Västra Everglades

Man kan nog lugnt säga att Everglades dominerar hela södra delen av Florida. De två vanligaste infarterna har jag berättat om tidigare men den här gången valde vi att även besöka den västra entrén. Den är enligt mig en  betydligt mindre besökt plats jämfört med de två andra. Det beror nog främst på att man inte kommer någonstans, iaf inte utan båt.

Den sydvästra delen av Everglades omfattar en stor mängd mindre öar. Här dominerar mangroveträden vilket gör det i princip omöjligt att gå omkring på marken så antingen har du med dig en båt eller så hyr du en.

Så skälet att vi stannade till här var just att ta en liten båttur. Man kan välja på att ta en tur bland alla öarna och det lockas med att man ska få se delfiner, men det kändes lite som att åka i svensk skärgård utan valet föll på att med liten båt se mer av träsket inifrån så att säga. Dock så hörde jag att man på en av öturerna sett en bobcat på en strand vilket iof lockade men sannolikheten att den skulle vara kvar var väldigt liten. Jag hade inga större förväntningar på att ta fina bilder utan det blir mer en upplevelsetur än en fototur. Vilket fall så tar jag mitt 100-400 med mig för att ha större möjligheter att fota på nära håll och även långt bort.

Med captain Marty bakom spakarna så gled vi ut från den lilla marinan och satte kurs mot Turner River's utlopp.

Marty är en kunnig och engagerad guide som berättar väldigt många och intressanta detaljer om både området och djuren som bor där. Så fort vi ser en fågel eller nåt annat intressant så dras det ner på farten så att alla ska ha en chans att se och kanske fota, samtidigt som Marty fyller på med fakta.


Framför oss ser vi ofta fåglar som flyger undan från båten när den kommer för nära och det blir en stor utmaning att hinna få med dom på bild.

Trots att man sitter och spanar så upptäcker man sällan fåglarna förrän man är precis intill. Här är det en kungsfiskare som byter plats.

Nu kanske någon undrar varför man åker så nära och det beror på att i floden så finns det stora musselodlingar som man inte får skada (och inte skada båten heller för den delen). Istället väljer Marty skickligt att snirkla mellan den grunda stranden och de osynliga musselbankarna. Särskild klurigt blir det eftersom det är lågvatten den här gången.

Längs den bredare delen av floden så häckar fiskgjusen i egenhändigt gjorda bon. Jag skriver egenhändigt för närmare bebyggelsen är det vanligast att de är gjorda av människor.

Det är mitt på dagen så ljuset är rätt starkt och hårt. Vi har ändå valt den här tiden för att kunna få in ljus i den betydligt tätare mangrovedelen av rundturen.

Lite längre fram så möter vi en Roseate Spoonbill som flyger precis bredvid båten. Det är bara att sitta redo och följa med kameran smattrande. Hög bildhastighet verkar imponera på våra amerikanska medpassagerare som nästan jublar över hur fort en kamera kan låta :-)

Den är inte så skygg utan den slår sig ner och börjar leta mat.

Till slut närmar vi oss de mindre kanalerna i träsket och vegetationen kryper närmare. Sikten blir kort och förväntningarna på vad som kan dyka upp bakom nästa krök ökar.

Sakta glider vi fram och tar oss en närmare titt på hur svårtillgänglig terräng detta verkligen är. På land återfinns inga större djur, förutom tvättbjörnar, helt enkelt för att det är omöjligt att gå på marken utan att bryta benen eller fastna. Annars är det mest fåglar och reptiler.


Här inne i kanalerna så växer vegetationen ihop över vattnet och skuggar allt nedanför. Det blir lite av en Indiana Jones-stämning och det skulle inte förvåna mig om det swischade till och en giftpil slog in i en trädstam i närheten :-)

Det känns ändå tryggt och skönt att vi är här på vintern, för jag tror att det kan surra ordentligt av mygg och andra stickande varelser här under högsommaren.

Ibland så öppnar det upp, precis som skogen öppnar upp för en liten glänta, och man kan se lite mer solljus och även lite större fåglar.

Så glider vi in i skuggan igen och mitt framför oss sitter en redshouldered hawk och spanar helt obekymrad över att vi bara är 5 meter bort.

I vattnet en bit bort ligger en alligator och lurar i strandkanten.

Den här dagen är det riktigt lågt vatten och vi möter en annan turbåt som berättar att kanalen är för grund för att fortsätta och vi tvingas vända tillbaka mot floden igen.


På väg tillbaka längs floden så bubblar det till i vattenytan och ett gäng delfiner dyker upp. Det tydigen vanligt att både delfiner (och även vissa hajar) söker sig långt upp längs de större floderna för att leta mat.

Tyvärr har vi solen rakt emot oss så kontrasterna blir ganska hårda.

Trots det känns det bra att se delfiner i det vilda återigen och det blir en fin avslutning på den här båtutflykten.

Sanibel Island 2013

Ding Darling är beläget på Sanibel Island som är en liten pärla utanför Ft Myers i västra Florida. Stränderna är långa och bebyggelsen smälter in fint i den täta vegetationen. Det är vägtull för att åka hit ut vilket antagligen gör att de flesta väljer stränderna närmare land, iaf vid den här årstiden.

Jag valde den här dagen att ta en tur längs stranden. Jag började nere vid fiskepiren. Som vanligt var det en kamp mellan fiskare och fåglar om byten och beten.

Helt orädda samlas fåglarna runt fiskaren...


...och när han vänder ryggen till för att schasa bort några allt för närgångna fåglar så seglar andra in bakom ryggen på honom :-)


Sanibel är välkänt för sina fina snäckor. Snäckor säljs i flera affärer och vid lågvatten så samlas folk för att leta efter ännu flera.


Hotellen har ofta särskilda rum där turisterna kan skölja av och göra rent snäckorna. De har nog tröttnat på att få sand och annat i sina avlopp. Dessutom så börjar de snabbt lukta obehagligt mycket, vilket antagligen får en del turister att dumpa högvis med snäckor i sopor och runt hotellet :-)

Den dagen när jag var ute i Corkscrew Swamp så ringde frugan och berättade att hon minsann fotat delfiner vid stranden - med mobilen! Vart lite avundsjuk just då, men nu gick jag här och spanande ut över vattnet och minsann var det inte nåt där ute???


Ivrigt försökte jag komma närmare för att försöka hitta en nåt så när bra vinkel och precis när jag intagit en bra fotoposition så dök den upp igen...


Nja det var väl inte riktigt vad jag förväntade mig så jag gick in bland träden istället. Där finns det gott om fiskgjusar som man kan komma riktigt nära.

De seglar omkring precis ovanför stranden och en liten bit ut för att leta mat.


När de sedan fått en firre så äts den raskt upp i närmaste träd.


Det är sällan problem att komma nära, träden är rätt låga och de är vana vid människor.


Gick ut till stranden igen. Snart skulle solen börja dala och jag gick runt för att hitta en bra solnedgångsplats. En rörelse i ögonvrån fick min uppmärksamhet. En liten fena stack upp ett kort ögonblick och jag insåg att jag sett min första vilda delfin. Så jag började springa längs stranden för att hitta en plats som jag kunde fota från.


Kändes lite mäktigt att se delfiner så nära stranden i vilt tillstånd. Men det var väl en typisk turist-reaktion. De flesta brydde sig inte ens, det var väl för vanligt helt enkelt :-)

Sakta började ljuset bli lite mindre hårt och lite varmare i tonen. Tyvärr så hittade jag inga riktigt bra förgrunder men det hindrade inte de små vadarna att ogenerat springa omkring. Känns ovanligt att fåglarna fortsätter gå rakt mot en när man ligger ner och försöker fota. Flera gånger kommer dom innanför närgränsen.


Man får bara se upp så man inte ligger i vägen för en våg, plötsligt kommer det en som kan överraska med hur långt upp på stranden den far.

Man får reagera kvickt på den korta förvarning man får när fåglarna lyfter.

Den här kvällen klarade jag mig iaf :-)

En pelikan susar förbi på väg mot fiskepiren innan solen går ner, vilket den gör rätt tidigt och ganska snabbt vid den här årstiden.


Det är snart dags att åka hem, bara ett par dagar kvar, och jag börjar redan sakna Florida.

Ding Darling 2013

Ingen resa till Florida utan ett besök på Ding Darling :-). Jag skrev lite om detta stället förra året och det hittar du här.

Den här gången var jag lite mer förberedd och visste mer om vilka platser som funkade vilka som inte funkade. Jag försökte också passa in besöken så att det var lågvatten för då kommer vadarna fram lite mer eller som i det här fallet en stork.

Vid lågvatten så är det inte bara vadare som dyker upp. Mängder av krabbor kryper upp och samlas i stora flockar. Dom rörde sig nästan synkroniserat, som fiskstim som byter skepnad när jag närmade mig.

Och kommer det mat, så kommer det såna som äter mat...

Den vita hornpelikanen samlades ofta vid en speciell sandbank för att vila eller fiska. Ibland var det så mycket pelikaner, att det var kö till toa :-)


När många samlas på en liten yta, så kan det lätt uppstå situationer när någon vill markera att "det här är min plats". Den här hägern ville verkligen inte ha andra fåglar runt sig, iaf inte några större fåglar. Den for runt och jagade undan alla potentiella rivaler.


Avståndet till sandbanken är på gränsen för ett 500 om man vill kunna isolera någon fågel men ibland gick det hyfsat bra.


En sak som jag gillar med den här platsen är den lite gyllene färgtoning man kan få i vattnet. Det beror troligen på en hög halt av humus i vattnet.


Vattnet är ofta väldigt stilla, iaf i de mindre gölarna, och tack vare det lite mörka vattnet kan spegelbilderna bli riktigt bra.


Den ofta mörka bakgrunden och den ljusa speglingen eller ljusa motivet tycker jag också ger lite spännande kontraster. Det gäller bara att komma ihåg att kompensera exponeringen, annars vill gärna kameran överexponera med utbrända högdagrar som resultat. Trots sin till huvuddel mörka kropp så har den här bronsibisen en del ljusa partier som inte klarar en överexponering.


Det tidiga morgonljuset resp kvällsljuset bildar en del fina skuggkontraster mot den solbelysta sidan som tex på den här skarven.


Till skillnad från förra året så var det rätt gott om alligatorer. Här på Ding Darling så kan man faktisk komma ner lite i ögonhöjd vilket ger betydligt mer spännande bilder än från de vanligen förekommande "boardwalks" som finns i liknande områden.


Gick även en sväng i ett område i närheten av Ding Darling. Området kallas the Bailey Tract och ska husera en mängd fåglar mm under högsäsongen. Jag såg dock inte mycket av det, då besöket skedde tidigt på säsongen. Fick iaf lite bilder på sköldpaddor. Det är väldigt vanligt att dom klättrar upp på grenar och stenar för att torka upp lite. Antar att det krävs för att hålla sig rena från parasiter mm.

Jag skrev (lite på skoj) i förra årets inlägg att jag skulle spara min inträdesbiljett till Ding Darling, eftersom den gällde ett år. Det gjorde jag också och det funkade faktiskt :-).

Men jag blev förvånad när mannen i entréluckan sa att jag fick ytterligare några månaders giltighet på kortet. När jag frågade varför så blev svaret att dom hade stängt parken under ett par månader för att asfaltera om vägen och alla som hade giltigt kort fick dom automatiskt förlängda.

Det kallar jag service :-)

Corkscrew Swamp

Förutom national parks, state parks mfl så finns det även områden i USA som sköts som ett slags naturreservat fast i privat regi. National Audubon Society är en sådan organisation vars verksamhet beskrivs av dom själva som: "To conserve and restore natural ecosystems, focusing on birds, other wildlife, and their habitats for the benefit of humanity and the earth's biological diversity." Bl.a driver dom det ställe som jag är på väg till den här dagen, nämligen Corkscrew Swamp Sanctuary.

Innan jag kommer iväg så har jag varit på den del andra platser för att fånga morgonljuset. Jag räknar med att det hårda solljuset mitt på dagen inte ska tränga ner genom de täta trädkronorna i träsket. Dessutom har jag en bit att köra så så en tidig morgon på plats är inte att tänka på denna gång. Det tog längre tid än vad jag räknade med för koordinaterna jag knappade in hade ett annat format än vad GPS'en var inställd på. Jag hade räknat med att ta en macka eller nåt annat fika när jag kom fram, istället för att tappa tid på att stanna och äta lunch på vägen. Nänä, vid visitors centre fanns det bara lite godis, så det fick bli en chokladkaka till lunch den här dagen.

Fick iaf rätt bråttom ut, för precis utanför huset satt en redshouldered hawk och spanade på ett par färgglada småfåglar som satt och åt vid fågelmatningen. Du har redan räknat ut att de var alla borta när jag väl kom ut. Men upplevelsen piggade upp och jag kände mig redo att stövla iväg. På axeln hade jag 500-objektivet och i midjeväskan ett 24-70.

Det första som jag stöter på, är fjärilar i stora mängder som svävar runt ett par buskage.



Senare när jag kom hem till Sverige såg jag ett naturprogram om fjärilarnas flyttning i nordamerika och det var helt okänt för mig att de precis som fåglar flyttade långa sträckor. Om just den här sorten gör det eller inte kan jag inte svara på.

Gångvägen som precis på många andra ställen är en upphöjd boardwalk med stabila räcken slingrade sig fram genom träsket. De stora cypresserna sträckte sig långt upp mot himlen och bildade ett tak av grenar och löv.



Nu bestod inte allt av träsk utan det fanns även öppna våtmarksytor att kika ut över.

Två saker slog mig när jag strosade fram och det första var att de lokala guiderna gick runt och talade med folk som var på besök. De hade med sig kikare som de lånade ut eller monterade på räcket och de satte dessutom upp små lappar på räcket med anvisningar om var de upptäckt olika saker. t.ex trädgrodor, fågelbon eller liknande. Det andra som slog mig var att det var tyst. Folk som åkt så här långt ut på landet ville verkligen titta och upptäcka naturen och djuren. På flera andra ställen som ligger mera centralt så har det ibland varit lite rastparksstämning. Folk som promenerar som motion, barn som kivas, folk som går och pratar (högt) om nåt helt annat utan att se det vackra runt omkring. Men här smög folk försiktigt fram noga spanande i trädkronor och i bladverk. Viskande berättade för andra om sina upptäckter. Ja det fanns givetvis en och annan som bara stövlade på men de var i klar minoritet.

När jag kom runt en krök på gångvägen såg jag ett par fotografer som spänt fotade rakt in bland träden och för att inte störa, smög jag försiktigt närmare och kikade mellan grenverken för att se vad det fotade för nåt. En Barred Owl satt bara ca 8 meter från räcket precis i huvudhöjd. Försiktigt ställde jag upp stativet och tog några bilder.



Till slut kom det några andra besökare som sakta smög förbi fotograferna och det verkade inte störa ugglan och fotograferna vinkade fram mig till den plats där dom stod. Jag brukar låta bli att fota från samma plats som andra, dels för att inte störa men även för att respektera "deras" bildvinkel. Nu var det ju iof rätt begränsade ställen att stå på men så funkar jag :-)

Tog några fler bilder men 500 mm kändes rätt begränsande så jag tog fram 24-70 för at få lite miljöbilder.



Ugglan stirrade envist ner i backen och kunde nästan tro att den sov men den spanade efter mat. Nu dök det inte upp någon mat och klockan drog i väg så jag sa adjö och gick vidare.

Det fanns tydligen en uggla till i närheten och jag hoppades få en glimt av den istället.

Det prasslade till i träden och den här gynnaren smög omkring på grenarna och satte i sg små frukter.



Så spetsade den sina öron och kikade ner i vattnet. I det dunkla vattnet under den så gled en alligator fram nästan helt ljudlöst. Endast små grenar och strån skvallrade om dess närvaro när de till synes utan anledning vek sig åt sidan.

Grenverket tätnade och det blev lite mörkare. Ett envist och genomträngande visslande från en liten fågel nådde mina öron. Det är rätt sällan faktiskt som jag lagt märke till småfåglar när jag varit ute i de här parkerna, för det finns så många stora fåglar att kika på. Försökte lokalisera var ljduet kom ifrån och till slut var det en liten rörelse som bröt av mot den ljusa bakgrunden.



Jag har ingen aning om vad det kan ha varit men den påminde om en gärdsmyg både till uppträdande och läte.

Solen var på väg ner och jag kände att det var lite ont om tid så jag satte kurs mot utgången. Ett ljudligt knackande fick mig att stanna till och visst , där satt en spett och trummade.



Sammanfattningsvis så bör man nog lägga en eller flera hela dagar här på Corkscrew. Att kunna stanna till och vänta in fåglar och djur är en klar förutsättning att se något alls. Går man bara raskt igenom de ca 3,5 km så lär man inte se så mycket. Ljusstarka objektiv är en fördel pga de täta trädkronorna.

Mera om det här stället hittar du här:  http://corkscrew.audubon.org/

Myakka River State Park

Vid Venice Rookery så dyker det givetvis upp fotografer och skådare lite då och då. Till skillnad från de platser jag har varit på i Sverige och Norge så fanns det faktiskt en hel del kvinnor som fotade fågel och de använde stora telen med wimberleystativ mm. Missförstå mig rätt här nu: jag är inte på nåt sätt motståndare till vare sig det ena eller andra utan tycker det är upplyftande att fotografering sker över eventuella könsgränser. Men i Sverige så upplever jag det som sällsynt och att fota med stora telen verkar ibland lite som en gubbsport, mig själv inkluderad :-).



Vilket fall så kom jag en dag i samspråk med en av dessa kvinnor och Pat, som hon heter, tipsade mig om ett örnnäste i närheten. Det visade sig att hon t.o.m skrivit en bok om den vithövdade örnen baserad på fotografier som hon tagit under några års tid. Eftersom det var en kylig och gråmulen morgon, dvs med ganska tråkigt ljus bestämde vi oss att ta en sväng dit. Nästet låg beläget i Cedar Park beläget en kort biltur från Venice Rookery.  

Väl där så hade solen börjat skina igenom diset och vi gick längs en av stigarna tills vi kom fram till en bänk. Även detta är lite ovanligt jämfört med svenska parker och naturreservat. Inte bara en bänk med utsikt över ett örnbo utan att den är sponsrad. Bänken är sponsrad av en familj till minne av en avliden familjemedlem som brukade vara i parken när hon levde. Detta fenomen kan ses på många andra ställen där personer och företag kan sponsra byggnationer mm och som tack få en plakett på vad det nu är man hjälpt till med. Så från bänken så såg man tydligt ett örnbo på ca 100-150 m håll.

Precis när vi kommer dit så sitter honan i boet, två fjolårsungar susar skrikande omkring ovanför våra huvuden men blir snart bortjagade av hanen. Ingen plats för hemmaboende tonåringar här inte. Tyvärr gick det så snabbt och skogen var full av träd som stod ivägen så det gavs inget direkt fototillfälle. Jag fick iaf nån bild på den som fanns i boet och hejade på.



Efter denna fina upplevelse så stod Myakka River State Park på mitt schema. Det är väl inte en plats som dyker upp överst på google när man söker fotoplatser i Florida, men tillräckligt många för att jag var nyfiken på stället.

Nåt man kan se vid Myakka River är tex tranor (sandhill cranes) som flockas på fälten vid sidan av de stora skogsområdena. Nu var det inte direkt rätt tid, vare sig på dygnet eller årstid för att se detta, men det finns även en mängd andra djur och fåglar i området. Jag hade dock inga förhoppningar att se nåt då jag bara körde dit eftersom jag hade vägarna förbi. När jag kom dit så uppfattade jag området som en slags rekreationspark med campingområden, grillområden, promenadstråk, ridleder och båtturer.

På nätet hade jag mest fascinerats av att det skulle finnas en gångbro högt uppe bland trädkronorna. Det kunde ju ge lite perspektiv som var ovanliga, så jag var lite nyfiken på att se det i verkligheten. Nu var ju verkligheten som det beskrevs på nätet men det stämde inte överens med min föreställning.

Gångbro fanns och den gick i trädkronehöjd. Men den var byggd som en hängbro och var rätt kort och smal. Jag hade föreställt mig den som robust och lång - tji fick jag. Det innebar föga möjligheter att fota med stativ och trädkronorna dämpade ljuset kraftigt.

Så det fick bli lite miljöbilder på olika trädsorter och lavar som växte på grenar innan det var dags att åka till hotellet.

Nu är jag ingen biolog så följande är ren spekulation :-)

Undervegetation saknas nästan helt i vissa områden. Detta kan bero på att det är sankmark eller att det är för mörkt.

Istället så växer desto mer i grenverket.

Bilden ovan är tagen uppifrån och man ser tydligt att det bara är död bark på den sandiga marken.

Eftersom trädkronorna skuggar marken så försöker undervegetationen att växa där ljuset finns, dvs uppe i träden. Så alla grenar har fullt med ormbunksliknande växter och det hänger lavar i stora täcken från grenarna.

På marken växer storbladiga växter som kan ta vara på den fuktighet som finns i dessa skogar.

På vägen hem såg jag en flock gamar i ett träd och blev så klart nyfiken och vände bilen för att se vad som stod på. Det visade sig vara ett vildsvin som strukit med, antagligen påkört av nån lastbil och nu blev föda för gamarna. Så det blev lite safari känsla när jag stack ut telefonen och fotade gamar som slogs om maten.



Slutligen kommer en länk till Pat Wrigth's bok, kika gärna i den. Det är en bra startpunkt för den som vill veta mera om Bald Eagles:

http://www.blurb.com/b/4698192-the-bald-eagle-a-look-inside-their-world-hardcover