Sagan om ett slott och en drottning
Många slott ruvar på intressanta och fantasieggande historier. Svartsjö Slott på Färingsölandet utanför Stockholm är inget undantag - det slottet gömmer på den kanske märkligaste historien av alla.
(Den som besväras av långa texter i ämnet historia, massor av illustrationsbilder, gamla kungar och drottningar med mera - kanske byter här... :-)
_____________________________
Här låg under medeltiden en prålig renässansborg. Gustav Vasa och sönerna Erik och Johan höll hov här periodvis. Gustav II Adolf med sin kansler Axel Oxenstierna förflyttade ibland sina samtal ut till Svartsjö under 30-åriga kriget på 1600-talet - när väggarna på Stockholms Slott hade för många öron.
Drottning Kristina som visste precis var fadern och Oxenstierna drog sig tillbaka för sina förhandlingar, nämligen ute på en öppen äng med fri sikt åt alla håll - planterade en lind på platsen. Den står kvar än i dag runt 400 år gammal, och den lär skall vara Sveriges största parklind. Under linden står det en staty i finaste Cararamarmor föreställande herrarna, som Gustav III beställde i Italien.
___________________________________
Vasatidens renässansborg eldhärjades 1687 och det nuvarande Svartsjö Slotts ursprung påbörjades på 1730-talet som ett jaktslott åt Kung Fredrik I och hans drottning Ulrika Eleonora efter en ritning av Carl Hårleman. Byggnaden, som fortfarande står kvar som den centrala delen av det nuvarande slottet, anses vara urtypen för den svenska herrgården.
Det lilla slottet i Svartsjö fungerade under det sena 1740-talet och framåt som sommarviste för kronprins Adolf Fredrik och hans häftiga kronprinsessa Lovisa Ulrika som var syster till Fredrik den store av Preussen.
Under 1760-talet förlängdes jaktslottet sedan med två flyglar rakt ut åt sidorna och en lanternin uppfördes på taket, och så hade man strax ett lämpligt kungligt sommarslott åt kung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika - vars släktskap till de förnämsta kretsarna i Europa gav hög status. Här fick det kosta.
Kungaparet blev föräldrar till den blivande Gustav III, och Svartsjö blev en känd miljö för Gustav som tillbringade en rad barndomssomrar här långt ute på landet
Lovisa Ulrika var högt begåvad och djupt bildad i upplysningstidens anda. Hon älskade sin timide make innerligt, och med sin livliga och intelligenta personlighet satte hon sin fasta prägel på hela det svenska hovet - ett hov som alltså sommartid befann sig på Svartsjö Slott under långa perioder.
Lovisa Ulrika var inte bara en påtagligt vacker kvinna, det var frågan om en extremt viljestark och amper dam - då till skillnad från maken som gillade att fridsamt svarva snusdosor i sin verkstad ute på Drottningholm. Adolf Fredrik var så till den grad timid att han efter bara lite knorrande accepterade att frihetstidens adels/borgarstyrda statsledning (som menade att friheten var till just för dem) - ersatte kungens namnteckning med en stämpel.
Det här var nu en sak som blev lite för mycket för Fredrik den stores rätt härsklystna syster. Hon tog några månader på sig för planering och samordning av olika kontakter, sedan försökte hon sig på en statskupp.
Efter att ha pantsatt kronjuvelerna gick Lovisa Ulrika till attack!
Kuppen som var slarvigt upplagd med en hel del inkompetent folk inblandat, röjdes innan den ens kom igång riktigt - men drottningen slapp undan med blotta förskräckelsen. För andra gick det sämre. Greve Brahe, självaste riksgreven, blev halshuggen med svärd på Riddarholmstorget. Det gick en chockvåg genom hela riket...
Sonen Gustav III genomförde en kort tid efter sitt trontillträde - med sitt kyliga intellekt, sitt mod, och med stor elegans den statskupp som modern så snöpligt hade misslyckats med. Ett gäng 25-åringar välte hela det gamla samhället över ände, utan att en droppe blod spilldes!
Gustav tog efter hand hela makten i riket, och han blev vår sista enväldige monark. Man skulle tycka att Lovisa Ulrika nu skulle vara glad och nöjd med händelseutvecklingen, och det var hon i förstone. Men - sinnesfriden varade inte länge för den damen. Ganska snart hamnade hon i en dödlig konfrontation med sin son kungen, när hon vitt och brett spred ut att Gustav inte var far till kronprinsen - utan att det var hovstallmästare Munck som hade varit i farten, eftersom Gustav var impotent.
Änkedrottningen var nu inte ensam i den infama ryktesspridningen. Det viskades i salongerna, och Carl August Ehrensvärd eldade på med en riktigt elak satirteckning som han visade mellan skål och vägg i dom rätta kretsarna. Kungen fick aldrig se den.
Låg det någon sanning i saken? Knappast, men fantasieggande förstås. Gustav fick faktiskt en son till, vars legitimitet inte ifrågasattes - men han dog i späd ålder.
Man kan väl säga att denna drottning var bra på att ställa till det...
Den rasande kungen förvisade nu modern från hovet i Stockholm. Från början tänkte han sig en förvisning till Svenska Pommern, men Lovisa Ulrika kom istället att ha sitt änkesäte på Svartsjö Slott där hon huvudsakligen tillbringade resten av sin levnad - ånjutande sin egen hovstat. Den kungliga glansen fick inte gå förlorad.
_______________________
Under många ensamma år på Svartsjö, isolerad och förgrämd, förde Lovisa Ulrika ett hårt regemente - och hon var fruktad av dom som var beroende. Hovet i Svartsjö fungerade annars som kungen hade tänkt sig. Det var tillräckligt isolerat och långt från Stockholm för att i praktiken vara maktlöst.
År 1782 avled denna en gång så lysande drottning på Svartsjö Slott, mitt i den vackraste sommartiden.
Gustav, som nog hade lite dålig smak i munnen efter sin stenhårda behandling av modern, hade stora planer för Svartsjö. Det blev nu inte mycket av med den saken - kungen fick annat att tänka på. Plikterna var betungande, det är ju ganska mycket jobb med att mer eller mindre ensam styra ett stort land. Kungen hade tagit hela makten genom starkt stöd i ståndsriksdagen av bönderna, borgarna, och prästerna.
I de ständiga konflikterna mellan adel och kungamakt, fick Gustav III nu övertaget - och han bröt ryggen av adelns månghundraåriga maktställning.
Den här kungen var inte det minsta rädd av sig, och nu kulminerade allt då Gustav med riksdagens stöd i ryggen, i rikssalen på Stockholms Slott, höll ett ljungande strafftal till den svenska adeln. Därefter blev adeln utkörd ur slottet (!).
Adeln fick prata i eget hus, som kungen uttryckte saken på slottet - och man hade knappt smält den otroliga händelsen, då kungen dök upp på Riddarhuset tillsammans med en kraftigt beväpnad eskort - och det under pågående plenum, dit han faktiskt inte hade tillträde. Gustav intog lantmarskalkens plats (något oerhört), och tvingade igenom en ny regeringsform. Händelseutvecklingen innebar en brakförlust som adeln aldrig riktigt hämtade sig ifrån, och inte heller kunde förlåta.
Adelns ställning som dominerande statsbärande samhällsklass var nu över - och en förtörnad och hämndgirig högadel mördade Gustav året 1792.
*
När nu både Drottning Lovisa Ulrika och Kung Gustav III var borta föll det kungliga slottet i Svartsjö i glömskans dvala. Det låg nästan öde i uppåt 100 år. Då började det hända saker - dåliga saker.
Under det sena 1800-talet hade man den trista vanan här i landet, att om staten ägde ett slott eller en fin herrgård till övers - så skulle det nödvändigtvis bli mentalsjukhus eller fängelse. Svartsjö blev fängelse. Det var förvisso frågan om ett kungligt slott - men likväl gav Oscar II sitt godkännande.
Svartsjö blev kvar i sin förnedring ända fram till 1960-talet - då fängelsetiden till slut var över, och dom anslutna fängelsebyggnaderna revs.
Fram på 1990-talet får sagan sitt lyckliga slut när Svartsjö Slott reser sig ur askan som en fågel Fenix. Efter årtionden av grundliga renoveringar och efter ett mycket påkostat antikvariskt återställande, kan man åter se det borthuggna riksvapnet i en nygjord replika på slottsfasaden
_________________________
Den vidsträckta slottsparken är mycket vacker och romantisk. Svartsjö är ofta mitt utflyktsmål för fina promenader - som här under årets majmånad:
Under Lovisa Ulrikas tid på det sena 1700-talet var Svartsjö Slott och slottspark helt stängd för allmänheten, men från andra sidan Svartsjöviken kunde man då - precis som nu, få en fin vy.
Från den tiden kan man läsa nedtecknade berättelser av bönderna på trakten, att man ibland nattetid i det möka slottet såg ett flämtande ljus på övervåningen som långsamt förflyttade sig från rum till rum längs den långa raden av fönster. Det var drottning Lovisa Ulrika som förvisad, gammal, och ensam, begrundade sin levnad...
En av Lovisa Ulrikas stenbänkar som fortfarande fanns kvar i parken när jag första gången besökte slottet under 1980-talet. Det som verkar vara ett ryggstöd är något helt annat, nämligen ett korrektionsinstrument. En kunglig person sitter spikrak i ryggen - utan ryggstöd!
Lovisa Ulrika som nykrönt drottning
Skriver om
Innehållskategorier
Arkiv
- December 2025
- November 2025
- Oktober 2025
- September 2025
- Augusti 2025
- Juni 2025
- Maj 2025
- April 2025
- Mars 2025
- Februari 2025
- Januari 2025
- December 2024
- November 2024
- Oktober 2024
- September 2024
- Augusti 2024
- Maj 2024
- April 2024
- Mars 2024
- Februari 2024
- Januari 2024
- December 2023
- November 2023
- Oktober 2023
- September 2023
- Augusti 2023
- Maj 2023
- April 2023
- Mars 2023
- Februari 2023
- Januari 2023
- December 2022
- November 2022
- Oktober 2022
- September 2022
- Augusti 2022
//Anders
Jag var lite orolig inför publicerandet... ;-)
Det är kul med de historiska kopplingarna! Jag hade också chansen att höra Lindqvist prata om de nuvarande kungligheterna på en resa till Svalbard. Det är dessutom lite extra kul för oss som bor i närheten – de små kungligheterna besökte oss faktiskt hemma när våra barn var små.
Fin stenbänk också.
Roligt att du fann ämnet intressant! Herman Lindqvist är mycket rekommendabel för att väcka historieintresset - och hålla det vid liv.
Jag rekommenderar verkligen att du tar dig en närmare titt på Svartsjö.
Ha det gott/Stig
Jag har skrivit i Hermans anda - bara så mycket kortare, på grund av bloggformatet - som jag väl ändå har dragit till sitt yttersta... :-)
Dina svartvita bilder gör rättvisa åt de rena linjerna hos slottet. I bild fem är det intressant att spåra det ursprungliga jaktslottet i mitten av den långa fasaden.
Skulpturen av rådslaget mellan Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna framför den gamla linden uppfattar jag som ett rörande minnesmonument, även om det kanske inte verkar vara konstnärligt fulländat.
I dina bilder av slottsparken tycker jag mig känna stämningen av lövsprickning och tidig vår på ett påtagligt sätt, trots avsaknad av färg. I den fartfyllda bild tre från slutet känner man som betraktare vinden som blåser in från höger.
Hälsningar Sven
Jag ser att du är helt överens med Gustav III. Även han var besviken på resultatet - men det verkade inte så meningsfullt att klaga från Stockholm till Italien på 1700-talet.
Tack, det var bra Peter, såväl bild som text.
/per-erik
Tack skall du ha Per-Erik.
Har dålig koll på alla kungligheter från skoltiden då man mest höll sig undan :)
men desto intressantare vid vuxen ålder.
HaD/Gunte..
Det ställer mycket krav och egna kunskaper hos en lärare, för att entusiasmera unga människor för ämnet. Alla lärare fyller ju inte den kostymen.
Vad har du använt för film här? Lysande vackra bilder!
I första bilden skymtar lite av grunderna av den gamla borgen.
När man rör sig i gamla tider, hamnar man lätt hos kungar och överklass - helt enkelt för att det är där källmaterial finns.
Jag läser alltid hela din text – inklusive den här.
Många konstiga saker hände runt många kungahus, inklusive det danska, på den tiden.
Det här är några väldigt fina svartvita bilder som du visar här – särskilt nummer 5 och 8.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
PS: Först trodde jag att statyn var något du hade satt dit.
Danska kungahuset är ju berömt. Där har det säkert hänt saftiga grejer under tidernas lopp.
Som Sven Karlander påpekar här ovanför, så är statyn inte någon höjdare... :-)
Jag gillar det där med "Historien väldigt påtaglig, mer begriplig". Jag är ämnesbehörig som gymnasielektor i historia.
Fråga: Jag såg en gång en notering om att en kung under stormaktstiden (tror mig minnas Karl XII) ibland tillämpade att rådgivarna skulle byta roll - typ Sparre skulle argumentera för Bielkes åsikt och tvärtom.
Intressant idé tyckte jag! Dom ville ju inte visa sig dumma och behövde tänka till. Tog mig igenom "Kanslern" av Gunnar Wetterberg i två band men hittade ingen sådan notering. Har du nåt sånt minne?
Apropå historiska fakta, så har jag har bland annat velat ge några intressanta glimtar av Gustav III.
Det är ju segrarna som initialt skriver historien - i det här fallet den adelsklick som avsatte hans son Gustav IV Adolf. Den där fjantiga Gustav III-figuren som konstlat talar en av franska uppblandad svenska, har aldrig existerat.
När Gustav, dödligt sårad, staplade upp till sina rum på operan, ropade han till vaktmanskapet: "Grip honom, men skada honom inte!"
Säger en del om Gustav.