Efter regn kommer sol

Äntligen har raden av stormar från Atlanten betats av. Vi har under slutet av januari och början av februari tagit oss igenom stormarna Ingrid, Joseph, Kristin, Leonardo, Marta, Nils, Oriana och Pedro. Det har inte kommit så mycket regn i Portugal på 47 år under motsvarande månader men om detta har vi redan skrivit i tidigare bloggar.

Efter regn kommer sol säger ju ordspråket och så har det blivit. Senaste veckan har det varit strålande fint väder med klarblå himmel och 20 - 25 grader varmt på dagen. Vi har då passat på att ge oss ut på upptäcktsfärder igen.

Den 20 februari gav vi oss av västerut i Portugal. På vägen passerade vi den lilla byn Budens där de hade denna fantastiska busshållplats. Det kändes som om det vore lite Kronblomsinspirerat.

Vårt första mål var fyren vid Kap St Vincent, eller Farol do Cabo de São Vicente som den heter på portugisiska. Den ligger allra längst ut på Europas sydvästligaste udde, nära Sagres i Algarve. Platsen har varit en viktig navigationspunkt sedan antiken, och dagens fyr byggdes 1846 ovanpå ett gammalt kloster. Med sitt kraftfulla ljus, synligt upp till 60 kilometer ut till havs, har fyren guidat otaliga sjöfarare förbi de dramatiska klipporna där Atlanten möter Europas kust. St Vincent har genom historien varit avgörande för sjöfarten mellan Medelhavet och Atlanten. 

Området kring fyren är också känt för sina vidsträckta och spektakulära vyer och det är lätt att förstå varför platsen kallas "världens ände". Här står man verkligen på Europas yttersta kant.

Här en utsikt över kustlinjen mot öster där man kan se staden Sagres. Området är under säsongen ett Mecca för surfare. Det finns flertalet surfarskolor, surfbutiker och stränder med de lämpliga vågorna.

Efter besöket vid fyren St. Vincent åkte vi österut och övernattade i staden Lagos. Här är marinan i Lagos vid solnedgången.

Det som känns väldigt exotiskt för oss värmlänningar är dessa storkbon som finns i mängder på de märkligaste platser. Generellt så placeras bona på höga punkter som här på en skorsten.

Dagen efter, d v s den 21 februari, gav vi oss iväg för att besöka staden Monchique som ligger några mil upp i bergen från Lagos. Vägen dit bestod av smala serpentinslingriga vägar. Döm om vår förvåning när vi fick klart för oss att ett stort cykellopp pågick i motsatt riktning mot vår färdriktning. Arrangörerna tillät dock biltrafiken att fortsätta men vi fick köra väldigt sakta. Det var inte lätt att ha alltför lång framförhållning på den kurviga vägen. Ibland fick vi helt enkelt köra långt ut på vägrenen, där det fanns någon, när det kom en grupp cyklister i full fart nedför de branta backarna (10%  lutning ibland). Det var en utmaning men roligt att se och som varandes arrangör av motionsevent så hade vi stor förståelse för förutsättningarna.

Eurovelo hette motionsloppet och gick från Lagos till Albufeira en sträcka på 69,2 km med en höjdskillnad på 269 m. Det var de 52:a året som loppet genomfördes.

De flesta deltagarna såg glada och nöjda ut och gillade att bli fotograferade.

Till slut hade vi lyckats att slingra oss upp för bergsidorna mellan alla cyklister och kom fram till staden Monchique.

Monchique är en trevlig liten stad som ligger högt uppe bland bergen i Algarve, omgiven av grönskande skogar. Här råder en avslappnad atmosfär med små caféer, traditionella hus och lokala hantverksbutiker. Staden är bland annat känd för sitt mineralrika vatten och den fantastiska utsikten över landskapet – på klara dagar kan man se hela vägen ner till kusten.

Vi åt lunch på denna restaurang, Café da Vila, vid torget i stan.

Även i denna stad fanns muralmålningar. Här en som jag kallar "Besöket".

Här är en stadsbild som jag kallar "Färgmatchning".

Vi blev inte förvånade när vi även i denna stad fick se en metallskulptur av Carlos de Oliveira Correia. Hans karaktäristiska verk har vi stött på i ett flertal städer i Algarveregionen (se tidigare bloggar).

När vi slingrade oss ner från Monchique möttes vi av sådana här landskapsvyer. Antagligen är vattnet här högre än normalt med tanke på de regniga stormar som passerat regionen de senaste veckorna.

Den 23 februari tog vi en tur till Carvoeiro som är en pittoresk kuststad i Algarve-regionen, känd för sina dramatiska klippor, små sandstränder och vita hus som klättrar uppför sluttningarna. Staden har en avslappnad atmosfär med mängder av restauranger och caféer där man kan njuta av färsk fisk och lokala specialiteter. Carvoeiro lockar en hel del turister och är särskilt populär för sin vackra boardwalk längs havet, där utsikten över Atlanten är svårslagen.

Torget i Carvoeiro.

Även denna stad, som alla med självaktning, hade muralmålningar.

Undertecknad vid kanten av den blåa Atlanten i Carvoeiro.

Här är undertecknad i fotograferingstagen.

Spännande bergsformationer på den branta kustfronten

Man kunde åka med turbåtar längs med kusten om man ville det.

Ulla smälter in i de ockrafärgade klipporna.

En vy längst kustlinjen åt öster.

En vy längst kustlinjen åt väster.