Med cykel upp i bergen 2017

Under min sommarresa så valde jag att återigen ta mig upp på Dovrefjell medelst cykel. Vädret var inte det bästa och egentligen så tänkte jag bara cykla runt nere i dalen och fota myskoxar.

Men eftersom jag inte hittade några där (bilden ovan är från ett annat år) så övertygade jag mig själv att leta lite högre upp. Hittade inget där heller så jag prövade lite högre upp och så lite högre upp och till slut så var jag högst uppe, iaf så högt som jag kunde ta mig med cykel.

Men eftersom jag inte hittade något där heller,  så kunde jag ju lika gärna gå en sväng. Det jag fann översteg mina förväntningar. Mitt på fjället så såg jag ett litet huvud sticka upp. Eftersom jag gick med vinden, så hade min vittring väckt den här lilla krabatens nyfikenhet.

Jag stannade genast till och väntade på hur den skulle reagera. En lång stund satt vi där och kikade på varandra innan han, eller hon, beslöt sig för att jag inte var farlig och avslappnad lade sig till rätta igen, ihopkurad bakom en tuva för att komma undan vinden.

Sakta och försiktigt gick jag runt den och sedan närmade jag mig den, hela tiden väldigt uppmärksam på om fjällräven skulle visa tecken på att vara orolig över min närvaro. Men den låg nog väldigt skönt för det enda som som syntes var ett öga som då och då kikade på min innan den slöt ögonen igen.

Jag kände en otrolig tacksamhet att detta djur lät mig sitta i dess närhet, iof i den kalla vinden och frysa häcken av mig men det var det värt. Ett tag trodde jag att den fått nog, men istället för att dra iväg så sträckte den bara på sig, innan den rullade ihop sig och slöt ögonen igen.

Till slut gjorde sig kylan och hungern sig påmind. Jag hade ingen extra utrustning eller mat med mig förutom en liten täckjacka och en chokladkaka som nödproviant. Så jag packade ihop min kamerautrustning och gick sakta iväg till cykeln. Nedfärden gick sedan med lätthet och det tog inte lång tid till värmen och maten i min bil Hela vägen hade jag ett litet leende på läpparna och en känsla av lycka inom mig.

Här är en liten film som i ljud och bild beskriver den här dagen på ett, som jag tycker, bra sätt.

Den och andra filmer hittar du på min YouTubekanal Mik Swe. Välkommen dit och prenumerera gärna för att se kommande filmer.

Cykeltur i Dovrefjell del 2.

En av dagarna när jag letade bra fotoplatser kände jag verkligen av värmen. Solen stekte obönhörligt och luften dallrade överallt av värmen. Det var helt ok så länge jag kunde ha fartvinden när jag cyklade men så fort jag stannade så blev det kokhett. För att få lite vyer så lämnade cykeln då och då och tog en tur in i landskapet. En dag såg jag iaf lite myskoxar en bit bort och jag tyckte att jag skulle kunna  komma i bra fotoläge. Så jag började gå mot dom. Efter ett tag så insåg jag att de också gick, iof sakta men de gick åt samma håll som jag själv. Uttröttad satte jag mig på en sten för att dricka. När jag druckit så tittade jag ner mellan fötterna. Där låg det lite spillning. Det var för litet för att vara myskoxe och för stort för att vara fågel. Hmm tänkte jag det kanske finns nån i närheten. Så jag började smyga runt i området. Plötsligt står jag öga mot öga med den här.



"Äntligen!" vrålade jag (eller rättare sagt tänkte jag tyst) medan jag snabbt tog några bilder. Värmedaller eller ej här skulle fotas. Bytte plats för att få en annan bakgrund men mötet blev för kort. Trots det kände jag lycka över att fått några bilder på nåt som jag länge drömt om. Så med ett litet leende fortsatte jag att kika runt i terränglådan och då hände det igen.


Otroligt! Två stycken på samma dag. Ingen idé att köpa nån lott idag, all tur var redan spenderad med andra ord. Tyvärr var även detta möte rätt kort. Oj oj vilken upplevelse det var. Nu var mitt vatten slut efter all ansträngning och upphetsning så det var dags att bege sig mot nån bäck för att hitta lite vatten att släcka törsten med.

Men vad var det där som rörde sig långt bort? Nyfiket gick jag närmare. Jominnsann... Hattrick i  fotomöten! Jag insåg att jag skulle bli upptäckt om jag gick närmare och ljuset var helt fel så istället satte jag mig ner och studerade terrängen. Hur skulle jag kunna komma inom fotohåll utan att riskera störa? Jag spenderade en timme med att beräkna solens väg på himlen, olika vindriktningar och vägar som jag skulle kunna använda för att ta mig tilllämpliga fotoplatser. Planen var enkel; vänta på solnedgången, ta på mig lövkammo och sedan försiktigt smyga mig fram till en position och hoppas att lyckan stod mig bi. Nu måste jag ha vatten och vila, så det var bara att ta sig tillbaka till cykeln.

Det var en lång dags väntan innan ljuset började avta och värmen lättade lite. Kollade en sista gång att all viktig utrustning var med och begav mig sedan iväg. Gömde cykeln i ett buskage och gick sakta framåt.

Jag var noga med att kolla vindriktningen och som tur var så blåste det lite och mot solen. Tidigare hade det ju varit mer eller mindre vindstilla och när den varma luften stiger så kan det virvla runt lite och det blir svårare att dölja sig. Men nu skulle jag alltså ha medljus och kunna ligga i lä. Det enda som oroade mig var att det redan under eftermiddagen börjat komma in moln på himlen och dessa hade blivit tätare ju senare på dagen det blev.

På vägen fram kikarspanade jag var tionde meter för att inte riskera att komma för nära. Vinden låg fortfarande helt rätt och jag kunde oupptäckt ta mig ganska nära. Eller iaf så nära att ett 500mm+tc skulle medge hyfsad kvalitet. Sista 20 m fick jag åla på klassiskt repmånadsmanér, med stativ och allt. För att inte behöva vifta runt när jag kom fram så hade jag redan nu fällt ut benen, vilket inte direkt underlättade själva krypandet. Värmen hade inte försvunnit trots att det mulnat på och lövkammot kylde inte direkt så svetten rann friskt längs ryggen.

Så var jag äntligen på plats. Nu hoppades jag bara på det bästa. Bulls eye! Jag hade hamnat nästan helt rätt och kunde försiktigt rigga till stativ och maskering. Sakta, sakta med långsamma rörelser. Var helt svettig över hela kroppen och kruttorr i munnen men det var det värt. Framför mig så hade jag en kull valpar som obekymrat lekte med varandra.


Började försikigt ta lite bilder för att se om någon reagerade men det verkade lugnt. Enda negativa nu var att solen gått helt i moln och det saknades tryck i färgerna. Klick, klick, klick, klick slutaren gick i ett stadigt tempo medan jag bytte motiv och komposition. leendet i ansiktet ville aldrig försvinna, helt magiskt ögonblick.

Så blir det en liten lucka i molnen och motivet badar plötsligt i varmt ljus. Konstrasterna mot himlen blir nästan för starka.



Då och då kikar dom rätt på mig men jag ser att dom kikar på samma sätt i andra riktningar så jag bedömer att dom bara håller utkik och kanske så kommer deras föräldrar snart med mat. Det vore ju kanon! Som om jag inte haft tillräckligt med tur idag, men man blir ju aldrig nöjd :-)

Så dyker hannen upp. Han måste kommit snett bakom mig in mot ungarna. Antagligen har han känt min doft och han verkar lite avvaktande och spanar runt i terrängen. Så ställer han sig med en kanonbakgrund och jag kan inte hålla mig utan tar några snabba bilder.



Han reagerar direkt på slutaren och mina försiktiga rörelser och börjar lokalisera mig samtidigt som han skäller så jag känner att det är dags att lämna denna plats. Ålar sakta bakåt för att inte störa för mycket och ser på väg bort i ögonvrån att han övervakar mig från en liten höjd som jag använt som skydd när jag smög fram och jag tar ett par sista bilder innan jag lämnar området.



Det är en mycket nöjd gubbe som trött återvänder till sitt basläger för att titta på bilder.

För att du ska få vara med så finns det en filmsnutt på när valparna leker. I kommande inlägg så får du följa med in i de djupa svenska skogarna.