Varför fotograferar jag (du) egentligen?

Ja, varför fotograferar jag egentligen? En fråga jag funderat mer än en gång över. Visst, ofta är det naturligtvis för att komma ihåg, för att föreviga något jag för stunden tycker värt att komma ihåg - en fest, ett bröllop, en semesterresa. Hur det var när barnen var små. Men jag har ju kameran med nästan jämt, och motivet kan vara allt - ett löv, en vattendroppe, ett grässtrå. Jovisst, en del är vackert - ibland kan kan jag kanske återge lite av skönheten som finns i orginalet, oftast inte.Eller ett gatufoto med idel obekanta ansikten, eller medpassagerare från en tågresa, personer jag aldrig mer kommer se. Varför sparar jag det?

Såklart finns inget enkelt svar. Men ett och annat börjar dyka upp som jag inte varit klar över tidigare. Jag tror att mitt fotograferande, förutom allt det vanliga jag redan nämnt en del av, ibland är ett sätt att se mig själv, eller åtminstone se vad jag ser i den existens jag är del av, ingår i .

Jag ska försöka ge några exempel på vad jag menar. Jag vill också säga att hittills har det mest varit så att jag i efterhand börjat förstå varför jag tycker om vissa bilder, men inte kommit så långt så att jag haft tanken eller syftet klart när jag tog bilden.

Idag när barnbarnen oftare är motiv än barnen, blir det mer än bara för att komma ihåg. En bild av ett älskat barnbarn är inte bara ett porträtt utan kanske kan ge en glimt av en insikt jag inte hade när mina egna barn var små - hur totalt oskyddade och beroende de är samtidigt som de visar en fullständig tillit till livet

Eller visa oförstörd glädje, inte glädje av någon särkild orsak utan helt enkelt glädjen att finna till

En promenad efter första decembersnön, runt en av mina vanligaste vändor, kan för mig bli nästan magisk bara för att färgerna är så subtila och ge en känsla av enkelhet och renhet

Och, förhoppningsvis utan att låta högtidlig eller märkvärdig,  i bästa fall kan en bild låta mig ana oändligheten

Lite av dagens reflektioner.  Självklart finns mycket mer - teknikintresse för kameror och annan utrustning, lust att utveckla mitt bildseende, och , javisst bara för att det ser vackert ut såklart.

Men det jag vill när jag ser framåt, är att lära mig ta bilder som säger mer om mig själv än hittills, kanske mer om mig själv än om motivet. Hur ser mina glädjeämnen ut? Vad är jag mest rädd för? 

Och varför fotograferar du?

Så många dovhjortar....

...har jag nog aldrig sett på samma gång. Men det var alltså på hemresan. Var uppe i fritidshuset i Korsheden utanför Söderbärke under helgen och det blev några bilder i det vackra höstvädret. Redan  på väg upp på fredagskvällen över bron i Söderbärke blev dom första när skymningen började lägga sig och himlen över södra Barken började mörkna

På lördagen var jag ute flera gånger och under förmiddagen var det bla träd jag kollade lite extra på, som tex asparna

Lite längre fram blev jag fascinerad av den här unga lönnen, mer buske än träd. Visst har jag sett att löven ofta har de här mörka fläckarna, men aldrig sett att de är så oerhört många

Någon mer botaniskt kunnig kan säkert tala om för mig om det är svamp, insektsangrepp eller ngt annat.

På seneftermiddagen åkte jag in till Söderbärke igen, tycker om att gå där och strosa. Några bilder på en flock kajor, mest för jag gillade att se vingformerna i flykten

... och den här gången en skymningsbild över norra Barken.

Så bar det hem mot Finspång i eftermiddag och mellan Vingåker och Regna har jag ofta sett dovhjort, ofta just i flock. Den här gången var det fler djur än jag tidigare sett i en flock. Här var det hundratalet djur spridda över några fält

Roligt att se så många samtidigt!

Färgrikedom

Upphör aldrig att förvånas över den fantastiska rikedom och färgprakt naturen slösar med i alla sammanhang. Oavsett om det är höst eller vår, oavsett om det är mulet är solsken. Det blev återigen uppenbart häromdagen när jag samlade ihop ett 50-tal bilder från trädgården och gjorde en fotobok. Här kommer först en överblommad Rudbeckia från början av september

 I slutet av oktober (ifjol) ger bukettaplarna också en gråmulen dag som denna intensiva färger oavsett jag fokuserar på bladen

eller på frukterna

På våren är det naturligtvis alla blommor som ger färg, här är det tulpaner

Också ett enda enskilt kronblad

Detaljer är alltid spännande, här en närbild av Rhododendron

 Tack för idag!

Studio - nya erfarenheter

Fotograferat har jag gjort i en bra bit över 50 år  men det är mkt jag behöver lära mig - alltså har jag anmält mig och går just Kulturamas Grundkurs i Fotografi.  Åker därför  från Finspång till Sthlm två kvällar i veckan - en tur på 2x18=36 mil per kväll. Jag behöver lära mig leka mer, tycker själv jag är alldeles för konventionell i mitt bildspråk, och dessutom lära mig Fotoshop ordentligt. Jätteroligt och nyttigt. Igår kväll hade vi studiofoto efter att tidigare jobbat lite med ljussättning och känt på prylarna i en studio.

Det första jag lärde mig var att min Sony (a580) varken hade blixtsko som passade standard radioutlösare eller en synkkontakt för standardkabel - alltså stod jag där utan att kunna använda kameran som tänkt. Först blev det därför lite bilder med bara blixtarnas inställningsljus och ganska högt ISO (400) och stor bländare (2.2) med mitt Minolta 50/1,4

Därefter blev jag efter en vink av vår lärare nyfiken på att prova med flera blixtar under lång exponeringstid (2-4 sek), bländare 8 resp 16) samt ISO 400 resp 100 i nersläckt studio och med Minolta 85/1,4

 till sist samtidigt med lek med ficklampa (4 s, bl 16, ISO 100, Minolta 50/1,4)

 Inga utställningsbilder såklart men alltsammans skitkul på ren svenska!

Frågan är nu - ska jag göra som jag tänkt och skaffa A99:an (Sonys nya fullformatare) trots att jag för första gången upplevt att Sonyn verkligen är lite annorlunda? Vet att den faktiskt har en standard blixtsko men också att den skiljer sig mer från Canon/ Nikon i grundkonstruktionen med fast spegel och elektronisk sökare. Få se när jag känt på den.