Sanningen bakom Paul Hansens vinnarbild

Produkter
(logga in för att koppla)

PMD

Aktiv medlem
Det är skönt att åtminstone en del fotografer och journalister kan motstå att vandra den enklaste vägen och bara fokusera på eländesrapporteringen. Jag tycker äntligen det är dags för lite bättre balans i den rapporteringen. Vem vet, folk kanske t.o.m. kommer köpa fler tidningar än om de bara fylls med misär och de senaste förvecklingarna mellan deltagarna i den senaste "såpan".
Tyvärr tror jag inte att det är så mycket att hoppas på. Katastrofer och krig händer snabbt och är helt enkelt mer tacksamma att rapportera om än en god ekonomisk utveckling. Det senare är en ganka långsam process. Vi lär aldrig få se stora svarta rubriker på löpsedlarna i stil med "ÖKAD TILLVÄXT I BURUNDI! EKONOMIN GÅR FRAMÅT."
 

Mesch

Aktiv medlem
Det där är en självmotsägelse. Religionen är också lika gammal som människan själv ...
Nja man TROR att en religiös koppling existerar, men man VET att de begravde sina döda med omsorg och ofta med tillhörigheter. Ju längre bort vi kommer tidsmässigt ju mer tror man i dessa ting och tro bör ju inte kallas vetenskap.

Det stämmer inte. Det finns andra arter som "sörjer" sina döda. (Det går förstås inte att avgöra om det är sorg i exakt samma mening som vår, men de uppvisar ett liknande beteende.)
"En del i vad som skiljer oss från" betyder inte att vi exklusivt har egenskapen. Många delar ger helheten som skiljer oss från lägre arter.

Det finns som du skriver fler arter som sörjer.
 

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
Tyvärr tror jag inte att det är så mycket att hoppas på. Katastrofer och krig händer snabbt och är helt enkelt mer tacksamma att rapportera om än en god ekonomisk utveckling. Det senare är en ganka långsam process. Vi lär aldrig få se stora svarta rubriker på löpsedlarna i stil med "ÖKAD TILLVÄXT I BURUNDI! EKONOMIN GÅR FRAMÅT."
Det fanns nog gott om männsikor som stängde av när varenda dags nyheter för något år sedan handlade om hur många som blivit sprängda eller skjutna i Irak eller Bosnien för den delen..

Jag tror att många faktiskt är intresserade av "success stories", även om utbudet har en förkrossande slagsida som det är. Vem har sagt att det inte är långa processer? Jag tror det finns en väldig trötthet kring detta ältande av eländet. Speciellt när rapporteringen är ytlig och telegramlik och inte skapar speciellt mycket av förklaringar varför saker sker utan nöjer sig med att konstatera att de sker. Tyvärr har inga publicister i Sverige lyckats med att etablera politiska magasin av typen Time, News Week eller varför inte Africa Today och lyckats få någon spridning av dem. De försök som gjorts har ofta inte blivit speciellt långlivade. Reportage är dyrt. Det är inte längre till dagstidningar som Expressen och Aftonbladet man vänder sig för analys och reportage och det har man väl aldrig gjort men det "nya" är väl att många inte längre vänder sig till dem för traditionella nyheter heller, då dessa mer om mer konkurrerar med veckotidningarna. DN som jag själv har tycker jag tappat rejält och mycket annonser är det. Hoppets stjärna på min himmel är Kunskapskanalen som jag tycker är det bästa som hänt på länge.

Ska man leka med dina egna ord så kan man ju säga att det just är tacksamt att rapportera om eländet därför att det finns inget som ger bättre ekonomisk utveckling för tidningarna. Att eländet favoriseras kan ju också bero på att tidningar och andra media helt enkelt väljer den väg som ger störst ekonomisk vinning. Man gör det helt enkelt ganska lätt för sig. Av det skälet är det viktigt för en tidning som DN att ha en fotograf som Hansen eftersom årets bild ytterligare stärker varumärket. Jag har svårt att tycka att det är speciellt ädelt. Follow the money! Klirr i kassan. Man skulle kunna säga att jag sett vad Hansen gör och inte vad han sagt när min bild av det hela växt fram. Jag har svårt att bli imponerad över det här.
 
Senast ändrad:

rautio

Aktiv medlem
Det fanns nog gott om männsikor som stängde av när varenda dags nyheter för något år sedan handlade om hur många som blivit sprängda eller skjutna i Irak eller Bosnien för den delen..

Jag tror att många faktiskt är intresserade av "success stories", även om utbudet har en förkrossande slagsida som det är. Vem har sagt att det inte är långa processer? Jag tror det finns en väldig trötthet kring detta ältande av eländet. Speciellt när rapporteringen är ytlig och telegramlik och inte skapar speciellt mycket av förklaringar varför saker sker utan nöjer sig med att konstatera att de sker. Tyvärr har inga publicister i Sverige lyckats med att etablera politiska magasin av typen Time, News Week eller varför inte Africa Today och lyckats få någon spridning av dem. De försök som gjorts har ofta inte blivit speciellt långlivade. Reportage är dyrt. Det är inte längre till dagstidningar som Expressen och Aftonbladet man vänder sig för analys och reportage och det har man väl aldrig gjort men det "nya" är väl att många inte längre vänder sig till dem för traditionella nyheter heller, då dessa mer om mer konkurrerar med veckotidningarna. DN som jag själv har tycker jag tappat rejält och mycket annonser är det. Hoppets stjärna på min himmel är Kunskapskanalen som jag tycker är det bästa som hänt på länge.

Ska man leka med dina egna ord så kan man ju säga att det just är tacksamt att rapportera om eländet därför att det finns inget som ger bättre ekonomisk utveckling för tidningarna. Att eländet favoriseras kan ju också bero på att tidningar och andra media helt enkelt väljer den väg som ger störst ekonomisk vinning. Man gör det helt enkelt ganska lätt för sig. Av det skälet är det viktigt för en tidning som DN att ha en fotograf som Hansen eftersom årets bild ytterligare stärker varumärket. Jag har svårt att tycka att det är speciellt ädelt. Follow the money! Klirr i kassan. Man skulle kunna säga att jag sett vad Hansen gör och inte vad han sagt när min bild av det hela växt fram. Jag har svårt att bli imponerad över det här.
Nu Sten-Åke får du väl ge dej... Om konflikter säljer tidningar är en sak, men det måste finnas nån som gör repen. Konflikter är då fan inget luckrativt jobb för fotografen och utan fotografen har tidningen inget att trycka i fotoväg. Kostnaderna är höga, ju större kriser ju mer kostar allt från fixers till bilar mm (jobbade i Baghdad 2008 och det var inte det billigaste trots att jag hade sjujävla kontakter) och det betalas inte rejält mycket för reportage eller bilder heller. Och lägg till att du riskerar liv och hälsa och lever ett rellativt rubbat liv. Det går helt enkelt inte ihop. Så att komma och snacka om business i samband med med detta ämne visar en stor okunskap i ämnet. Tycker du ska ta en resa till Perpignan i Frankrike i år. Slutet på augusti, bekanta dej med konfliktfotogrtafer, se ett hundratal utställningar med ren fotojournalistik och bilda dej en uppfattning om vad fotojournalistik på kris och konfliktområden handlar om och hur folk som jobbar med det ställer sej till sitt yrkesval.

Det känns som om du har nån obegriplig mission att hacka ner på fotojournalister i krisområden... eller har jag fel??? Argumenten håller liksom inte och känns helt irrelevanta.
 

PMD

Aktiv medlem
Ska man leka med dina egna ord så kan man ju säga att det just är tacksamt att rapportera om eländet därför att det finns inget som ger bättre ekonomisk utveckling för tidningarna. Att eländet favoriseras kan ju också bero på att tidningar och andra media helt enkelt väljer den väg som ger störst ekonomisk vinning.
Klart att det är så. Tidningsutgivning är kommersiell verksamhet, inte välgörenhet.

Man gör det helt enkelt ganska lätt för sig. Av det skälet är det viktigt för en tidning som DN att ha en fotograf som Hansen eftersom årets bild ytterligare stärker varumärket. Jag har svårt att tycka att det är speciellt ädelt. Follow the money! Klirr i kassan. Man skulle kunna säga att jag sett vad Hansen gör och inte vad han sagt när min bild av det hela växt fram. Jag har svårt att bli imponerad över det här.
Det har föga med ädelmod att göra (och behöver inte heller ha det), men så länge fotografer och journalister inte beter sig som skitstövlar så har jag inga invändningar. Hansen har agerat föredömligt bra i den här saken, tycker jag.

Det finns ytterligare en aspekt på saken: med Internet har vi fått enorma möjligheter att själva välja vilka nyheter vi vill se. Det är inte längre monopolteve med en kanal (eller två efter ett tag) som sätter agendan för vilka nyheter vi ska få oss till livs. Den som är intresserad av "success stories" har alla möjligheter att hitta sådana berättelser idag.
 

Maverick

Aktiv medlem
Om man tycker att det saknas "success stories" och dessutom tycker att det är slagsida åt det andra hållet så har man väl mer lovligt skelögd mediabevakning.

Börja med att räkna igenom i en tidning hur många av sidorna som över huvud taget kan räknas till nyheter. Kolla sen hur många som kan räknas till kultur, näringsliv, bostad, hälsa, sport, nöje och vad mer för bilagor det kan tänkas finnas. Kolla igen igenom nyheterna för att se hur mycket som verkligen är "elände" över tiden jämfört med politik, samhälle och annat ospecifierat.

Gå sedan till ICA:s tidningsställ och räkna hur många tidningar/magasin som uteslutande ägnar sig åt "elände" och hur många som sen ägnar sig åt "success stories" eller som det kallas i branschen "feel good"-artiklar/magasin. Jag vill hävda att i stora drag hela hälsogrenen ägnar sig åt det. Inredningsmagasinen, nöjes, motion/träningsmagasinen, näringslivstidningarna liksom biltidningarna. Lokal nyhetsmedia ägnar i många fall stor möda på att skriva om lokala entreprenörer som det går bra för.

Små som stora berättelser av "success stories"-typ. Det här börjar låta som en diskussion jag hade med en snubbe som var upprörd över att jag plåtade en olycka på en rallytävling. Han menade på att vi kunde väl plåta och skriva om sporten även när det inte hände olyckor. När jag hävdade att så gjordes och dessutom räknade upp flertalet exempel så fick jag svaret:

- men dom läser ju inte jag...

Men det är väl fan inte mitt fel svarade jag och gick.

/Maverick
 

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
Nu Sten-Åke får du väl ge dej... Om konflikter säljer tidningar är en sak, men det måste finnas nån som gör repen. Konflikter är då fan inget luckrativt jobb för fotografen och utan fotografen har tidningen inget att trycka i fotoväg. Kostnaderna är höga, ju större kriser ju mer kostar allt från fixers till bilar mm (jobbade i Baghdad 2008 och det var inte det billigaste trots att jag hade sjujävla kontakter) och det betalas inte rejält mycket för reportage eller bilder heller. Och lägg till att du riskerar liv och hälsa och lever ett rellativt rubbat liv. Det går helt enkelt inte ihop. Så att komma och snacka om business i samband med med detta ämne visar en stor okunskap i ämnet. Tycker du ska ta en resa till Perpignan i Frankrike i år. Slutet på augusti, bekanta dej med konfliktfotogrtafer, se ett hundratal utställningar med ren fotojournalistik och bilda dej en uppfattning om vad fotojournalistik på kris och konfliktområden handlar om och hur folk som jobbar med det ställer sej till sitt yrkesval.

Det känns som om du har nån obegriplig mission att hacka ner på fotojournalister i krisområden... eller har jag fel??? Argumenten håller liksom inte och känns helt irrelevanta.
Nu tror jag du har missuppfattat mig. Jag har väl inte sagt något om att fotografer skulle bli rika på sina jobb? Det är ingen business för dig längre just bl.a. av det skäl jag skrivit tidigare. Alla yrkesfotografer som lever på att foto konflikter och elände har idag fått konkurrens av de som är där först - de som råkar bo där eller åtminstone befinna sig där. Alla sträcker idag upp sina armar i klassisk mobilfotopose och tar sina bilder. Det sker överallt idag. Det finns nästan alltid någon som har en mobil och redan försett media med bilder innan många eländesfotografer ens hunnit packa resväskan. De har dessutom den lokalkännedom du saknar och som ger dem ytterligare fördelar. Språket kan de också. Många av dessa tillfälliga frilansare tjänar på en månad vad du och jag tjänar på en dag. Svårt att konkurrera med det. Det sker en proletarisering av fotografer idag över hela världen och den är definitivt teknikdriven.

Men att fotograferna inte blir rika innebär inte att det finns företag och personer som tjänar bra pengar på era bilder i slutänden - så det är inte att det inte finns pengar utan bara att någon annan än du får dem. Dina och andra bilder funkar som det flugpapper som behövs för att locka tittare till nyhetsprogram i reklamkanaler, som tjänar bra med pengar på att sälja reklamtid. Det finns inget konstigt i det.

Jag har verkligen ingen mission att racka ner på fotojournalister i allmänhet - bara på de som mer eller mindre bokstavligen går över lik för att få sina bilder och inte respekterar de ofta väldigt utsatta motiv de ställs inför.

Det är ett svårt yrke som verkar bli allt svårare att utöva över åren och jag kan förstå att många fotografer är frustrerade över det. Man kläms av dyra kostnader för teknik och andra omkostnader och man tvingas konkurrera inte bara med "bönhasar" (som det hette förr i tiden) som fuskar i yrket i Sverige utan över hela världen. Men det ödet delar fotograferna med många andra yrkesgrupper.
 

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
Om man tycker att det saknas "success stories" och dessutom tycker att det är slagsida åt det andra hållet så har man väl mer lovligt skelögd mediabevakning.

Börja med att räkna igenom i en tidning hur många av sidorna som över huvud taget kan räknas till nyheter. Kolla sen hur många som kan räknas till kultur, näringsliv, bostad, hälsa, sport, nöje och vad mer för bilagor det kan tänkas finnas. Kolla igen igenom nyheterna för att se hur mycket som verkligen är "elände" över tiden jämfört med politik, samhälle och annat ospecifierat.

Gå sedan till ICA:s tidningsställ och räkna hur många tidningar/magasin som uteslutande ägnar sig åt "elände" och hur många som sen ägnar sig åt "success stories" eller som det kallas i branschen "feel good"-artiklar/magasin. Jag vill hävda att i stora drag hela hälsogrenen ägnar sig åt det. Inredningsmagasinen, nöjes, motion/träningsmagasinen, näringslivstidningarna liksom biltidningarna. Lokal nyhetsmedia ägnar i många fall stor möda på att skriva om lokala entreprenörer som det går bra för.

Små som stora berättelser av "success stories"-typ. Det här börjar låta som en diskussion jag hade med en snubbe som var upprörd över att jag plåtade en olycka på en rallytävling. Han menade på att vi kunde väl plåta och skriva om sporten även när det inte hände olyckor. När jag hävdade att så gjordes och dessutom räknade upp flertalet exempel så fick jag svaret:

- men dom läser ju inte jag...

Men det är väl fan inte mitt fel svarade jag och gick.

/Maverick
Jag avser främst nyhetsbevakningen. Inget annat.
Det är en våldsam slagsida i exv. utrikesrapporteringen och det tror jag få bestrider.

Det äger säkert också sin riktighet att många föredrar att läsa sportsidorna istället för nyheterna.
Finns inget som sport om man vill ha folk att fokusera på annat än sakernas tillstånd.
 

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
Klart att det är så. Tidningsutgivning är kommersiell verksamhet, inte välgörenhet.


Det har föga med ädelmod att göra (och behöver inte heller ha det), men så länge fotografer och journalister inte beter sig som skitstövlar så har jag inga invändningar. Hansen har agerat föredömligt bra i den här saken, tycker jag.

Det finns ytterligare en aspekt på saken: med Internet har vi fått enorma möjligheter att själva välja vilka nyheter vi vill se. Det är inte längre monopolteve med en kanal (eller två efter ett tag) som sätter agendan för vilka nyheter vi ska få oss till livs. Den som är intresserad av "success stories" har alla möjligheter att hitta sådana berättelser idag.
Visst är det så. Problemet med Internet är barar att det är mycket av en intellektuell soptipp där du ofta inte har en aning om källornas status och vem det är som säger vad åt vem men det finns verkligen en uppsjö av nättidningar att gå till om man bara gör det, så idag finns alla möjligheter att skapa sig en allsidig bild av vad som händer i världen. Problemet är bara att det nog är ganska få som gör det. Man gör en massa andra saker på nätet istället som drar mer. Inget konstigt i det.

Jag avser inte heller bara "success stories" utan allt vad reportage heter som kan skapa kunskap, förståelse och sammanhang. Som sagt Kunskapskanalen är lysande och även om jag inte längre har Access TV så tycker jag det också varit en bra kanal det lilla jag sett. Reklamen gör jag allt för att undvika och det är jag inte ensam om. Det är smuts och tillför inget till mig i alla fall..
 

Maverick

Aktiv medlem
Ja, om vi begränsar oss till utrikesbevakning är jag rätt glad över att man inte där också ägnar sig åt happy news. Med dom missförhållande som råder ute i världen så vore det fruktansvärt respektlöst om vi ägnade vår uppmärksamhet åt happy news istället för dom som behöver omvärldens hjälp.

Vill man ha fördjupning så finns Focus, NG och Re:public Service för att nämna några.

Ser vi till traditionell nyhetsmedia så är inte problemet att det är för många frilansande eländesfotografer och pennor på plats utan att det är för få. För börjar vi kolla källan på de utlandsartiklar så står det i säkert 90% av fallen TT under. Inte för att TT varit där utan de har i sin tur fått det från nån samarbetspartner som i bästa fall fått matrialet från en stringer och i sämsta fall är det någon "noname" som skickat in matrialet.

Under skoltiden hittade vi exempel på hur flera stora tidningar skrev artiklar som var utformade som att de hade varit på plats vid en händelse i Georgien, kan minnas fel på platsen, när vi sen började granska det hela så visade sig att ursprunget var en och samma TT-artikel som skrivits om och alltså fanns det bara en källa.

/Maverick
 

rautio

Aktiv medlem
Nu tror jag du har missuppfattat mig. Jag har väl inte sagt något om att fotografer skulle bli rika på sina jobb? Det är ingen business för dig längre just bl.a. av det skäl jag skrivit tidigare. Alla yrkesfotografer som lever på att foto konflikter och elände har idag fått konkurrens av de som är där först - de som råkar bo där eller åtminstone befinna sig där. Alla sträcker idag upp sina armar i klassisk mobilfotopose och tar sina bilder. Det sker överallt idag. Det finns nästan alltid någon som har en mobil och redan försett media med bilder innan många eländesfotografer ens hunnit packa resväskan. De har dessutom den lokalkännedom du saknar och som ger dem ytterligare fördelar. Språket kan de också. Många av dessa tillfälliga frilansare tjänar på en månad vad du och jag tjänar på en dag. Svårt att konkurrera med det. Det sker en proletarisering av fotografer idag över hela världen och den är definitivt teknikdriven.

Men att fotograferna inte blir rika innebär inte att det finns företag och personer som tjänar bra pengar på era bilder i slutänden - så det är inte att det inte finns pengar utan bara att någon annan än du får dem. Dina och andra bilder funkar som det flugpapper som behövs för att locka tittare till nyhetsprogram i reklamkanaler, som tjänar bra med pengar på att sälja reklamtid. Det finns inget konstigt i det.

Jag har verkligen ingen mission att racka ner på fotojournalister i allmänhet - bara på de som mer eller mindre bokstavligen går över lik för att få sina bilder och inte respekterar de ofta väldigt utsatta motiv de ställs inför.

Det är ett svårt yrke som verkar bli allt svårare att utöva över åren och jag kan förstå att många fotografer är frustrerade över det. Man kläms av dyra kostnader för teknik och andra omkostnader och man tvingas konkurrera inte bara med "bönhasar" (som det hette förr i tiden) som fuskar i yrket i Sverige utan över hela världen. Men det ödet delar fotograferna med många andra yrkesgrupper.

Ok, jag förstår vad du är ute efter. Lyckligt vis så är det närmast i tidningar typ metro och kvällsblaskor som "amatörfotografer" och "vanliga medborgare" konkurrerar. Och personligen så säljer jag inget till den typens media och delar detta med flera inom samma genre. Jag säljer heller inga "dragkrokar" för tidningar utan hela kompletta reportage. Bildbyrån Corbis, som representerar mej, så säljer i och för sej mina singles till diverse mediaformer. Det fanns en tid som många hävda att fotojournalismen är död och mobiltelefonskamerorna tar över, men så är inte fallet. Tvärtom. Efterfrågan för högklassig och kredibel fotojournalistik ökar jämt. För fem år sedan var det knapt möjligt att publicera rena bildreportage i Finland. Mitt senaste var 10 sidor svart vit bil med endast bildtexter som text. Och jag ser en tydlig global trend i det hela. Idag måste det satsas på kvalitet för att sticka ut ur den stora massan bilder som finns tillgängligt.
 

Maverick

Aktiv medlem
Vill man känna till de riktigt grisiga händelserna så ska man kolla in en av vinnarbilderna från picture of the year från 85: http://iconicphotos.files.wordpress.com/2009/06/omayra_sanchez_armero_colombie_19851.jpg?w=620&h=406

Den fotosituationen ser ut precis som den på haiti med fotografer i en ring runt denna flicka. Skillnaden är att denna flicka lever och väntar på att dö. Räddningspersonalen har gett upp att få loss henne ur det stigande vattnet där hon senare dör efter att ha suttit fast i över tre dygn.

/Maverick
 

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
Ok, jag förstår vad du är ute efter. Lyckligt vis så är det närmast i tidningar typ metro och kvällsblaskor som "amatörfotografer" och "vanliga medborgare" konkurrerar. Och personligen så säljer jag inget till den typens media och delar detta med flera inom samma genre. Jag säljer heller inga "dragkrokar" för tidningar utan hela kompletta reportage. Bildbyrån Corbis, som representerar mej, så säljer i och för sej mina singles till diverse mediaformer. Det fanns en tid som många hävda att fotojournalismen är död och mobiltelefonskamerorna tar över, men så är inte fallet. Tvärtom. Efterfrågan för högklassig och kredibel fotojournalistik ökar jämt. För fem år sedan var det knapt möjligt att publicera rena bildreportage i Finland. Mitt senaste var 10 sidor svart vit bil med endast bildtexter som text. Och jag ser en tydlig global trend i det hela. Idag måste det satsas på kvalitet för att sticka ut ur den stora massan bilder som finns tillgängligt.
Jag är en stor fan av välskrivna reportage. Det är ju det jag verkligen efterlyser och som är den verkliga bristvaran. Både från Sverige och övriga världen. Välgjorda reportage av hög kvalitet gör skillnad och avtryck men det gör inte nödvändigtvis bilder med halvdålif kontext. Det senaste i DN värt att nämna är väl Maceij Zarembas artikelserie om skolan i Sverige. Mycket välbehövligt och väldigt stort genomslag.

Men bara för att ge ett exempel från dagens DN på hur det kan se ut idag vid utrikesreportage. Där skriver den ofta lysande (om jag får tillåta mig att ha en sådan uppfattning) Nathan Sachar ett reportage från sin bas i Israel om situationen i grannlandet Syrien där upproret är i full gång i Homs och Damaskus. Han är inte ens på plats och jag har i princip ingen vattentät invändning mot det eftersom det kan vara enda möjligheten och t.o.m. den bästa möjligheten. Om exv. de lokala myndigheterna får för sig att stänga telekommunikationerna är det mycket svårt att arbeta och bara för att man verkligen befinner sig i landet så är det långtifrån säkert att man har någon överblick. (Jag har upplevt precis det när jag själv var i Afghanistan 1978 mitt under revolutionen.) I egenskap av jude kan säkert inte heller Nathan få resa in i Syrien ens om han ville vara på plats. Jag själv var tvungen att skicka efter ett interimspass och skicka hem mitt gamla när jag var där. Vid den tiden var det inte ens poppis i det betydligt mer öppna Jordanien även om man blev hälsad med shalom vid gränsen mellan Syrien och Jordanien istället för salaam.

Gissa hur reportaget i DN var illustrerat? Jo med en ganska stor halvtaskig lågupplöst mobilbild på en folksamling. Om det berodde på att tidningen ville göra en grej just av detta då det kanske kunde uppfattas som att det gav mer närvaro och autenticitet eller att det faktiskt inte fanns en enda fotograf där med en hyfsad kamera ska jag låta vara osagt .Verkligen ingen bra bild rent tekniskt men uppenbarligen good enough p.g.a. nyhetsvärdet.
 

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
Anser du att det gäller Paul Hansen?
Jag tycker inte om att man tävlar i detta elände. Det känns faktiskt ganska solkigt och Paul Hansen har ju uppenbart inte haft något emot det. Om han själv har anmält sig eller det gjorts av DN har jag ingen aning om. Tidningen tycker säkert det är bra att han vunnit så de har ju inget motiv att inte stödja deltagandet. Det är säkert väldigt bar för en tidning att kunna ståta med att ha den som tog årets bild i detta sammanhang bland sina anställda eller kontrakterade
 
Senast ändrad:

rautio

Aktiv medlem
Jag är en stor fan av välskrivna reportage. Det är ju det jag verkligen efterlyser och som är den verkliga bristvaran. Både från Sverige och övriga världen. Välgjorda reportage av hög kvalitet gör skillnad och avtryck men det gör inte nödvändigtvis bilder med halvdålif kontext. Det senaste i DN värt att nämna är väl Maceij Zarembas artikelserie om skolan i Sverige. Mycket välbehövligt och väldigt stort genomslag.

Men bara för att ge ett exempel från dagens DN på hur det kan se ut idag vid utrikesreportage. Där skriver den ofta lysande (om jag får tillåta mig att ha en sådan uppfattning) Nathan Sachar ett reportage från sin bas i Israel om situationen i grannlandet Syrien där upproret är i full gång i Homs och Damaskus. Han är inte ens på plats och jag har i princip ingen vattentät invändning mot det eftersom det kan vara enda möjligheten och t.o.m. den bästa möjligheten. Om exv. de lokala myndigheterna får för sig att stänga telekommunikationerna är det mycket svårt att arbeta och bara för att man verkligen befinner sig i landet så är det långtifrån säkert att man har någon överblick. (Jag har upplevt precis det när jag själv var i Afghanistan 1978 mitt under revolutionen.) I egenskap av jude kan säkert inte heller Nathan få resa in i Syrien ens om han ville vara på plats. Jag själv var tvungen att skicka efter ett interimspass och skicka hem mitt gamla när jag var där. Vid den tiden var det inte ens poppis i det betydligt mer öppna Jordanien även om man blev hälsad med shalom vid gränsen mellan Syrien och Jordanien istället för salaam.

Gissa hur reportaget i DN var illustrerat? Jo med en ganska stor halvtaskig lågupplöst mobilbild på en folksamling. Om det berodde på att tidningen ville göra en grej just av detta då det kanske kunde uppfattas som att det gav mer närvaro och autenticitet eller att det faktiskt inte fanns en enda fotograf där med en hyfsad kamera ska jag låta vara osagt .Verkligen ingen bra bild rent tekniskt men uppenbarligen good enough p.g.a. nyhetsvärdet.
Visst, det är problematiken som alltid funnits och finns även idag. Tycker själv att det ofta är inköpta rep som imponerar. Tidningar har inte råd att hålla sina fotografer ute i svishan i månader för att hämta hem ett reportage. Men jag kräver inte heller det av tidningar. Själv kan jag bra spendera en månad ute och sälja reportaget och det är den symbiosen och samarbete som bra journalistik bygger på. NOOR image, VII photo är två exempel på dagens reportagefabriker som man bara kan lyfta hatten för. Fotograferna där (bl.a Jan Grarup på NOOR som även var med i klungan i bilden som satte igång diskussionen) kör långtida kompromisslösa projekt och reportage. Och det är den typen av rapportering jag tycker vi ska efterlysa och inse att den finns där ute, det är bara att ta för sej av den.
 

ArneB

Aktiv medlem
Jag tycker inte om att man tävlar i detta elände. Det känns faktiskt ganska solkigt och Paul Hansen har ju uppenbart inte haft något emot det. Om han själv har anmält sig eller det gjorts av DN har jag ingen aning om. Tidningen tycker säkert det är bra att han vunnit så de har ju inget motiv att inte stödja deltagandet. Det är säkert väldigt bar för en tidning att kunna ståta med att ha den som tog årets bild i detta sammanhang bland sina anställda eller kontrakterade
Fast tävlar man verkligen i elände? Tävlingen handlar främst om nyhetsbilder och bilder som skildrar samtiden. Jordbävningen i Haiti var en stor katastrof och en världshändelse, precis som jordbävningen i Japan med tsunami och kärnkraftsverkshaveri. Att skildra dessa händelser kan knappast vara oviktigt, inte heller oljeutsläppet i Mexikanska golfen eller dammen som brast i Ungern. Otäcka händelser som åtminstone jag vill veta mer om, både i text och bild. Bilderna säger många gånger mer än tusen ord.

Ska det obehagliga gömmas undan? Får man bara tävla med trevliga/vackra bilder?

Paul Hansens bild sammanfattar verkligen katastrofen i Haiti i en enda bild. Bildmässigt är det en mycket stark bild. Innehållet är oerhört tragiskt och sorgligt. Det hade det varit även om bilden inte tagits.
 

Sten-Åke Sändh

Aktiv medlem
Fast tävlar man verkligen i elände? Tävlingen handlar främst om nyhetsbilder och bilder som skildrar samtiden. Jordbävningen i Haiti var en stor katastrof och en världshändelse, precis som jordbävningen i Japan med tsunami och kärnkraftsverkshaveri. Att skildra dessa händelser kan knappast vara oviktigt, inte heller oljeutsläppet i Mexikanska golfen eller dammen som brast i Ungern. Otäcka händelser som åtminstone jag vill veta mer om, både i text och bild. Bilderna säger många gånger mer än tusen ord.

Ska det obehagliga gömmas undan? Får man bara tävla med trevliga/vackra bilder?

Paul Hansens bild sammanfattar verkligen katastrofen i Haiti i en enda bild. Bildmässigt är det en mycket stark bild. Innehållet är oerhört tragiskt och sorgligt. Det hade det varit även om bilden inte tagits.
Citat 1:"Hansen har byggt sin karriär på tragedier."

Ja vad tävlar man i då och hur tänker fotografen? Ta bilden som redan kommenterats på http://jennymaria.com/?p=1645

Vi börjar med Carter



Citat 2: "I tjugo minuter dröjer Carter vid scenen och väntar på att gamen ska slå ut med vingarna – en ännu bättre bild. Det gör den aldrig och flickan reser sig och går vidare..................................................................Carter utnyttjade och hjälpte inte ett svältande barn."
(slut citat 2)



Citat 3: "Fotografen har mycket att tjäna och de avbildade, särskilt i mina exempel, har inget kvar att förlora. Människor tas i anspråk och blir utnyttjade men det är något kåren ogärna vill diskutera."(slut citat 3)



http://thebelist.files.wordpress.com/2010/05/kevin-carter-vulture.jpg

Citatet ur den texten är ju skoningslöst och visar väl hur det i värsta fall faktiskt kan förhålla sig alternativt kan uppfattas på helt annat sätt:



Citat 4: "Den 27 juli 1994 tar Kevin Carter sitt liv. Han är då 33 år gammal och vid tillfället en av världens mest kända pressfotografer. I självmordsbrevet förklarar han att pregnanta minnen av mord, lik, ilska, smärta, skjutglada galningar, mördarbödlar, svältande och sårade barn ständigt söker honom.

Ett av de svältande barnen var säkert den lilla flicka som Carter fotograferar i Sudan ett knappt år innan självmordet. Hon är bara skinn och ben och kämpar sig mot en hjälpstation. En gam landar bredvid henne när hon stannar för att vila och Carter tar en bild med gammaltestamentlig tyngd. Aldrig tidigare har ett fotografi så symboliskt och hjärtknipande skildrat svält.

I tjugo minuter dröjer Carter vid scenen och väntar på att gamen ska slå ut med vingarna – en ännu bättre bild. Det gör den aldrig och flickan reser sig och går vidare. Trots efterforskningar vet ingen vad som sedan händer henne. Han tilldelas Pulitzerpriset för bilden men kritiseras hårt. ”Bara ännu ett rovdjur”, skriver en journalist. Carter utnyttjade och hjälpte inte ett svältande barn.

Kritiken är rättfärdig. Man kan försöka ursäkta honom med att han sannolikt var hög vilket han ständigt var för att stå ut med sitt arbete, eller att han tror att hjälparbetarna ska hjälpa henne. Men förmodligen är han avtrubbad och ser inte världen i lidande utan i bilder."
(slut citat 4)



Citat 5 gäller Paul Hansen: "Paul Hansen är en vit man och hans bild av den döda femtonåriga flickan Fabienne Cherisma i Haiti som han vann första pris i Årets Bilds kategori ”Nyhetsbild utland” är tagen med en vit mans avsikter. Hur skulle det kunna vara på något annat vis?

En moraldiskussion om pressfoto och Årets bild har uppstått sedan det kommit till kännedom att det fanns en hop vita män som vid samma tillfälle fotade Fabienne. Den amerikanske fotografen Nathan Weber tog en metabild vid platsen; han vände kameran mot gruppen fotografer och nu känner många sig lurade.

Till exempel journalisten Andreas Ekström som i Sydsvenskan den 24 mars skriver ”Jag menar att den [Hansens bild] sprider en vilseledande berättelse till tidningsläsaren”. Verkligen? Fanns endast en historia på platsen? Weber valde metaberättelsen, Hansen en annan. Ekström kallar bilden beskuren, det är fel ord. Hansen ljuger inte, inte heller berättar han hela sanningen, det vore omöjligt – för bråkdelen av en sekund är inte nyanserad.

”Vad fan tror de? Att en ängel svävar ner och tar bilden” sa en fotografkollega som ringde och var upprörd över Hansen-bashingen. Ja, ungefär så. Läsare tycks tro på myten om ”fotografängeln”, en ensam etiskt oantastlig gestalt som respektfullt fotar och lär känna de lidande, vilka ber fotografen föra ut deras berättelse som om han eller hon verkade på uppdrag av dem.

Och det är en myt somliga fotografer vill upprätthålla. Kanske fungerar det undantagsvis så men mer ofta är det en huggsexa och lidandet en industri, det finns alltid en bild med ”rovdjursfotografer” vid oroshärdar. Carter fick pris, Haeberle sålde sina bilder för 20 000 dollar år 1968 och Hansen har byggt sin karriär på tragedier. Det utesluter inte att Hansen också känner medkänsla för Fabienne och vill fotografera av alla de rätta orsakerna.

Fotografiet är direkt och gör människor långt mer sårbara än text. Pressfotot är en verksamhet med ojämna maktförhållanden. Fotografen har mycket att tjäna och de avbildade, särskilt i mina exempel, har inget kvar att förlora. Människor tas i anspråk och blir utnyttjade men det är något kåren ogärna vill diskutera.
(slut citat 5 samma källa som föregående klipp)´


Detta handlar ytterst inte om man bara ska tillåtas tävla med vackra bilder utan om etik och moral och fotogreafering i stort. Det handlar inte bara om Hansen eller Carter utan om principer.
 

PMD

Aktiv medlem
Och Jenny Marias slutkläm från samma sida som du citerade från:

För vad skulle alternativet vara? Att inte skildra eller endast arbeta under kontrollerade förhållanden då fotografen kan agera ängel? Det är inte svårt att försvara Carters, Haeberles och Hansens fotografier. Deras bilder ställer den viktigaste frågan av alla; Varför lidande? Och att några försöker svara på den frågan rättfärdigar – i de här fallen – deras fotografi.
 

ArneB

Aktiv medlem
Detta handlar ytterst inte om man bara ska tillåtas tävla med vackra bilder utan om etik och moral och fotogreafering i stort. Det handlar inte bara om Hansen eller Carter utan om principer.
Jag har försökt förstå hur du tänker kring just fotograferingen av Fabienne, men du hamnar i resonemang långt ifrån just den situationen. Tyvärr har jag inte lyckats förstå dina betänkligheter kring etik och moral.

Är problemet:
- att bilden/bilderna tas över huvud taget?
- hur bilderna togs?
- något annat?