallt, kadetterna från Frälsningsarméns Krigsskola, och dom vek inte ner sig inför tidsandan. Dom tog striden i direkt konfrontation. Revolutionären med Arbetartidningen Gnistan blev så upprörd att han måste rätta till snuset.
Vi kommer att segra, deklareras det trosvisst på publikationen - men så blev det som bekant inte.
*
I ett fritt samhälle ligger det nog ett stort egenvärde i att folk står för sina åsikter. Annars blir det inte mycket av det demokratiska samtalet som förutsätts pågå ute i landet. Vänsterfolket året 1972 stod förvisso för sina åsikter - men det var ju inte så svårt, där man gled fram på den lättsurfade innevågen.
Kadetterna från Frälsningsarmén däremot, kom i full uniform - under en tid då vanliga värnpliktiga inte vågade åka på permission i uniform, av rädsla för att bli mobbade. Dessutom kom man dragande med åsikter som var så långt från den rådande politiska agendan man över huvud taget kan tänka sig. Det var ett upplägg som krävde en hel del civilkurage.
Jag kommer ihåg att jag tänkte, där jag stod där med min Leica M3:
Heja Frälsis!
Skriver om
Innehållskategorier
Arkiv
- Februari 2026
- Januari 2026
- December 2025
- November 2025
- Oktober 2025
- September 2025
- Augusti 2025
- Juni 2025
- Maj 2025
- April 2025
- Mars 2025
- Februari 2025
- Januari 2025
- December 2024
- November 2024
- Oktober 2024
- September 2024
- Augusti 2024
- Maj 2024
- April 2024
- Mars 2024
- Februari 2024
- Januari 2024
- December 2023
- November 2023
- Oktober 2023
- September 2023
- Augusti 2023
- Maj 2023
- April 2023
- Mars 2023
- Februari 2023
- Januari 2023
- December 2022
- November 2022
- Oktober 2022
- September 2022
- Augusti 2022
Tack Lars Ove!
Som helt sekulär - avvisande alla religioner, tycker jag ändå att Frälsis är lite häftiga.
/per-erik
Tack för din kommentar Per-Erik.
Här ser man den gamla bildens betydelse. Hur den kan trigga minnet, och få fram saker som har blivit fördolda. Även jag upplevde det väldigt tydligt när jag tog fram dom här negativen ur arkivet för skanning.
Positioner förflyttas, eller om man så vill - kappor vänds efter vinden... :-)
Tack för ditt vänliga omdöme Wolfgang. Uppskattas.
I Södertälje (min kommun) så står frälsningssoldaten Christina Sandberg staty på gågatan. Hon utsågs år 2000 till århundradets Södertäljebo i konkurrens med bl.a. Björn Borg och Hasse Tellemar. I 40 år stod hon varje dag utanför Åhlens med sin bössa och Stridsropet, och hon kunde vara vass i argumentationen men samtidigt väldigt vänlig och omtänksam mot de sökte tröst eller bara ville ha en pratstund. På slutet innan hon dog stod hon där 89 år gammal och oförmögen att gå utan sin rollator. Jag säger som du Heja Frälsis!
//Anders
Kul att du gillade 1972 år stadspromenad.
Den långhårige unge mannen från Kommunistiska Förbundet Marxist Leninisterna hade oerhört svårt att låta någon annan få muntur. Han var mycket provocerad av dom uniformerade frälsningskadetterna. Samspråket med den prydliga medelålders bankmannen(?) däremot var högst verserat.
Unga kadetter från Frälsningsarmén har jag nog aldrig sett, bara betydligt äldre personer. Intressant att det i början av 70-talet även fanns unga män från Frälsningsarmén ute på gatorna, bra tidsdokument (ja, även Vänsterfolket har ju förändrats en del sedan den tiden, då de mest bestod av proggare och hippies).
Tack för det Johan!
Jag tycker att det är kul att dyka ner i arkivet ibland - och låta mig förvånas över det som kommer upp.
Jag har inte sedan dess sett unga manliga kadetter från Frälsningsarmén. En del unga tjejer kan ju ha varit det, svårt att avgöra.
Det var vänliga ord Stefan - tack själv.
Det här är några väldigt fina svartvita foton. Jag är väldigt avundsjuk på dem – det vill säga fotobehandlingen. Bilderna är tagna på ett genuint fotojournalistiskt sätt – väldigt nära – in i orkanens öga – super.
Jag har aldrig uppfattat eller upplevt "Frälsningsarmén" som särskilt militant och jag har inte sett så unga medlemmar här. Det var äldre, vänliga människor som stod och sjöng på gatorna i min stad – särskilt fram till jul i december.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Tack Erik - bra att du sticker fram i all snön... :-)
Dom flesta gatufotografer använder vidvinkel, men jag föredrog 90 mm på 24x36. Jag kommer då rätt nära - utan att vara störande intim i verkligheten. Dessutom ger det en snäll perspektivisk verkan på den avfotograferade:
https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/konsensus-2.htm
Om jag hade använt vidvinkel hade tjejen nog inte blivit nöjd...
Det finns nog olika sidor av Frälsningsarmén. Deras valspråk är: "Blod & Eld".
OK 90 mm - Jag växlar ibland mellan 35, 50 och 70 mm på min Fujifilm X100F.
Detta görs genom att vrida ringen runt det fasta 35 mm-objektivet. Det som faktiskt händer är att bilden med 50 eller 70 mm är beskuren, men samtidigt skalas upp till originalet 4 000x6 000 = 24 pixlar.
Med vänliga hälsningar, Erik.
Jo du - det är andra tider nu. Året 1972, om jag inte var nöjd med det objektiv som satt på - så fick jag plocka upp något annat ut fotoväskan och byta. Då hade kanske motivet hunnit försvinna... :-)
Hi hi, du har en poäng, men jag vrider bara på ringen så visar det i sökaren vilken "brännvidd" jag har valt. Det är lätt för mig om jag inte snabbt kan "crosse" mig fram till motiven. Kameran är född med ett fast 35 mm-objektiv.
Med vänliga hälsningar, Erik.
Tack för kommentaren Mattias.
Jag tyckte själv att det var kul när jag stötte på dessa gamla negativ i arkivet.
Sjuttiotalets KPLM(r)vänster var jobbigt dogmatisk tyckte jag. Och förmörkade tillvaron för de förtroendevalda som inte sett ljuset utan framhärdade i att vara kommunister, sossar, folkpartister, center eller höger.
Åter till bilderna: Hög teknisk kvalité, intressant innehåll i skärpt form! Berättar ett skeende i stunden som speglar en tidsanda.
Tack för fint omdöme Måns.
Angående skärpning av bilder, så har jag en vanlig amatörskanner där jag gör skärpeförluster. Jag har även en hel del kopior gjorda i det gamla mörkrummet - där kan jag ta ett sådant negativ och skanna, och sedan fastställa storleken av skärpeförlusten.
Min norm är att skärpa just så mycket. Men det är klart - visst har det väl hänt att jag har skärpt någon oskarp bild lite mer... :-)
Hej Peter! "Skärpt form" hade inte särskilt mycket med teknisk skärpa att göra utan alluderade på Kurt Bergengrens formulering om vad som gör ett bra foto. Jag minns inte exakt, men det var något om ett väsentligt innehåll i skärpt form.
Ha, ha - jag trillade dit på den Lutherska moralen som alltid stipulerar att man gjort något eget fel. I detta fall skärpt sina bilder för mycket.
Tack för klargörandet!
Den så kallade proggvänsterns historia är ännu ej skriven. Den innnehåller mycket tosserier och knasigheter men samtidigt en framtidstro, på sitt sätt. Nåt som vidsynta och skickliga historiker kan se som en forskningsuppgift.
Vad gäller Frälsis, respekt.
/ Gunnar S
Tack för det Gunnar - kul att du uppskattar mina forntida mödor.
Jag håller med om allt du sedan skriver.
Vid första anblicken av bilden började jag nästan nynna på Barnatro, men insåg snabbt att det nog snarare var Internationalen som ekade mellan husväggarna. Det är en fascinerande kontrast: de unga revolutionärerna som stred för arbetarklassen, trots att de själva knappt hunnit få en enda valk i händerna. Det var nog snarare en revolt mot vuxenvärlden än en kamp sprungen ur fabriksgolvet.
Att se Guds soldater gå i klinch med de rödaste fanorna är ett otroligt tidsdokument. Två olika sätt att rädda världen, fångade i en tid som nästan fallit i glömska.
Tack för din trevliga kommentar Margareta!
Det var andra tider - då för länge., länge sedan. Då var vi unga... :-)