MikSwe Photography

Berättelser från mina fotoutflykter och ibland lite inspirationstips.

På björnspaning

Stället jag var på väg till heter Vargas Vildmarkslodge och drivs av Håkan och Eva Vargas. Vi skulle mötas kl 1400 för en genomgång innan vi gick ut lite senare på eftermiddagen. Men efter att ha kommit iväg lite sent från Njupeskär så kände jag en viss press att hinna fram. Allt gick bra tills jag kom till Mora. Där rådde ett mindre trafikkaos. Kändes märkligt att ena stunden susa fram ganska allena och plötsligt sitta i långa köer med bilar från alla håll. Det var visst nån mountainbike vecka eller nåt liknande. Hade tänkt käka i Mora men insåg att jag var tvungen att köra på för att hinna i tid.

När jag till slut kom fram så hade en annan deltagare precis parkerat och vi hälsade lätt på varandra och strax därefter dök Håkan upp, eller rättare sagt deras två hundar dök först upp för att kolla läget och sedan dök Håkan upp. Han var på väg ut för att åtla upp ordentligt. Fler och fler deltagare dök upp och till slut så var alla samlade.

Det hölls en enkel genomgång och efter allmänt prat och fika så vi åkte ut i två bilar längs de knaggliga grusvägarna. Efter ett tag stannade vi till och tysta smög vi sakta ut i skogen. Ibland stannade Håkan och berättade lågmält om olika tecken på björn, tex den här där björnen skrapat med klorna i barken.



Så kom vi fram och det var en rad förväntansfyllda fotografer som tyst gick in i kojan. Det är ett mycket välbyggd och smått lyxigt gömsle som Håkan byggt. Rejäla stolar och riktiga sängar att sova i om man önskar det. Separationstoa finns också.

Håkan berättade att han lagt stor kraft på att lukttäta gömslet då björnar har fenomenalt bra luktsinne. Nu var det ju bara det att det var en otroligt varm sommar och snart satt vi alla i bara shorts och flämtade pga värmen undertiden som Håkan la ut den sista maten.



Under den långa väntan i gömslet fick vi höra små berättelser av Håkan om händelser vid gömslet och det höll oss alla på gott humör.

"Björn!" viskades det plötsligt och alla blev på helspänn. Långt ute till vänster hade det dykt upp en stor hona som nu stod och sniffade i luften. Jag försökte vrida upp kameran men vinkeln var för stor. Tratten runt objektivet hade hamnat lite snett och skymde först objektivet och sedan tog objektivet emot i kanten så jag hann precis bara skymta honan i sökaren när hon vände på klacken och drog iväg till skogs. Några av de andra hann iaf ta några bilder.
Kändes lite tråkigt, det ska erkännas. Men jag hade iaf sett en vild björn.

Klockan gick och mörkret föll precis som mina ögonlock så jag gick o lade mig, fortfarande trött efter resan och att ha hamnat helt snett med dygnsrytmen. Jag räknade med att höra om nåt hände under tiden. Tyvärr hände inget mer den natten. Sån tur att jag skulle sitta en natt till då :-)

Dagen kom och vi smög sakta därifrån. Håkan gick i täten med tutan beredd fall det skulle finnas någon björn i närheten.



Vi var tre som skulle vara kvar en natt till och resten var sådana som missat björn vid tidigare tillfälle. Håkan har en rätt bra björngaranti. Ser du ingen björn så får du komma tillbaka till en billigare peng.

Dagen gick åt till att vila och prata med det trevliga värdparet. Fantastisk fin service och sköna människor helt enkelt. Det blev ett par sköna dopp i den klara källsjön också.

Andra natten i gömslet skiljde sig avsevärt från första natten. Alla satt helt tysta och bara spanade. Koncentrationen och spänningen var på topp hela tiden. Inget småpratande och flamsande bara ren förväntan. Jag hade dragit erfarenhet av den förra natten och testat alla möjliga vinklar och inställningar med kameran.
"Björn!" Denna gång var det en liten en, kanske en treåring, som helt oupptäckt tagit sig fram till ett fåtal meter direkt framför gömslet och stod nu och åt för fulla muggar...



Kamerorna gick först försiktigt trevande klick..... klick.... klick men när vi märkte att den inte tog någon notis om oss så smattrade det på i högre tempo. Spänningen släppte och alla kunde njuta av stunden. Medan björnen åt så spejade den oroligt hela tiden omkring sig. Håkan menade på att den kanske kände doften av en annan och större hanne och den ville ju inte hamna i gruff med en sån.


Till slut gick den iväg och mörkret började falla. Till skillnad från kvällen innan så var jag den här kvällen betydligt piggare och satt uppe och spanade med de andra. "Nu kommer det en rakt fram" hördes det i mörkret. Mycket riktigt hade ytterligare en liten björn letat sig fram och börja de ta för sig av maten, den här gången på ett annat ställe.

Nu var det betydligt svårare att fota så jag övergick till videofilmning istället.

När mörkret var totalt så beslöt jag mig att koja in och somnade raskt. Vaknade rätt tidigt för att kunna vara med på gryningen, men det kom aldrig någon björn och lite senare så packade vi ihop och gick ut i den varma sommaren. Efter lite fika och frukost nere på lodgen så var det dags att säga farväl till det trevliga värdparet och bege sig hemåt.

På vägen hem försökte jag summera den här hektiska veckan, det var rätt många intryck att försöka ta vara på. Jag vill absolut försöka se björn igen. Vargas lodge är ett bra alternativ till en finlandsresa så vi får se hur det blir i framtiden.

Så lite fototips:
Ett teleobjektiv 200 - 300 + ev TC funkar bra i Håkans gömsle. Björnarna dyker upp på mellan 8 - 80 m! Ingen möjlighet att byta objektiv tyvärr, annars hade ett större tele kunnat utnyttjas medan man väntar för att fota fåglar som dyker upp för att äta.

Tejpa motljusskyddet på objektivet så det inte kan ramla av på utsidan.

Prova ut alla riktningar innan så du vet var vilka dina gränser är för att kunna fota är.

Kontinuerligt kolla inställningarna eftersom ljuset förändras hela tiden. Eller så ställer du in Program mode med autoiso och ställa in den tid och bländare du vill ha. Lite beroende på smak och kameramöjligheter.

Är det mörkt så du inte ser att ställa skärpan i sökaren, så byt till live view i videomode. Då blir bilden på skärmen lite ljusare och du kan lätt ställa in skärpan. Byt sedan över till fotomode innan du tar bilden, så riskerar du inte riskerar att få "fel" inställningar för bilden.

Här kommer en liten videosnutt på de björnar som vi såg den andra natten.


Vill du kika mer på Vargas Vildmarkslodge så kommer ett par länkar här.

http://www.swedenwildlife.se/sv/

http://www.nordicnature.se

Postat 2013-11-22 18:54 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

En avstickare på väg mot nästa mål

(Detta är egentligen en fortsättning på det förr-förra blogginlägget)

Efter att ha cyklat ut under natten, blivit stoppad av en myskoxe och till slut fått lite sömn, så lämnade jag Dovrefjell bakom mig och drog vidare österut. Mitt mål var att få se björn i svensk natur. Tidigare under sommaren hade jag läst en blogg på Fotosidan och blev intresserad. När jag kollade  upp hemsidan så visade det sig att de hade fått ett par avbokningar och jag var inte sen att boka plats. Detta var alltså anledningen till att jag lämnade Dovrefjell trots mina fina möten med fjällrävar.



Jag hade fått en tid när vi skulle träffas där på och för att vara på den säkra sidan så tänkte jag åka dit så jag kom fram på kvällen innan och kunde vara utvilad innan den långa natten i gömslet.

Vädret var fortfarande varmt och soligt och jag färdades på vägar som jag inte åkt på tidigare. Som vanligt så satt jag och spejade lite vid sidan av vägen, man vet ju aldrig vad som dyker upp. Efter en lång dags resa och ett par timmar kvar till målet så såg jag nåt i ögonvrån som swischade förbi.

En lite oansenlig skylt med texten "Njupeskär". "Men ligger det här?" tänkte jag för mig själv. Ja uppenbarligen! Eller egentligen gjorde det ju inte det, utan ca 1,5 mil från stora vägen, iaf enligt skylten. Njupeskär är Sveriges högsta vattenfall som ligger i Fulufjällets nationalpark i Dalarna och jag hade länge funderat på att åka hit men det har aldrig blivit av. Kollade klockan och tänkte varför inte. Jag skulle inte vara på plats innan 1400 dagen efter så jag kunde lika gärna stanna här äver natten. Sagt och gjort, vände runt bilen och körde in längs den lilla vägen. Efter att ha slingrat fram längs mindre och mindre vägar nådde jag till slut den fullpackade parkeringen. Många turister var det och jag var nu en av dom.

Jag tog med mig kameran och gick iväg mot fallet. En lättvandrad stig ledde så småning om fram till fallet. Tog några bilder, mest för att dokumentera att jag varit där, s.k. bock-i-rutan-bilder :-)

Jag tror alla som kommer hit har dessa foton, kanske mest för att leden slutar i en liten utkiksplattform. Men som alla sådana här välkända platser så är det alltid en utmaning att hitta nya sätt att beskriva dem på så jag tog några andra bilder också.

Man får passa sig om man lämnar stigen och går närmare fallet. Stenarna är riktigt såphala och många liggerlösa så det är lätt att tappa fotfästet. Kom också ihåg att det ofta är enkelt att ta sig upp för en brant menbetydligt svårare att ta sig ner med hedern i behåll.

Tänkte precis gå tillbaka när jag såg en stor svartvit fågel vid vattnet. En strömstare? Mitt i sommaren? Självklart kan tyckas, men jag har bara sett dom på vintern så det kändes helkonstigt. Och den såg mycket större ut här än dom där hemma (kanske beroende på att jag var mycket närmare nu än på vintern). Så det blev några dokumentationsbilder här med. Lite ovanligt att se strömstaren hoppa runt bland klippblocken mitt i sommarvärmen var det iaf :-)


Så vände jag tillbaka. Hela tiden så hade jag spanat efter lavskrikor. Dessa skulle ju finnas i mängder här. Men inte då, helt dött på fåglar i skogen. Kom tillbaka och gick in en sväng i naturumet som förövrigt ligger helt perfekt precis i myrkanten. Ena gaveln är helt i glas och myren höjer sig lite utanför huset så det känns som om man står mitt i myren och när som helst förväntar man sig att en älg eller annat vilt ska vandra ut precis framför fönstret. Så skulle jag vilja ha ett hus! :-)

Nu var jag rätt trött och hungrig så jag tillbaka till bilen för att fixa käk och vila. När mörkret började komma så gick jag ut för att sträcka på mig och såg då en fantastisk himmel som sakta höll på att tyna bort. Så jag slet med mig kameran och sprang haltande i väg för att försöka hitta lite motiv att sätta framför bakgrunden. Jag är ju rätt svag för siluettbilder så håll till godo.

Så var det roliga slut och jag gick tillbaka till bilen för en god natts sömn.

När jag vaknade på morgonen så var jag fortfarande lite besviken med att inte hittat några lavskrikor. Jag hade t.o.m. lagt ut bröd runt bilen under kvällen men dessa låg kvar orörda. Så jag beslöt mig för att gå en sväng till längs mossen, man vet ju aldrig vad som kan dyka upp. Men det var lika tyst och tomt som dagen innan så jag passade på att fota lite sköna blomster i motljuset istället innan jag gick tillbaka.

På väg tillbaka så hittade jag äntligen nåt djur att fota. Framför mig vid spången satt den här grodan som låtsades att den var osynlig.

Trots att jag bytte position och gick runt den, satt den helt stilla. Men så kom det några andra på spången och då passade den på att hoppa iväg. Kollade klockan och insåg att jag var på väg att bli försenad så jag hastade iväg till bilen och satte kurs mot björnskogen.

Men det får bli nästa inlägg :-)

Postat 2013-11-15 18:21 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Cykeltur i Dovrefjell del 2.

En av dagarna när jag letade bra fotoplatser kände jag verkligen av värmen. Solen stekte obönhörligt och luften dallrade överallt av värmen. Det var helt ok så länge jag kunde ha fartvinden när jag cyklade men så fort jag stannade så blev det kokhett. För att få lite vyer så lämnade cykeln då och då och tog en tur in i landskapet. En dag såg jag iaf lite myskoxar en bit bort och jag tyckte att jag skulle kunna  komma i bra fotoläge. Så jag började gå mot dom. Efter ett tag så insåg jag att de också gick, iof sakta men de gick åt samma håll som jag själv. Uttröttad satte jag mig på en sten för att dricka. När jag druckit så tittade jag ner mellan fötterna. Där låg det lite spillning. Det var för litet för att vara myskoxe och för stort för att vara fågel. Hmm tänkte jag det kanske finns nån i närheten. Så jag började smyga runt i området. Plötsligt står jag öga mot öga med den här.



"Äntligen!" vrålade jag (eller rättare sagt tänkte jag tyst) medan jag snabbt tog några bilder. Värmedaller eller ej här skulle fotas. Bytte plats för att få en annan bakgrund men mötet blev för kort. Trots det kände jag lycka över att fått några bilder på nåt som jag länge drömt om. Så med ett litet leende fortsatte jag att kika runt i terränglådan och då hände det igen.


Otroligt! Två stycken på samma dag. Ingen idé att köpa nån lott idag, all tur var redan spenderad med andra ord. Tyvärr var även detta möte rätt kort. Oj oj vilken upplevelse det var. Nu var mitt vatten slut efter all ansträngning och upphetsning så det var dags att bege sig mot nån bäck för att hitta lite vatten att släcka törsten med.

Men vad var det där som rörde sig långt bort? Nyfiket gick jag närmare. Jominnsann... Hattrick i  fotomöten! Jag insåg att jag skulle bli upptäckt om jag gick närmare och ljuset var helt fel så istället satte jag mig ner och studerade terrängen. Hur skulle jag kunna komma inom fotohåll utan att riskera störa? Jag spenderade en timme med att beräkna solens väg på himlen, olika vindriktningar och vägar som jag skulle kunna använda för att ta mig tilllämpliga fotoplatser. Planen var enkel; vänta på solnedgången, ta på mig lövkammo och sedan försiktigt smyga mig fram till en position och hoppas att lyckan stod mig bi. Nu måste jag ha vatten och vila, så det var bara att ta sig tillbaka till cykeln.

Det var en lång dags väntan innan ljuset började avta och värmen lättade lite. Kollade en sista gång att all viktig utrustning var med och begav mig sedan iväg. Gömde cykeln i ett buskage och gick sakta framåt.

Jag var noga med att kolla vindriktningen och som tur var så blåste det lite och mot solen. Tidigare hade det ju varit mer eller mindre vindstilla och när den varma luften stiger så kan det virvla runt lite och det blir svårare att dölja sig. Men nu skulle jag alltså ha medljus och kunna ligga i lä. Det enda som oroade mig var att det redan under eftermiddagen börjat komma in moln på himlen och dessa hade blivit tätare ju senare på dagen det blev.

På vägen fram kikarspanade jag var tionde meter för att inte riskera att komma för nära. Vinden låg fortfarande helt rätt och jag kunde oupptäckt ta mig ganska nära. Eller iaf så nära att ett 500mm+tc skulle medge hyfsad kvalitet. Sista 20 m fick jag åla på klassiskt repmånadsmanér, med stativ och allt. För att inte behöva vifta runt när jag kom fram så hade jag redan nu fällt ut benen, vilket inte direkt underlättade själva krypandet. Värmen hade inte försvunnit trots att det mulnat på och lövkammot kylde inte direkt så svetten rann friskt längs ryggen.

Så var jag äntligen på plats. Nu hoppades jag bara på det bästa. Bulls eye! Jag hade hamnat nästan helt rätt och kunde försiktigt rigga till stativ och maskering. Sakta, sakta med långsamma rörelser. Var helt svettig över hela kroppen och kruttorr i munnen men det var det värt. Framför mig så hade jag en kull valpar som obekymrat lekte med varandra.


Började försikigt ta lite bilder för att se om någon reagerade men det verkade lugnt. Enda negativa nu var att solen gått helt i moln och det saknades tryck i färgerna. Klick, klick, klick, klick slutaren gick i ett stadigt tempo medan jag bytte motiv och komposition. leendet i ansiktet ville aldrig försvinna, helt magiskt ögonblick.



Så blir det en liten lucka i molnen och motivet badar plötsligt i varmt ljus. Konstrasterna mot himlen blir nästan för starka.



Då och då kikar dom rätt på mig men jag ser att dom kikar på samma sätt i andra riktningar så jag bedömer att dom bara håller utkik och kanske så kommer deras föräldrar snart med mat. Det vore ju kanon! Som om jag inte haft tillräckligt med tur idag, men man blir ju aldrig nöjd :-)

Så dyker hannen upp. Han måste kommit snett bakom mig in mot ungarna. Antagligen har han känt min doft och han verkar lite avvaktande och spanar runt i terrängen. Så ställer han sig med en kanonbakgrund och jag kan inte hålla mig utan tar några snabba bilder.



Han reagerar direkt på slutaren och mina försiktiga rörelser och börjar lokalisera mig samtidigt som han skäller så jag känner att det är dags att lämna denna plats. Ålar sakta bakåt för att inte störa för mycket och ser på väg bort i ögonvrån att han övervakar mig från en liten höjd som jag använt som skydd när jag smög fram och jag tar ett par sista bilder innan jag lämnar området.



Det är en mycket nöjd gubbe som trött återvänder till sitt basläger för att titta på bilder.

För att du ska få vara med så finns det en filmsnutt på när valparna leker. I kommande inlägg så får du följa med in i de djupa svenska skogarna.




Postat 2013-11-08 17:07 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

På cykel i Dovrefjell

Efter att ha fått avbryta den förra resan lite hastigt på grund av en kraftig förkylning så tänkte jag återvända och reka ett större område. Min plan var att testa att utnyttja vägnätet och åka upp till Dovrefjell medförande cykel och cykelkärra. Kärran skulle göra så att jag slapp ha allt på ryggen och cykeln skulle göra att jag kunde ta mig fram snabbt och enkelt i området. Jag valde en av de två veckor som arbetet på fältet var nere pga semester, vilket innebar att det inte fanns några restriktioner på var man kunde röra sig. Ett snabbt inköp av en cykelkärra skedde och jag valde en lätt, och som jag tyckte, lättmanövrerad kärra. Visserligen fick jag modifiera den lite för att kunna lasta ryggsäck och annan utrustning på ett säkert sätt.

Redan på väg upp från Dombås så mötte jag den här rackaren. Han sniffade runt längs vägen och verkade följa nåt spår för han vek inte från vägen.

Det var rätt mörkt så jag fortsatte upp på fjällplatån och på det ställe jag brukar se älg stod det givetvis en. Fast den här såg inte ut att må så bra. Den hade stora bölder på kroppen.

Parkerade bilen och såg fram emot en god natts sömn och en kommande fin dag.

Jag hade inte hunnit testa grejerna hemma ordentligt, för idén hade ju tagit form helt nyligen och jag hade bara ett fåtal dagar på mig att hinna med en tur till fjället. Så första gången jag packade den full var på parkeringsplatsen uppe vid fjället. Nu märkte jag också att jag fått med mig gammal och utgången frystorkad mat hemifrån. Så jag får ta reservmaten som jag har i husbilen och den bestod av tunga konserver! Det visade sig att allt inte fick plats på kärran utan jag var tvungen att ha både en midjeväska och en mindre ryggsäck på mig. Inte den mest välplanerade resan jag gjort men äventyr är sällan välplanerade :-)



När jag kom fram till vägen som leder upp mot Snöhätta, så inser jag att halva Norge tänkte ge sig ut i samma fjällområde. De hade satt in dubbla skyttelbussar och de var alla fullastade med hurtiga norrmän som skulle till topps. Men det gjorde inte mig nåt för jag hade ju min egen transport med egna avgångstider.

Väderreglaget var inställd på full högsommar. Solen sken som aldrig förr och vinden var någon annanstans, inte en vindpust i sikte. Det var med andra ord årets varmaste dag. Redan efter de första 5 km så var jag dyngsvettig. Kärran rullade på bra på grusvägen men jag kunde ana att den var tungt packad. Sedan började stigningen och det blev ännu varmare. Fick halvt om halvt följe med en norsk familj som med träningskläder och fräcka mountainbikes trampade på. Flera av dom fick gå av och leda sina cyklar så jag skämdes inte värst mycket när jag själv gick sista biten på den första backen. En skön rast blev belöningen när jag kom upp för den.

Inser att kärran är riktigt tung och får mer eller mindra dra för allt jag är värd för att få upp hela ekipaget uppför backarna. Till slut når jag fram till de sista 100 höjdmetrarna som är väääldigt branta. Jag knuffar och drar men måste vila var tionde meter. När jag bromsar så kanar hela ekipaget på det lösa gruset så jag måste hänga med hela min tyngd på cykeln när jag vilar. Som tur var dök det upp en käck norrman som hjälpte till och puttade på kärran och utan hans hjälp hade jag nog stått där än :-). Den norska familjen som kom fram samtidigt som mig till toppen och menade att det var höjdskillnaden som gjorde att man kände sig helt svag i kroppen. Precis som dom hade jag lämnat havsnivån dagen innan och var nu på höga höjd. Kanske låg det nåt i det eller så var vi bara otränade :-)

Väl uppe på fjället så inser jag att det är som en öken. Kokhett, ingen vind och ingen skugga någonstans. Jag var tvungen att rigga till ett provisoriskt soltak där jag kunde ligga och slappa under dagarna när solen värmde som mest.



Jag inser ganska tidigt att all fotografering på längre avstånd än 50-100 m kommer att lida av kraftigt värmedaller så länge solen är uppe. Inte de bästa förhållandena med andra ord. I kikaren ser jag flera myskoxar men de är nästan alla längre ner i dalarna. Iof är det inte konstigt. På sommaren brukar de hålla till nere i dalarna och på vintern uppe på kalfjället där vinden blåser undan snön och det är lättare att skrapa fram ätbar växtlighet. Flera myskoxar håller nu till precis i anslutning till vägen upp och många på cykel stannar och fotar.  

Så dagarna går åt till att ta mig runt och göra mig bekant med området och försöka hitta fina fotoställen, trots allt så var detta egentligen en rek-resa inför hösten.




Till slut är det sista dagen för jag måste vidare till ett nytt äventyr nästa dag. Men jag känner mig pigg, natten är stjärnklar med ett tunt dimmoln och det är fullmåne så jag beslutar mig för att åka ner till husbilen och sova ut där innan jag beger mig vidare nästa dag.

Innan jag kastar mig på sadeln sätter jag upp två saker att tänka på; 1) kolla ner i backen innan jag åker för att se att ingen myskoxe står där och 2) stanna efter varje backe och kolla att inget ramla av kärran. Så startar jag färden och i första nedförsbacken (den branta) måste jag hänga på bromsen så att jag rör mig i krypfart. Kärrans konstruktion gör att den hänger över bakhjulet och varje gupp gör att den kränger vilt. Hoppas bromsarna håller tänker jag i mitt stilla sinne. Så planar vägen ut och jag kan rulla på. Betydligt bekvämare än på uppresan. Vad är det där framme? En stor myskoxe står mitt på vägen vänd mot mig!



Typiskt! Jag stannar på behörigt avstånd. Bakom mig är det bara uppför och jag har ingen reträttväg åt sidorna. Jag hojtar och plingar med ringklockan men det har ingen effekt på honom. Men på kon som står i buskaget jämte blir det fart, hon börjar ruska på huvudet och buskaget vajar fram och tillbaka. Jag har hittat en kärlekskrank hane som bestämt sig för att allt runt den här honan är rivaler! Han står mitt på grusvägen. På ena sidan är det 50-75m platt mark och ett stup och på andra sidan står honan i ett buskage och det är nästan bara myrmark runt där. Hur f-n ska jag komma förbi detta?

Då knastrar det i gruset bakom mig! Som tur var dök det inte upp någon myskoxe utan ett norskt par som också var på väg. Det visade sig att den här hannen varit i det här området det senaste dygnet och de hade fått tipset att bara gå runt den på utsidan, nära stupet. Jag fick hjälp med cykeln och kunde släpa kärran fram över den ojämna terrängen och det var lite pirrigt att vara så nära en revirhävdande hanne men den lämnade inte honan ur sikte så det hela gick bra. Jag kan säga att det var en lättad cyklist som trampade på ut ur fjällområdet den natten :-)

Tyvärr hade jag packat ner all fotoutrustning ordentligt och det var inte läge att packa upp den i denna situationen så du får tänka dig scenariot med en myskoxe med sänkt huvud mitt på vägen och fullmånen lysande rakt bakom. Fantastisk bild men bara i mitt minne så den du ser ovan är från ett annat tillfälle.

För att summera denna cykelresa så funkar cykel utmärkt att ta sig fram med. Minimera packningen eller lämna den i bilen under sommaren då myskoxarna sällan är uppe på höga höjder. Kolla färdselrestriktionerna innan bara så du inte gör nåt som kan krångla till din resa.

I nästa inlägg så ser du resultatet av denna cykelutflykt.

Postat 2013-11-02 20:11 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera