Hej Björn.
Som sædvanlig en meget gennemtænkt og dyb tekst fra din hånd. Og meget læseværdig med.
Gillar din bild mycket.
Mvh. Erik.

Ja nog tänker man på turordningen ibland. På senare tid är det flera arbetskamrater som smitit före, flera betydligt yngre än jag själv. Sedan min pensionering har det varit många begravningar av närstående. Min frus tre syskon är alla döda, även mina två bröder. Förutom min 91 åriga morbror är det jag och min fru som är äldst. Tänker på min svärmor som miste tre av sina barn och ett barnbarn, vilket hårt slag det måste varit. Förstår den oron och sorgen nu när två av mina barn haft cancer. Som väl är så har dom friskförklarats. Min dotter bara för en vecka sedan.

Någon gud finns inte i min värld. Det är i naturen jag finner min tröst. Fåglar, blommor, mossor och lavar. Att stå i en riktigt gammal skog och känna på en flerhundraårig tall eller torraka, fundera på vad den varit med om. När den dött och fallit omkull är den förutsättning för föda många andra liv.

Av förklarliga anledningar så har jag besökt kapellet eller kyrkan ett antal gånger. Flera gånger har det varit nära att jag rest mig och gått ut. Kyrkan tycks inte gilla skog och natur så något evigt liv lovar dom inte i det fallet. Det är i stället rena massakern. Det gör mig väldigt nedstämd och lessen att se hur dom behandlar annat liv. När man skriver och vill ha svar på något så slingrar eller ljuger dom. Idag åker jag sällan ut i skogen för jag vet att det inte blir någon positiv upplevelse.

Fin bild på din grabb och lilltjejen som blivit så stor och fin. Det slår mig nu hur lika ni är varandra, du och din son.
Sten

Tack för fin läsning och bild!