MikSwe Photography

Berättelser från mina fotoutflykter och ibland lite inspirationstips.

Klampenborg 2015

Sporrad av framgångarna med att få till härliga höstfärger i Norge så bestämde jag mig för att även försöka få till kronhjort i samma färgprakt. Planen var att åka ner till Skåne och titta till några platser som jag tidigare hade varit på.

Lastade husbilen och for iväg. Efter bara någon mil så känner jag hur bilen tappar kraften och jag tvingas nödlanda på en busshållplats. En kraftig brandlukt sprider sig i bilen och jag hoppar ut för att få grepp på läget. Ingen rök eller eld syns så jag öppnar huven. Lukten av bränd bakelit sticker i näsan och jag konstaterar att tändspolen har smält. Den provisoriska reparation som jag hade gjort i början på sommaren hade fått den att bli överhettad. Så den här dagen gick åt till att ordna bogsering och se om det gick att fixa.

Nu hade jag fått ont om tid så istället för Skåne for jag ner till Danmark. Låter kanske märkligt att åka längre när man inte har tid, men kontakten med hjort är garanterad och dessutom är området väldigt vackert. När jag kom fram så plockade jag ur cykeln ur bagaget och tog en tur för att få lite koll på läget. Att använda cykel underlättar väldigt mycket. Området är så stort att om man går till fots så hinner man bara uppleva en bråkdel av områdets kapacitet.

Lite illavarslande så var det helt tyst i parken och nästan inga hjortar syntes till. Det var i och för sig sen eftermiddag men jag fick ändå en känsla av att något inte stämde. På den positiva sidan var att träden såg fantastiskt fina ut med löv i alla möjliga färger. Nu har jag ingen dragkrok på bilen utan för att få in den så var jag tvungen att montera ner den, så jag beslöt att låsa och lämna cykeln i parken. Förhoppningsvis så skulle den stå kvar när jag kom tillbaka...

Nästa morgon var jag på plats en kort stund innan solen gick upp. Cykeln stod till min lättnad kvar och jag gled iväg i den kyliga markdimman. Fortfarande var det väldigt tyst och endast de morgonpigga fåglarna hördes. Jag stannade till vid de platser som jag förra året noterat som frekvent använda av hjortarna, men de var ödsligt tomma.

Solen började nå över trädtopparna och lysa in i dimman och ljuset blir perfekt som bakgrund. Himlen var helt klarblå så det skulle gå snabbt och så skulle markdimman försvinna och solen börja bränna hårda kontraster på de eventuella motiv som jag skulle hitta.

Plötsligt en liten rörelse bland träden. Nu gällde det att hitta en position så att jag fick med det varma ljuset i bilden


Det var fortfarande rätt kyligt i luften så chansen att få med lite utandningsluft i bilden var fortfarande möjligt. Men hjortarna verkade betydligt skyggare än när jag var här sist så tillfället gled ur händerna när hjorten försvann in bland träden.

Fortsatte sökandet och hade kommit rätt långt in i parken när jag så hittade min första kronhjortstjur. Den stod vackert mellan träden med en liten glänta bakom. Man kunde se hur dimman kondenserat på de höga gräset och det fick bilda bakgrund till min bild.


Gläntan var dock fortfarande lite i skugga för den stigande solen så ljuset var inte riktigt varmt som jag hoppats på.


Jag satte kurs ner mot de större fälten för att se om det gick att få till bättre motljusbilder. På fältet var dimman nästan för kraftig. Sikten var begränsad och inga hjortar varken syntes eller hördes. Men efter ett tag så börjar dimman tunnas ut och jag anar en skugga som rör sig i dimman. Sakta men säkert så framträder konturen av en hjort som sakta närmar sig mig. I motljuset och dimman har jag svårt att se den tydligt. Den passerar mig och försvinner in i skogen utan att jag kan avgöra om det är en kronhjort eller sikahjort. Sika är betydligt mindre men i dimman var det svårt att få referenser för att avgöra det.


Solen klättrar högre upp på himlen och dimman försvinner. Det är nu uppenbart att kronhjortsbrunsten är över. Inga kraftiga brölanden, hjortar som lugnt ligger och idisslar och inga smällar av horn mot horn.


Men de är nu mer på sin vakt mot människor vilket skiljer sig mot förra gången. När jag kommer inom synhåll så syns det tydligt att de är på sin vakt.


Det är även rätt tomt på människor i parken så här tidigt. Troligen beror det på att det är en vardag och att man har sina jobb att gå till i stället för att njuta av parkens fina miljö. Plötsligt hör jag ljudet av fallande regn och tittar förvånat upp mot den klarblå himlen. Vänder mig sedan om mot ljudet och ser ser hur de knastertorra löven blåst av sina grenar och ljudligt faller ner mot marken. Där står också en hind som ser närmast påkommen ut när jag får syn på henne. Hon verkar försökt smyga sig förbi mig för att inte hamna på bild.


Ett svagt bröl hörs en bit bort och jag cyklar iväg mot ljudet. När jag lokaliserat platsen så hittar jag en dovhjort som verkar vara mitt upp i sina brunstförberedelser. Dovhjortarna har sin brunst efter kronhjorten. Det är troligen evolutionen som gjort den uppdelning för att de inte ska hamna i slagsmål med kronhjortarna i deras brunsttid.


Det fejas horn och bökas i marken, allt i en procedur för att bli så attraktiv som möjligt.


I en slags kamp utan ord så vandrar två hannar sida vid sida, med hornen högt upp i luften. Det gäller att avskräcka den andre så man slipper slåss. Men när det inte räcker till så svingas de stora skovlarna mot varandra med kraftiga smällar som resultat.


Den svagare hannen hamnar snabbt i underläget...


... och segraren verkar växa ännu mer.


Sikahortarna verka också vara igång med brunsten, för jag ser hur hannarna traskar omkring och försöker se stora och ståtliga ut.


Plötsligt kommer en hel hord med kronhjortar skrittande längs en grusväg. De stannar till när de ser mig och fortsätter sedan i en annan riktning.


Jag har under dagen hört en annan typ av smällande ljud. Det är utan tvekan smällarna från ett vapen och det förklarar varför djuren håller sig undan. Det pågår nämligen jakt i parken. Det är inget ovanligt med det men jag hamnar i en situation där jag inser att man kanske inte ska smyga runt bland träden.

Inte så mycket för att bli misstagen för en hjort, för det är högst otroligt. Men om jag skulle råka befinna mig i närheten så finns det ändå en liten, liten risk för att jägaren missar målet och att kulan då skulle kunna rikoschettera åt mitt håll. Så jag väljer att hålla mig på vägarna och de öppna fälten resten av min tid här.

Dagen efter så är det lördag men den sköna dimman uteblir. Istället blir parken snabbt fylld med människor som i flock springer, cyklar och njuter av naturen. Men det innebär också svårare att få till riktigt bra bilder och utdelningen av den dagen blir mindre. Dags att packa ihop cykeln, fara hem och börja förbereda årets sista stora utflykt.



www.mikswephotography.com

Postat 2016-03-20 09:46 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Dovrefjell 2015

Jag brukar ju varje år ta en sväng upp till Dovrefjell men jag har aldrig lyckats pricka in de höstfärger som jag har sett så många fantastiska bilder på. Så 2015 valde jag att åka lite senare än vanligt på säsongen i förhoppning om att få se en skymt av hösten på berget.

Det var lite pirrigt för detta var den första längre resan sedan husbilen bröt ihop i början på sommaren. Men den hade fungerat prickfritt på de kortare turerna så det var bara att kasta sig iväg och hoppas att allt skulle gå bra.

Redan när jag kommer upp på fjället längs E6:an så ser jag höstens färger och det är verkligen fantastiskt att se berget brinna. Detta måste dokumenteras och jag stannade till på första bästa rastplats. Tyvärr var det ganska mulet men jag försökte ändå hitta lite motiv.


Men jag var inte här för naturen i sig utan mitt mål var först och främst att fånga myskoxar och älg mot en vacker höstbakgrund. För att ha större handlingsfrihet hade jag med mig cykeln. Tanken var att använda den nere i dalen och senare ta bussen upp på berget. Sagt och gjort, upp till viewpoint Snöhätta och börja spana.

Helt tomt i dalen och på bergsidorna. Började fundera på om myskoxarna hade tagit sig längre ner i ravinerna för att bunkra upp det sista av det gröna eller om de redan dragit sig upp på berget. Eftersom det inte fanns nån direkt snö att tala om så borde de vara kvar i dalarna. Klockan gick och jag beslöt mig för att rasta cykeln ett par timmar.

Vis av erfarenheten sedan förra gången jag cyklade här valde jag att minimera mängden packning. Du kan läsa om den utflykten här. Jag spände fast stativet på pakethållaren, hängde kameran ,med monterat 500, i en rem över axeln, fyllde fickorna med diverse småprylar, kollade att jag hade vatten med mig och trampade iväg.

Cyklade i sakta mak ut på fältet ivrigt spanande. Upp på de små kullarna för att få bättre utsikt men det verkade helt dött. Till sist hade ivern börjat lägga sig och missmodet börjat krypa fram. Normalt brukar man se iaf nån enstaka myskoxe på håll men här var det dödstyst. Inte ens en fågel hade jag sett. Vänder om cykeln för att ta mig tillbaka och då ser jag den. 100 m från där jag står ligger det en ensam myskoxe och idisslar i den höga ljungen.

Missmodet är som bortblåst och jag går in i foto-mode. Varifrån kommer ljuset, bakgrund, vittring, reträttväg...checklistan bockas av och jag väljer vilken väg jag ska närma mig. Myskoxar är ju fredliga små djur så det är normalt ingen fara, men de är rätt tjurskalliga och backar inte för nåt. Hamnar man på deras lista över ovälkomna saker så kan man snabbt hamna i trubbel om man inte passar sig. Skrev för länge sedan en blogg om det som du hittar här.

Den ligger dock stilla och betraktar mig ointresserat.


Funderar ett tag på om den kanske är sjuk eller skadad för den ser väldigt trött ut.


Men den ställer sig snart upp och går iväg en bit för att tugga i sig lite ekologiskt mat. Jag flyttar mig parallellt med den för att hitta lite bättre fotovinklar.


Konstigt nog är björkarna grönare här upp än nere i dalen. Gissar på att nattfrosten sätter fortare in nere i dalen än uppe på berget. Till sist så ger sig myskoxen in i de täta björksnåren...


... men jag har absolut ingen tanke på att följa efter den där. Dessutom vill jag komma tillbaka till bilen och bege mig till nästa plats innan det börjar skymma.


Väl framme vid bilen så skyndar jag mig att lasta upp och åker iväg för att spana efter älg. Det finns ganska gott om älg här uppe under barmarkssäsongen och jag har noterat att på vissa platser så är det lättare att se dem än på andra och det är dit jag är på väg. Väl framme så dröjer det inte länge innan jag ser den första älgen.


Ljuset är ganska svagt eftersom jag kom iväg lite försent men jag får ändå till ett par bilder innan det är dags att sluta.

 Ser ytterligare några älgar i det svaga ljuset men det var på längre håll. Nöjd över dagens resultat lägger jag upp planen för nästa dag. Sedan lägger sig kvällsmörkret och jag kryper till kojs.

Nästa dag försover jag mig givetvis och missar första bussen upp på fjället. Medan jag väntar så drar det ett regnväder in över fjället och jag funderar på situationen. Fortfarande är regnincidenten från i våras färsk i minnet och jag tvekar lite men eftersom jag efter den händelsen köpt ett rejält regnskydd så bestämmer jag mig för att göra ett försök.

På väg upp så kör bussen förbi en flock på ett tiotal djur relativt nära vägen och jag bestämmer mig för att satsa på dem. Det blir en dryg halvmil att gå men det får inte hjälpas, jag slipper de mesta av backarna och det är ju alltid nåt att glädjas över. Så fort bussen stannat så slänger jag på mig ryggsäcken och går med raska steg iväg.

Det dröjer dock bara 10 minuter så vräker regnet ner. Frestelsen att vända tillbaka till fjällstationen är stor, jag kan se mig själv sitta i den varma stugan med en kopp varmt kaffe och nygräddad våffla framför mig, men av någon underlig anledning så fortsätter jag att gå längre och längre bort från värmen.

När jag kommer fram har flocken skingrats och det är bara en handfull djur kvar. Molnen ligger lågt och ljuset är inte det bästa men nu när jag är på plats så är det väl lika bra att sätta igång. Som belöning vrider nån av kranen och det slutar att regna. Här uppe är höstfärgerna inte heller lika intensiva som nere i dalen.

En hona med en diande unge står en bit bort.


Längre ner i en bäckravin springer två ungar, troligen hannar, runt och buffar på varandra medan mamman förser sig med blommor och blader.


Ser en ung hanne komma gående men han får syn på mig och stannar för att utvärdera om jag är ett hot eller inte. Jag hoppas han fattar att jag är ofarlig och han bestämmer sig för att det är tryggast att stanna närmare flocken istället för att utmana mig.


Uppe på en platå ser jag tjuren smöra för en annan hona. Det finns inga naturliga hinder på platån så jag väljer att hålla mig på avstånd. Jag vill inte bli misstagen för en rival :-)


Så rör dom sig sakta bortåt och jag kikar på klockan och inser att jag börjar få ont om tid för att hinna med bussen ner från berget och skyndar mig tillbaka till fjällstationen. Som tur är når jag fram precis när chauffören ska köra iväg. Väl tajmad utflykt tänker jag innan bussen sakta åker ner för berget.

Precis innan vi lämnar skjutfältsområdet så ser jag två älgar i björkskogen på andra sidan E6:an. Jag hade tänkt att vila lite innan jag stack iväg med bilen men om dessa redan är på språng så är nog andra älgar det med. Så snabbt ur bussen in i bilen och så iväg till nästa plats.

Mycket riktigt så ser jag älg direkt när jag kommer fram. Idag är ljuset bättre och det ser ut som hela myren står i lågor.

En bit bort står en tjur i buskagen

Det blir en eftermiddag med många älgkontakter. Roligast är ju att se en kviga med kalv.


Men även en tjur med sin utvalda passerar. Det är samma tjur och kviga som jag såg en stund tidigare.


Och slutligen poserar älgtjuren med sina fejade horn villigt bland alla höstlöv.


Det är med glädje som jag efteråt kikar på bilderna i datorn. Resan gav bättre resultat än vad jag hoppats på. Innan jag far hem tar jag en sväng för att få till ytterligare nån landskapsbild som minne.

Säga vad man vill men Norge är fantastiskt vackert :-)

www.mikswephotography.com


Postat 2016-03-12 14:13 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Getterön 2015

Augusti är den rätta tiden att ta sig till Getterön om man vill fota sparvhök i våtmarksmiljö. I augusti så är det många småfåglar i och runt vassruggarna och sparvarna börjar samlas i stora flockar.

Det i sin tur lockar alltid fram en och annan rovfågel som vill ha sig ett skrovmål. Den mest intressanta tycker jag att sparvhöken är. Till skillnad från mer betäckta landområden så kan sparvhöken inte smyga sig fram i skydd av buskage och lövverk för att överraskande dyka ner från en trädgren. Istället så utnyttjar den de gömslen som finns tillhands för oss som tittar och fotar fåglar, för att få en överblick av matbordet. Det är alltid lite frustrerande när man sitter i gömslet och hör hur den kliver om kring på taket utanför ens synfält :-)

Men lika ofta så ser man sparvhöken sitta på en sten i det svaga solnedgångsljuset på stranden och spana.


Ofta sitter den i skuggan där den är svår att upptäcka när man har den lågstående solen i ögonen.


Trots den låga startpunkten kan den kasta sig iväg med en blixtrande hastighet...


Andra fåglar som hinner se den kastar sig instinktivt ur vägen...


Ofta kommer den tillbaka tomhänt...


Men då och då så får den tag i något smaskigt som här när en skäggmeshane fått bli middag istället för att umgås med familjen.


Den trädlösa miljön innebär också att andra smygtekniker prövas. Att tex sitta i vattnet och låtsas vara helt oskyldig kan ju fungera. Som här på en bild från 2011. Den här sparvhöken hade lagt sig eller hukat sig ner i den gröna sörjan och väntade på att bytet skulle promenera fram till den.


Det fungerade ganska väl som kamouflage för många fåglar passerade ganska nära och de verkade helt obekymrade. Men när sparvhöken väl försökte ta dem så hann den inte få upp farten i anfallsögonblicket innan bytet hunnit lyfta. Kanske beror det på att bytena ofta har långa smäckra ben som inte suger fast i dyn som sparvhökens gör eller så är det helt enkelt en dålig anfallsmetod :-)

Den såg faktiskt lika förvånad ut varje gång som bytet med lätthet hann lyfta och flyga iväg :-)

Jag har faktiskt i samma område även fångat pilgrimsfalk på bild som smyger fram i skydd av små grästuvor. Det var 2009 och det var väldigt långt avstånd och bilden är hårt hårt beskuret, men i bildserien ser man tydligt hur den hukar sig och smyger fram för att sedan kika upp över gräskanten.


Jag antar att det är en del av utvecklingen, det här med att pröva nya saker för sin överlevnad och jag konstaterar att det är på Getterön i augusti evolutionen sker :-)


www.mikswephotography.com

Postat 2016-03-05 17:12 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera