Tamiami trail och Anhinga trail, Florida 2017

Våren har varit och är full med aktiviteter så bloggandet hamnar längst ner på listan. Men jag får väl iaf avsluta min Florida resa med de sista två dagarna.

Inleder med resan från västkusten till ostkusten. Det finns givetvis flera vägar och många bra motorvägar men jag föredrar att köra Tamiami Trail. En i förhållande till hastighetsgränsen liten väg oftast utan vägren. Att stanna längs vägen är faktiskt riktigt riskabelt, många kör fort och även om vägen är rak så är alltid risken att man blir påkörd ganska hög. Men varför vill man stanna tänker du. Jo längs vägen rinner ett vattendrag som är fullt med fåglar och alligatorer. Det är lätt att man, särskilt som första gångs besökare tänker att "jag ska bara ta en bild". Jag vet, jag har gjort det :-). Det är bara det att fåglarna och alligatorerna här är mycket skyggare än vid de publika boardwalks och naturreservat som ligger runt om i Florida. så när man kliver ur bilen så sticker de 99 gånger av 100. Det finns dock ett antal smultronställen längs denna sträcka som man tryggt kan stanna vid och där djur- och fågellivet är mer vana vid människor.

Fakahatchee Strand är en boardwalk rakt in i träskmarkerna i norra Everglades. Ganska stillsamt ställe med en mindre mängd turister än på de större reservaten. Häckande vithövdad örn, alligatorer, ormar, olika vadare och till och med hjortar kan man se här. Dessutom så har Florida pantern varit synlig (läs fotad) här...Sannolikheten att se den är dock väldigt, väldigt liten.

HP Williams rastplats ligger iof nära vägen men även intill ett litet större vattendrag där det ofta finns gott om alligatorer. Olika fiskande fåglar är också vanliga här.

Monroe scenic drive är en grusväg som per definition inte är Tamiami Trail. Men eftersom den går parallellt med Tamiami trail så väljer jag alltid denna om möjligt. Den tar givetvis länge tid att köra men är betydligt intressantare och vackrare. Här kan man se allt möjligt eller ingenting, lite beroende på hur mycket vatten det är och hur fort man kör. Typ var 200:e meter så är det en vägtrumma under vägen som hjälper till att hålla vattennivån nere så vägen inte svämmas över. Normalt stannar jag till vid varje sådan trumma för där brukar det öppna upp sig en aning och det är lättare att upptäcka och fota där.

Shark Valley ligger också vid Tamiami Trail och är en del av Everglades som det kostar pengar att köra in till. Jag brukar sällan stanna där, dels pga allt folk och dels pga att det inte är lika mycket att se, iaf inte de gånger jag varit där. Har man varit eller tänker åka in i Everglades så kan det vara bra att veta att biljetten gäller i två dagar på båda ställena.

Anhinga trail ligger inte direkt vid vägen utan finns i östra delen av Everglades NP. Den ligger ganska nära entren och ska man köra kust till kust så kan man hinna med denna antingen på morgonen eller på kvällen.

Tänk på att det tar betydligt längre tid att köra eftersom det är så många stopp och mycket att se. Starta tidigt och du kommer ändå att komma i säng först när det börjar mörkna. Dvs om du vill stanna och se och fota :-)

Slutligen har jag gjort två filmer från dessa dagar och du kan se dem här:

Tveka inte att kommentera och vill du stötta och peppa mig att blogga och filma mera så varför inte bli prenumerant på min YouTube kanal Mik Swe

Tack för den här gången :-)

Florida 2015:4

Om man tänker åka till Florida för att fota så finns det gott platser att välja mellan. Solskensstaten är hemvist för en stor mängd djur och fåglar. Det svåra är att välja rätt ställe att åka till. Man är i princip alltid hänvisad till publika platser såsom nature reserve, wildlife refuge osv. Men det finns en hel del andra platser också men de är lite svårare att få reda på. Nyckeln här är att prata med andra fotografer och fågelskådare som man träffar på vid de publika ställena. Detta året så sökte jag aktivt upp fotografer via nätet och fick på så sätt fram flera bra tips på udda ställen att ta mig till.

Två av dessa ställen låg i Orlando. Det första var ett parkeringsgarage. Om man åker upp till översta våningen och kikar ut över kanten så finns det ett fiskgjuse bo på en stolpe tvärs över gatan. Det lät intressant så eftersom jag ändå skulle förbi så blev det en liten avstickare. Väl framme så kunde jag konstatera att det stämde till 100%. Boet låg i ögonhöjd bara 20-30 meter bort och hade varit perfekt om det inte var för det faktum att någon storm hade raserat boet. Det var lite tråkigt men på den positiva sidan så slapp jag ju betala några parkeringsavgifter. :-)


Samtidigt så var det lite tursamt för jag hade spenderat lite för mycket tid på ett annat tips. Ljuset var nu på väg att försvinna och hade boet varit bebott så hade jag haft max tio minuter på mig att få några bilder och det hade varit svårt att få till nån bra bild där. Större tur hade jag haft på den kyrkogård jag precis lämnat. En ganska vacker kyrkogård med slingriga små vägar bland kullar och högväxta tallar. Här fanns det ett bo som enligt uppgift beboddes av ett par vithövdade havsörnar. Så det var bara att glida omkring i bilen med ögonen intensivt spanande bland alla trädkronor. Som vanligt så är det enklare att hitta människor som står och stirrar rakt upp i skyn än örnar i träd och så även här. En äldre man med kamera och stativ stod en bit bort och kikade upp i skyn. Med diskreta och hänsynsfulla steg så anslöt jag mig till honom. Hänsynen var inte direkt riktad mot örnarna utan mot de människor som stod en bit bort vid en grav. Mycket riktigt så satt det en juvenil örn i en tall.


Att fota örnar i Sverige kräver oftast gömsle och åtling men i Florida så finns den näst största populationen av vithövdad havsörn i hela USA, bara Alaska har fler. Det innebär att de är väldigt vana vid människor och att man har lagar som styr hur nära man får gå ett bo. Mannen berättade lite mer om hur man ska bete sig på den här platsen gentemot de som kom hit  för att besöka sina begravda släktingar och att det sällan blev några konflikter. Efter bara en liten stund så kom modern inflygande...


Hon satte sig i samma träd som den unga örnen. Jag har fått lära mig att när det är dags att skaffa nya ungar så jagas den förra kullen bort från boet, men här fanns det inga sådana tendenser. Istället så tittade de välkomnande på varandra.


Antagligen så hade de inte börjat häcka ännu och modern tolererade därför fortfarande närvaron av sin avkomma. Men så börjar hon ropa högt. Ett typiskt revirrop och nu användes det för att kalla på sin make.


En annan adult örn hade siktats och nu förberedde de sig på strid för att hävda sitt revir. Maken anlände inom kort och tillsammans med modern så jagade de bort inkräktaren. Kvar satt den juvenile och tittade på.


Men efter ett tag så flög även han sin väg och jag den äldre mannen bytte mailadresser och skildes åt. Samma kväll på hotellet gick jag igenom dagens bildskörd och konstaterade att denna resdag utanför de fasta publika platserna givit den största mängden bilder. Bla så hade jag fotat en annan vithövdad...


...och fått ett gäng bilder på flera par prärieugglor...


Dessa fanns mitt i ett par villakvarter i Ft Myers. Förra gången så hade vädret varit lite ogynnsamt och bilderna blev mörka men denna gång så fick jag dom i soluppgången.

När man fotar så här i bebyggelsen kan man få lite konstiga blickar från förbipasserande och det är alltid nån kommentar om hur stor kamera man har men det är det värt :-)


Så att lägga lite tid på research är en viktig del av förberedelserna tycker jag. Då ökar chansen att man kan komma till en plats, på rätt tid och ändå få till några bra bilder på kort tid.

På andra ställen så gäller det att nöta tid. Ding Darling är ett sådant ställe. (Har skrivit om det tidigare här) Man kör en vägslinga på några kilometer och håller utkik. När man kört en gång så kör man en gång till och sedan en gång till osv. Bäst tidpunkt att se fåglar på nära håll är när det är lågvatten.


Men när lågvattnet är så innebär det inte att det är den bästa tidpunkten att fota pga ljuset. Morgonljuset innebär oftast motljus vilket kan vara fint.


Ibland blir det dock lite väl mycket skugga, även om ljuset skiner genom vingarna. Tittar du noga så kan du kanske se benen i vingen som på en röntgen bild.


Men oavsett tidvatten eller tid på dagen så kan man alltid se nåt nytt. En dag så kom jag glidande och fick se några människor sittande vid vägkanten. Sakta rullade jag förbi och kunde inte tro mina ögon. En fiskgjuse satt precis vid vägen och åt fisk! Inte det bästa ljuset men det är bara att gilla läget och göra det man kan av situationen.


Ett par japaner satt och fotade med mobiltelefon bara tre fyra meter från fiskgjusen så jag  gick sakta närmare.


Helt orädd satt den och tuggade i sig av den nyfångade fisken medan vi andra fotade. Som tur var gick japanerna sin väg för jag tyckte de var lite för närgångna och dessutom så skymde de sikten :-) Så vi två som satt kvar kunde följa måltiden på ett overkligt nära avstånd.


Det var bara små slamsor kvar när jag kom och strax hade den ätit färdigt och flög sin kos. Detta till lättnad för den andre fotografen. Han var helt genomsvett efter att suttit i gassande solsken vid asfaltskanten i 45 minuter. Så lång tid hade fiskgjusen varit på plats varav jag fick ca 10 minuter.
Det är väl charmen och utmaningen med den här typen av fotografering, man vet aldrig vad som kommer att utspela sig.

Ett inlägg från Florida kan inte avslutas utan att visa några fler bilder på alligatorer. De finns överallt så det är lätta att hitta men inte alltid lätta att fotografera. Men jag försöker alltid komma ner i ögonhöjd vilket är lite trickigt och inte alltid helt säkert.


Under planeringen så hade jag en idé om hur jag skulle klara av att komma ner i höjd med dem bara förutsättningarna var de rätta. Vid några tillfällen var de det och du ser resultatet här.

Jag har lagt upp ett litet bildspel som du kan kika på om du även vill ha rörliga bilder :-)

Finns även här om du inte får klippet att fungera

Avslutar denna serie från Florida med lite solnedgångsbilder. Visst ser det härligt ut och jag hoppas jag får fler tillfällen att åka hit :-)




www.mikswephotography.com

Shark Valley 2013

Efter att ha njutit av flera fina möten och fototillfällen så var det dags att avsluta den här resan i Florida och ta sig tillbaka till östkusten och där packa för hemresan. Men på vägen dit tänkte jag passa på och svänga förbi Shark Valley och se om vi hade bättre tur den här gången än sist då det var kö och lång väntetid för att komma in. Förra gången hade ju varit på en helg och jag hoppades att det skulle vara färre besökare en vardag. Mycket riktigt så var det inga köer den här dagen. Väl inne så såg jag att hela området höll på att byggas om. Shark Valley har ju i normalfallet en rätt liten parkeringsplats men en stor del av den var nu belamrad med olika maskiner och en annan del var avspärrad så det var säkert en bidragande orsak att det hade varit trångt på helgen. Det verkade som allt skulle bli större; parkering, servicehus mm.

Den här gången valde vi att bara ta en promenad i norra delen och inte ta en tur längs slingan som sträcker sig nästan en mil in i våtmarken. Du kan läsa om den upplevelsen här Shark Valley 2012

Det första vi stöter på är alligatorer som solar sig i strandkanten

I vattnet smyger en Little Blue Heron på jakt efter mat.

En liten bit längre bort står den här fågeln och spanar. Den verkar helt orädd för den flyttar sig inte när vi går förbi.

Ett svagt pipande ger förklaringen. I gräset en liten bit från gångstigen sitter en söt liten samling och det är den vakande föräldern som står bredvid.

Vi backar undan för att inte störa och riskera att dom ger sig iväg hals över huvud, det finns säkert gott om varelser som tycker att dom verkar läckra att smörja kråset med.


Längs gångstigen sitter olika upplysningsskyltar om växter mm och vi stannar och läser lite på en sådan samtidigt som vi småpratar. Så lyfter jag blicken och väser "stå still, inga hastiga rörelser nu, backa sakta bakåt!" Jag lyfter sakta kameran och tar en bild. Nu är det inget farligt som jag fått syn på, utan i grenarna bara någon meter från oss sitter en Redshouldered Hawk och tittar nyfiket på oss.


Den reagerar inte på fotandet eller oss utan verkar vara fokuserad på nåt annat. Funderar på om det är de små kycklingarna som den spanat in samtidigt som jag backar för att få med hela fågeln i sökaren.


Ett oväntat men trevligt möte som får avsluta den här långa reseberättelsen. Det är väl dags att komma ikapp den svenska våren och se vad den erbjuder :-)

Västra Everglades

Man kan nog lugnt säga att Everglades dominerar hela södra delen av Florida. De två vanligaste infarterna har jag berättat om tidigare men den här gången valde vi att även besöka den västra entrén. Den är enligt mig en  betydligt mindre besökt plats jämfört med de två andra. Det beror nog främst på att man inte kommer någonstans, iaf inte utan båt.

Den sydvästra delen av Everglades omfattar en stor mängd mindre öar. Här dominerar mangroveträden vilket gör det i princip omöjligt att gå omkring på marken så antingen har du med dig en båt eller så hyr du en.

Så skälet att vi stannade till här var just att ta en liten båttur. Man kan välja på att ta en tur bland alla öarna och det lockas med att man ska få se delfiner, men det kändes lite som att åka i svensk skärgård utan valet föll på att med liten båt se mer av träsket inifrån så att säga. Dock så hörde jag att man på en av öturerna sett en bobcat på en strand vilket iof lockade men sannolikheten att den skulle vara kvar var väldigt liten. Jag hade inga större förväntningar på att ta fina bilder utan det blir mer en upplevelsetur än en fototur. Vilket fall så tar jag mitt 100-400 med mig för att ha större möjligheter att fota på nära håll och även långt bort.

Med captain Marty bakom spakarna så gled vi ut från den lilla marinan och satte kurs mot Turner River's utlopp.

Marty är en kunnig och engagerad guide som berättar väldigt många och intressanta detaljer om både området och djuren som bor där. Så fort vi ser en fågel eller nåt annat intressant så dras det ner på farten så att alla ska ha en chans att se och kanske fota, samtidigt som Marty fyller på med fakta.


Framför oss ser vi ofta fåglar som flyger undan från båten när den kommer för nära och det blir en stor utmaning att hinna få med dom på bild.

Trots att man sitter och spanar så upptäcker man sällan fåglarna förrän man är precis intill. Här är det en kungsfiskare som byter plats.

Nu kanske någon undrar varför man åker så nära och det beror på att i floden så finns det stora musselodlingar som man inte får skada (och inte skada båten heller för den delen). Istället väljer Marty skickligt att snirkla mellan den grunda stranden och de osynliga musselbankarna. Särskild klurigt blir det eftersom det är lågvatten den här gången.

Längs den bredare delen av floden så häckar fiskgjusen i egenhändigt gjorda bon. Jag skriver egenhändigt för närmare bebyggelsen är det vanligast att de är gjorda av människor.

Det är mitt på dagen så ljuset är rätt starkt och hårt. Vi har ändå valt den här tiden för att kunna få in ljus i den betydligt tätare mangrovedelen av rundturen.

Lite längre fram så möter vi en Roseate Spoonbill som flyger precis bredvid båten. Det är bara att sitta redo och följa med kameran smattrande. Hög bildhastighet verkar imponera på våra amerikanska medpassagerare som nästan jublar över hur fort en kamera kan låta :-)

Den är inte så skygg utan den slår sig ner och börjar leta mat.

Till slut närmar vi oss de mindre kanalerna i träsket och vegetationen kryper närmare. Sikten blir kort och förväntningarna på vad som kan dyka upp bakom nästa krök ökar.

Sakta glider vi fram och tar oss en närmare titt på hur svårtillgänglig terräng detta verkligen är. På land återfinns inga större djur, förutom tvättbjörnar, helt enkelt för att det är omöjligt att gå på marken utan att bryta benen eller fastna. Annars är det mest fåglar och reptiler.


Här inne i kanalerna så växer vegetationen ihop över vattnet och skuggar allt nedanför. Det blir lite av en Indiana Jones-stämning och det skulle inte förvåna mig om det swischade till och en giftpil slog in i en trädstam i närheten :-)

Det känns ändå tryggt och skönt att vi är här på vintern, för jag tror att det kan surra ordentligt av mygg och andra stickande varelser här under högsommaren.

Ibland så öppnar det upp, precis som skogen öppnar upp för en liten glänta, och man kan se lite mer solljus och även lite större fåglar.

Så glider vi in i skuggan igen och mitt framför oss sitter en redshouldered hawk och spanar helt obekymrad över att vi bara är 5 meter bort.

I vattnet en bit bort ligger en alligator och lurar i strandkanten.

Den här dagen är det riktigt lågt vatten och vi möter en annan turbåt som berättar att kanalen är för grund för att fortsätta och vi tvingas vända tillbaka mot floden igen.


På väg tillbaka längs floden så bubblar det till i vattenytan och ett gäng delfiner dyker upp. Det tydigen vanligt att både delfiner (och även vissa hajar) söker sig långt upp längs de större floderna för att leta mat.

Tyvärr har vi solen rakt emot oss så kontrasterna blir ganska hårda.

Trots det känns det bra att se delfiner i det vilda återigen och det blir en fin avslutning på den här båtutflykten.

Anhinga trail 2013

Innan vi lämnade östkusten gjordes en avstickare förbi Piccolo Park. Det är en rekreationspark där det häckar prärieugglor mitt bland lekande och idrottande människor. Det var fortfarande lite tidigt att se några ungar men de vuxna höll vakt vid bohålorna. Bohålorna är tydligt utmärkta så att de inte ska bli nedtrampade av ovetande passerande människor.



Efter att ha fotat prärieugglor fortsatte turen mot everglades nat park. Första platsen har jag skrivit om tidigare nämligen Anhinga trail.

Platsen nås via den östra entrén till Everglades Nat.Park. När man kommer fram till parkeringsplatsen så möts man av den här synen.


Här och på flera andra platser så finns det stora presenningar att lägga på bilarna och det beror inte på att solen skulle vara särskilt hårt mot lacken. Det beror istället på att gamarna gärna tuggar i sig delar från bilarna såsom antenner, lister och tom däck.

Desto mer ironiskt blir det då gamarna istället samlas på de bilar med presenningar och tuggar på den istället.


Det var fortfarande november när vi var där vilket innebär att fågelflytten inte kommit igång riktigt och dessutom hade det regnat mycket denna höst så det var fortfarande mycket vatten. Annars så innebär ju torrperioden vanligtvis att vattnet minskar och samlas i mindre sjöar/gölar vilket får reptiler och fåglar att samlas på mindre ytor.

Detta år såg jag många fler alligatorer vid anhinga trail än året innan. Det är lite lurigt att fota alligatorer för det är lätt att bilderna blir tagna högt uppifrån.



Med lite flyt så fick jag några lägen att fota i hyfsat låg position.

En och annan sköldpadda dök också upp.

Mindre aktivitet var det på fågelfronten. Enstaka porträtt blev det iaf.

I Everglades, som ju egentligen är en översvämmad prärie, så är det bästa transportmedlet flatbottade båtar med propellern ovanför vattenytan eller s.k. airboats. Lite turistiskt att betala för en liten båttripp, det medges, men när man stannar mitt ute på "prärien" så inser man hur gigantiskt stort everglades egentligen är.

När man åker fram med dessa dånande farkoster så är det märkligt hur mycket djur och fåglar har anpassat sig till detta. Vi körde förbi flera hägrar och alligatorer som knapp flyttade på sig.

Det är ju så att djuren, precis som människor, har olika toleransnivåer för mänsklig närvaro.

I anslutning till båtturen fick vi även se en uppvisning om hur indianerna som förr levde i dessa områden hanterade alligatorer. Det svåra är inte att fånga en alligator utan att kunna ta hand om dom när man är ensam, dvs hur man binder och håller fast dom på samma gång. Nu är jag ingen större fan av djur i bur men jag måste medge att det var fascinerande att se dels hur man gjorde för att fånga och säkra ett ordentligt grepp men även den kraft som även en liten alligator genererar. Killen som utförde den här uppvisningen var rätt tränad och han var ändå rätt trött efteråt. Det finns nämligen inget som heter tam alligator, så varje uppvisning krävde styrka och koncentration. Man kan ju smått undra hur många gånger (och skador) det tog innan indianerna lärde sig en tillräckligt säker teknik, det fanns ju ingen som kunde visa dom och inget internet att googla på :-).



Nästa gång fortsätter jag ytterligare västerut.