MikSwe Photography

Berättelser från mina fotoutflykter och ibland lite inspirationstips.

Kronhjortsweekend 2016

Det är inte varje år som jag har tid att uppleva och fotografera kronhjortsbrunsten. 2016 så såg jag en liten chans att spendera en weekend i det vackra Skåne för att om möjligt få lite bilder på dessa brölande varelser. Har man inte upplevt den häftiga känslan av att sitta ute i naturen i gryningen eller skymning och höra dessa urtidsdjurslika bröl som på nära håll dånar likt åskan så är det nåt jag verkligen rekommenderar. Skulle man sedan få lite fina bilder med sig hem så är det bara en bonus. Förväntningarna var ganska höga, speciellt som väderprognosen utlovade vackert väder hela helgen. Jag har några platser som jag vet är ganska säkra så jag var inte speciellt orolig att inte se eller höra någonting, men man vet aldrig.

Sagt och gjort, bilen packades och de dryga 30 milen tog inte så lång tid att köra som man skulle kunna tänka sig. Eftersom kronhjortarna inte brukar vara ute mitt på dagen så körde jag runt i landskapet för att njuta av naturen. Såg en rådjursbock på ett fält och stannade en bit bort för att se om jag kunde smyga mig på den. Vinden låg emot mig så jag kunde koncentrera mig på att hukande och så ljudlöst som möjligt ta mig närmare. Då och då kikade jag upp för att ha koll på var de där hornen befann sig. Plötsligt stack ett hornlöst rådjur upp sitt huvud och stirrade rakt på mig.


Det var betydligt närmare än de horn jag smugit mig på, så både jag och rådjuret blev lite överraskade och givetvis så satte rådjuret av. Typiskt tänkte jag, när de väl har upptäckt att man är i närheten så ser man mest den vita gumpen försvinna i fjärran och då brukar det inte vara någon idé att försöka fota. Men plötsligt kom bocken löpande från sidan. Han hade inte sett mig så han sprang antagligen lite på måfå så jag hann få några bilder på den. Det fick bli en bra uppvärmning innan allvaret med kronhjortarna började.


När jag kom fram till mitt resmål dröjde det inte länge förrän jag såg små flockar av hindar här och där. Hjortarna verkade hålla sig i bakkant nära skogsbrynen, men jag kunde höra dem då och då. Solen försvann snabbt och till slut så dök det upp en ensam hjort och jag klämde iväg några bilder från bilen. Det hade hunnit bli skumt ute så ISO't på 1600 var rätt högt och tiden 1/45s. Lite besviken insåg jag att det var allt för den dagen, men försökte fokusera på morgonens aktivitet. Det svider alltid lite att ställa klockan för att gå upp tidigare än vanligt så jag hoppades resultatet kom att överväga den förlorade morgonsömnen.


Klockan ringde på utsatt tid men när jag tittade ut så såg jag ingenting, vilket var lite märkligt. Det tog en stund innan jag insåg att det var en kraftig mjölkvit ogenomskinlig dimma ute. Genast började en del av mig försöka övertala resten av mig att det var ett bra läge att somna om, för det fanns ingen chans att jag ska kunna fota någonting överhuvudtaget när sikten var ett tiotals meter. Men jag lyckades motstå frestelsen och hoppade i stället i de kalla kläderna. Lite smått huttrande öppnade jag dörren för att lyssna om det var någon aktivitet och glädjande nog så hördes det bröl i olika riktningar.


Efter en snabb överläggning med mig själv, skippade jag idén med att sätta upp ett gömsle. Så länge det var dimmigt så måste hjortarna komma riktigt nära för att jag skulle kunna fånga dem på bild och min vittring hade troligen avslöjat mig innan dess så de hade aldrig kommit så nära. Istället satsade jag på att sakta köra runt och försöka utnyttja vinden och terrängen för att smyga mig nära, iaf tillräckligt nära för att kunna fota. Jag hade inte kört långt innan den första fototillfället dök upp.


Ljuset från den sakta stigande solen var otroligt vackert, dimman gjorde att naturen blev drömlik med träd insvepta i mjuka sjok av dimma. Det var lite oväntat att se hur dimman var olika kraftig på de olika fälten. På en del så bröt solen nästan igenom och på andra så var de omgivande träden så höga att det var riktigt mörkt.


Så när nästa tillfälle kom så såg det ut som att kronhjorten simmade fram genom ett tunt lager dimma belyst av den än så länge svaga solen.


Trots att solen stadigt steg och värmde upp landskapet så var dimman riktigt ihärdig och det kändes som om den inte ville släppa taget, något som jag var glad för. Jag hade stannat till vid ett fält vänd så att jag spanade mot solen. På ömse sidor om mig hade jag små flockar av hjortar som manövrerade mellan de brölande kronhjortarna. Det var ett beteende som jag sett tidigare, där mindre hannar tyst försöker smyga runt de stora med sin lilla flock av hondjur. Ibland går det och ibland tar den starkare hannen hela den mindre flocken och gör till sin. Men så länge man inte utmanar honom så kan det gå vägen. Efter en stunds väntan dök en hjort upp precis i det lilla hål i buskagen som jag hade hoppats på.


Sakta men säkert så klev han vidare ut på fältet för att försöka roffa åt sig ytterligare några hindar. Solen lyser upp hela scenen på ett fantastiskt sätt men samtidigt så började ljuset bli lite för starkt. Som tur är gick han förbi den starkaste belysta delen och jag får några fina bilder i profil.


Den stigande solen färgade himlen i en mängd olika färger och jag kunde inte annat än att njuta av dimmans kamp emot värmen. En stund senare så blev så ljuset trots allt för starkt och dimman tvingades se sig besegrad och jag kunde äntligen få äta lite frukost.


Jag återvände senare framåt kvällen och även om ljuset fortfarade var vackert så ville hjortarna inte rikigtigt vara med och det blev bara ett fåtal bilder. Trots det var jag ganska nöjd med dagen och jag såg fram nästa morgon som förhoppningsvis skulle bli lika vacker.

Mycket riktigt så var dimman på plats när jag vaknade. Denna gång om möjligt ännu kraftigare och min plan var att helt enkelt ge mig ut rakt i den och se vad jag kunde se. Jag hörde hur en flock närmade sig på min vänstra sida och jag smög närmare. Bland träden kunde jag skymta hur en liten flock hade samlats och hur kronhjorten gjorde sitt bästa för att inte slarva bort någon.


Det dröjde inte länge innan de fick korn på mig och sprang iväg in i dimman så jag fortsatte min vandring i en annan riktning. Det är ju ingen idé att försöka förfölja dem, som mest lyckas man bara stressa upp dem ännu mera. Dimman var riktigt tät och utan referenspunkter i övrigt hörde jag att någon eller något var på väg emot mig. Så jag satte mig på knä och väntade med kameran i högsta hugg. Jag kunde bara ana konturen av en ståtlig kronhjort som likte ett spökskepp gled förbi mig i dimman. Lite lurigt att försöka hitta rätt fokus men när jag trycker på avtryckaren så stannade han till ett kort ögonblick innan han valde att sakta försvinna in i den skyddande dimman igen.


Solen var inte riktigt på hugget denna morgon utan det tog ett tag innan den kunde lösgöra sig från de låga molnen i horisonten. Konturerna av naturen började iaf ta form, här och var kunde jag se mer av hjortarna.


Men även om hjortarna var lätta att lokalisera så var det lika enkelt att missa hindarna. Dessa är mer utspridda och de har hela tiden uppmärksamheten riktad mot alla faror. Hjortarna har fullt upp med att hävda sig mot rivaler så deas gard är lite lägre mot en människa som smyger omkring. Så allt som oftast var det någon hind som varnade flocken och så satte de av och kvar stod jag, lurad på konfekten.


När man rör sig tyst i natueren så hinner man uppleva mycket som man annars går miste om. Till exempel en räv som jagade sork bland blommorna på den daggvåta ängen allt medan dimmorna lättade.


Så började solen ta överhanden och fler och fler hjortar försvann från fälten. Endast några ensamma hjortar höll sig kvar utspridda bland fälten för att i ett par desperata bröl försöka locka till sig några hindar. Allt medan andra tog sina flockar in i skogen.


Till slut var det endast de omyndiga hjortarna kvar. De som nu i lugn och ro och utan att riskera att reta upp en fullvuxen hanne, kunde träna på nästa års brunst och de kamper som skulle kunna komma att hända.


Min kronhjortsresa var över för denna gång och jag var tacksam för att vädret hade varit på min sida.


Följ mig gärna på facebook och varför inte kolla upp min hemsida www.mikswephotography.com

Postat 2017-03-06 18:07 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Klampenborg 2015

Sporrad av framgångarna med att få till härliga höstfärger i Norge så bestämde jag mig för att även försöka få till kronhjort i samma färgprakt. Planen var att åka ner till Skåne och titta till några platser som jag tidigare hade varit på.

Lastade husbilen och for iväg. Efter bara någon mil så känner jag hur bilen tappar kraften och jag tvingas nödlanda på en busshållplats. En kraftig brandlukt sprider sig i bilen och jag hoppar ut för att få grepp på läget. Ingen rök eller eld syns så jag öppnar huven. Lukten av bränd bakelit sticker i näsan och jag konstaterar att tändspolen har smält. Den provisoriska reparation som jag hade gjort i början på sommaren hade fått den att bli överhettad. Så den här dagen gick åt till att ordna bogsering och se om det gick att fixa.

Nu hade jag fått ont om tid så istället för Skåne for jag ner till Danmark. Låter kanske märkligt att åka längre när man inte har tid, men kontakten med hjort är garanterad och dessutom är området väldigt vackert. När jag kom fram så plockade jag ur cykeln ur bagaget och tog en tur för att få lite koll på läget. Att använda cykel underlättar väldigt mycket. Området är så stort att om man går till fots så hinner man bara uppleva en bråkdel av områdets kapacitet.

Lite illavarslande så var det helt tyst i parken och nästan inga hjortar syntes till. Det var i och för sig sen eftermiddag men jag fick ändå en känsla av att något inte stämde. På den positiva sidan var att träden såg fantastiskt fina ut med löv i alla möjliga färger. Nu har jag ingen dragkrok på bilen utan för att få in den så var jag tvungen att montera ner den, så jag beslöt att låsa och lämna cykeln i parken. Förhoppningsvis så skulle den stå kvar när jag kom tillbaka...

Nästa morgon var jag på plats en kort stund innan solen gick upp. Cykeln stod till min lättnad kvar och jag gled iväg i den kyliga markdimman. Fortfarande var det väldigt tyst och endast de morgonpigga fåglarna hördes. Jag stannade till vid de platser som jag förra året noterat som frekvent använda av hjortarna, men de var ödsligt tomma.

Solen började nå över trädtopparna och lysa in i dimman och ljuset blir perfekt som bakgrund. Himlen var helt klarblå så det skulle gå snabbt och så skulle markdimman försvinna och solen börja bränna hårda kontraster på de eventuella motiv som jag skulle hitta.

Plötsligt en liten rörelse bland träden. Nu gällde det att hitta en position så att jag fick med det varma ljuset i bilden


Det var fortfarande rätt kyligt i luften så chansen att få med lite utandningsluft i bilden var fortfarande möjligt. Men hjortarna verkade betydligt skyggare än när jag var här sist så tillfället gled ur händerna när hjorten försvann in bland träden.

Fortsatte sökandet och hade kommit rätt långt in i parken när jag så hittade min första kronhjortstjur. Den stod vackert mellan träden med en liten glänta bakom. Man kunde se hur dimman kondenserat på de höga gräset och det fick bilda bakgrund till min bild.


Gläntan var dock fortfarande lite i skugga för den stigande solen så ljuset var inte riktigt varmt som jag hoppats på.


Jag satte kurs ner mot de större fälten för att se om det gick att få till bättre motljusbilder. På fältet var dimman nästan för kraftig. Sikten var begränsad och inga hjortar varken syntes eller hördes. Men efter ett tag så börjar dimman tunnas ut och jag anar en skugga som rör sig i dimman. Sakta men säkert så framträder konturen av en hjort som sakta närmar sig mig. I motljuset och dimman har jag svårt att se den tydligt. Den passerar mig och försvinner in i skogen utan att jag kan avgöra om det är en kronhjort eller sikahjort. Sika är betydligt mindre men i dimman var det svårt att få referenser för att avgöra det.


Solen klättrar högre upp på himlen och dimman försvinner. Det är nu uppenbart att kronhjortsbrunsten är över. Inga kraftiga brölanden, hjortar som lugnt ligger och idisslar och inga smällar av horn mot horn.


Men de är nu mer på sin vakt mot människor vilket skiljer sig mot förra gången. När jag kommer inom synhåll så syns det tydligt att de är på sin vakt.


Det är även rätt tomt på människor i parken så här tidigt. Troligen beror det på att det är en vardag och att man har sina jobb att gå till i stället för att njuta av parkens fina miljö. Plötsligt hör jag ljudet av fallande regn och tittar förvånat upp mot den klarblå himlen. Vänder mig sedan om mot ljudet och ser ser hur de knastertorra löven blåst av sina grenar och ljudligt faller ner mot marken. Där står också en hind som ser närmast påkommen ut när jag får syn på henne. Hon verkar försökt smyga sig förbi mig för att inte hamna på bild.


Ett svagt bröl hörs en bit bort och jag cyklar iväg mot ljudet. När jag lokaliserat platsen så hittar jag en dovhjort som verkar vara mitt upp i sina brunstförberedelser. Dovhjortarna har sin brunst efter kronhjorten. Det är troligen evolutionen som gjort den uppdelning för att de inte ska hamna i slagsmål med kronhjortarna i deras brunsttid.


Det fejas horn och bökas i marken, allt i en procedur för att bli så attraktiv som möjligt.


I en slags kamp utan ord så vandrar två hannar sida vid sida, med hornen högt upp i luften. Det gäller att avskräcka den andre så man slipper slåss. Men när det inte räcker till så svingas de stora skovlarna mot varandra med kraftiga smällar som resultat.


Den svagare hannen hamnar snabbt i underläget...


... och segraren verkar växa ännu mer.


Sikahortarna verka också vara igång med brunsten, för jag ser hur hannarna traskar omkring och försöker se stora och ståtliga ut.


Plötsligt kommer en hel hord med kronhjortar skrittande längs en grusväg. De stannar till när de ser mig och fortsätter sedan i en annan riktning.


Jag har under dagen hört en annan typ av smällande ljud. Det är utan tvekan smällarna från ett vapen och det förklarar varför djuren håller sig undan. Det pågår nämligen jakt i parken. Det är inget ovanligt med det men jag hamnar i en situation där jag inser att man kanske inte ska smyga runt bland träden.

Inte så mycket för att bli misstagen för en hjort, för det är högst otroligt. Men om jag skulle råka befinna mig i närheten så finns det ändå en liten, liten risk för att jägaren missar målet och att kulan då skulle kunna rikoschettera åt mitt håll. Så jag väljer att hålla mig på vägarna och de öppna fälten resten av min tid här.

Dagen efter så är det lördag men den sköna dimman uteblir. Istället blir parken snabbt fylld med människor som i flock springer, cyklar och njuter av naturen. Men det innebär också svårare att få till riktigt bra bilder och utdelningen av den dagen blir mindre. Dags att packa ihop cykeln, fara hem och börja förbereda årets sista stora utflykt.



www.mikswephotography.com

Postat 2016-03-20 09:46 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Inga (?) fåglar på Runde 2015

Efter finlandsresan så var turen kommen till vårt västra grannland Norge. Resmålet var Runde men den här gången utan att försöka fota fåglar. Ööö Va! Jo du läste rätt. När man går upp till fågelberget så passerar man några skyltar som någon handmålat och som visar på öns djurliv.

Där kan man bl a se utter och det var dessa jag tänkte försöka få på bild. Förutom utter så är det även kronhjort på ön. Ööö Va igen! Kronhjort på Runde låter helgalet jag vet, men om någon nu bemödat sig att måla dem på skyltarna så finns det säkert såna där. Eftersom det är en relativt liten ö och huvuddelen är helt öppen terräng så finns det begränsat med platser där dessa hjortar kan tänkas synas.

Trots att jag varit på ön flera gånger så har jag aldrig sett skymten av vare sig utter eller kronhjort. Men min kompis Frank har både sett och fotat utter så det visste jag att det fanns. Efter min valresa tidigare under året så hade jag sett utter och fick lite inspiration. När jag senare hittade en film på Youtube om hur man fotar utter så var jag fast. Detta skulle bli mitt mål med den här resan.

Packade bilen och åkte iväg. Den här gången kände jag mig säker på att bilen skulle fungera för jag hade hittat felet och åtgärdat det. Uppresan gick utan problem och allt kändes bra. Det enda var väl att vädret när jag kom fram inte direkt var behagligt. Kalla vindar och regn dämpade fotolusten betydligt.


Jag valde därför att använda bilen som spaningsplattform och gömsle. Grundtipset är att vänta tills det blir lågvatten. I det grunda vattnet blir det lättare att se uttern och den kommer gärna upp bland stenarna för att leta mat. Så upp tidigt för att inte missa lågvattnet och det dröjer faktiskt inte länge innan jag ser den första rörelsen i vattnet. En liten svag rörelse i ögonvrån. En utter som dyker.


Jag kunde inte förstå hur jag kunde missa när den simmade dit. Sedan simmar den precis i vattenytan och det ser ut som ett smalt streck som sakta glider fram för att då och då försvinna ner i djupet. Hade det varit lite mer vågor så hade jag nog inte sett den.


Bland stenarna som sticker upp så är det svårt att urskilja dess huvud om man inte sitter och spanar som jag gjorde. Jag började förstå hur svårt det är att av "misstag" råka se en utter här ute.


Uttern dyker så upp ur djupet med nåt ätbart, kliver upp på en liten tångöverdragen sten precis i vattenytan och tuggar så det knakar. Man kan ana hur starka käkar den har.


Sakta glider den iväg igen och försvinner runt hörnet. Jag startar bilen och kör fram en bit men den är som bortblåst. Den bara försvann. Förbryllad går jag ut ur bilen och smyger fram sakta fram mot stranden. Eftersom jag har vinden i emot mig så borde den inte känna lukten av mig. Den var ju här alldeles nyss, tänker jag och ställer mig och spanar. Efter ett litet tag så hör jag hur det krafsar precis i närheten. Försöker lokalisera ljudet och det kommer rakt under mig! Jag står på en bit strand som är förstärkt med stora block av sten. Uttern har krupit in i skravlet och jag kan bara lyssna till hur den rör sig helt utom synhåll. Den borde fått vittring på mig nu, så jag går därifrån för att spana på håll istället. Förhoppningsvis dyker den upp så småningom. Tänker att den kanske fortsätter åt det håll den var på väg innan den försvann in bland stenarna. Jag chansar och parkerar bilen en bit bort. Förhoppningsvis så simmar den åt mitt håll. Efter en stund så ser jag faktiskt hur den sakta kommer emot mig och är rätt nöjd med min chansning.


När den dyker så passar jag på att kliva ur bilen och ta mig ner mot stranden. Jag försöker röra mig när den är under vattnet och ligga still när den kommer upp. Jag räknar tyst sekunderna medan jag försiktig kliver på havsbotten. Medveten om att varje steg kan höras ner i vattnet så sätter jag varsamt ner fötterna i varje steg. Stenarna är både blöta och hala, precis som förväntat eftersom det är lågvatten.  Jag lyckas ändå kravla mig fram utan att halka eller slå i kameran. Precis när jag lagt mig ner så dyker den upp väldigt nära. Ett tag tror jag den direkt ska upptäcka mig och försvinna. Men jag har vinden och turen på min sida.


Jag får några bilder innan den graciöst och ljudlöst smiter ner i vattnet och simmar bort.


Jag tappar snabbt bort den ur sikte men hittar den efter ett tag igen. Denna gång långt bort från stranden och det känns meningslöst att fota den men jag tar ändå några bilder innan jag avbryter för att äta lite frukost.

En bit bort ser jag Johan på väg in med sin båt. Han har varit ute med turisterna för att se på alla fåglarna från havssidan.


Jag stegar ner till hamnen för att hälsa på honom och han undrar om jag inte vill följa med ut. Högvattnet är ju ändå på väg in och jag tackar givetvis ja.

Sjön är rätt gropig och det är svårt att hålla kameran still men jag får ändå några bilder på ett par havssulor som hälsar på varandra. Deras vältecknade ansikten är utsökta att studera. man kan tro att de är designade av någon konstnär :-)


Vi seglar förbi en ung havsörn och jag kan inte motstå att ta några bilder trots att båten gungar rejält. Det är så mäktigt att se dem på så kort håll.


När vi kommer tillbaka så fortsätter jag leta efter utter men hittar inga fler den här dagen. Det blir till att ställa klockan och gå upp tidigt nästa dag.

Nästa dag är det fortfarande dåligt väder, eller rättare sagt väldigt omväxlande. Ena stunden så vräker regnet ner och vinden blåser och i nästa sekund så bryter solen igenom och temperaturen höjs 10 grader. Det är nästan omöjligt att klä sig rätt för med tjocka kläder och regnställ blir lätt väldigt varmt när solen steker på.

I ögonvrån ser jag en rörelse i vattnet och minsann där är en utter till. Det är på ett helt annat ställe men det kan lika gärna vara samma som jag såg dagen innan men för statistikens skull så räknar jag det som en annan :-)


Bilen är denna gång inte den bästa fotoplatsen, för den står alldeles för långt ifrån och för högt upp. Jag lämnar istället bilen väl påpälsad och börja smyga mig fram. Vinden kastar lite hit och dit och uttern drar sig sakta bort från mig. Troligen fick den vittring på mig. Får ändå till nån bild när den står på en sten och käkar. I nästa sekund kommer en våg och sköljer bort uttern från stenen.


Men den ser ut att inte bry sig om det utan fortsätter att käka trots att den är helt översköljd och ligger i vattnet.


Den simmar sakta bortåt och jag beslutar mig för att byta område igen. Men det är tomt på uttrar den här dagen. Kör bort till parkeringen innan campingen för att spana lite där. Men ingen utter syns till. Istället så hörs ett envist pipande. Det är en några ungar till ett gärdsmygspar som irriterat skriker efter mat. Jag har alltid uppfattat gärdsmygen som en kaxig liten fågel och det är ingen tvekan om att det är medfött :-) Den här ungen var särskilt aktiv och krävande.


Föräldrarna letar frenetiskt och framgångsrikt efter insekter och matar ungarna så fort de hinner.


Så slår vädret om igen och det blir kallt och regnigt och jag funderar på att ta mig hemåt igen. Kombinationen sol och värme samt regn och kyla tar på kroppen. trots den korta tiden och vädret är  jag rätt nöjd med resan ändå. In i bilen igen och så sätter jag kurs mot fastlandet.


Men vänta lite nu...hur var det med kronhjortarna? Ja just det, jo redan första kvällen så hade jag turen att skymta ett par horn på ett litet fält.

Det blåste hårt men som tur var gick det att parkera och fota från bilen. Först var det bara en ung hanne och en hona...


...men sedan dök det upp en större hanne.

Rundes kronhjortar är en underart till den "vanliga" kronhjorten och lite mindre än t ex de vi har i södra Sverige.  Det var ju inga brunsttider så de var bara ute efter att äta frodigt gräs. Men den unge hannen fick nåt stôllarôck, som vi säger i mina hemtrakter, och hoppade runt som en guttaperkaboll.

Fick en liten filmsnutt på det, men lyckades komma åt fokusringen när kameran gled lite på fönstret, så det blev lite suddigt en bit in i filmen. Vill du ändå kika så hittar du den här.

Den andra natten så parkerade jag på samma ställe men då dök de aldrig upp. Jag satt i många timmar men när det till slut blev för mörkt att fota gav jag upp och körde därifrån. Precis då såg jag dom. De hade varit på fältet bredvid men lite i skymundan så det blev inga bilder den kvällen. Men som sagt jag var nöjd ändå :-)

Här är förresten länken till Simon King som visar hur man fotar utter. Lite kuriosa om Simon King; han är med i bonusmaterialet till Planet Earth när han filmar vithaj utanför Sydafrika.


www.mikswephotography.com

Postat 2016-01-30 15:34 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Kronhjort 2014

Efter 2013 års misslyckande att tajma in kronhjortsbrunsten med ledig tid att fota så var min plan under 2014 att satsa på ett säkert kort, nämligen Dyrehavn i Danmark. En i mina ögon stor park, ursprungligen avsedd för kunglig jakt men nu ett välbesökt friluftsområde. Det innebär bl a att djuren här är betydligt vanare vid människor än de som lever i det vilda, lite som naturreservaten i USA. Nu kan man ju undra varför man ska fota djur i inhängnade områden. Förutom lättillgängligheten så finns det goda möjligheter att uppleva och lära sig om hur kronhjortar beter sig i det vilda. Kampen om honorna, insamlandet och försvarande av respektive flock. Allt utspelar sig mitt framför ögonen (och kameran) utan större ansträngningar för betraktaren. Sedan ska jag tillägga att bara för att man kan komma närmare så blir det inte automatiskt bra bilder. Fortfarande gäller att isolera motivet, få med en fin miljö utan störande grenar osv. Bra fototräning med andra ord.


Sagt och gjort, först gjorde jag en kombinerad utflykts- och rekognosceringsresa. Vädret var mulet och regnigt men mitt mål var ju att lokalisera var kronhjortarna höll till, få grepp om ljus, lämpliga platser och annat nyttigt. Några bilder blev det givetvis också. Brunsten var inte igång riktigt men det var en och annan som brölade. Men honor och små hjortar var inte så hårt bevakade av någon revirhävdande tjur utan de gick omkring ganska ostörda.

Den här typen av research är nästan alltid nödvändig såvida man inte får någon som ger konkreta tips om bra platser, lämpliga tider, osv. Jag hade hittat en artikel på nätet från en lokal dansk tidning som var nyttig, om än inte exakt. Men det område som nämndes i den var i det sydöstra hörnet och det visade sig stämma rätt bra. En viktigt erfarenhet är att man bör om man kan ta med sig en cykel. Japp du läste rätt. Området är så stort och till skillnad från vilda hjortar så behövs inte något gömsle eller camokläder. Istället så glider man runt på cykeln, stannar, lyssnar och när man hör brölen så cyklar man dit helt enkelt. Dessutom slipper man kånka på en tung ryggsäck. Går man till fots så tar det en stund för parken är som sagt väldigt stor så det är väldigt vanligt bland alla...


Väl förberedd så tog jag mig en till tur nån vecka senare. Samma tråkiga gråmulna väder och regnskurar då och då. Brunstiga tjurar brölade runt om i skogarna men det var ändå lite för tidigt. Antagligen så var det sommarvärmen som satt kvar och hjortarna var inte riktigt med på att jag var där för att fota vilda kamper utan de höll sig mest till att bröla :-) En stackare låg ensam på ett fält och brölade ut sin förtvivlan, iaf kunde man tro det, för han hade förlorat en av sina två horn.


Nu kan man förledas att tro att hjortarna är tama men det är dom inte. Vid ett tillfälle så fotade jag en ståtlig kronhjort som börjat feja sina horn när en annan tjur brölade i skogen bakom mig. Självklart kände sig mitt motiv kränkt och skulle minsann visa inkräktaren att han var både större och ståtligare. Nu var det ju bara det att lilla jag satt på knä mitt i emellan dessa båda.

Så det var med hastiga steg och viss pulshöjning som jag raskt tog mig ut och bort från dessa två. En kronhjortstjur med stor krona som sätter av rakt emot en, ja då känner man sig lite utsatt. Nu gick det bra men hade jag stannat kvar så vete sjutton, för han gick precis där jag stått bara sekunderna innan. Jag har sett filmer på Youtube när fotografer blivit trakasserade av hjortar - inte kul.

Rivaler jagas bort med kraft.


Hannarna sniffar efter brunstiga honor.

Det gäller att hålla ihop flocken, särskild om det är nån rival i närheten.

Tyvärr hade jag inte lika fint ljus som senaste gången jag fotade kronhjort. Istället försökte jag hitta fina miljöer och lite vildmarkskänsla genom komposition .

Parken har många stora områden med väldiga ekar och det kan utgöra fina bakgrunder.

Denna plats rekommenderas verkligen. Du ser kronhjort på nära håll och utan större ansträngning. Inträdet är gratis men du bör ha en cykel med dig. På kvällen kan du dessutom gå ett gammalt anrikt tivoli som ligger i direkt anslutning till parken. Lite irriterande att få det bakgrundsljudet när man filmar dock :-)

Mer bilder och film finns som vanligt på min hemsida: www.mikswephotography.com



Postat 2015-03-07 18:59 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera